Träna efter utmattning.

tranamedutmattning

 

Anne Lindgren skriver så träffande om träning om självkänsla. Jag vet exakt när ifrågavarande moment hände mig. Minns exakt hur det kändes första gången jag upptäckte ”hey, den här kroppen bär mig fortfarande, den orkar, den kan och vill!” efter att jag fått barn.

Precis som Anne skriver, minns jag det som ett tårfyllt halleluja-moment. Hela det första stycket i hennes blogginlägg hade jag kunnat skriva själv, ord för ord. Det var vår, det doftade lera, jag hade en bra podd i öronen och jag orkade så mycket längre än jag hade trott. Om man kan od:a på endorfiner så var det sannolikt det jag gjorde (jag var så stolt att jag nästan flög).

Jag skulle samtidigt vilja tipsa om ett riktigt bra blogginlägg som handlar om träning efter utbrändhet. Har fått massa tröst av det. Läs här.

Minns inte vilken läkare det var (eller om det var min psykiater/min terapeut/min Malin) som bad mig undvika hård fysisk motion i början, när jag ännu var helt färdig. Skulle helst bara ta lugna promenader i skogen. Rätta mig om jag har fel, men det var något med att hjärnan, som redan gått en längre tid gått under konstant stress, inte kan skilja på pulshöjare som kommer av träning eller av stress. Att hård träning bara bryter ner kroppen ännu mer. Eeeh. Ja, nåt ditåt. Ta mig nu absolut inte som en expert (det kan vara fullständig goja).

Frågade upp det där sist och fick svaret att deprimerade personer rekommenderas fysisk aktivitet, medan utbrända ordineras vila. Rimligt, ändå.

Jag har haft det motigt med träningen länge. Motsatsen till det där halleluja-stunden jag skrev om här ovan. Det har mera känts som jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Men jag har har gett det tid. Och accepterat att det tar länge (det framkommer i inlägget jag tipsar om ovan). Jag vet att den där stunden kommer igen. Den har kommit många gånger i mitt liv. Kommer snart igen. 

Jag vet ju vad träning kan göra med en människa!

”Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående”, skriver Anne. Och det är just det där jag vill åt. Men den här gången kan jag inte forcera något. Jag måste bara sakta, sakta, sakta nöta på. Inte pressa för hårt. Att bara tvinga fram något har hittills inte funkat för mig. Att köra på ren vilja kommer inte vara aktuellt den här gången. 

Hur joooooooooobbigt det än känns att inte orka en bråkdel av vad jag tidigare orkat med. Eller att det inte sker några framsteg, alls. Det får jag bara leva med. Jag tänker inte förvänta mig något annat av min träning än att jag får lite frisk luft och bättre tankar. Ibland när jag är ute och går springer jag några hundringar bara för känslans skull. Sedan går jag igen. Och så springer jag lite lätt igen.

Det finns förstås en stor besvikelse inom mig, att jag inte håller för det jag höll för förr. Men jag kan ändå se att min sits är befogad. Om man inte lyssnar första gången, får man lära sig en andra gång. Jag menar inte att jag straffar och piskar mig, utan mera att jag går där och tänker ”jahapp, nu är det så här och jag får leva och motionera efter det”. Nästa gång kanske jag lär mig!

Tills dess övar jag på det vanliga: Tålamod.

(urk)

Bikinihetsen biter inte.

Bikinihetsens tid är här, skrev Lillemor i sin blogg i morse. Och som vädret har varit de senaste dagarna börjar det faktiskt rycka i bikininerven. Strandpremiären känns allt närmare och närmare. Min längtan går nästan ej att beskriiiiiva. Vill bara kasta av mig kläderna och låta solen bränna upp mig till en liten svart kolbit på handduken (nå inte, men vill så hemskt gärna känna lite gammal, hederlig värme mot KRÅPPIN).

Någon bikinihets har jag inte känt av dock. Tror det beror på att jag inte längre är mottaglig för sådan. Säkert existerar den, men eftersom jag inte ger bikinihetsen någon plats så når den inte fram. Det skulle inte falla mig in att kämpa för något så lönlöst (att vara sexig på stranden ger mig inga födelar). Jag säger inte att det är värdelöst att vara sexig på stranden, men personligen vinner jag ingenting på att se snyggare ut just under juni, juli, augusti 2016. 

Däremot har jag, precis som Lillemor skriver, sprungit oftare nu när kvällarna ha varit varma och härliga. Jag har haft så dåligt humör och uselt skrivflow den senaste tiden och det enda som tenderar bota det är mera endorfiner. När jag känner mig så där low måste jag träna mer för att bli gladare. Alla mina bästa texter föds oftast i ruset efter en riktigt bra runda. Det motiverar mig så mycket mer. 

Att springa för att bli snygg, smal och sexig är världens sämsta morot för mig. Att springa för att bli gladare och vassare i huvudet funkar däremot kanon. 

Aj aj, hörni. Det är så lätt när man blir gammal. 

 

linn

Det svåraste är att byta om.

I går var en av mina sämsta dagar på länge (men för att inte verka alldeles för surgubbe kan jag rapportera om att i dag var en av de bättre). Allt var bara genomskit igår när jag landade med handlingskassarna på tambusgolvet. Jag ville säga upp mig, skilja mig och flytta hemifrån. Raka av mig håret, byta inälvor och emigrera. Nå, inte riktigt, men ni fattar. 

Jessica bloggar i dag om den stora frågan ”när ska man som småbarnsförälder hinna träna?”. När jag intervjuade henne till artikeln som fanns i Sevendays-tidningen sa Jessica något som jag har tänkt på mycket sedan dess, att det svåraste egentligen är att byta om till träningskläder. När man väl har gjort det har man kommit över det största hindret. 

När jag har riktigt innerligt ruttna dagar så är träning det enda som biter på djupet. Igår var en sådan dag. Jag smällde i dörren redan innan jag hunnit få tag i handtaget. Jag fick utbrott innan någon ens hunnit säga något irriterande. Och så var det den där jävla promenaddejten med Nadia. Och den där förbannade joggingturen med laget, och inneandyn därefter! Jag var så irriterad att jag bara ville stanna i soffan. Till och med rödvinet var förbjudet!

Inte nog med det – jag hade glömt springskorna på jobbet (”ähh, då kan jag nog inte fara”) och så var benen så förfärligt håriga (”alltså neeej, jag kaaaan inte visa mig i shorts, jag måste nog bli hemma”). 

Men så fick jag lite mat i magen och blosockret steg. Jag började försiktigt med att byta till t-shirt och shorts. Gaskade upp mig och rakade benen. Och plötsligt kändes det ändå helt rimligt att ta inneskorna på en runda utomhus. Och när jag väl mötte Nadia i den friska septemberluften var all irritation som bortblåst. 90 minuter med VBL Eagles efteråt hände av bara farten. Fullständigt genomsvettig och röd och glad.

Tiden är sällan ett problem för mig. Jag har hur mycket tid som helst. Min största fiende är egentligen min egen lättja. Men ooooh så jag mådde som kungen själv när jag kom hem. Ville bara bo här, gifta mig, skaffa hundra barn, renovera och göra HSS Media till Nordens mest lönsamma mediebolag.

Tänk om man bara förstod att byta om från början.

 

IMG 20150929 071122

Kanske därför som morgonhimlen var så vacker i morse.

Osammanhängande, menlösa tankar från en joggingrunda

– För första gången sedan maj sprang jag utan både 1. hörlurar och 2. sällskap. Första gången med total tystnad i öronen. Förut gick det inte ens utan poddare eller peppmusic, för det var så trist. Nu är det så mycket ljud, ljud, ljud, info, info, info, info hela tiden att jag verkligen kände att det M Å S T E   V A R A   T Y S T. Bara knirsch knirsch från skorna på trottoaren. Härligt. Och så kallt och ljuvligt det har blivit. Höstvinden på Vasklotbron, aah!

– När jag sprang förbi Academill var det gulissitz och halarklädda, salongsberusade muntergökar på parkeringen. Rös till av välbehag för att jag slipper ta del av det studielivet. Att studera med familj vinner 100-0.

– Tänkte också på hur jag älskar att fungera i en kontext där min familj, mina barn, mitt hem, min bakgrund är irrelevant. Så befriande att bara få vara mediaettan Linn (mediaettan som i förstaårets mediastuderande – inte som i mediastjärna). Och så förfärligt skönt att inte behöva tänka på barnens välbefinnande. Äta lunch. Dricka kaffe. Pilla på fina kameror, datorer, prylar och teknik. Och så mina jättefina klasskamrater. Så befriande att pausa från föräldraskap och ansvar. Och bara nörda ner sig i sånt man brinner för. Och skratta! Herregud så jag har skrattat idag.

– Och så tänkte jag på hur man alltid luras av det där med trötthet och träning. Om jag skulle vänta in den kvällen när man inte känner sig trött och är någolunda löpsugen, så skulle jag träna max två gånger i året. Det gäller bara att ge sig ut i spåret vare sig man är dödstrött eller dödstrött. För piggare blir man ju aldrig. Så länge man har barn under 10 år.

– På tal om jogging – läs den här artikeln som min kära, kära kompis Ida-Lina har skrivit om Hietanens Anne. Den är välskriven och viktig.

– ”Uäk, du luktar sport!”, sade Matheo när jag mycket nöjt slängde mig på golvet när jag kom hem.