Etikett: Stress

Strösslar dåligt samvete som konfetti (men inte så länge till).

Att jag själv är min egen största fiende – det är sedan länge känt. Jag får aktivt jobba med snällhet för att den inre piskan inte ska ta över hela mig. Nu vet jag inte hur just din piska funkar (eller om du överhuvudtaget har en), men jag får nästan dagligen säga till på skarpen.

Ta nu igår kväll som exempel. Jag var så mosad i huvudet efter att ha begravt min farmor och kört bil i fem timmar, så jag snörde på skorna och sprang en runda runt Brändö. Ville rensa rent i hjärnan. Jag har nyligen återupptagit mitt springande så jag orkar inte alls springa långa sträckor ännu. Så jag försöker springa så långt jag orkar. Och så går jag emellan. Helt okej. Försöker att inte ta i för hårt, eftersom jag inte vill förstöra kroppen i all iver. Och det är bra! Försöker gå in med en sund inställning. Vill inte förstöra ryggen – eller motivationen. Det gör man så lätt om man tar i för hårt.

Men så kommer den där lilla jäveln upp på axeln. Och så säger den: ”Du får inte stanna före första lyktstolpen vid bron”. Och jag säger ”Hördudu, det får jag visst det, jag får stanna just exakt nu om jag så vill”. Jäveln ler, lägger armarna i kors och säger mjukt: ”Såklart du får, men du är en loser om du gör det”.

Alla gånger vinner jag inte. Men jag får på riktigt gå ordentliga ronder varje dag för att få tyst på skiten. ”Jag stannar exakt där jag själv väljer att stanna. Punkt”.

Jobbade hemifrån i torsdags. Alla barn hemma. Sami på jobb. Skulle bara skriva några offerter – det var dagens jobb. Redan i sängen hoppade jäveln upp. ”Jahapp, hur har vi det med offerterna?”. Och jag ba: ”Ursäkta nu, men jag har tre barn som ska ha frukost först, och jag skulle faktiskt själv uppsatta lite kaffe, om jag får be!”. Och så rann hela förmiddagen iväg med städning, disk och barn som bråkade. Och jäveln sprang efter och ryckte i byxbuntarna ”Hallå! Offerterna! HUR GÅR DET MED OFFERTERNA?”. Och jag gastade vresigt ”SNAAART! Du ska få dina offerter!”.

Det blev eftermiddag och hungriga barn. Bakom kastrullerna stod jäveln och ba ”Offerter! Offerter! Offerter!”. Och jag ba ”Jajajajajaaaa!”. Bakom toalettdörren: ”Offerterna! Offerterna!”. Hjälpte föga att jag suckade: ”Så snabbt som jag kan! Men det kommer hela tiden något emellaaaaan!”. Hann inte värja mig, för bakom varje hörn stod jäveln och:

– ”Offer..?”
– TYST!!

Ni fattar.

Ibland förs det inga kamper alls. Och under vissa perioder har jag fullt upp. Det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag kan rationalisera bort jäveln. Trotsa den. Och vara riktigt jävlig tillbaka. Någon vacker dag ska jag ha ihjäl den också. Men å andra sidan är den en bra drivkraft – ibland – så länge den håller sig inom rimlighetens gränser.

Det fina i att bli äldre är att man lär sig om hur man själv fungerar.

Det svåraste för mig är att ha punkter på to do-listan – och samtidigt kunna leva normalt. Så ironiskt. Med tanke på att jag sannolikt inte kommer att få uppleva en tom to do-lista inom de närmaste åren. Jag är urskit på att slappna av med ogjorda punkter i mitt liv. Och det vet jäveln. Så den nappar på allt. Och strösslar dåligt samvete över mig som konfetti.

Det här får jag vara uppmärksam på så gott som varje dag. Tänker att det är extra-viktigt i höst när vi går in i nästa arbetsfas. Jag måste lära mig att de ogjorda punkterna får sväva fritt – och utan dåligt samvete – tills jag har tid och ro att ta itu med dem. Jag kommer i kapp förr eller senare – så är det alltid. Inget går snabbare för att jag stressar mig själv (tro det eller ej!). Ingen träning blir heller roligare för att jag pressar mig hårdare – tvärtom. Jag får dålig feeling – alternativt känner mig misslyckad.

Så jag övar, övar, övar, övar. Och lär mig sakta. Att strypa jäveln.

I det här fallet tror jag faktist att övning, envishet och rutin gör mycket. Ju fler gånger jag lyckas brotta ner krävande, kvävande rösten i marken, desto lättare blir det för mig att vinna nästa rond. TYST, säger jag på skarpen.

Här är det bara snälla bossar som styr.

Här och nu.
Här och nu.
Här och nu.

Jävliga jävlar får vänta.

2018-08-12 08.25.33 1.jpg

6 självklara steg rakt in i utbrändheten.

2018 04 26 12.51.01 1

 

Klockan tickar snabbt neråt nu. Det återstår ungefär en månad innan jag ska in i arbetslivet igen. Människor! Luncher! Hjärngympa! Cykla till jobbet! Schlutt kaputt är den här mammaledigheten i medlet av maj. Iiik.

”Nå, vad är planen om det börjar snurra för hårt igen?” frågade en sträng person häromdagen (eller som hon också kallas: min mamma) och syftade på att jag borde ha en utstuderad strategi för att undvika att slira ner i utbrändhetsträsket.

Det var inte en helt orimlig fråga, faktiskt. Det här är trots allt första gången jag ska jobba heltid sedan jag föll av stolen i mitten av 2015. Jag känner mig 100 % redo, men man kan ju omöjligen veta hur det känns innan man har försökt. Jag tror ju att jag har en större medvetenhet kring mitt eget beteendemönster som gör att jag inte ens kommer i närheten av nödbromsen den här gången, men det är ju bara spekulationer.

Däremot vet jag mycket väl vad man ska göra om man vill slira ner i utbrändhetsträsket. Och som den goda kamrat jag är, så ska jag dela med mig av den mycket utmärkta listan:

 

6 självklara steg rakt in
i utbrändheten

 

1. Jämför dig med andra. Gärna med sådana som har bredare erfarenhet än dig. Som verkar ha kommit till en plats där du gärna ville vara. Obs! Det går lättare om du letar fel och brister i dig själv.

2. Utgå gärna från att folk kommer att bli besvikna. Inte bara på det du gör på jobbet – utan också på dig som människa. Se till att ha den kritiska, utomstående blicken påkopplad – och riktad – mot dig själv.

3. Gå inte vidare. Gräv med fördel i ditt inre och plocka fram situationer, jobb och delar du skäms över. Låt skammen skölja över dig. Gå tillbaka dit gång på gång på gång. Varför leva i nuet när man kan slussas bakåt eller känna oro inför framtiden?

4. Ta dig tid att fokusera på det du kunde ha. Om du hade gjort så. Om du hade gjort si. Om du ändå kunde få till den biten i ditt liv. Tänk igenom allt du inte har – och insup en gnutta bitterhet.

5. Alla är stressade – vänj dig! Kronisk huvudvärk, trötthetsdimma, sviktande närminne och bristande immunförsvar ska väl inte vara så farligt? Varenda en människa är ju stressad i dessa dagar, så det är nog inget att ta på allvar. Det hör till. Ryck upp dig!

6. Jobba utan mål, ramar och feedback. Eftersom ingen har sagt hur du ska göra, eller kommenterat om det du på jobbet är rätt, så kan du kanske utgå från att de inte riktigt gillar det? Dags att gå kliva upp en nivå för att göra chefen nöjd! Jobba liiite hårdare, liiiite längre, liiiite mer. Och kommer det ingen feedback då heller, så ska du nog ta i lite till. Om det känns svårt: se punkt 2.

Lycka till, där nere är det svart!

Vi har inte lärt oss någonting.

Igår kväll såg vi, precis som övriga världen verkar ha gjort i helgen, dokumentären True Stories om Aviciis uppgång och fall (finns på Netflix!). Var alldeles full av argbubbel när jag gick och lade mig igår.

Konstaterade att vi verkligen inte har lärt oss någonting.

Filmen är en klassisk – och så tidstypisk – stilstudie i hur en ung människa pressas rakt ner i utbrändheten. Det var verkligen magont deluxe i mig när Tim desperat försökte säga att han inte orkar, och faktiskt inte alls vill, fortsätta turnera. Att han vill ställa in resten av turnen och ingen (herregud, ingen!) lyssnar. Eller de kanske hör honom, men det kostar för mycket.

Bara lite till, bara lite till.

Av erfarenhet vet jag hur svårt det är att stoppa ett hjul som har rullat lite för långt, lite för hårt. Och då rullade mitt liv sannerligen inte ute över hela världen med miljontals dollars och hundratusentals människors förväntningar på mina axlar, så kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit för Avicii.

Men mitt i känns det precis så där. Att det verkligen inte går att stoppa skiten. Vad jag kan se gör Avicii precis allt rätt (han säger till, försöker komma loss, pratar högt om sin ångest etc.), men som jag ser det har han inga människor runt omkring som tar honom i handen. 

Jag tycker kanske att själva dokumentären är ganska taffligt gjord (alldeles för mycket fansfrieri), men Tims rop på hjälp skär mig verkligen i hjärtat. Han gör allt rätt – och hur mycket bromance vi än ser i teamet – så upplever jag ändå det hela som ett stort, fett svek mot en plikttrogen, ung arbetsnarkoman.

Tycker Mia Skäringer fångade det mest svidande – och beskrivande – ögonblicket på insta:

 

avicii

 

Lägg på lite fysiska hälsoproblem och nervositet som lätt leder till missbruk (”ett par drinkar före spelning ba”). Hade ju också en bukspottkörtelinflammation i samband med mina gallproblem för några år sedan, och kan så totalt relatera till hans smärta. Jag klarade knappt av att titta på hans manager utan att kasta ägg på teven igår.

Fattar att nöjesbranschen är speciell. Och att artistlivet inte går att jämföra med något annat. Men jag tycker ändå att det är häpnadsväckande att det inte visas någon lyhördhet (i alla fall inte så här framför kamerorna). Ingen empati. Ingen vilja att värna om en begåvad pojkes känsloliv. Liksom vad hjälper det att män pratar om känslor om det ändå inte finns någon som lyssnar? Tycker kanske att folk som arbetar runt artister pikkuhiljaa kunde komma fram till 2018. 

Vi behöver inga fler Amy Winehouses.

Och slutet på dokumentären (ska det föreställa någon slags happy ending?). Tycker det är ett sånt sorgligt hån mot Tim att fläska på med bilder från hans sista stora gig och avslutningskonsert på Ibiza. När hela filmen handlar om att han verkligen inte vill göra just det, eftersom det ger honom ångest. Men också här tjejgissar jag att det gjordes – ylläri ylläri – för fansen. Som i förlängningen betyder: pengarna. 

Vi ser det här överallt. Unga, begåvade människor som faller som furor under pressen att leverera.

Och som vanligt lär vi oss ingenting. 

Eller?

Mycket är annorlunda nu.

Nu ska jag berätta om en aha-upplevelse. Eller ett brytningsskede. Eller vad det nu kan tänkas kallas när man känner ”Shit, tänk att det här faktiskt händer! Nu börjar en ny era i mitt liv!”.

För någon vecka sedan hade vi ett fredagsmys med Sevendays-bloggarna på Fondis. Det började precis samma tid som ett barnkalas som Milea var bjuden på. Och som den goda mor jag är, så skjutsade jag såklart henne först, och blev således försenad själv. 

Kände för övrigt så stor igenkänning när jag läste Linn Ullmans bok ”De oroliga” nu under semestern. Om det var något som var totalförbjudet under hennes uppväxt så var det att komma för sent. Säger inte att mina föräldrar var lika hardcore tidsnazin som Ingmar Bergman, säger ba att detta gjorde mig till världens sämsta för-sent-kommare. Jag kommer i och för sig väldigt sällan för sent. Och kommer jag, så har jag sån monumentalt stor ångest att jag knappt kan sitta still. 

 

Man.

Kommer.

Helt.

Enkelt.

Inte.

För.

Sent.

 

När vi ska iväg någonstans alla fem så slutar det nästan alltid med att vi nervositetsbråkar, eftersom min man blir skiiiitstörd på att jag stressar (jag hävdar ju prompt att jag inte stressar, utan jag försöker bara se till att vara ute i god tid). Men jag vet att han har rätt, egentligen (det här är ett vidrigt beteende som jag vill jobba bort).

Men ja, tillbaka till den där fredagkvällen. Jag satt i bilen, hade just släppt av Milea hos sin kompis och hade cirka 10 minuter kvar till stan. Plus den tid det nu tar att hitta en ledig parkeringsplats och småspringa till platsen. Kände paniksvetten komma när jag krasst räknade med att bli sisådär 20 min sen till restaurangen. Andningen går upp i halsen. Sitter otåligt i bilköerna. Pratar högt med trafikljusen. ”Meeeee kom igeeeeen dåååårååååååååååå-ååååh”. 

Men jag har ju jobbat en hel del med min andning, med min ångest och med min förmåga att påverka dessa. Så där och då slog det mig – FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅGONSIN – att ”HEJ, det här är ju helt onödigt!”. Jag kan faktiskt bryta det här urusla stressbeteendet. Om jag vill kan jag bryta det här mönstret. Tänk!

För hur vi än vänder och vrider på det – det finns ingenting som kan få mig snabbare till Fondis denna afton. Det hjälper inte att jag andas i halsen. Det hjälper inte att jag ropar åt trafikljusen och det hjälper verkligen inte att jag sitter med spända ben och halvgasar. 

Utan jag kan (faktiskt!) helt totalt skita i att angsta. 

Tänk!

Ba slappna av.

Det här låter nu direkt LÖJLIGT, men det var liksom en så otroligt stor grej för mig att bara luta mig tillbaka och ta ett djupt, skönt andetag och ba ”aaaah”. Det få ta den tid det tar. Jag kan bara åka med. För det enda stressen bidrar med är dålig fiilis, och med dålig fiilis vill man inte åka ut på fredagsmys.

Och i 32 år har jag gått totalt upp i dylika känslor. Vet ni? Känt sån saaabla angst över små grejer som inte går enligt min – eller andras – regelbok. Nu kunde jag bara slappna av i kroppen och låta Ingmar Bergman vända sig i sin grav. Ingen kommer trots allt att gå bananas om jag kommer för sent. 

Många bra grejer har kommit fram i sviterna av min utbrändhet. Men just det här med att ta makten över angst och stress är nog ändå det bästa. Får nog fortsättningsvis vara aktsam för att inte svepas med i de irrationella känslostormarna, men det rationella vinner allt större mark. Och det är så skö-hönt. Ni fattar inte! 32 år av okontrollerad dålig fiilis schwung in i sopkorgen.

Den dagen trodde man ju verkligen inte att man skulle få uppleva.

När man var 20 minuter försenad. Och ändå kunde luta sig tillbaka. Och dra upp volymen i bilstereon. Sjunga lite (nu menar jag förstås ”sjunga lite” – på den fronten är allt som förr, Celine Dion och jag sjunger inte rena stämmor). Hittade sedermera ingen bra parkering. Parkerade ungefär i Umeå. Men gick ändå in på Fondis med fullt normal puls och gott humör. Hade en jättefin afton med bra typer runt bordet. Tänk att man kan träna upp sånt som ligger under pannbenet. 

SÅ HIMLA STOLT!

 

2018 02 16 10.48.29 1

Om man vill ha en rolig kväll kan jag varmt rekommendera Emma Söder, Jennifer Carp och Julia Holmqvist som sällskap. Bra brudar.

Skala bort livets beståndsdelar.

Jag skrev ju om trötthet häromdagen, om att man inte ska låta tröttheten bli ett normaltillstånd (även om det kanske är fel årstid att påstå något sånt, just när det är som mörkast och allt känns mer eller mindre hopplöst). Men som vi alla känner till så är det ändå en milsvidd skillnad mellan vintertröttman och utbrändhetströttman. 

Jag vet inte hur noga ni öppnar kommentarsfälten i den här bloggen (gör folk sånt längre, läser kommentarer?). Men just under det inlägget fick jag en bra fråga:

 

”Usch ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det ”endast” att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv.”

 

Jag svarade redan på den frågan i kommentarsfältet (nå, ni kan läsa där vad jag skrev). Men kortfattat sa jag ungefär att man inte kan skala bort livets beståndsdelar i det oändliga. Småbarnsåren är tunga hur man än vänder på steken. Och man kan ju, precis som frågeställaren skriver, inte bara sitta inne och överleva (det om något är ju ett skit liv).

Att jobba med det inre är säkert viktigt det också, men jag tror faktiskt inte att det är någon räddare i nöden. När det kommer till utbrändhetströttman så tror jag på konkreta handlingar i vardagen. Vad som behöver stuvas om i ditt liv vet bara du själv. Men det som jag tror har varit räddaren i min egen nöd är det faktum att jag har prioriterat tre viktiga punkter. 1. Fler ensamma hemmakvällar i långkalsonger 2. Mera halvfabrikat i matväg. 3. Max en hobby per barn. 

Jag har tidigare varit en extremt social varelse. Jag älskar fortfarande folk, men märker att jag mår sjuhundra gånger bättre när jag får ladda mig lite oftare. Med böcker, med egna skriverier, med poddar, i långkalsonger. Man måste inte delta i varje social aktivitet som erbjuds. Man måste inte heller ha gäster varje ledig helg. Och man kan äta lunch hemma framför datorn. Nudlar, om man så önskar.

Maten, ja! Punkt två. Jag vet att barnen förtjänar näringsrik och bra mat när de växer och lägger grunden för allt, men alltså ingen dör av fiskpinnar nu som då (ja nå, det skulle vara fisken då). Man får äta knackisar. Man får äta spenatplättar. Och vad man nu gillar. Matlagning är så fruktansvärt boring och tidskrävande i vardagen. Är helt säker på att det vi äter duger. Som förälder kan man inte överprestera på alla områden (eller jo man kan, men till vilket pris?). Jag kanske inte maxar tallriksmodellen alla dagar, men å andra sidan läser jag massor för mina barn. Här får man bara vara sträng med sig själv och säga: KLART SOM FAN ATT DET KUNDE VARA BÄTTRE, MEN NU ÄR RESURSERNA INTE OÄNDLIGA. BASTA!

Och så sista punkten. Om att det bara förekommer en hobby per knopp. Här tycker jag det kan vara bra att minnas att när det kommer till hobbyn så ska hela familjen må bra. Eller det gäller egentligen alla punkter. Man behöver se familjen som helhet. Vad innebär det för hela puljun om alla har en massa hobbyn varje kväll? Det är inte så att det här är en egoistisk grej (typ ”jag är utbränd, så jag orkar inte skjutsa runt på mina barn”), utan jag vill också att barnen ska få den vila de förtjänar. Jag tycker de behöver slappa kvällar – också. De har så himla mycket action i livet ändå. Vill lära dem vikten av vilan. Att en uuuurtråkig kväll hemma inte är en kväll förgäves, utan något man som människa behöver för att orka må bra.

Nå, er tur – vad tror ni angående den här frågan?

Har du också glömt?

2017 12 14 01.51.33 1

 

Jag kände mig så trött i morse och unnade mig att sova bort hela förmiddagen (jag gjorde kort och gott punkt 10 i denna lista). Lite över 11 vaknade My och jag fick en efterlängtad frukost. Det var en så jäkla skön känsla. Utvilad med analkande koffeinhuvudvärk som sakta löstes upp i takt med att jag sörplade mitt kaffe i pyjamas. Då tänkte jag följande:

Det är först när man är frisk som man förstår hur utmattad man var när man var sjuk.

När jag var sjukskriven för min utbrändhet hade jag i flera år levt i ett alldeles för högt livstempo. Jag hade helt glömt bort att man ens kan känna sig så här som jag gör i dag. Jag tänker på det flera gånger i veckan. Att det är så skönt att vara så här trygg i sin ork.

Att jag är pigg nästan hela tiden!

Att jag aldrig tvivlar på min ork!

Att jag kan vakna flera gånger per natt och ändå orka hela dagen!

Det är helt otroligt. 

Medan jag var sjukskriven så tyckte jag ofta att det kändes som världens WASTE OF TIME att bara ligga här hemma och dega. Fine, jag var trött och så, men kanske inte ändå såååå trött. Men det är nog först nu när jag är på nollnivå. På vanlig frisk-nivå som jag fattar hur oerhört trött jag var då. Jag hade nog bara glömt bort hur det känns att vara vanligt pigg. 

Jag vet att jag har sagt det här förr. Säkert många gånger. Måhända tar du dig nu för pannan och tänker ”men Gud, hur länge ska hon orkaaaa tjataaa om det där?”. Men jag tycker det är så  v i k t i g t  att påminnas mellan varven. För fortfarande hör folk av sig till mig och frågar hur man vet att man är utbränd. Och juttun är ju den att man ganska sällan vet. Eller vad vet jag hur det är för andra, men så var det i alla fall för mig. Jag hade heeeelt glömt bort vad det innebar att vara pigg och frisk och full av livskraft. 

Jag trodde det var helt normalt att känna sig så där som jag kände mig. Att det var rimligt. Vilket det så här i efterhand inte alls var. Det är inte det minsta rimligt att gå omkring och spänna sig för orken. Att man hela tiden ska gå omkring och kalkylera sovtimmar och jobbtimmar och fritidstimmar och gud vet vad. Och känna en liten ångest inför att man en dag ska få nog och falla ihop i kollaps.

 

2017 12 14 01.51.32 1

 

Däremot är det rimligt att vakna och känna ”fy fasen vad trött jag är, det kan vi bota med en tupplur, ljuvligt!”. Det är en sån ynnest att kunna se skillnad på livströttma och lite sedvanlig november-baby-tröttma. Att gå runt med tryggheten att livskraften bara är en tupplur i från. Och ännu till ha förmånen att unna sig den där luren som ger en orken/kraften/lifvet åter. 

Det tycker jag man kunde ägna en tanke åt så här i stressade juletider. Man kunde exempelvis ge sig själv lite julklapps- eller nyårslöften om att sköta orken lite bättre. Påminner er härmed om att det går att vakna pigg (med livskraft!) varje morgon. För det kan ju hända att ni, som jag, har glömt hur det känns. 

Nu ska jag och pluppen där ovan ta oss en kaffe till! 

Skönt.

Känslomässiga band.

Med sex dagar kvar på jobbet har jag tänkt mycket på det här med att inte jobba. Jag är inte alls mentalt förberedd på omställningen som komma skall. Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på att det snart är slut. 

”Äru inte klok? Det är ju skönt med semester!”, tänker kanske någon. Och visst, det är det väl alltid. Men mitt förhållande till jobbet är minst sagt speciellt efter året som gått.

I fjol när jag stämplade ut och inledde min semester crashade jag totalt. Hade sån fruktansvärd ångest och var utmattad ända in i benmängen. Var helt säker på att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka. Tänkte att det nog var bäst om jag sa upp mig och försökte hitta nån annan bana i livet. 

Men förstås var det tröttman som spökade. 

Och det var tur att folk höll i mig och sa att jag under inga omständigheter får säga upp mig. Inte före jag har konstaterats frisk. Tack till er, ni vet säkert på ett ungefär vem ni är.

Med tiden blev kroppen mer utvilad, hjärnan mer klarsynt och min längtan efter mitt gamla jobb-jag starkare. Jag längtade så innerligt efter att få komma tillbaka till mitt crew, till mitt jobb, till mig själv. Efter månader av terapi och vila var jag redo. Darrig, men sugen på att försöka. Jag var SÅ DONE med hemmalivet. Orkade inte tillbringa en minut till i mitt eget vardagsrum.

Dessvärre hade jag också varit sugen på att försöka mig på ett tredje barn månaden före. Men jag förmodade att min forna ultrafertilitet antagligen hade naggats i kanten på grund av: 1. Min 31-åriga ålder 2. Hur jag behandlat kroppen de senaste åren. Tänkte att det bergsäkert är svårare denna gång. Bäst att börja i tid. 

Meeeen så svårt var det ju tyvärr inte. Redan veckan innan det var tänkt att jag skulle börja jobba låg jag med huvudet i toalettstolen och grät. Ni kan inte ana hur besviken jag var, i och med att jag visste att det lätt kan gå flera månader innan spyhelvetet avtar. I graviditetsvecka 5 var jag tvungen att outa min graviditet åt min chef och igeeeen förlänga min sjukledighet – med ny diagnos. 

Det var bara att acceptera det faktum att jag skulle vara fängslad i mitt eget hem på obestämd tid. Och resten är historia. Ni vet ju hur fruktansvärda månader det blev. Vet inte om det var hyperemesisen som var värst, eller dystern. Så här i efterhand gissar jag att jag i mina värsta stunder svävade på kanten till en depression. Kan knappt tänka på den där tiden utan att få obehag. Och ni kan ju gissa hur mycket jag längtade ut när jag för andra gången fick testa på att göra comeback på jobbet i februari.

Och den här gången gick det! 

Och jag var så glad! För jobbet blev verkligen räddningen med stort R. Jag trivdes, skrattade, socialiserade och mådde bättre än på länge. Det var precis det jag behövde där och då. Att ligga isolerad hemma och spy spy spy i flera månader gör inte gott åt en själ som gillar människor.

När jag stämplade in på jobbet på morgonen stämplade jag också in ett jag som inte var förknippat med depp och spyor. Jobbet var så himla viktigt för att hitta tillbaka till mig själv igen. Allt hemma hos oss påminde – eller påminner ibland fortfarande – om att jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt, här. På jobbet finns en trygg plats, Anna-Lena mitt emot, och en gemenskap där jag känner mig uppskattad. 

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen, så har jag nu jobbat tre dagar i veckan och de tre dagarna har jag mått som allra, allra bäst. Det går allt bättre för mig att vara ledig nu också, men jobbet har fungerat som en skön vilopaus från mig själv hela vårvintern. Jobbet har varit min klippa och Sandögatan 20 min frizon. Där existerar ingen oro, inget illamående, ingen trötthet och absolut ingen ångest.

Ni kanske tycker jag låter som en galning, och det är jag antagligen också. Men uhh så det känns darrigt att släcka lampan och logga ut på obestämd tid. Bara sex dagar kvar på jobbet, som sagt. Sedan ska jag klara mig själv (iiiik).

Men å andra sidan försöker jag tänka på fördelarna. Jag behöver inte längre klä på mig kläder som tål dagsljus – ännu mindre visa mig i dagsljus. Jag är stor som ett hus och det börjar vara olidligt att ha kläder på (som mina grannar förmodligen känner till så går jag oftast utan kläder här hemma). Orkar inte ens försöka längre.

Vill bara flytta ut till Reppen där ingen kan se mig och börja skriva på min bok. Det är ju inte helt ruttet det heller. Dessutom är det väl bara att börja vänja sig. Hur vi än vänder och vrider på detta, så ska jag faktiskt föda ett barn. Och hur fantastiskt det än är på Sandögatan, så tror jag vi gör bäst i att inte krysta ut det just där.

Jaix.

 

replot

Män, var är ni?

sami

 

Under helgen utökades min inbox. Ännu några kvinnor som känner en oro i bröstet. Har det kanske … gått för långt? 

Orsaken till att jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här är för att jag uppriktigt sagt tror att vi är få som känner till varningssignalerna. Om vi har kunskapen kan vi kanske vara uppmärksamma och således tror jag många av oss kan slippa den här skiten.

Att det bara är kvinnor som hör av sig till mig är kanske inget större frågetecken (det är mest kvinnor som läser den här bloggen). Men efter att ha läst ut halva internet och hela Brändö bibliotek på utmattning och utbrändhet undrar jag ändå: Var är männen i den här diskussionen?

Lyssnade på ett svenskt radioprogram (med några år på nacken) häromdagen och där sades det föga förvånande att det är unga som drabbas hårdast, förhållandevis fler kvinnor än män – MEN att männens andel ökar hela tiden. Huruvida det beror på att män traditionellt har en större skamtröskel kring det här eller att män drabbas mer sällan vet man kanske inte. Men när man söker på artiklar och böcker och bloggar, så är det i regel kvinnor som berättar sin historia. 

Som en liten parentes kan jag inflika att i samma program sades det att 200 dödsfall per år i Sverige är direkt relaterade till stress (fall där stress är en delorsak är säkert ännu fler). Uäk. I relation till något annat dödligt är det ju inte så hiskeligt många, men det är hur som haver 200 överflödiga dödsfall. 

Ja, men tillbaka till männen. Längst ner i kommentarsfältet i det här inlägget påbörjades en diskussion om utmattningssymptom och manlig tabu. Utan att kapa diskussionen från kvinnorna (som i nuläget drabbas hårdast), undrar jag ändå om inte män också behöver lufta det här. Jag blir väldigt glad när jag ser att kvinnor runt omkring öppnar upp mer och mer. Vi blir allt fler som stiger upp, knäpper upp smaljeansen och säger ”nä, nu orkar jag faktiskt inte mer”. 

Precis som Carrie Bradshaw couldn’t I help but wonder: Finns den här möjligheten för män? För let’s face it, den finländska mansbilden är inte direkt nyanserad. Förhållningssättet till känslor och psykisk ohälsa är lindrigt sagt lite snävt. Det finns väl grovt karrikerat två rimliga alternativ när man drabbas av ångest: 1. Flaskan 2. Tystnad.

Förstås finns det undantag. Det finns män som pratar (har t.ex själv fått pepp från två) men när vi nu en gång pratar stora drag. Kan man som man prata lika öppet om sin utmattning som en kvinna, i Finland 2016? Söker man hjälp innan man tar till alternativ nummer 1 här ovan? Innan hjärnan smäller av i en infarkt?

Jag önskar att svaret är ja, men jag tvivlar. 

Vad är er erfarenhet av män och utmattning? Finns det forum där man kan dela på samma sätt som vi gör här och nu? Pratar män med varandra? Finns det forum där jag som kvinna inte kommer åt som män gottar sig i detaljer och delar sina innersta sorger? Upplys mig!

 

My om stress.

 

Under mina år i mediebranschen (i år är det faktiskt 10 år sedan jag första gången erbjöds ett frilansuppdrag, tänka sig så åren går!) har jag jobbat med många riktigt bra typer. Men en av dem som jag känt mig allra tryggast med är Tengström här ovan. Jobbade ett sommarvikariat med My på aktualitetsprogrammet Myteriet, som hon fortfarande gör på Radio X3M. My en EN KLIPPA. Just exakt en sådan som man vill ha vid sin sida när man är ny.

My är så påläst, så snabbtänkt, så streetsmart, så sjukt bra på det hon gör. I klippet ”Var går gränsen för utbrändhet?” här ovan berättar hon vad stressen gjorde med hennes slutledningsförmåga för 1,5 år sedan. 

Själv är jag så himla nöjd över att min sjukskrivning inföll just nu, för jag tycker det pratas så mycket om utmattning överallt (t.ex Vasabladet har skrivit många artiklar den senaste tiden, X3M har börjat etc.). Och i Facebook-gruppen Finlandssvenska bloggare tycker jag titlar som innehåller ordet ”utmattning” figurerar allt oftare. Eller så är det bara för att jag råkar vara extramottaglig just nu. Men hur som helst. Skitbra! Fortsätt så! 

”När kommer den där jävla väggen?” Del 1.

linnjung

 

För mig kom aldrig den berömda väggen emot.

I hela mitt vuxna liv har jag på något sätt accepterat att väggen någon gång ska komma. Men den kom aldrig. Veckorna innan jag sjukskrevs hoppades jag nästan att den skulle dyka upp och slå mig på käften. Så jag slapp ta tag i skiten själv.

Men icke.

Jag har alltid haft förmågan att daska liv i mig själv och fortsätta framåt. Mitt förhållande till mig själv har alltid varit gränslöst. Jag vet innerst inne att jag kan och orkar nästan precis vad som helst. Min tilltro till mig själv är snudd på övermänsklig.

Hur fattar man då att det är dags? För mig handlar det nästan alltid om att jag måste bli rädd först. Och det blev jag (hur trögt det än låter) först när jag fick den där grötiga trögheten i huvudet som fick orden att ramla av kärran i samtal med kollegor. De där små hackiga blackoutsen som säkert ingen märkte, förutom jag.

Men jag lät det passera. De första veckorna. Men visst var jag rädd för att tappa talförmågan (eller att jag var sjuk på riktigt). Men kanske ändå inte tillräckligt rädd för att göra något åt det. 

Även om jag sov helt okej kände jag ändå en förlamande trötthet varje morgon. Att kliva upp ur sängen och ta mig hela vägen in i duschen var så fruktansvärt jobbigt. Men jag gjorde det. Visste ju att jag lägger alla andra i skiten annars. Tog en extrakopp kaffe. Medan jag duschade var pulsen upp i det dubbla. Hur ska jag orka? Hur ska jag hinna? Vad ska vi äta? Måste göra det och det och det. Kändes som om mina personliga marginaler alltid var för korta.

Fattade kanske inte riktigt då hur äckligt det var, men nu när jag ser på det i efterhand var mina morgnar så oerhört ångestfyllda. Och det blev ju inte bättre av att all stress gjorde mina nerver så korta. Jag skällde på barnen för att de klädde på sig långsamt och åt långsamt (och så klumpen i halsen efteråt, för vilken bra förälder gör sånt?).

När man kommer ur den onda cirkeln fattar man inte varför man så krampaktigt höll sig fast. Men det kändes totalt orimligt att släppa taget. Så ansvarslöst, så fegt, så jävla okamratligt att sjukskriva sig – med tanke på att alla andra gör samma sak som jag och ändå orkar. Så jag negligerade vuxet varningssignalerna och hittade mina egna överlevnadsstrategier. Tills jag också fick vissa problem med närminnet.

Allt säger mig att stressrelaterad psykisk ohälsa är ett växande problem. Och så gott som all statistik jag har läst kan jag skriva in mig i. Jag är kvinna (check), jag är morsa (check), jag är högpreseterare (check), jag har en uniexamen (check), jag har studerat och jobbat medan jag fick barn (check), jag har levt med ett pressande jobb eller osäkra anställningar (check, check). Jag är exakt en sån de kallar för ”en arbetsgivares dröm – ända tills de bränner ut sig”.

Problemet med sådana som jag är att ansvarskänslan går över allt annat. Jag stänger av kroppens egen självbevarelsedrift för att ”fixa lite till”. Läste ett rätt så intressant blogginlägg om kvinnor vs. män i ansvarsfrågan, med den provocerande rubben ”Framgångsrika män och utbrända kvinnor. Läs här. Kan det ligga något i det?

Det kom aldrig någon ”vägg” eller någon ”krasch” för mig. Inget ögonblick ”när allting rasade”. Inte visste jag heller att ”nu är det dags att söka hjälp”. Det ligger inte i min natur att erkänna sånt.

Däremot visste jag nog hela tiden att någonting var fel. Att varje morgon vakna med gråten i halsen, att varje dag tampas med tryckande ångest över bröstet, att fråga samma frågor om och om igen, att glömma bilen på jobbet, att stamma när jag pratar. Att alltid vara på minus när man lägger sig om kvällen.

Då har det redan gått för långt.

Jag grät mig igenom de första dagarna av min semester i somras. Jag var så innerligt, innerligt trött. Jag var trettio år och hade min första betalda semester någonsin. Trodde det skulle bli härligt att ba släppa allt – inte att jag skulle stå i duschen och skakgråta i ren utmattning. Jag önskade att väggen skulle komma emot, att jag skulle få segla ner på golvet och bara vänta på att någon plockade upp mig.

Men så är det ju tyvärr inte.

Utan det var bara att stänga kranen, torka sig, skärpa dig litegrann och ringa jättejobbiga samtal. Utmattning handlar aldrig om att man ska ”skärpa sig”, förutom i en enda situation, och det är just den här. När du ska ringa och be om hjälp. Hur för jävligt det än är, så måste man bara göra det (det är ju sannerligen mycket lättare att göra det före man ligger avsvimmad någonstans). Sami var i Gambia på jobb, så var det någon som skulle ringa så var det jag själv.

Så hur visste jag att det har gått för långt?

Svar: Inte visste jag, men är man osäker ska man fråga en läkare eller en psykiater. Det kan ju aldrig skada, tänker jag. I mitt fall visade sig att det hade gått för långt (men gränslös som jag är hade jag tyvärr missat den lilla detaljen). 

 

Tack för era frågor. Vi fortsätter med del två en annan gång. 

Droppen.

Tjo-ho-faderittan, så gick en helg igen utan att jag ens hann reagera.

Vet inte om jag riktigt kan påstå att jag har vilat. Det finns faktiskt inte alltid rum för vila i ett liv som förälder (i synnerhet sådana gånger när förälder nummer två åker bort och kommer hem först när han vårdats klart på sjukhus). Nå, jag har gjort mitt bästa under tiden. 

När man är hemma och kopplar bort allt som har med jobb att göra inser man ganska snabbt att det finns massor i livet förutom jobb. Som liksom ”bara händer” där vid sidan av. Trots att jag inte jobbar har jag fullt upp, känns det som. Det är ju hela tiden något som måste skötas eller styras upp. Prylar som går sönder, barn som måste skjutsas, saker som måste köpas, kläder som måste tvättas och mat som måste göras.

Nu när man måste banta ner och tacka nej till det mesta (förvisso kan man t.ex inte skita i att göra mat) fattar man inte riktigt att man någon gång hann jobba också. 

Det är ju inte konstigt att man blir trött i hjärnan.

I synnerhet om man redan är lite trött i hjärnan.

Eftersom jag var den enda föräldern som var frisk nog att gå utanför hemmets fyra väggar den här helgen kände jag i morse att jag måste aktivera mina stackars barn. Helst redan igår. Så vi gick och såg ”Finding Dory” på bio. Så mycket för lunginflammationsvilan, säger ni. Ja ja ja. Men försök själv leva med mitt dåliga föräldrasamvete. 

Kände stark samhörighet med Dory. Ni som har sett filmen vet att hon lider av minnesförlust. Inte fullt lika hopplös är jag, men mitt minne har varit förfärligt den senaste tiden. Det var egentligen minnesförlusten – och det faktum att jag tappade ord (fick ibland söka jättelänge innan jag hittade rätt) och drabbades av blackouts när jag pratade som gjorde att jag till slut tog mina nuvarande symton på allvar.

Har jag redan berättat vad som var droppen? 

Jag var ensam med barnen på Soltorpet och det var hög tid att tillreda lunch. Jag lade på stekpannan och stekte gårdagens potatisar och kokade några knackisar till. Hackade lite sallad däremellan. Mitt i salladen ropade Matheo utifrån studsmattan. Eftersom jag inte uppfattade vad han sa stack jag ut huvudet genom dörren för att höra. Han behövde hjälp med något som krävde att jag sprang dit (meck med skorna).

Någonstans där mellan terrassen och studsmattan hann jag glömma att jag höll på med maten (Dory hade gjort det samma). Så jag tackade glatt ja till en fotbollsmatch (barnen har uppfunnit en ny sport – fotboll på studsmatta). Först en halvtimme senare blev jag trött och gick in för att dricka. ”Åh herregud, varifrån kommer all denna rök?!”. Inte ens där kom jag ihåg att jag faktiskt hade lämnat köksbestyren vind för våg. Det var rök i hela köket och semi-fire i stekpannan. 

Ja, det var förskräckligt. Hade så monumentalt dåligt samvete. Hade kunnat bränna ner hela skiten. Tänk om jag hade kommit in och allt redan hade fattat eld. 

En sån (farlig) människa vill jag faktiskt inte vara.

Ryser ännu. Även om det var många veckor sedan det hände.

Mina fina, fina familj. Vill aldrig mer bli sån.

 

come to finland

IMG 0727

sami

Snabbt, snabbt, snabbt.

Det är alldeles för tidigt för att dra slutsatser och att ens försöka påstå att jag har lärt mig något av den här tiden hemma (precis allt är som förr i den här hjärnan). Däremot noterar jag saker och ting som jag kanske inte hade märkt om jag fortfarande höll på som förr.

Som det här med att jag känner att jag alltid har bråttom överallt. På morgnarna får jag verkligen hejda mig själv från att springa till bilen när jag har kastat av Milea på dagis. Herregud, jag har ju ingen tid att passa! Jag ska bara hem .. till min egen säng. Jag måste faktiskt inte skynda. Tvärtom. Istället övar jag på att gå riktigt långsamt. Söndagslångsamt i åttioårstakt.

När jag går och handlar får jag verkligen hålla tillbaka löpsteget mellan hyllorna. Allt måste inte ske så effektivt som möjligt. Jag vinner absolut ingenting på att småspringa över parkeringar. 

Har också noterat att jag alltid (och då menar jag alltid) har exakt koll på vad klockan är. Även om jag inte har sett på klockan de senaste två timmarna kan jag ändå med 5-10 minuters felmarginal säga vad den är.

I och med det räknar jag alltid ner till följande programpunkt. ”Nu är det 45 min kvar tills jag ska hämta Matheo”. ”Nu är det 17 minuter tills jag måste starta”. ”Nu är det tre timmar och femton minuter kvar tills jag måste lägga barnen”. Det är en urstörig grej som jag verkligen vill SLUTA med. Så onödigt att hålla på och stressa sig på det viset (tror också det har eskalerat de senaste månaderna när jag inte riktigt har kunnat lita på mitt minne – att ständigt påminna mig har blivit ett sätt att hantera min glömska).

All den här ologiska och onödiga tidspiskan som finns inuti mig – den vill jag varsamt lägga i en Siwa-påse och kasta djupt ner i sopcontainern på gården. Längtar SÅ till den dagen när jag ba kan flanera runt i snigeltakt (helt naturligt utan att jag måste påminnas). Tänk om det skulle komma en dag när jag glömmer tiden!

Att ha brådis måste verkligen vara en av världens sämsta känslor, va?

Tog mig samman. Mötte världen.

Ni skriver så mycket intressant i kommentarsfälten här. Orkar inte riktigt svara till er alla, men jag läser, nickar, hmm:ar och aha:ar mig här i sängen. Tycker om när ni delar med er av era personliga erfarenheter, viktigt att se att vi alla dealar med det här på olika sätt. Det finns inte ett ultimat sätt att rida ut stormen, utan det finns ett unikt sätt för alla. 

Två dagar av soffligg har passerat. Jag har på riktigt bara vilat. Eller nåja, vissa saker måste man förstås göra (skjutsa barn och göra mat etc.) eftersom Sami är i Marocko på jobb. Men annars har jag verkligen försökt ligga stilla. Men alltså jeeez så jag är urusel på att vila utan dåligt samvete (känner mig SÅ onyttig). Tydligen är vilandet också en konstform som behöver träning. Jag har en lång väg att gå innan jag kan ligga en dag utan att det brinner i skallen.

I dag höll jag på att gå i bitar när jag såg framför mig en tredje dag av total tristess, så jag flög i taket av glädje när Ingman föreslog en kaffe på Ärran. Mellan roskisen och skylten finns två stolar som man kan .. eh .. njuta i utanför. Jag åt en Dallasbulla och lämnade in mitt livs första lottorad (kommer så att vinna, känner det i hjärtat). Gick via bibban. Lånade en Wennstam-deckare.

Någon jävla stimuli får en väl unna sig, tänker jag.

Blev riktigt pigg och glad av utomhusluften och ett vuxet samtal.

När jag kom hem tänkte jag ”aaamen har jag en gång klätt på mig kläder som man täcks vistas i bland folk får jag väl ändå passa på” och så gick jag en sväng till loppis också. 

Där vann jag storslam. Hittade mina drömmars höstskor (se bild nedan). Gubbloafers i lack. Helt oanvända. Och två exemplar av 90-tals klassikern Mensboken för en euro styck (Mens-Jenny ska såklart få den ena). 

Ja, och nu ska jag bara ligga resten av kvällen. Se hur kroppen reagerar på min superaktiva dag (som egentligen bara varade dryga två timmar, men som jag misstänker kommer resultera i en tuffare aktivitetskrabbis än jag tror).

 

2016 09 22 05.16.43 1

 

Krigsutrustning.

Har försökt sova hela dagen.

Har misslyckats alla gånger.

Har lyssnat på två poddar om utmattningssyndrom. Försöker lära mig och förstå. Även om jag kanske borde vila, vila, vila. Men efter att ha stirrat tillräckligt länge i taket får jag spel. Rastlösheten äter mig inifrån. Måste pausa vilandet.

Överallt läser jag att det är folk som verkligen trivs och brinner för sin uppgift som bränner ut sig. De starka, stresståliga, positiva som blir sjuka. Den har vi hört förut, va?

Har alltid vetat att jag ligger farligt nära riskzonen. Problemet är att det ligger i min natur att gasa (plattan i mattan, godammit!) och leva i framåtrörelsen. Det är ba sådan jag är. Sådan jag alltid kommer vara.

Däremot hade jag gärna ändrat på det faktum att jag för cirka fem år sedan kom dåligt rustad in i en bransch som kräver krigsutrustning för att överleva. Der är inte direkt så att någon kommer med varningsklockan när man är stresstålig, positiv och ambitiös – tvärtom. Det är ju exakt de egenskaperna kom krävs – och de egenskaperna som uppmuntras – för att man ska palla trycket.

Det blir väldigt ohållbart när man till på köpet är en person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp. En som är livrädd för att göra folk besvikna.

Såklart att jag ska vara just exakt här nu.

Var annars?

 

2016 09 21 05.04.52 1

Zzz.

För varje dag som går blir jag bara tröttare.

Ju mer jag slappnar av desto mer väller den över mig.

Den absurda tröttheten.

Jag är så trött.

Så trött. 

Så trött.

Så trött.

När jag har fört barnen på morgonen ligger jag helt utslagen i sängen i timmar. Kan inte fatta att jag bara för några veckor också duschade, sminkade, omsorgsfullt valde kläder och därtill slängde på åtta timmar jobb. Totalt otänkbart nu. 

Allt jag gör kräver så fasansfullt mycket vila.

Och ändå blir jag tröttare.

Och tröttare.

Zzzz.

Är det så här jag ska leva?

2016 09 15 08.24.26 1

 

Jag har sagt det högt så pass många gånger de senaste dagarna att det börjar kännas hanterbart. Ännu för någon dag sedan var det en himla massa stammande och mumlande när jag skulle säga något så harmlöst som ”jag är sjukskriven nu en tid”. I dag kan jag nästan säga det högt och klart, med pondus. 

Däremot känns det fortfarande motigt att säga att jag är sjuk. Att vara sjukskriven är lite mer soft. Vill inte riktigt erkänna faktum, att jag faktiskt är sjuk. Drar mig för att formulera min smärta – både inför mig själv och inför andra. 

Dessutom vet jag exakt varför. Och när den rationella sidan av mig hör orsaken skakar jag på huvudet och säger ”come on,  så där är det inte”. Men jag är egentligen liiiivrädd för att ingen ska ta tro mig och ta mig på allvar. Jag menar, om inte ens jag har tagit mig själv på allvar hittills – vem sku? Så rädd att omvärlden ska se på mig med samma stränga blick.

Jag fasar för att omvärlden ska tro att jag är lat och omotiverad. Att jag hittar på, överdriver och – gud förbjude – vill dra ner på tempot. Jag vet att rädslan i de flesta fall är obefogad, men likväl flyger den runt i huvudet ibland. Ungefär som det var en dödssynd att vara lat och omotiverad (obs, det är det inte!).

Lika mycket fasar jag för min egen ovisshet. Kommer jag någonsin att orka mera? Kommer jag ens att vilja? Kommer jag att palla?

Vad händer med mig nu när jag tänder av ordentligt? 

Tjata i grupp.

SunsetReplot.

 

Tack för alla kommentarer. Här, i min mejlbox, på Facebook, i postlådan, överallt. Tack för att ni tar er tid att paja.

”Du är inte ensam”, säger många. Och det vet jag. Vi är många som trampar vatten. Som sjunker och flyter om vartannat. Vet inte hur det är med er, men det tröstar inte. Tycker det bara gör saken värre. Att jag redan i tusen och tusen år har vetat att det ska gå så här för mig (och lika många medsystrar). Vi vet alla. Och ändå går vi hit.

Det skulle ha varit hundra gånger bättre om jag hade varit ensam med det här. Den första. Men nu är jag inte det, utan var och varannan går ner oss i stressdiket. Gasar för fullt fast hela systemet alarmerar. 

Har en längre tid känt att något inom mig försökte säga något. Men det var totalt omöjligt att uppfatta vad.

 

Magkänslan skrek.

Kroppen skrek.

Förnuftet skrek.

Självkritiken skrek.

Optimismen skrek.

Rädslan skrek.

Viljan skrek.

 

Hade ingen jävla aning om vad någon av dem försökte säga. De pratade jämt i munnen på varandra – med motstridiga budskap. Oftast var det viljan och optimismen som orkade skrika högst. ”Du vill, du orkar, du pallar visst!”.

Och det var nästan alltid sant. 

Tills kroppen inte längre orkade tjata i grupp.

Och gick hem.

Kapoff.

Hemma, hemma.

Just nu är jag rekommenderad lunginflammationsvila (allt som jag gör ska jag ställa i relation till: ”skulle jag göra det här med lunginflammation?”). Och det är sannerligen lättare sagt än gjort. De första dagarna har jag brutit den ordinationen åtminstone hundra gånger. Jag övar mig på att låta bli, men aaaaaaah så svårt att bara ligga stilla och vila. Jag får verkligen skälla på mig själv för att låta bli det ena och det andra (men det är knepigt, med tanke på att jag samtidigt övar mig på att använda snällrösten).

I dag när jag klev in genom dörren (ja, ursäkta, jag gick till affären och handlade med lunginflammation) tänkte jag på hur praktiskt det är att jag är en person som verkligen trivs hemma. Här kommer jag att tillbringa oceaner av tid de kommande veckorna. Under täcket. Med en bok. Efter en tupplur.

Vissa dagar kommer jag att blogga, vissa dagar kommer jag att vrida mig i ångest under täcket. Vissa dagar kommer jag att vara jätteglad och superpigg och megapepp, vissa dagar kommer jag att monsungråta. Ja, det är så det är och så det måste få vara just nu.

Någon gång kommer det att vända.

Vissa dagar vill jag prata om det, vissa dagar vill jag bara visa en outfit. Vissa dagar vill jag berätta allt, andra dagar vill jag backa. Ja, lite så som den här bloggen alltid har varit. Den lever och den lär.

Här kommer några bilder från världens bästa plats, vilan.

 

 

2016 09 19 07.42.15 1

2016 09 19 07.40.15 1

2016 09 19 07.43.32 1

Ba säg det.

2016 09 19 01.14.04 2

 

Alla som någon gång outat en graviditet eller skilsmässa eller vad som helst som betyder något i en blogg vet hur mycket man väger orden innan man säger dem högt. Det är samma sak nu. Jag skriver, raderar, skriver om, raderar. Men förr eller senare måste jag väl ändå säga dem. Och någon gång kan jag förhoppningsvis säga dem utan att det stinger till av en massiv besvikelse i hjärtat. Och det här är väl en bra arena för den typen av träning.

Jag är sjukskriven. Nästan två månader ska jag vila. Bara vara hemma. Inte jobba. Inte träna. Inte någonting.

Ja ja ja, jag vet att jag inte ska skämmas och bla bla bla. Men lättare sagt än gjort. Man vill ju vara en klippa och en superstar. Inte vara den som bryter ihop. Men jag kan inte jobba när jag har förlorat stora delar av mitt närminne. Jag måste helt enkelt vila.

Nu har jag sagt det. 

Skönt.

Dog inte ens.

Vem springer maraton otränad?

2016 07 2511.10.2

 

”Hörde att du är utbränd” messade en kollega igår.

Men det är nog inte riktigt vad jag är (eventuellt lite vidbränd, solbränd och omvänd). Men tänkte vi kunde pausa på bröllopsbloggen för en stund. 

Lycka och elände går hand i hand. Glädje och sorg. För att livet ska vara livet varvas härligt och äckligt längs vägen. Att jag avslutade min sommar med mitt eget bröllop var det bästa som kunde hända. För där i början var det stundvis lite uselt. Jag var så innerligt slut på mig själv och min vardag. Att jag ändå fick en dunderdag på slutet betydde mycket.

Min semester 2016 var den mest stillsamma någonsin. Jag har försökt vila och tänka. Vila och tänka. Återhämta mig. Sova. Och totalt stänga ut omvärlden. 

Jag har ägnat mycket tankekraft åt vår (kanske främst: min) mentala hälsa. Eller kanske snarare om hur vi (jag) ser på psyket och omvårdnaden av det. Allt blir så himla tydligt när man ställer det i relation till den fysiska hälsan (jag vet inte om det är relevant att jämföra dem, men nu gör jag det i alla fall för att illustrera min point).

Absolut ingen människa i hela världen springer ett maratonlopp otränad och tänker att konditionen ska växa till sig under tiden – utan man tränar som en tok. Skapar förutsättningar för en bra prestation. Innan själva loppet. Men när det kommer till mig själv, livet och vardagen är det exakt vad jag inte har gjort de senaste åren. 

Om vi tar mina fem senaste år som exempel. Precis allt har hänt under de senaste åren. Och sedan ska man plötsligt försöka landa i en vardag och leva den.

Och ja, jag förstår att alla går igenom den här fasen. Småbarnsåren är väl inte lugna för någon. Men om vi ska jämföra min fiilis med maratonloppet, så är det ungefär så det känns. 2011 när Milken väl hade överlevt och jag var vad jag trodde en stabil, stark tvåbarnsmorsa (yeah right) startade jag ett maratonlopp (mitt vardagslopp – ursäkta för corny saying, hah!) totalt utan verktyg och förutsättningar för att ta mig igenom de fem år som väntade. Men jag ville så gärna komma viiidare.

När det kommer till fysiska omständigheter är vi människor superbra på att träna inför hårda prövningar. Men nu i efterhand inser jag att jag verkligen hade behövt träning i vardagsöverlevnad, stresshantering och avslappning. Jag var inte stark nog för att klara av det här. Min mentala styrka har, enligt min egen bedömning, alltid varit rätt så god, men hur många år kan man köra otränad med gasen i botten? Ingen riktig maratonlöpare gör så.

Och jag tror tyvärr att många gör exakt så här som jag. Man tänker att man bygger upp en slags inre styrka under tiden. Man växer till sig under loppet. Men hur skulle man växa till sig under ett lopp som börjar med en traumatisk graviditet och allt vad det innebar (både min kropp och mitt psyke var totalt sönderkörda), att sedan snabbt återgå till sina studier, ta en examen (och därtill bygga på med ÅA:s ganska krävande medielinje), för att sedan bege sig ut på en ytterst ostabil arbetsmarknad, leva på tre månaders kontrakt i flera år, sedan plötsligt sadla om, lansera Sevendays och bygga upp en nystartad mediebyrå. Samtidigt som man ser till att man är en schysst tvåbarnsmorsa, bedriver ett rikt familjeliv och allt vad det innebär att plötsligt ha stora barn. Hur skulle man bygga upp?

Det är så himla lätt att mäta och hitta en skala för när man inte mår helt hundra fysiskt. Man vet exakt när febertempen visar för mycket för att gå till jobbet. Man behöver inte vara mer än två bast för att förstå att sprutnäsblod, stukad vrist och ormbett betyder ”jag mår lite ruttet just nu”. Men jag tycker det är svårt att avgöra när mängden stress överstiger det hälsosamma. Exakt hur trött är jag? Är jag trött bara i dag eller är jag alltid trött? Är det ens så farligt att vara trött? Alla är ju trötta! Och hör det inte lite till att vara stressad? Var det inte någon som sa att stress i rimliga mänger är lite hälsosamt? Kanske jag rent utsagt är lite hälsosam!

Jag blir så innerligt irriterad på att vi ska vara på minus innan vi fattar att vi behöver hjälp att bygga upp vår mentala styrka. Man borde ju börja med sånt långt innan man snör på skorna och beger sig in i småbarnslivet/karriärlivet/trettioårskrisen. Allt sånt här vet man ju. Man det är sällan man gör som man borde. Så – min semester började nästan omedelbart med en högst oväntad sjukskrivning. Gnissel gnissel, sa det i huvu. Och kedjan föll av. Så där som när man cyklar i en nedförsbacke och plötsligt slutar tramparna fungera.

Jag är inte utbränd. Jag har en massa stickor i huvudet som jag måste få ut. Lite psykiskt förkyld. Men tränar hårt på att bli tillfreds med mig själv och mina krav. Och det är inte så att man måste gå på tårna runt mig. Jag är precis som vanligt. Förutom att jag är så himla tacksam att jag bromsade i tid. 

Den här hösten ska vi ta med ro, va? 

Här och nu.

Absolut inga 100 mål.

Härligt nygift och lite själsligt förvirrad.

Kom bara, hösten.