Etikett: Trettioårskris

 

Jag googlade ”trettioårskris” häromdagen. Nu kanske ni tänker att jag totally har lost it, men jag tycker inte att min kris existerar tillräckligt starkt ännu (försöker med milt våld trigga igång den). Jag vill på alla sätt bejaka en eventuell trettioårskris. Har inte kriser alltid varit synonymt med utveckling? Jag riktigt suktar efter en kris, vet ni?

Dessvärre serverade google det jag misstänkte: I huvudsak artiklar om hur man undviker och överkommer en trettioårskris. Inte riktigt vad jag var ute efter. Jag som hade sett fram emot att reflektera över mitt liv, vånda och angsta. 

Fick i alla fall lära mig att trettioårskrisen oftast består av omvärldens krav på utbildning, jobb, familj, barn och bla bla bla (lillgammal som jag är var det där ungefär min 20-års kris). Att jag skulle angsta över det nu när jag är 30 känns ungefär lika spännande som ett parti boule utan klot. På en sajt läste jag att ”30-åringarna har fullt upp med att få alla pusselbitar på plats för ett utåt sett perfekt liv”. Zzz. 

Här hade jag sett fram emot nattliga, tårdrypande existentiella funderingar och slutligen någon form av lyrisk förlikning med livet. Pah. 

Synonymt för de flesta ålderskriser man har i livet är hur som haver att de kan tolkas som ett friskhetstecken. Att man stannar upp och tänker igenom vad man vill och vad man lärt sig – ja, det kan ju aldrig vara fel. Och eftersom det här med man och barn och jobb inte är så stora frågetecken, så kan vi kanske hoppa över det här med ”hur man vill leeeeeeeva” och gå rakt på lärdomarna.

Här kommer nu listan över mina spontana, icke desto mer genomtänka, lärdomar från mina första 30 år i livet:

 

 

5 SPONTANA LÄRDOMAR FRÅN LIFVET SOM 29-ÅRING

 

1. Det är svåraste för mig, i mitt liv, är att skilja på en skit dag och ett skit liv. Mina känslomässiga berg- och dalbanor är något som jag dagligen känner av – på gott och ont. De senaste åren har jag aktivt försökt visualisera mina superkänsliga känslor som gäster eller bekanta som kommer och går (obs, det lärde jag mig på en quote på Pinterest, ahahaha, men det har hjälpt mig). Jag tror att alla känslor är permenta familjemedlemmar när de egentligen är gäster som går hem när de ätit klart sin fredagstaco. Obs! När det handlar om glädjekänslor är det förstås enbart positivt.

 

… vilket för oss över till punkt 2. Ta alltid ut glädjen i förskott. Det värsta som kan hända är att du är glad i onödan. Det är det bästa som någonsin har sagts. Jag bromsar aldrig utifall att något skulle skita sig i slutändan. Skiter det sig, så skiter det sig. Huvudsaken att man hade kul så länge det varade. Att ta ut glädjen i förskott förutsätter att du kan tackla besvikelser – och där är jag värdsmästare. En drar hastigt upp snåran och fortsätter.

 

3. Underskatta aldrig tystnadens effekt. Det här är något som en extrovert pratkvarn som jag har haft mycket glädje av. I en situation eller en diskussion kan en tystnad ibland säga mer än hundra ord. Att reagera icke-kommunikativt kan ibland vara det mest kommunikativa för en kommunikativ person. Däremot är det svårt för mig att våga vara tyst. Det övar jag mig på varje dag.

 

4. ”Att säga förlåt betyder nödvändigtvis inte att du erkänner att du har fel och att den andra personen har rätt, utan att du värdesätter er relation högre än ditt ego”. Det här är också något som jag läste på Facebook och jag tjoade högt för det var äntligen någon som satte ord på hur jag många gånger känner när jag säger förlåt. Ofta är jag lite för snabb på att ta på mig skulden, men sedan jag läste det där känns det lite bättre att vara den som snabbast säger förlåt. Och på tal om förlåtelse: Ju snabbare man förlåter, desto bättre mår man.

 

5. Hellre ett ”hups” än ett ”tänk om jag ändå hade..”. Det här känns som hela mitt liv i ett nötskal. Jag har chansat mig fram med magkänslan. 

 

Nå, om du så där snabbt skulle räkna upp tre saker du har lärt dig i livet – vad skulle det vara? Kommentarsfältet är ert!