I dag var jag på ultraljudet jag snackade om. Skrattade riktigt högt åt mig själv – eller egentligen lika mycket åt er som sa att man minsann kan råka se könet på barnet om man har otur (eller tur – hur man nu ser på saken). Själv kunde jag inte ens se skillnad på mage och huvud. Händer eller fötter. Jag tror inte att jag är särskilt normalbegåvad när det kommer till anatomi, för i dag fanns det verkligen NOLL risk för att jag ens skulle ha prickat skrevet rätt.
Förutom på slutet när barnmorskan kopplade på den realistiska vyn (sådan fanns inte när jag senast avlade barn). Det var verkligen ett OMG-moment. Att det är ens är möjligt att se så här tydliga bilder! På ett foster i bara vecka 22. Såg dock bara fejset, så ännu råder det stort mysterium om vad som rör sig där inne. Men alltså fejset – så sjukt att kunna se ansiktsdragen. Och fingrarna i munnen. Skrattade lika högt här, för den där profilen är identisk med min förstföddes som nyfödd.
”Aj det är en pojke?” sa Milken när hon såg den här bilden. Tydligen såg den väldigt manlig ut. Själv är jag bara nöjd över att allt har gått så himla bra så här långt. ”Allt är normalt” är det bästa jag kan höra (är inte direkt bortskämd med det).
Yes!
Forever Jung 