Etikett: Unga Scenkompaniet

Skammen, skammen.

I dag är det bara tisdag och jag har redan hunnit se den prisbelönta svenska filmen ”Sameblod” med Jenny OCH Unga Scenkompaniets nya pjäs ”Projekt S” med Sari. Har vi världens bästa kulturvecka going on eller what?

 

OK3A5728

Foto: Jonas Axberg

 

Med barn som sakta närmar sig tonåren tänker jag ofta på hur det månne är att vara ung i dag. Vet jag alls hur det är att vara ung 2017?

Jag gissar att MUCHO har ändrat sedan jag själv gick i högstadiet – och mycket är precis som det alltid har varit. Ta nu skammen som exempel. Om det var något som jag var svinbra på som yngre, så var det att skämmas. Jag bar så mycket skam som aldrig var min att bära (eller ska vi säga: jag bar skam som inte var någons att bära). Kanske är det en högstadiegrej det där också. Att man skäms för precis allt. 

Det enda jag visste inför Projekt S var att tematiken rörde sig kring skuld och skam (yes! yes! yes!). Ligger ju sannerligen i tiden nu i och med #metoo-rörelsen. Men på scengolvet hade vi alltså unga människor med lejdon. Unga som mår skit. Unga som känner sig ensamma. Unga med ångest. Unga med handikapp. Helt enkelt unga som far illa. Och skäms, skäms, skäms.

Det här är ingen pjäs som har en början, en handling och ett slut. Det här är små ögonblicksscener från olika liv. Små nedtramp i varierande eländen. Som ett levande instaflöde där det hoppar från person till person. Ätstörning, självskadebeteende, adhd, cp-skada, våldtäkt, självmord, alkoholism. Pang, pang, pang kastas vi vidare. 

Jag hade läst Vasabladets recension innan vi gick och var uppriktigt supernyfiken på pjäsen eftersom jag tidigare har älskat allt som Unga scenkompaniet har gjort – och recensionen var ju ganska … ja, hård? Fick helt enkelt fiilisen att recensenten och min kollega Ari inte riktigt diggade. Vi kan ta en liten screenshot här, varågoda:

 

 

33

 

Här får jag verkligen anhålla om avvikande åsikt. Jag tycker så här: 1. Är det pjäsens uppgift att erbjuda en lösning på de problem som unga tampas med i dag? Njeah. 2. Eller kan det eventuellt räcka med att peka på och identifiera problemen? 3. Eller how ‘bout lite hederlig igenkänning? 

Jag vet inte med er, men är det nu inte en ganska förlegad syn det där om att man inte ska se elände om man mår skit? Tycker det kan fungera väldigt bra som tröst, när man känner igen sig. Blir sedd. Känner sig mindre ensam. 

Jag försöker förhålla mig ganska ödmjukt till min egen ålderdom (jag är ingen ungdom längre) så jag ska verkligen inte komma med någon harang om vad tonårspubliken behöver och inte behöver, men det kan jag i alla fall säga: Jag hade älskat den här i högstadiet. Såg framför mig hur vi hade sett den i jumppasalen i KSH. Som tonåring hade jag tyckt om att så här coola skådizar hade kommit till min skola och bekräftat att mina känslor var verkliga. Inte nödvändigvis rimliga, men likväl sanna. 

När jag blev äldre förvandlades (fördubblades?) skammen och jag började plötsligt skämmas för att jag skämdes. Ni vet, man skäms för sin dåliga hållning – och sedan skäms man för att man skäms, för det är ju iiiiiiiiinsidan som är viiiiiiktigast. Skrattade mycket gott när det här kom upp i pjäsen.

Tyvärr är de öppna föreställningarna på Wasa Teater schlutt kaputt nu. Så din enda chans är att du söker in till peffan, studerar till lärare och bokar in den till din högstadieskola eller gymnasium. Lätt som en plätt, hälsar kulturugglan i natten (Sameblod kan vi prata om en annan gång).

4 punkter om pjäsen Love.

OK3A8383

Foto: Jonas Axberg

 

Som jag redan berättade var vi på premiären av pjäsen ”Love – en obegränsad show om våra möjligheter” i lördags. Hela familjen, med grannar och allt. Med magarna fulla av sushi.

 

”Love är en pjäs om genus, jämställdhet och identitet för målgruppen 4-7-åringar. Syftet med pjäsen är att belysa, ifrågasätta och väcka diskussion kring traditionella könsroller och normer, och genom detta ge barnen större valmöjligheter”

 

Så står det i beskrivningen av pjäsen.

Och det är ju förstås sant. Men jag skulle också vilja lägga till några punkter. 

1. Pjäsen är ett humoristiskt mästerverk. Jag satt mellan Ingman och min man – och vi garvade alldeles förfärligt. Annika Åman är Finlands svar på Bianca Kronlöf, Nour El Refai och Mia Skäringer. Annika är så fruktansvärt rolig. Det finns ingen som kan imitera österbottniska gubbar som hon. Om man läser pjäsbeskrivningen kan man lätt få för sig att det här är ett ämne som snabbt blir tungt och svårt. Men det var komik rakt igenom. Svinbra budskap, hela tiden fyra sekunder till skratt.

2. Åldersreferensen skulle jag slopa. Det här är inte bara en pjäs för 4-7-åringar. Det här är en pjäs för 4-100-åringar. Det här är en pjäs som utmanar precis alla tänkande hjärnor. Jag tycker att alla vuxna som har en relation till barn kan se (ska se!) den här – både med eller utan barn. Visst, det är en barnpjäs, men här finns så mycket att lära för människor i alla åldrar. Varför kan inte flickor och pojkar vara kaveris utan att man börjar spekulera i kärlek? Varför är det svårare att prata om snippor än om snoppar? Vad är det för skillnad på flick- och pojkleksaker?

3. Knas, rap och fläng. Vissa (normkritiska) poänger (som jag tyckte var superbra) gick barnen helt förbi. Men vi har haft supermånga bra diskussioner efteråt. Pjäser som väcker frågor och lever kvar länge efter är ju de allra bästa. Om jag tyckte budskapet bäst, så tror jag ändå de diggade movesen, kroppsspråket och tempot bäst (Alexandra Häggmans goda energi går genom betong). Precis som Ari Sundberg skrev i Vasabladets recension: ”Den som inte mäktar ta till sig det djupare budskapet kommer att kunna njuta av alla tokroligheter”. 

4. Pedagogiskt material. Här kommer ett hett tips till syrran och alla andra pedagoger. På Unga scenkompaniets webb kan man printa ut en massa bra övningar och diskussionsmaterial om man vill fortsätta på temat flickor/pojkar/barn efter pjäsen. Det skulle jag göra om jag var lärare.