5 orsaker att se Tre systrar och en berättelse

 

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Wasa Teater 
***

 

 

Förra veckan såg jag Tre systrar och en berättelse på Wasa Teater. Hade sett fram emot det ända sedan jag intervjuade Tove Quickström till förra Sevendays-tidningen. Pjäsen baserar sig på Lars Sunds roman som utkom ifjol. Hade inte läst boken innan, men visste att den handlade om ett gäng starka finlandssvenska kvinnor från 1900-talets mitt. Så – vad kunde egentligen gå fel?

Pjäsen tar avstamp i Jakobstad 1948. Den lokala amatörteatern ska, trots efterkrigstida armod, sätta upp Anton Tjechovs pjäs Tre systrar. ”Teaterns uppgift är att inge hopp och framtidstro!”. Sedan får vi följa huvudrollsinnehavarna Ulla-Maj, Margit och Iris genom deras liv, vardag och kriser. Graviditeter, kärlekskrångel, döden, jobbiga morsor, besvikelser och allt en ung vuxen ska tänkas ta ställning till. Vad vill man göra? Var ska man bo och vem ska man ligga med? Men också en pjäs om en teater. Som det stod i Vasabladet häromdagen: Det här är de starka kvinnornas historia

 

 

5 orsaker av se Tre systrar och en berättelse

 

 

K3 4987

Foto: Frank A. Unger

 

1. Carola Sarén. Vi har sett Sarén i mängder av bra roller tidigare. Men den här tar ändå priset. Hon är allt igenom fantastisk. Så fruktansvärt barsk, rak och hård. Men ändå så varm innerst inne. Sarén spelar alltså teaterprofessorn Mirjam Bergbom som är den som styr och ställer i teatergruppen. Det är mer eller mindre Carola Sarén som gör hela pjäsen. Teaterprofessorn är full av action, beslutsamhet och god vilja. En sådan kvinna som kan lyfta en hel by. En sådan kvinna som kan styra ett helt land mot ett modernt välfärdssamhälle. En feministisk förebild som lika gärna skulle kunna existera i dag 2015.

 

 

Foto: Frank A. Unger 

 

2. Mamman. Ulla-Maj (Tove Quickström) hittar en karl (Jonas Bergqvist) och bildar familj. Det är knappt i kassan och för få livet att gå ihop flyttar Ulla-Majs mamma (Åsa Nybo) in hos dem. Åh herregud, hon är så fruktansvärt irriterande att jag ylade av skratt varje gång hon öppnade käften. En liknande bitch har säkert aldrig existerat. Dock älskar hon sin svärson lika högt som sig själv och tycker allt vad utbildning heter är ett stort skämt. Att ”arbeit med händrin” är det enda rätta. ”Allt hade blivit så mycket bättre om Ulla-Maj hade blivit en ordentlig pojk”. En motsträvlig och besvärlig kvinna, vars liv kantats av besvikelser. Men ändå en så fantastisk karaktär. Du ser en liten glimt av hennes bullhänder i klippet ovan. 

 

 

K3 4392

 Foto: Frank A. Unger

 

3. Systerskapet. Om det är något som får mig att rysa, så är det Johan Aspelins rollfigur Göran. Tänk hur män i alla tider ha fått härja fritt (läs ligga runt och bete sig allmänt vidrigt). Han är en ”charmig kvinnokarl” som ”bjuder på åkturer” (läs sårar och bedrar). Okompetent som businessman och totalt värdelös som make. Tänk hur kvinnor i alla tider skyddat, plåstrat om och blundat. Trots att det delvis går till så här fortfarande, så upplever jag personligen att vi har kommit en bit på vägen. Systerskapet i pjäsen är starkt. Och det känns hoppfullt. 

När det närmar sig premiär för teatersällskapet i Jakobstad 1948 händer något förfärligt. Något som kommer att prägla alla inblandade för all framtid. Årtionden senare återförenas de och försöker förstå vad som hänt.

 

 

K3 4244

 Foto: Frank A. Unger

 

4. Den österbottniska mannen. Jag har ju skrivit mycket om honom. Och jag kan så känna igen många många grundelement i Tobias Zilliacus roll som Iris pappa (som för övrigt tävlar med Sarén om bästa rollprestation). En tystlåten, bakåtsträvande österbottnisk man som inte har haft det så lätt. Han mest säga ”ja” eller ”nej” och är negativt inställd till allt nytt. Men likväl står han där, lagom obekväm med en ros i hand, när hans dotter gör premiär på Svenska Teatern i Helsingfors. Zilliacus är den som ger ordentlig tyngd åt hela pjäsen. Med honom kom allvaret och djupet, bland alla dialektala garv. Men visst får man skratta åt gubbfånen också. 

 

 

K3 5028 1

 Foto: Frank A. Unger

 

5. Den efterkrigstida vardagen. Varje gång jag kommer i kontakt med -40, -50, -60-talets Finland vill jag ha mer. Just det där brytningsskedet när Finland blir ett modernt land, ett välfärdssamhälle att räkna med. När ett lands byggs upp från grunden och framtidstron vaknar till liv. Dagen efter jag sett pjäsen beställde jag boken. Att vara intresserad av krigshistoria är jag värdelös på, men de vanliga människornas berättelser från den efterkrigstida vardagen behöver jag höra mer av. Wasa Teater har den här gången fångat det i blod, skratt och tobaksrök. 

 

 

Här kan du se spelplanen.

 

 

TÄVLING: VINN TVÅ BILJETTER

Vinn en kväll på teatern tillsammans med en kompis. Skriv en kommentar här under inlägget där du berättar vem du vill se ”Tre systrar och en berättelse” tillsammans med. Jag lottar ut två biljetter på måndag. Ni kan gå 26.11, 27.11 eller 28.11. Som hittat för en trevlig lillajulsdejt!