Etikett: Uppfostran

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

2018 03 21 10.55.17 1

 

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: ”Kanske kunde man ha hur många barn som helst – bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!”.

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården – det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte – återigen – på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är – tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon ”metod”).

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

 

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

 

Men!

 

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

 

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!

Kom ihåg-lista för smarta människor som ofta befinner sig runt barn.

2017 09 03 02.32.08 1

 

”Ähh, men världen kommer att vara så mycket bättre när My är stor”, sa en kompis lugnande när vi förfasade oss över någon ojämställd taskighet för en tid sedan. ”Det här har ändrat sedan när hon har vuxit upp”.

Tja, man kan ju alltid hoppas att sexismen, rasismen och alltsomärdåligt-ismen har avtagit efterhand. Att patriarkatet har gått och lagt sig, våldtäktskulturen förirrat sig i en mörk grind och att kvinnor, män och andra människor lever i sund symbios. Men sånt sker ju dessvärre inte av sig självt. En får hela tiden jobba på det – och framför allt syna sina egna handlingar. Det är sannerligen inte lätt att uppfostra barnen och framtiden (jag gör säkert fel hela tiden). Det krävs ju en hel by etc.

Och ibland – eller egentligen väldigt ofta – önskar man att allt skulle gå lite snabbare (det här med jämställdhet mellan könen i synnerhet). Men som vanligt är det bäst att börja med sig själv. Det spelar ju, som känt, ingen roll vad jag säger om mina handlingar visar det motsatta.

Om jag står hemma i hallen och predikar att utseende inte är sådär värst jätteviktigt här i livet, så betyder det också att jag måste bita mig i läppen och låta dem gå ut i allehanda ”spännande” kreationer. Om jag vill föra fram att sexism är förkastligt, så kan jag inte heller HÖÖHÖH-skratta när någon drar ett våldtäktsskämt. Allt hänger ihop. Hur vi agerar spelar roll i hur attityderna sätter sig i barnen (som många gånger verkar vara så mycket mer inkluderande i sina attityder än många vuxna jag känner).

Här är några grejer som jag har tänkt på lately, som jag önskar att alla vuxna hade på en kom ihåg-lapp i sin bakficka. Som skulle göra vägen till den där sköna framtiden så mycket kortare:

 

KOM IHÅG-LISTA FÖR
SMARTA MÄNNISKOR

 

1. Legitimera inte genom skratt

Under min livstid kommer det tyvärr att finnas folk som drar kvinnoförnedrande skämt (jag förutsätter att du inte gör det). Men det kanske är dags att sluta skratta nu. Det håller bara unkna synsätt levande. Skratta inte åt våldtäktsskämt. Skratta inte åt invandrarskämt. Skratta inte åt blondinskämt. Skratta inte åt bögskämt. Skratta inte åt pappa-kommer-med-hagelbräckan-när-dottern-ska-dejta-skämt (vi är också förbi pappans ägandeskap också, tro det eller ej). Stirra hellre ut genom fönstret och gäspa stort.

Och är du riktigt kova just då: Säg att det faktiskt är 2017 och att ingen smartis sitter och drar så ruttna juttun (folk får faktiskt börja ta ansvar för skiten de sprider, men att sluta skratta är i alla fall det minsta du kan göra).

 

2. Sluta nedvärdera det traditionellt flickiga

Det här har jag varit inne på förr, i ett helt eget inlägg. Förlöjliga inte pojkar som åtar sig något traditionellt kvinnligt (vare sig det är en syssla, ett klädesplagg, ett jobb, en lek eller vad som helst). När vi nu en gång är inne på det: Lägg av med att kalla bossiga, buffliga chicks för pojkflickor, va? De är helt vanliga flickor.

För mig är det också jätteokej om vi slutar kalla fotboll för damfotboll och ett misslyckat kast för kärringkast. Det förstärker bara den mögliga synen om kvinnan som det svagare könet. Påminn mig gärna om att vi någon gång kan diskutera varför kvinnliga hockeyspelare fortfarande inte får tackla varandra 2017.

 

3. Låt barnen själva definiera sin omvärld

Barn av vår tid är inte lika indelade i pojkigt och flickigt som t.ex jag själv en gång var. Det här kanske låter konstigt, men är lite trött på att vuxna ska hålla på och flasha sin liberala syn på kön framför barnen. ”Den här rosa tröjan passar också jääätttebra på pojkar, för pojkar KAN ABSOLUUUT ha rosa nu för tiden” och ”flickor kan också läsa de här JÄTTELÄSKIGA böckerna, det är inte bara pojkar som vill läsa om MONSTER OCH KRIG nu för tiden”. Barnen vet det redan. Det har hänt en del sedan 1992. Låt bli att kommentera vad som passar eller inte passar. Som någon smart en gång sa: Som barn behöver inte vara Leif GW Persson för att ana ugglor i mossen.

 

Lätt som en plätt! Printa och lägg i valfri byxficka.

Att stå i bredd – eller inte?

kons

 

I en av mina favoritpoddar ”Lunch med Montelius” sade Martina en fascinerande grej som jag låg och tänkte på en stund igår. Våra barn verkar vara lite ur spel i sin relation till varandra just nu. Det går ju i faser det där. I nio perioder av tio leker de som änglar med varandra, tycker om varandra och behandlar varandra på ett sätt som nästan kan betraktas som värdigt. 

Men de senaste veckorna har varit sämre. De bråkar mer än de pratar och gör i princip ingenting annat än retar gallfeber på varandra. Och det betyder i sin tur att vi vuxna hamnar ingripa (även om man ibland undrar om det vore bättre att rigga en MMA-ring och låta dem gå loss riktigt ordentligt, en gång för alla). Det är avsevärt mycket mer gräl och gnäll och ”men sluuuuuta nu” hos oss just nu.

När man får barn får man ju ofta höra om vikten av att ha en gemensam linje som föräldrar. Att man ska vara konsekvent. Hålla ihop, sida vid sida. 

Det här tyckte Martina Montelius var trams. Jag vet inte riktigt var jag står i den här frågan, men tycker oavsett det är så kul att höra folk som dissar vedertagna uppfostringsmetoder. Nu minns jag inte exakt hur hon utrryckte sig, men som jag minns det var hon mera inne på ett good cop, bad cop-föräldraskap. Att den ena föräldern tar en bad cop-roll, sätter gränser och tar obekväma beslut, medan den andra förälderns roll är att erbjuda tröst och en famn att krypa upp i. 

Med det menade hon ju inte att den tröstande föräldern skulle paja och säga ”nämen lilla vän, vad mamma var dum med dig nu, stackars dig”, utan mera finnas där för barnet. Istället för två konsekventa surpuppor i mur. Sedan kan man fritt växla roll, från konflikt till konflikt. Det väl väl någorlunda vettigt eller hur?

Inte för att jag tror att det på något sätt kommer att göra konflikterna hemma i den brändöska krigszonen så mycket lindrigare. Men ändå något man kan försöka tänka på för att göra konflikterna lite mjukare. I synnerhet i perioder när de är ständigt närvarande (bilden ovan: så långt ifrån verkligheten). 

Två föräldrar i en familj. Vem ska de bilda lag med – varandra eller barnen?