Familjen.

Innan vi åkte ut till Soltorpet utlovade väderleksrapporterna regn, så vädret slog sannerligen från underläge när det visade sig vara riktigt lugnt och stilla på självaste villaavslutningen. Aldrig hade vi väl trott att vi skulle få sitta utomhus efter mörkrets inbrott! 

Än en gång har jag konstaterat att det är så oerhört praktiskt att vi skaffade oss en plats som den här. Eller praktiskt är väl kanske ett lite väl torrt ord i sammanhanget (att vi köpte en sommarstuga på Replot är bland det bästa som har hänt den här familjen). Det som en gång var min fyra personers ursprungsfamilj har växt explosionsartat de senaste åren – plötsligt är vi 11 personer runt matbordet! 

Ett umgänge på det här sättet skulle inte vara möjligt utan Replot. Att organisera övernattning för elva pers (varav fem är sjövilda barn) i vår lilla lägenhet inne i stan skulle vara en sann prövning för det mänskliga psyket. På Replot går det hur bra som helst. Mamma och pappa placerar man i högsängarna bastun. Syrran och company sover i gästrummet (eller ”Matheos hus” som det också kallas). Att ha en gård, en strand, en skog och en bastu är övervärderligt när man är många som ska umgås.

Och det är så roligt att vi har så roligt ihop. Tänk om man hade förstått det när man var surpluttig tonåring, och tyckte familjen var mer eller mindre hopplös, att man senare skulle kunna tycka att det här faktiskt är den bästa gemenskapen. Varje gång hinner jag glömma vilken fullfjädrad komiker min syster är. Eller så måste hon ha blivit roligare med åren, för just nu vet jag ingen annan som så totalt kan ge mig andnöd pga skratt som Lotta kan. Ibland räcker det med en blick för att jag fullständigt ska tappa det. Och så känns det som om jag själv blir fyra grader roligare när jag har henne som wingman. Ibland tänker jag att vi borde göra en scenshow om mamma, men dessvärre tror jag bara den kan intressera en enda person (och det är väl pappa då).

På tal om pappa, så förtjänar han en guldstjärna efter vad han åstadkom i lördags. Ett fult vitt 90-tals klädskåp i spånskiva har stått tomt i vårt sovrum, så jag bad honom plocka isär det och skrota det, så att vi i något skede kan få in en säng åt My istället. Han plockade ner skåpet – och hokuspokus – byggde han om skåpet till en säng åt My tillsammans med Sami. Tänk att pappor kan sådant (nå, säkert mammor också, men inte riktigt min, haha!). Nu slapp jag tänka på det!

Annars har vi ätit gott (bland annat kräftor, mmmmmm) och lekt tillsammans. Matheo skulle kunna leka Bollen i ringen dygnet runt, så det värmer mitt kalla hjärta att alla ställer upp och leker det med honom. Det var ju något av det bästa man visste som barn. När de vuxna kom med i leken. Bollen i ringen är ju dessutom en sån lek som blir urrolig när alla tar det på allvar. När mamma galopperar förbi med sina älgben och befriar alla från boet (fast mest funderar man ju vad de tio bilarna tänkte, som körde förbi medan pappa låg på huk i häcken – i full färd att frälsa – och spionerade in på gården, där 10 pers sprang omkring och lekte glatt). ”Barnen är friska så länge de leker” brukar man säga – och här kan vi konstatera god hälsa. Hos så väl större som mindre.

På natten till söndagen när jag just hade ammat klart och var på väg att somna kom Sami in i sovrummet och sa: ”Linn, kom och kolla på en grej!”. Sånt blir man ju alltid lite exhalterat över. Hade hoppats på en björn. Men istället stod en enorm räv på vår terrass. Den snaskade lite kräftrester under matbordet och bar omkring på barnens badmintonmailor. Har aldrig sett en räv på så nära håll förut. Vi har en glasdörr till terrassen, så vi stod ungefär två meter ifrån varandra. I säkert en halvtimme gick den runt och snokade. Brydde sig inte ens fast vi öppnade dörren och sa hej. Tack och lov såg den superfin ut i pälsen (skabben blir inte min död), men hädanefter kommer jag inte att nattkissa ensam. Så spännande med vilda djur (räknar inte in huggormen vi såg följande dag – blä).

Ja, det var en fin helg. Ska bespara er alla detaljerade rapporter. Men vi firade mammas födelsedag (hon fick naturligtvis vandringspresenten kycklingen som jag fick till 30-årsdagen – lyckades grundlura henne totalt – jesssss!). Luften var höstkrispig och årets första blåbärspaj såg dagens ljus. Nog är det bra med familjer, hörni. Man får vara glad att man har en som man tycker om!

 

2017 08 26 07.58.21 1

2017 08 26 09.36.56 3

2017 08 26 10.52.19 2

När jag målade muren.

När vi köpte sommarstuga älskade jag känslan av att ha ett livsprojekt. Här skulle vi sakta men säkert bygga det sommarparadis vi så länge hade drömt om. Med små, små steg i taget. Nu vet jag inte varför jag skriver i imperfekt, för jag älskar fortsättningsvis känslan.

Tycker det är så skönt att vi inte måste skynda. Allt funkar som det redan är, men varje sommar sker små förändringar i rätt riktning. Och även om vi inte förändrar något, så är Soltorpet ett paradis ändå. 

Den här sommaren hände väldigt lite. Jag var trött och låg hellre på stranden i solstolen. Så kan man också göra (jag har ju hela livet på mig). 

Men en sak gjorde jag. Och resultatet kan ni se här under. Jag målade tegelmuren vid spisen vit. Den var både sotig och smutsig – och hur mycket jag än älskar tegelväggar, så såg det så oroligt ut i kombination med trävägg. Ville helt enkelt ha ett lite renare intryck. Jag är inget fan av att måla sönder allting vittvitt. Men nu såg jag inga andra alternativ. Den var så himla nasty.

Ni får ursäkta mina korniga mobilbilder, men vid tidpunkt för målning (i början av juli?) hade jag en bloggpaus och kunde inte föreställa mig att detta skulle nå allmänheten. Men nu tycker jag ni kan få ta del av detta ändå. För det finns ingenting jag älskar så mycket som den här kaminen. Min inre pyroman slår mysvolter varje morgon när jag får slå eld i spisen. Speciellt nu på hösten. Det här är hemmets viktigaste punkt.

Klart ni ska få se när jag piffade till den.

 

mala tegelvagg1

 

Här har vi alltså utgångsläget. En riktigt smutsig mur, en burk Coloria Exo och ett stycke publik. Och så två stackars Vasabladet-tidningar som jag varsamt slaktade och spred ut. Det var det enda jag hade hemma i pappersväg och jag klottade alldeles orthört med färgen. Puh.

 

mala tegelvagg2

 

Och så kom jag halvvägs. Här hade jag supertrötta armar och ville skita i allt. Men nu gick det ju inte riktigt längre. Längst upp fick jag måla flera varv för soten kom igenom. Men efter tre varv var det okej. 

 

14124143 1280074472026489 280472344 o

 

Här började det återigen höras fågelsång i öronen. Mållinjen och tejpborttagningen hägrade i horisonten. Någon gång i mitt liv ska jag måla klinkersgolvet också. Nu är det beigefärgat med bruna fogar (hmm). Kanske samtidigt sedan när jag har köpt en vinkelpensel så jag kan måla området bakom spisen (haha, ja, jag fuskade med gott samvete när jag inte kunde nå dit, lovar att det förblir så i all evighet). 

 

14152010 1280050435362226 2113065957 o

 

Och så levde vi lyckliga i alla våra dar. Visst blev det lite renare så?

Valborgsrapporten.

Den här var den längsta helgen i mannaminne. Har varit ute från morgon till kväll. Det var som en enda lång vilostund, trots att jag inte satt stilla många minuter. Men nu är vintern ett minne blott. All fukt är försvunnen. Allt doftar gott. Allt är rent, allt är klart för ny säsong. Gården är krattad och nya blommor är planterade. 

Och vilket väder vi fick! Det var ju nästan t-shirtväder, men vågade inte chansa ifall det bara var en inbillning. Men svettigt och härligt var det. Sällan har man lett så brett.

 

3

4

 

Här ovan ser ni mitt livs första olivträd. Har alltid önskat mig ett. Nu har jag ett, hurra! Min nästa önskan är en brygga, men den jag önskar mig har jag nog inte råd med på ett par år, så jag får leva med mitt stenröse. 

 

5

6

 

Här har jag suttit och eldat, eldat, eldat. Om jag skulle veta vad det är för märke och modell på vår kamin skulle jag genast tipsa om den. Den är på riktigt världens bästa. Hela stugan blir supervarm på cirka en halvtimme. Den där lilla fåniga saken är en riktig TURBO.  

 

1

7

 

Ingenstans är vattnet lika klart som här. Det är nästan lite läskigt att se exakt vilka fula firrar som simmar här omkring när man sitter riktigt tyst. Hade hellre varit lyckligt omedveten. Till höger i bild ser ni Matheos hus. Klängväxten (klätterväxten?) som jag inte vet vad heter är tydligen en perenn som är alldeles full av knoppar. Det märkte jag när jag skulle klippa ner den, hehe. Han har själv en önskan om att fylla alla sina väggar med växter. Vi får jobba på det.

 

10

11

 

När jag fyllde trettio år fick jag ljuskronan av mina kollegor. Jag hängde upp den i taket nu i helgen. Jag fullkomligt älskar den. Så många bra samtal som komma skall under den. Till höger i bild ser ni min nya rabatt som är alldeles fullproppad av diverse blomlökar barnen har köpt i HalpaHalli. Blir spännande att se vad som kommer upp. Säkert någon smakfull och välorganiserad blandning (heh).

Ah, våren! Blir sprittsprångande glad av dig!

 

Söndagsrapport.

Det är helt frikkin’ omöjligt att vara på dåligt humör efter en heldag av hårt utomhusarbete. I dag grävde jag i fyra timmar i sträck och transporterade runt en stor skottkärra. Jag var så positivt trött i kroppen efteråt. Ja, det var totalt omöjligt att vara på dåligt humör. Hann rensa alla dåliga tankar. Spadtag för spadtag försvann de ner i jorden. 

Inte ens barnen orkade lyssna till mitt kvittrande mot slutet. ”Ja ja ja, du har sagt det jättemånga gånger att du tycker om att vara här, varför säger du det hela tiden?”. Nå, för att jag helt enkelt inte kan komma över hur mycket jag faktiskt tycker om att vara här!

Allt med Soltorpet är bra, förutom en sak. Jag fixar egentligen allt. Tömma utedass, hugga ved, elda, bygga stuff – ja, liksom det mesta som jag förr i tiden trodde var svårt. Det enda jag fortsättningsvis har svårt med på landet är alla döda djur.

Jag har så fruktansvärt obehag för de allra minsta av kadaver. Fick hjärtstillestånd i dag när jag var tvungen att fösa en drunknad mus ur en hink. Var alldeles svettig efteråt. Fick vila i solstolen en stund. För att inte tala om hur länge det tog för mig att få fågeln som hade flugit mot fönstret på spaden och kasta den till skogs. Åh fy fan. 

Kan liksom konka svinstora stenar i en skottkärra två timmar i sträck utan problem, men en blöt, uppsvälld (super-super-superäcklig) mus får mig helt på fall. Hela kroppen liksom skriker nej, men ändå måste jag göra det, för hur jag än ropar ”hallå, kan någon vuxen komma och hjälpa?” så är det ingen som kommer.

 

replot

 

Här har jag i dag försökt jämna upp marken. Den sluttade på ett så störande sätt, så här har jag grävt och jämnat ut. På andra sidan av trappan grävde jag en liten rabatt där barnen lade en massa billiga blomlökar från Hong Kong. Förmodligen misslyckas vi med sådden, men det är inte hela världen. I så fall köper vi pelargoner för halva semesterpengen (skumpa för resten!).

 

replot 1

 

Och så kom då den magiska stunden när jag fick rulla ut grillen. Den här lilla fåniga bollen är min allra bästa vän (efter min cykel). Det doftade så gott och det var så varmt att jag fick slänga jackan åt fanders. Kunde knappt tro det själv. Plötsligt står man där utan jacka och grillar sin första korv. Det är lika skumt varje år. Överraskad att det faktiskt händer.

”Alltså vad är det med den här korven som du köper här på Replot? Den är liksom så goood!” sa det ena barnet och tog en till. ”Åh, mitt barn, det är inte korven. Det är atmosfären”. Behöver jag säga att det återigen himlades med ögonen?

 

replot bron

 

Och så blev det kväll och vi fick ställa tillbaka alla spadar och skottkärror i skjulet och åka tillbaka över bron. Om det fortsätter så här är det bara en tidsfråga innan vi slipper återvända. Fatta!

Början och slutet.

Ni som följer mig på insta (där heter jag föga förvånande @linnjung) såg att jag tidigare i dag skrev att det känns riktigt underligt att det bara är tre månader sedan vi fick nycklarna till Soltorpet. Det måste vara de längsta tre månaderna någonsin. Tycker vi har bott in oss riktigt ordentligt redan nu. Tre år känns mer rimligt.

Är så genuint glad över att vi lyckades bonga en sommarstuga redan den här säsongen, att vi hann tjuvstarta redan i år. Så småningom får jag dock inse att högsäsongen börjar vara över. Löven gulnar, vattnet i tunnan har istäcke, inne är det fuktigt och solen lyser med sin frånvaro. Blommorna vissnar, gräset är långt och båten är upp och ner. Nu svänger vi om till höstsäsong.

Ändå kan man komma hit och vila lite. Grilla. Elda i spisen. Dricka kaffe. Äta ute och arrangera lite inför vintern. Jag tänker inte sluta komma hit fastän vintern kommer. Jag bara ordnar så allt håller för snö och is. Jag vill komma hit och skida. Kanske skrinna, bada bastu och grilla vinterkorv. Kanske bara sitta på en fårfäll och le. Soltorpet ska inte bara vara en sommarstuga, tänker jag, utan mer en andningspaus året runt. 

Det här är SÅ INTE årets sista grillkorv. Kanske bara den sista jag äter utan vantar. 

 

bild 1 4

bild 2

bild 3

 

bild 4

bild 5

Vykort från en närmast idealisk tillvaro.

 

image55

image56

image57

image58

image61

image62

image63

image64

 

Man kan faktiskt inte säga annat än att min semester har levererat, både sällskaps-, väder- och innehållsmässigt. Den första veckan tackar för sig i morgon, men ändå känns det som jag varit ledig mycket längre. Har verkligen tagit ut allting. Sol alla dagar hittills.

Är på Replot och pynjar nu. Återhämtning i form av mysjobb. Dagens dagsverke har bestått av att betrakta svärfar fälla ett träd, tvätta lite mattor och gått med trimmern runt gården. Har också städat stranden (se sista bilden, värsta Thailand). 

Just nu är det lite off i huvu. Ni får ursäkta min oförmåga att bilda fullständiga meningar. Bastun tog mina sista hjärnceller.

Semesterdag 3: Scola / Barösund

Återigen en hejdundrande dag på sjön. Min semesterlook är under all kritik (grisrosa ansikte med knorr på huvu) men vyerna desto vackrare. Åkte till Scola i Barösund på kaffe. Pajade kaninerna. Provlåg mattorna. Sneglade på fina villor. Handlade i boden. Fattar inte att det blev två helt perfekta dagar på raken.

 

image32

image34

image37

image38

image45

image40

image39

image41

image54

image42

image44

image46

image50

image49

image51

image53

image52

 

Men ingen Märta Tikkanen. I besvikelse åkte vi hemåt. Hämtade pappa från fastlandet. Stackarn jobbar redan. Stekte plättar. Lade upp ett tält. Ikväll sover vi ute!

Soltorpet: Köket

I går kväll innan jag lade mig gick jag en fotorunda i stugan – allt för er skull. Jag har förstått att vissa av er går igång på stugbilder (nå, jag inbillar mig det, så att jag ska ha en orsak att ånga på om den här stugan). Eftersom jag ägnade flera timmar av mitt liv åt att diska igenom köket, så tänkte jag att vi kanske kan börja där i dag. 

Här har vi ena sidan. Den har ni säkert sett förut. En hämningslös utsvävning i furu och trä. Det kan man ju tycka vad man vill om, men så där i allmänhet är jag svar för snedtak och öppna hyllösningar.

 

rep10

 

Här nedan ser ni andra sidan. Köket är för övrigt i ypperligt skick. Även om jag (fortfarande) skulle vilja dra ut luckorna på gården och gå loss med en trädgårdsslang fylld med vitfärg (ni som har sett Mamma Mu-filmen vet vad jag menar). 

 

reree

 

Den här delen av köket är så ljust att det alltid är assvårt att fota där. Det blir ungefär lika muntert som i en grav. Här har vi en helbild:

 

rep9

 

Dörren är en kioskdörr (jo jo, det är ett vedertaget begrepp inom dörrvärlden) som man kan öpnna separat både upptill och nertill. Det är gulligt tycker jag. Genom den går man ut på terrassen och vidare ut i skogen.

Än så länge är de flesta saker bara slängda lite här och där. Har liksom inte haft tid för finlir när det är så mycket mer akuta åtgärder som går före (som att diska bort spindelväv från vinglasen).

 

repp1

 

Och vänder man sig 180 grader så kommer det – SURPRISE SURPRISE – ett TRÄFÄRGAT bord med TRÄFÄRGADE bänkar:

 

repp11

 

Mest av allt gillar jag den svarta radion på köksbordet. Ur den skrålar det diverse dansbandslåtar. Jag vill egentligen dra hit det gröna bordet som vi ropade in på auktion i Snappertuna för något år sedan, men det är så mycket mindre. Men som infällt kanske det kan fylla någon annan funktion. 

 

Jag har så småningom börjat bli kompis med väggarna i stugan. Kan pikkuhiljaa se charmen i att bevara originalstockarna. Men då är det nog good bye till allt annat.

 

fththh

 

Men allra mest försöker jag hålla fast i tanken på att det faktiskt är en sommarstuga. Inte ett jävla projekt som ska åtgärdas hela tiden. Saker och ting får ske efter hand. Det behöver inte hända nu nu nu. Och framför allt så måste det inte. En sommarstuga är ingen sommarstuga om den inte är lite .. ful?

Soltorpet: Matheos hus

Något som jag inte har hunnit visa på den här bloggen är Matheos hus. De förra ägarna kallade den Jungfrukammaren, men numera går det under namnet Matheos hus. Matheo har nämligen tagit huset till sitt. Finns ingen återvändo numera. 

 

rep3

 

Än så länge finns det ingen el därinne, men som dotter till elektikern så är det väl bara en tidsfråga. Jag har redan hörts mumlas om jordkablar och andra termer som jag inte riktigt kan befatta mig med.

 

rep5

 

Hälften är verkstad, hälften är sovrum. Två skilda ingångar, förstås.

 

rep

 

Har har vi något klättrande. Inuti sitter förmodligen husbonden själv och bläddrar i Illustrerad Vetenskap.

 

rep6

 

Aj nej, han springer ju här med en smörgås on the go.

 

rep4

 

Hur det ser ut inuti får vi återkomma till en annan gång. För här tog tydligen bildserien slut. Men vågar nästan hävda att det är rummet som invändigt har de snyggaste ytorna. Vi hörs igen!

 

rep8