Trump-morgon.

Vilken morgon att vakna till, va. 

Har följt valvakan på TV4 hela natten, till och från. Har somnat, vaknat, somnat, vaknat. Sista gången jag vaknade imorse var det med en nervös darrande hand jag sträckte mig efter telefonen. Vem hade vunnit?

Resultatet kan få vilken morgontrött hand som helst att darra lite lätt. Det här såg man liksom inte komma. 

Eller vem försöker vi lura.

Det kanske vi gjorde.

Nu är jag ju ingen statsvetare (eller hah, det är jag ju visst, enligt mina examenspapper). Men att det här händer borde inte komma som någon större överraskning. Den populism som har brett ut sig världen över de senaste åren har ju gett vissa föraningar om att vad som helst kan hända. Och runt omkring oss händer det hela tiden. Det som för bara några år sedan började som ett skämt (”haha, Donald Trump som president, haha”) är nu en verklighet.

Minns när jag ännu var tonåring och skrattade mig dubbel när jag såg på Late night with Conan O’Brien och Conans ständiga skämtande om Trump. Jag gör mitt yttersta för att förstå hur vi hamnade här. Små hopplösa tårar rann på mig nyss när han under pompösa former gjorde entré.

Den första jag tänkte på när jag såg de första prognoserna var att han gjorde en så sjukt bra kampanj. Inte sjukt bra som i att jag håller med, tycker om och uppskattar (tvärtom). Men Trump visste vilka knappar han skulle trycka på – och tryckte på dem. Han kan prata ett politiskt språk som många – också den outbildade arbetarklassen – förstår. Han kan också prata Twitter och komma undan med precis vad som helst.

Han sålde in amerikanska drömmar (nej, han sålde in en framtid) och spelade på folks rädslor. Det här citatet är så talande för mycket: ”I don’t have time for political correctness and neither does this country” (det har han minsann visat prov på).

Tänker att en sån som Trump tilltalar ett splittrat land. Någon som presenterar enkla, begripla lösningar (om det sedan kanske handlar om lite väl enkla lösningar på relativt komplexa problem vet jag faktiskt inte). 

Min andra tanke var, hur sorgligt det än är, att liberial och humanistisk politik måste bli sexigare, mer högljudd och mer spot on. Mer folkligt begriplig. Jag tycker Clinton har gjort en smart kampanj, men tydligen är det så här trumpigt råjsig som man måste vara för att tala till de stora massorna. Eller vad är det egentligen som krävs?

Så jävla läbbigt att man kan vinna ett val med den här absurda mängden rasism, sexism och respektlöshet. Det är ju det som sker överallt runt omkring oss nu. Gränserna för vad som är okej förskjuts (om världens mäktigaste person kan grab em by the pussy så kan du också).

Trumpnissarna och de senaste årens högervindar har lyckats så himla bra i sin branding och sin marknadsföring. Förstå mig rätt när jag säger att det är äckligt, men just exakt så här säljer man sig själv. Sina idéer. Sina visioner. Man mår så illa när man inser att fakta, forskning och år av erfarenhet sist och slutligen inte spelar någon roll. Clinton var på pappret mer kompetent än Trump, men här spelar det ingen roll. Han kom ändå åt känslorna

Den absurda mängd kampanjmemes som har florerat på Pinterest den senaste tiden har fascinerat mig så otroligt. Bilder på sårade marinkårssoldater med sorgsna hundvalpsblickar med blodig USA-flagga i hand ”ta hand om de egna först”. Klart som fan att det går hem hos den där stereotypa amerikanska, patriotiska gåbben som knäpper händerna och laddar bössan. 

Ja, vi har mycket att lära från det här valet. 

Måste bara koka lite mer kaffe. 

Dra upp snåran.

Vi återkommer.