All kärlek är bra kärlek. Men av alla länder i hela världen tycker jag ändå Finland är bäst på att fira Alla hjärtans dag. Här kallar vi den här dagen för vändagen. Ystävänpäivä.
Och är det något som är viktigt här i livet så är det just kaveris. Ska härmed filosofera fritt kring det vida begreppet ”vänskap”.
Tycker man blir så mycket klokare på det här med vänskap när man blir äldre. Eller man förstår plötsligt så mycket mer vad det går ut på. Att vänskap inte alls är så där konstant och enhetlig som man trodde när man var yngre. Trodde att vänner måste vara på ett visst sätt för att få kallas vänner. Men så är det ju inte alls. Vänskap kan se ut på tusen olika sätt!
Vissa bondar du med en gång på en fest – och ni ses inte förrän 10 år igen – och ändå är det som om ni alltid har känt varandra. Vet du? Att energinivåerna matchar 100 % och ni liksom känner att ni har nåt bra going on.
Ju äldre man blir – och ju större familj man har – desto mer inser man också att vänner inte får lika mycket tid som förr. Och det gör inte det minsta! För de finns ändå där. Kanske i ett whatsappmess i din hand. Ju äldre man blir inser man att vänskapen inte hänger på att hänga. Utan bygger på ett förtroende.
Har också lärt mig att vänner, som var jättetajta vänner i ett visst skede av livet, inte alls funkar lika bra i nästa. Och det är helt okej! Man kan ändå vara vänner. Som inte ses, hänger eller hörs lika ofta. Vänner som en gång var jättetajta vänner är ändå vänner. Vänskap är inte konstant. Ibland är den fågel, ibland är den fisk.
Och trodde du att vänskap måste vara långvarig för att vara riktigt stark, så har du både rätt och fel. Långvarig vänskap är varken en förutsättning eller ett löfte för hållbarhet. Vänner som går way back är så jäkla härliga att ha (jag tittar till exempel på dig, Karin) för de förstår en – och mina sammanhang – på ett helt unikt sätt. Men det betyder inte att människor som kommer in sent i livet kan gå rakt in i ditt hjärta med ett kabooom och visa att jag tänker fan hålla dig om ryggen (tittar nu åt ditt håll, Pärus).
Men så finns det också vänner från förr som man var så urtajt med en gång – och ändå är kontakten i dag lika med noll. Men det betyder inte att vi inte kan kramas när vi ses i julhemvändartider över en kram i butiken och säga ”hej kompis!”. Eller bara säga ”god jul” och gå vidare. All vänskap måste inte vara förevigt. För vissa vänner kan faktiskt vara vänner – och samtidigt en färskvara (”men då var det inga riktiga vänner” piper nån störande i ett hörn, men TYST PÅ’RE säger jag, vänskap får visst vara övergående, precis som allt annat här i livet).
Och så finns det ju vänner som man kanske kan kalla för avokadokaveris. I början känns de alldeles underbara, man klämmer på den en stund och myser. Drömmer om hur härligt det ska smaka. Men så öppnar man skalet och inser efter ett tag att de var bruna och läbbiga inuti. Då får man bara sakta backa ur rummet och hoppas att nästa är fräschare.
Sedan tror jag också att man behöver minnas att man inte alltid är så härlig själv. Ibland är man ljuvlig, ibland är man mindre ljuvlig. Och så är det i relationer. Man får förlåta sig själv, förlåta andra. Ibland är vänskapen lite trevande. Diskussionerna haltar. Kontakten släpar. De gemensamma nämnarna fattas. Men så går det en tid – och plötsligt är kemin i taket! Chatten exploderar! Lunchträffarna vill aldrig ta slut! Och promenaderna blir längre och längre. Ja, ibland vet man inte alls åt vilket håll det barkar. Och det är okej! Man måste inte styra vänskap, tycker jag.
Tycker jag ofta läser texter om att ensamhet är ett av våra största hot när det kommer till äldre människors välmående. Så varje dag man har vänner (att skratta, skvallra och gråta med) är en dag att vara tacksam för. Riktigt kreisibra vänskap är ju nästan för bra på det viset – liksom tänk att ha chansen att välja din egen extended family!
Stor puss till alla vänner där ute. Också ni som jag aldrig har träffat (internetvänner är också vänner!).
Forever Jung 