Strösslar dåligt samvete som konfetti (men inte så länge till).

Att jag själv är min egen största fiende – det är sedan länge känt. Jag får aktivt jobba med snällhet för att den inre piskan inte ska ta över hela mig. Nu vet jag inte hur just din piska funkar (eller om du överhuvudtaget har en), men jag får nästan dagligen säga till på skarpen.

Ta nu igår kväll som exempel. Jag var så mosad i huvudet efter att ha begravt min farmor och kört bil i fem timmar, så jag snörde på skorna och sprang en runda runt Brändö. Ville rensa rent i hjärnan. Jag har nyligen återupptagit mitt springande så jag orkar inte alls springa långa sträckor ännu. Så jag försöker springa så långt jag orkar. Och så går jag emellan. Helt okej. Försöker att inte ta i för hårt, eftersom jag inte vill förstöra kroppen i all iver. Och det är bra! Försöker gå in med en sund inställning. Vill inte förstöra ryggen – eller motivationen. Det gör man så lätt om man tar i för hårt.

Men så kommer den där lilla jäveln upp på axeln. Och så säger den: ”Du får inte stanna före första lyktstolpen vid bron”. Och jag säger ”Hördudu, det får jag visst det, jag får stanna just exakt nu om jag så vill”. Jäveln ler, lägger armarna i kors och säger mjukt: ”Såklart du får, men du är en loser om du gör det”.

Alla gånger vinner jag inte. Men jag får på riktigt gå ordentliga ronder varje dag för att få tyst på skiten. ”Jag stannar exakt där jag själv väljer att stanna. Punkt”.

Jobbade hemifrån i torsdags. Alla barn hemma. Sami på jobb. Skulle bara skriva några offerter – det var dagens jobb. Redan i sängen hoppade jäveln upp. ”Jahapp, hur har vi det med offerterna?”. Och jag ba: ”Ursäkta nu, men jag har tre barn som ska ha frukost först, och jag skulle faktiskt själv uppsatta lite kaffe, om jag får be!”. Och så rann hela förmiddagen iväg med städning, disk och barn som bråkade. Och jäveln sprang efter och ryckte i byxbuntarna ”Hallå! Offerterna! HUR GÅR DET MED OFFERTERNA?”. Och jag gastade vresigt ”SNAAART! Du ska dina offerter!”.

Det blev eftermiddag och hungriga barn. Bakom kastrullerna stod jäveln och ba ”Offerter! Offerter! Offerter!”. Och jag ba ”Jajajajajaaaa!”. Bakom toalettdörren: ”Offerterna! Offerterna!”. Hjälpte föga att jag suckade: ”Så snabbt som jag kan! Men det kommer hela tiden något emellaaaaan!”. Hann inte värja mig, för bakom varje hörn stod jäveln och:

– ”Offer..?”
– TYST!!

Ni fattar.

Ibland förs det inga kamper alls. Och under vissa perioder har jag fullt upp. Det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag kan rationalisera bort jäveln. Trotsa den. Och vara riktigt jävlig tillbaka. Någon vacker dag ska jag ha ihjäl den också. Men å andra sidan är den en bra drivkraft – ibland – så länge den håller sig inom rimlighetens gränser.

Det fina i att bli äldre är att man lär sig om hur man själv fungerar.

Det svåraste för mig är att ha punkter på to do-listan – och samtidigt kunna leva normalt. Så ironiskt. Med tanke på att jag sannolikt inte kommer att få uppleva en tom to do-lista inom de närmaste åren. Jag är urskit på att slappna av med ogjorda punkter i mitt liv. Och det vet jäveln. Så den nappar på allt. Och strösslar dåligt samvete över mig som konfetti.

Det här får jag vara uppmärksam på så gott som varje dag. Tänker att det är extra-viktigt i höst när vi går in i nästa arbetsfas. Jag måste lära mig att de ogjorda punkterna får sväva fritt – och utan dåligt samvete – tills jag har tid och ro att ta itu med dem. Jag kommer i kapp förr eller senare – så är det alltid. Inget går snabbare för att jag stressar mig själv (tro det eller ej!). Ingen träning blir heller roligare för att jag pressar mig hårdare – tvärtom. Jag får dålig feeling – alternativt känner mig misslyckad.

Så jag övar, övar, övar, övar. Och lär mig sakta. Att strypa jäveln.

I det här fallet tror jag faktist att övning, envishet och rutin gör mycket. Ju fler gånger jag lyckas brotta ner krävande, kvävande rösten i marken, desto lättare blir det för mig att vinna nästa rond. TYST, säger jag på skarpen.

Här är det bara snälla bossar som styr.

Här och nu.
Här och nu.
Här och nu.

Jävliga jävlar får vänta.

2018-08-12 08.25.33 1.jpg

Vem springer maraton otränad?

2016 07 2511.10.2

 

”Hörde att du är utbränd” messade en kollega igår.

Men det är nog inte riktigt vad jag är (eventuellt lite vidbränd, solbränd och omvänd). Men tänkte vi kunde pausa på bröllopsbloggen för en stund. 

Lycka och elände går hand i hand. Glädje och sorg. För att livet ska vara livet varvas härligt och äckligt längs vägen. Att jag avslutade min sommar med mitt eget bröllop var det bästa som kunde hända. För där i början var det stundvis lite uselt. Jag var så innerligt slut på mig själv och min vardag. Att jag ändå fick en dunderdag på slutet betydde mycket.

Min semester 2016 var den mest stillsamma någonsin. Jag har försökt vila och tänka. Vila och tänka. Återhämta mig. Sova. Och totalt stänga ut omvärlden. 

Jag har ägnat mycket tankekraft åt vår (kanske främst: min) mentala hälsa. Eller kanske snarare om hur vi (jag) ser på psyket och omvårdnaden av det. Allt blir så himla tydligt när man ställer det i relation till den fysiska hälsan (jag vet inte om det är relevant att jämföra dem, men nu gör jag det i alla fall för att illustrera min point).

Absolut ingen människa i hela världen springer ett maratonlopp otränad och tänker att konditionen ska växa till sig under tiden – utan man tränar som en tok. Skapar förutsättningar för en bra prestation. Innan själva loppet. Men när det kommer till mig själv, livet och vardagen är det exakt vad jag inte har gjort de senaste åren. 

Om vi tar mina fem senaste år som exempel. Precis allt har hänt under de senaste åren. Och sedan ska man plötsligt försöka landa i en vardag och leva den.

Och ja, jag förstår att alla går igenom den här fasen. Småbarnsåren är väl inte lugna för någon. Men om vi ska jämföra min fiilis med maratonloppet, så är det ungefär så det känns. 2011 när Milken väl hade överlevt och jag var vad jag trodde en stabil, stark tvåbarnsmorsa (yeah right) startade jag ett maratonlopp (mitt vardagslopp – ursäkta för corny saying, hah!) totalt utan verktyg och förutsättningar för att ta mig igenom de fem år som väntade. Men jag ville så gärna komma viiidare.

När det kommer till fysiska omständigheter är vi människor superbra på att träna inför hårda prövningar. Men nu i efterhand inser jag att jag verkligen hade behövt träning i vardagsöverlevnad, stresshantering och avslappning. Jag var inte stark nog för att klara av det här. Min mentala styrka har, enligt min egen bedömning, alltid varit rätt så god, men hur många år kan man köra otränad med gasen i botten? Ingen riktig maratonlöpare gör så.

Och jag tror tyvärr att många gör exakt så här som jag. Man tänker att man bygger upp en slags inre styrka under tiden. Man växer till sig under loppet. Men hur skulle man växa till sig under ett lopp som börjar med en traumatisk graviditet och allt vad det innebar (både min kropp och mitt psyke var totalt sönderkörda), att sedan snabbt återgå till sina studier, ta en examen (och därtill bygga på med ÅA:s ganska krävande medielinje), för att sedan bege sig ut på en ytterst ostabil arbetsmarknad, leva på tre månaders kontrakt i flera år, sedan plötsligt sadla om, lansera Sevendays och bygga upp en nystartad mediebyrå. Samtidigt som man ser till att man är en schysst tvåbarnsmorsa, bedriver ett rikt familjeliv och allt vad det innebär att plötsligt ha stora barn. Hur skulle man bygga upp?

Det är så himla lätt att mäta och hitta en skala för när man inte mår helt hundra fysiskt. Man vet exakt när febertempen visar för mycket för att gå till jobbet. Man behöver inte vara mer än två bast för att förstå att sprutnäsblod, stukad vrist och ormbett betyder ”jag mår lite ruttet just nu”. Men jag tycker det är svårt att avgöra när mängden stress överstiger det hälsosamma. Exakt hur trött är jag? Är jag trött bara i dag eller är jag alltid trött? Är det ens så farligt att vara trött? Alla är ju trötta! Och hör det inte lite till att vara stressad? Var det inte någon som sa att stress i rimliga mänger är lite hälsosamt? Kanske jag rent utsagt är lite hälsosam!

Jag blir så innerligt irriterad på att vi ska vara på minus innan vi fattar att vi behöver hjälp att bygga upp vår mentala styrka. Man borde ju börja med sånt långt innan man snör på skorna och beger sig in i småbarnslivet/karriärlivet/trettioårskrisen. Allt sånt här vet man ju. Man det är sällan man gör som man borde. Så – min semester började nästan omedelbart med en högst oväntad sjukskrivning. Gnissel gnissel, sa det i huvu. Och kedjan föll av. Så där som när man cyklar i en nedförsbacke och plötsligt slutar tramparna fungera.

Jag är inte utbränd. Jag har en massa stickor i huvudet som jag måste få ut. Lite psykiskt förkyld. Men tränar hårt på att bli tillfreds med mig själv och mina krav. Och det är inte så att man måste gå på tårna runt mig. Jag är precis som vanligt. Förutom att jag är så himla tacksam att jag bromsade i tid. 

Den här hösten ska vi ta med ro, va? 

Här och nu.

Absolut inga 100 mål.

Härligt nygift och lite själsligt förvirrad.

Kom bara, hösten.