4 framtidskompetenser som jag tror på.

Jag kan inte påstå att jag till 100 % vet vad min mamma jobbar med (folk har så luddiga arbetsbeskrivningar there days), men så mycket vet jag i alla fall att hon jobbar kring frågor som rör karriärhantering och karriärvägledning. Det låter ju intressant, men å andra sidan är ju mammor alltid mammor – och det hör till att man ska himla lite med ögonen när de harvar på med sina mammamonologer.

Vi fick en inbjudan (med lagom smickrande rubbe) till ett event häromdagen. Next generation successors. Vilket fick mig osökt att tänka på mamma och hennes favoritord ”fraaaamtidskompetenser”. De egenskaper som förr gjorde det lättare för folk att ta sig fram i livet – de räcker knappast i dag. Arbetslivet och karriärsstigen har ändrat så radikalt under de senaste 30 åren.

2018-09-18 12.29.31 1.jpg

Inte bara arbetslivet har ändrat –  hela livet har förändrats i och med internet (bara en sådan sak som inlärning till exempel – en relevant fråga i dag är ju huruvida det här med att lära sig utantill är lika viktigt som förr – eller om det räcker med att man vet hur man tar fram relevant och korrekt information?). Ska inte gå in på de detaljerna i dag. Men kom ändå att tänka på just framtidskompetenser.

Hur kan jag till exempel göra det enklare för barnen att hantera sin framtida vardag? Vilka egenskaper behöver jag själv för att bättre palla framtidens krav? Och om jag inte har dem – hur kan jag träna och utveckla mig i den riktningen? Helt enkelt: Hur blir man en next generation successor?

Läste många bra artiklar om det här i morse när jag googlade lite kring vilka egenskaper som i dag anses vara viktiga för framtiden (när vi väl kommer in i framtiden har de här egenskaperna säkert ändrat tusen gånger). Tycker de spretade väldigt mycket, men ska försöka sammanfatta dem som jag ser på saken. Nu får ni protestera, diskutera och slänga in synpunkter. Och så får ni minnas att jag under inga omständigheter är en forskare, ett proffs eller en vetenskapsman. Det här är bara min hjärna + google (med mammas monolog sakta sjungande i bakgrunden).

4 framtidskompetenser som jag tror på

1. Empati och mänskliga färdigheter.

När allt fler manuella yrken automatiseras (jag menar: Vasabladet använder sig redan av journalistrobotar för t.ex sportresultat) kan utbildningen i framtiden fokusera mera på mänskliga egenskaper och färdigheter. Som empati, kreativitet, tilltro och omhändertagande. Just ordet empati framkom i nästan alla texter. Antagligen för att det är något som inte är så utvecklat hos robotar ännu. Och den mänskliga empatin är ju gissningsvis ganska svårslagen för människor. Människor vill ha människor. 

2. Informationshantering.

Det här var jag ju redan inne på där ovan: Förmågan att hantera och organisera information (inte nödvändigtvis lagra den inom dig). Förmågan att samla in information. Vara källkritisk. Sålla bland massorna. Veta vem som du kan kan vända dig till för att få rätt information, vem som kan hjälpa dig framåt i en fråga. Ställa frågor, bygga nätverk kring frågor du jobbar med, använda ifrågavarande nätverk. Kort sagt: Ta reda på relevant information smidigt.

3. Kommunikationsförmåga.

Förmågan att kunna kommunicera med olika människor. Både i skriven text och verbalt – och framför allt: via digitala kanaler. I någon av texterna jag läste stod det att man i framtiden kommer ha svårt att klara sig om man inte talar minst tre språk flytande (vilket egentligen är en realitet för många finlandssvenskar redan i dag: många pratar svenska, finska, engelska). Men kommunikation är också så mycket mer än språk. Det handlar också om att lyssna och att prata så att folk vill lyssna. Kommunikationen tangerar kanske också förståelse i någon mån (kanske också empati). Förmågan att tolka vad personer säger och vill (även det som förblir osagt). Förståelse för andra kulturer, seder och religioner icke att förglömma.

4. Personlig branding.

Det här kommer kanske inte som någon större överraskning. Att förmåga att synas och höras blir allt viktigare. Det kan tyckas jobbigt och ojämlikt att personlig marknadsföring kommer starkt. Jag menar, är det inte viktigare att den som är bäst på jobbet får jobbet – och inte att den som lyckas visa att den är bäst på jobbet får jobbet? Men tror kanske också att det här hänger lite ihop med den entreprenörsförmågan. Förmågan att se möjligheter och lösningar. Våga komma med förslag och nya idéer. Visa vad man kan. Och att man kan!

 

Ja, vad tror ni om det? Vad annat kan man behöva med sig in i framtiden?

Framtiden kan förlåta.

 

I förbifarten kastade min bästis Karin ett tips om Ane Bruns låt ”Springa” från Unga Astrid-filmen. Blev så glad av den! Finns få människor som har så bra nerv i rösten som Ane Brun (man vågar knappt andas när hon sjunger). Nu när jag tänker på det, så spelade jag faktiskt hennes version av True colors när jag sommarpratade för drygt fem år sedan.

Ibland stöter man på låtar som träffar en rakt i hjärtat. Eller det är väl kombinationen av rätt låt, rätt sinnesstämning och rätt tidpunkt som gör att det känns som om tiden stannar av. Varje ord i Springa var så träffande.

Springa, våga springa
Genom döden in i livet

I går kväll sprang jag längs Metviken med solen i ögonen. Det händer inte så ofta, men ibland får man bara ett sånt där flow att det känns som om man skulle kunna springa till andra sidan jorden. Oftast orkar jag springa en kilometer och sedan faller jag död ner, men igår var det inte så. Jag kände mig stark, oövervinnerlig och lätt. Skulle inte ha förvånat mig om jag hade lyft och flygit bort över stan.

Det har en solig kväll, men ändå kall. Tänkte på den här sommaren. Så härlig och minnesvärd den var. Men ändå så speciell. Jag bröt upp från så mycket som var tryggt. Från en hemmavardag jag älskade. Från ett jobb som var jag. Min pappa fick tumörer i magen. Fammo lämnade oss. Det var så mycket som stod på spel hela tiden. Glädje och sorg dansade hela tiden sida vid sida.

Ändå har jag – precis som Ane sjunger – vågat springa. Och ska vi vara helt ärliga kan man kanske säga att de senaste åren har varit lite just så: Genom döden in i livet. Allt med utbrändheten, dystern och den förskräckliga graviditeten. Jag har alltid varit en vända i gyttjan för att hitta rätt.

Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

I morse läste vi Madicken i sängen med barnen. Madicken vill ”känna livet i sig” precis som halvfyllot i granngården, Herr Nilsson. Kanske var det det jag kände igår när jag sprang. Livet i mig.

Eller så var det bara en känsla av att ”Nå nu, nu är jag på spåret igen”. Inte bara det att jag riktigt på riktigt springer igen (ah, endorfinerna!). Utan också i vardagen känns det som om bollen är i rullning – exakt i den riktningen som jag vill. Jag drar inte fötterna efter mig trött, utan jag vaknar på morgonen och ba ”YES!”. Nå, inte alla dagar förstås (ibland vaknar jag och tänker ”NOOO”). Men ni vet! Det känns som jag äntligen har – som barnen skulle säga – levlat. Jag har lyfts upp en nivå. Hittat en ny plats! SOM KÄNNS SÅ BRA!

Passa på att leva, ta för dig
Känn att sommaren den är din
Passa på att leva, ta ett steg fram
Eller baklänges om du vill

Efter några dåliga år känns det återigen som jag sannerligen är värd det här. Ja, det tycker jag faktiskt. Jag riktigt unnar mig! Jag vet hur äckligt det är på andra sidan. När man inte känner livet i sig, alls. När man tänker att man lika gärna kunde tyna bort och sakta försvinna. Därför blir man ju så här LÖJLIGT TÖNTIGT SUPERGLAD när man märker att WOW – nu har allt vänt! På alla fronter!

Passa på att leva, stå mitt i det
Möt upp stormarna med ett skrik

Kanske var det just igenkänningen i Ane Bruns Springa som gjorde den speciell för mig. Och rätta tidpunkten. Rätta sinnesstämningen. Speciellt det här hon sjöng om framtiden.

Inte förtvivla, men du kan gråta
Och se att framtiden kan förlåta

Är det inte bland det vackraste ni har hört? Du kan gråta, men framtiden kan förlåta. Och den kan kompensera! Utbrändheten gav mig tid att fundera över livet och modet att testa något annat. Graviditeten och dystern gav mig ödmjukhet inför hälsan. Tacksamhet och perspektiv. Och babyn. Babyn, babyn, babyn. Allt är förlåtet! 

Svartmåla inte hela tavlan du fått
Låt andra färger få plats emellanåt

Så fint.

 

Varför behövs ett kvinnofritt handelsgille?

Skärmavbild 2018-09-15 kl. 10.27.22

Det här är en rubbe från Svenska Yle i veckan. Handelsgillet i Helsingfors har befunnit sig i blåsväder ända sedan kvinnligt medlemskap togs upp tidigare i år. Bättre blev det ju inte i veckan när majoriteten bestämde att gillet också fortsättningsvis ska förbli en herrklubb.

I motsats till vad rubriken säger, så tycker jag det är så hälsosamt att vi diskuterar det här offentligt. Om en verksamhet inte håller för offentliga diskussioner – är den då motiverad?

Som nybliven företagare är det uppfriskande att se hur exkluderingstanken sakta faller ihop. Det här är inte vägen in i framtiden! För en välmående arbetsmarknad och ett sunt samhälle tror jag att mångfald och jämställdhet är en ganska bra grund att utgå från. Det finns plats för oss alla! Tro det eller ej.

Jag delade en status på Facebook angående detta. Och det uppstod en diskussion om exkludering. Varför är mansfria festivaler okej? Varför är mansfria öar okej? Om inte en kvinnofri klubb inte är det. Svaret ligger kanske i frågorna som rör behovet.

Varför behövs en mansfri festival?
Svar: För att många kvinnor inte känner sig trygga på festivaler. Tror idén till festivalen föddes ur  otryggheten. Över 150 sexualbrott anmäldes i samband med den svenska festivalsommaren 2017. Det kan helt enkelt vara riktigt skönt att gå på en kvinnoseparatistisk festival – av den enkla orsaken att jag känner mig mer fredad där. Behöver inte vara rädd för våldtäkt och sexuella ofredanden i lika stor utsträckning.

Varför behövs ett kvinnofritt handelsgille?
You tell me.

På Handelsgillets webb står det att föreningen är till för den som är intresserad av handel, industri och sjöfart (och ett gemytligt broderskap). Om man frånser broderskapet, så kunde man tänka sig att frågor som rör handel, industri och sjöfart inte kräver ett visst könsorgan för att diskutera.

Ibland är det absolut nödvändigt att det finns forum för enskilda grupper att diskutera. Tänker till exempel att det är fullständig motiverat för rasifierade att ha separatistiska rum, där man utan iblandning av ”vita medelålders heterosexuella (män)”, har chans att problematisera och lyfta sånt som annars inte anses som ”viktigt” av majoriteten. Det samma gäller HBTQ-rörelsen. Ungdomsrörelser. Kvinnorörelser (observera att män de facto kan vara medlemmar i Svenska Kvinnoförbundet t.ex).

Bara för att nämna några.

Kvinnoseparatism ifrågasattes i min Facebook-diskussion (men det är såklart inte bara där – det ifrågasätts ständigt när festivalen eller mansfria ön kommer på tal). Och jag tror det är många som upplever det som ”omvänd diskriminering” eller ”omvänd exkludering”. Men är det verkligen det?

Vi skulle kunna backa bandet lite.

För att förstå varför man traditionellt har sökt sig till separatistiska rum behöver man kanske blicka lite mot könsmaktsordningen (vem sitter på den mesta makten i samhället? vem sitter på den minsta?). De här slutna separatistiska nätverken (för underordnade grupper) har funnits för att stärka gruppen internt. Lyfta aktuella frågor som rör gruppen  – för att i förlängningen förändra vardagen för den. Hänger ni med?

Jag har ingen aning om hur det känns att vara utsatt för rasism – därför ska jag inte beblanda mig i de frågorna. Jag ska stöda kampen, men jag kan kanske inte vara den som driver frågan. Därför är jag ändå en vän av skyddade rum. De som är svagare ska ha en möjlighet att organisera sig – för att bli starkare.

Men på frågan om varför rummet ska vara skyddat krävs ett motiverat svar.

Varför behöver Handelsgillet vara ett kvinnofritt rum? Är det för att man ska diskutera det komplexa i mansrollen 2018? Fine, då tycker jag det är en viktig fråga (och det kanske gynnar diskussionsklimatet om kvinnorna håller sig borta!). Kanske är det det som avses med ”Gemytligt broderskap”? Men handel, industri och sjöfart?

Jag tror det är många kvinnor med mig som gärna deltar när den diskussionen kommer på tal!

Nå, för att göra en lång harang kort: Man kan inte – bara så där – ställa mansfri festival och kvinnofri förening mot varandra.

För det är stor skillnad på att exkludera och att exkludera.

Om de ändå visste..

.. hur mycket man som förälder vacklar inombords. Har ni tänkt på det?

Liksom tänk om barnen ändå förstod hur mycket det svajar inombords, trots att man som förälder många gånger försöker visa sig tvärsäker utåt. Eller tvärsäker och tvärsäker. Tänk om barnen skulle veta hur många gånger man är fem före att tappa masken. Att ett ja kan bli ett nej. Och ett nej kan bli ett ja.

Tänker på det väldigt ofta. Att det är en himla tur att barn inte är tankeläsare. För det är ju så ofta som man är på väg att ge upp – om de bara skulle tjata lite till. Ibland är man så trött att man verkligen bara skulle vilja säga ”Ja ja ja ja, whatever, kör på det! Bara jag slipper höra ditt tjat” (tur att de inte hör vad jag tänker inombords!).

Och att våra ändå råkar vara rätt så o-tjatiga till sin natur.

Och det är en himla tur att de inte ser hur nära skratt jag är ibland när jag försöker låta jättearg (och superseriös!). När jag är mitt i en högljudd dialog om hur viktigt det är med det ena eller med det andra, och jag mitt i allt hör hur äckligt mycket jag påminner om mina egna föräldrar. Och då tycker jag plötsligt att det hela är patetiskt. Och då vill jag bara skratta. Men det kan man ju inte.  Man vill ju – Gud förbjude – inte ta udden av en fostrande predikan.

Så man sväljer skrattet.

Säger nåt med allvar i rösten.

Och backar sakta ur rummet.

Och det tur att de inte märker hur nära gråt man är själv när de mår dåligt. Man tröstar, pajar, kramar och säger ”det blir bra” fast magen går sönder av oro. Tänk om de förstod hur mycket man själv vacklar. Det kanske inte alls blir bra? 

Tänk om de förstod hur svajigt det känns i magen när man med kraft och stabilitet i rösten säger ”Hej då, älskling! Det kommer gå jättebra på lägret! Vi ses om en vecka!”. Att magkänslan låter lite mer ”Hoppas du inte får hemlängtan! Hoppas ingen är elak med dig! Hoppas du inte är elak med någon! Hoppas du kan vara dig själv! Hoppas du inte vaknar mitt i natten och gråter. Men hejdårå?”. 

Tänk om de förstod hur mycket man själv vill gråta när de gråter.

Hur mycket man vill säga ”Uäääh, det kanske går åt helvete”.

Tänk om de förstod att man inte alls känner sig vuxen! Att man bara gissar, chansar och och smygäter det mesta av godiset efter läggdags.

Att man bara är en liten lort som leker stor.

Tur!

IMG_2299.jpg

”Hopp i nu bara – inte är det kallt!”

3 bra grejer från denna dag.

fullsizeoutput_4b4.jpeg

Det här var i grunden en bra dag som plötsligt slutade med världens längsta nattning, en snorig bebis och ett bautagräl med stora barnen. Då glömmer man lätt bort att dagen var till 95 % positiv. Bäst att skriva ner så man minns! Här kommer tre bra grejer från denna dag.

1. Nya människor, nya områden. Vi har ett så varierande arbetsfält just nu. Torsdagar och fredagar försöker vi hålla som mötesdagar (det funkar inte alltid, men vi strävar efter att bygga upp veckorna så). Således har vi maxat ordentligt på mötesfronten i dag. Bara under denna dag rörde vi oss på ett spektrum som rymde bland annat skönhet, grävmaskiner, energiteknik och landsbygdsutveckling. Det blir aldrig tråkigt! Och jestas vad jag lär mig mycket om allt möjligt under veckorna som flyger fram nu. I morgon ska jag inleda med mat och vårdfrågor. Alla de här människorna som hör av sig till oss – glömmer alltid bort att fråga hur de hittar dit. Så kul att vi får jobba så brett!

2. Mina svärisar. I dag skulle jag egentligen ha My-dag, men insåg sent omsider att jag behöver vara ganska skärpt om man ska fixa en hel dag med möten utan paus. Så jag ringde i sista sekund åt svärmor igår och frågade om de möjligtvis kan rycka ut på en sista minuten-barnvaktsinsats. Dessvärre skulle svärfar till Kokkola med bilen. Jag tackade för mig och förberedde mig för en dag bebbe. Nå, inte blev det så ändå. För någon minut senare messade svärmor att svärfar SKJUTSAR HENNE FRÅN VÖRÅ TILL VASA före han far till Kokkola. En liten lätt omväg på 80 km. För att jag ska få maxa mötesdagen! Hur snälla kan människor vara alltså? Så tacksam.

3. Håret. Det här är nu ytligt tjafs, men att ha nyfixat hår är kanske den mest underskattade känslan som finns. Emma klippte och färgade mitt hår igår. Glömmer alltid bort hur bra det känns när håret sitter där det ska och ser ut som det är tänkt. Satsade på mittbena och grått nu. Lätt, lätt, lätt när det är rätt.

Nu i säng – nya tag i morgon!

Ska vi skydda rattfyllerister?

I lördags dog en kvinna, hemma från Raseborg, nära där jag kommer ifrån. Hon satt i passagerarsätet när en mötande bil körde rakt in i bilen hon åkte med. Den mötande bilen skulle köra om en annan bil, men det slutade i en frontalkrock. Den 40-åriga mannen som körde bilen blåste 2,6 promille.

Hans bil brann upp.
Den andra totalförstördes.
Och ett liv släcktes.

Han misstänks nu för grovt dödsvållande och grovt rattfylleri. Som kronan på verket saknade han också körkort.

Det är en fruktansvärd tragedi för de inblandade. Inte bara i den ena bilen, utan i båda. Jag kan egentligen inte avgöra vad som är värre. Att aldrig vakna – eller vakna och inse att man drack, körde och orsakade livet ur en annan människa.

Jag har skrivit om det förr – hur lite respekt jag hyser för system som handlar om att upplysa allmänheten om var polisen rör sig. Och sådana här gånger bränner det till lite extra. Inte för att det här specifika fallet har något med skyddande av rattfyllerister att göra. Men överlag tycker jag att man kunde backa ett par steg och tänka på vad det innebär.

Undrar om folk fattar att de är med och upprätthåller en schysst atmosfär för till exempel rattfyllerister när de varnar halva byn om razzior, blåstest och övervakningar. Det kan de väl rimligtvis inte göra. Annars skulle de väl inte hålla på?

Facebook-gruppen ”Var är polisen i Österbotten” har i skrivande stund 11 000 medlemmar. All information som postas där gör det lite enklare för rattfyllerister att komma undan. Tanken på att vara ”smartare än systemet” är väl lite kittlande – det fattar jag. Men blir ändå less när jag ser att vanliga dödliga gör smitvägen lite softare för folk som kör påverkade, kör för hårt eller allmänt har fuffens för sig i trafiken. Alla som varnar andra upprätthåller det systemet. Jag kanske låter hård (men det är bara för att jag är det) när jag säger att: Kanske just du som postar en bild på polisen skyddar en brottsling.

Fattar inte folk att razzior och blåstest är till för att skydda oss från olyckor som den jag just skrev om här ovan? Det är så fruktansvärt onödigt och sorgligt de gånger oskyldiga personer får sätta livet till.

För att vissa inte förstår att man inte kan dricka och köra bil samtidigt.

Varje gång jag ser razzior längs vägen får jag en bra och trygg feeling i magen. Då vet jag att sannolikheten för berusade i trafiken är pikulite mindre just på det området. Vilket gör min väg lite tryggare. Och våra liv lite mer ohotade.

Nå väl, rubriken till det här inlägget kan man kanske ha i åtanke innan man varnar halva byn. Även om det kan vara underhållande för mig här på jobbet när jag ser att min man är noga med kostcirkeln. Rikligt med sallad på Vasklot matservering (tänk så pinsamt när folk sitter och smygfotar bakom sina mjölkglas!).

2018-09-11 11.39.09 1.jpg

Fredrik Norrlin, Robert Laukkonen och company.

JH1_9433

Jag har haft många bankärenden den senaste tiden. Ibland går det flera år emellan. Men sedan mitt i allt säger det poff och så kommer allt på en gång. Har både privat, och via mitt gamla företag som jag nu avvecklar, varit i kontakt med två stora banker här i stan.

För att vara diplomatisk kan jag säga så här: Jag är några (nå, många!) gråa hårstrån rikare. Att få kontakt med en bank – i synnerhet när det kommer till att avsluta ett bankkonto – är tydligen ingen lätt biff. Hur man än går dit, ringer eller mejlar, så är det ingen som vill ta emot en (man blir ju en sur gammal farbror med mindre).

Därför fick jag just ett sånt glädjepåslag när jag tänkte på dagen när vi valde bank för mitt nuvarande företag. Det var precis samma grej då. Vi försökte förgäves få till stånd ett möte med jättarna, men det var ursvårt att få kontakt. Som vi har sagt många gånger här under sommaren, så har vi haft en otrolig tur med människorna som har hjälpt oss med allt det praktiska kring vårt bolag.

Vi satt och jämrade oss för vår (alldeles, alldeles underbara) bokförare Fredrik Norrlin (ska ni anlita en bokförare, så kan jag från djupet av mitt hjärta rekommendera – han är den snällaste som sitter bakom ett exceldokument). ”Iiingen bank vill ta emot oss”, sa vi irriterat och rev oss i håret. ”Luuugn, bara lugn” sa Fredrik. ”Jag vet exakt vem ni behöver. Robert Laukkonen på Kvevlax Sparbank”.

Och så gick det. Ett samtal senare kunde vi boka dejt omedelbart. Jag blir på gott humör varje gång jag tänker på vårt första möte där (det hysteriska skrattet som följde när jag av misstag kallade Robert för en gubbe). Ingen av dem är för övrigt gubbar (inte ens nära på), men Robert och Fredrik har en sak som förenar dem båda. Någonting man som ny företagare uppskattar mycket. Och det är att man känner att man kan fråga precis vad som helst utan att de skrattar. Tycker det är så skönt. När man är ny behöver man ställa samma dumma frågor hundra gånger om – tills man förstår på riktigt.

Har bestämt att jag ska bli bättre på att lyfta bra människor runt omkring mig. Och det här var nu ett steg i den riktningen. Bokförare Fredrik Norrlin i Vörå – wow! Robert Laukkonen på Kvevlax Sparbank – wow! Roligt att det ännu finns folk som vet hur man ger fullfjädrad kundservice. Och att det finns banker som vill träffa sina kunder! Uppskattar det.

Som bonus kan jag dela med mig av ett tips som vår företagsrådgivare gav när vi startade, att man med fördel kan kolla upp lite offerter från landsbygdsföretag när man ska köpa någon tjänst eller produkt – för oftast kostar de inte lika mycket som inne i stan – och det har visat sig vara riktigt guldtips. Ta nu Staffans Reklam i Vörå som tejpade vårt skyltfönster till exempel. Det kostade kanske en tredjedel av det jag var van vid (namnet Joakim Glasberg kan ni lägga på minnet!).

Det var dagens glada namedropping!

Foto: Johan Hagström

Preppar för valvaka.

Processed with VSCO with c1 preset

Känns som om jag skriver samma blogginlägg vid varje politiskt val. Också Anna tangerade ämnet häromdagen när hon skrev om sin fascination för valdebatter. För egen del märkte jag besviket att jag missade de flesta (mina mediekonsumtionsvanor har uppenbarligen förändrats så kraftigt sedan förra riksdagsvalet). Jag ser aldrig på tv om kvällarna så där som förr i världen. Teven står inte på i bakgrunden som förr. Första gången känns det som en dålig sak.

Förr var valdebatterna svåra att missa, för plötsligt stod partiledarna där i rutan när man gick med den våta tvätten genom vardagsrummet. Dras så till nerven i diskussionen.  Vem som kan hantera hetluften. Vem som faller. Vem som svamlar. Vem som duckar.  Och framför allt: vem som ger riktiga hållkäften-svar. Finns inget bättre. Politisk retorik är så fruktansvärt spännande. Hoppas fler debatter sänds via Facebook Live (eller Instagrams dito) i finska valrörelsen som snart kör igång, så jag har en större chans att haka på i realtid.

Att ha valvaka är heligt för mig. Det ska vara mys och god mat och tända ljus framför teven. Barnen har smittats av samma iver, vilket jag verkligen inte sörjer. Det här är ett mycket lätt sätt att få in samhällsintresse i deras värld. Med mat och mys och ljus kan man visa att val är bra grejer. Att rösta är viktigt. Alla har en chans att påverka sin morgondag. Och att det är spännande att följa med!

Har nyss tagit ut en äppelkaka ur ugnen. Doftar underbart. Ofattbart att jag orkade dra igång bakparty med tanke på att jag kom hem sent inatt från Umeå där jag och Anna drog en föreläsning om sociala medier i val för ett gäng SFP:are (hann också följa valspurten på andra sidan Kvarken) – PLUS att jag var med barnen på Norrvalla Cup i Vörå hela dagen i dag. Ögonlocken är så tunga, så tunga. Kanske man kan vila ögonen lite nu. Och återkomma lite senare när resultatet börjar vara fastställt.

Nu börjar det roliga!

För att vi är flickor.

Det hände sig en tidig morgon på Rådhusgatan att ljusen på mötesbordet tändes. Kaffet doftade från köket och datorn pluggades i projektorn. Kunden, en riktigt härlig dam, klev in genom dörren och det inledande mötet på ett projekt, som vi ivrigt har väntat på, kunde börja. Projektledaren anslöt. Kodaren likaså. Och jag och Anna satte oss.

Det var ett bra möte som slutade i att kunden sa ”Oj, det är så roligt när ni är så positiva här. Vet ni varför jag valde er, förresten? För att ni är flickor! Har alltid tyckt att det är så mycket lättare att jobba med flickor”. Och då slog det mig faktiskt att alla runt bordet faktiskt var kvinnor. Alla vi sex som ska ro i land det här projektet är kvinnor. Bossen, projektledaren, kodaren, fotografen och innehållsproducenterna.

Vi jobbar med många fantastiska män just nu – det gör vi verkligen – men det är så nyttigt att stanna upp ibland och upptäcka att ”Wow! Det här hade varit en ovanlig konstellation för kanske bara 20 år sedan!”. I dag kan man gott och väl göra en all female panel, utan att jag ens tänker på det innan någon säger det högt. Så fint att inse! För alla flickors skull.

Mina, dina, allas våra.

IMG_2095.jpg

Från en dubbelsäng i Åbo.

2018-09-04 09.14.19 12018-09-04 09.23.59 1.jpg

Hej från tour de västkusten. I morse klockan 4.30 plockade Anna upp mig på Brändö. Sedan åkte vi till Helsingfors och jobbade. När vi var klara med Helsingfors åkte vi vidare till Åbo. Där checkade vi in på Scandic, gymmade (liksom wow, jag på en löpmatta – händer aldrig!), duschade, åt bouillabaisse på en mysig restaurang och förberedde oss för i morgon. En lång arbetsdag väntar i Åbo innan jag åker tillbaka till Vasa i morgon kväll. Som bäst ligger vi nerbäddade i dubbelsängen på Scandic. Laptopen på täcket. Office när det är som bäst.

2018-09-04 09.15.02 1

Det är en fartfylld vecka vi har på gång. Ännu innan veckan är slut ska vi en vända till Umeå. Det är tufft, men roligt att vara i hetluften, roligt att vara på språng. Bilden är från svenska ambassaden i morse när vi gick på ett av Finsk-Svenska Handelskammarens många seminarier. Vi jobbar med VD Kjell Skoglund här på bilden. En mycket rolig människa att ha att göra med! Varje gång vi ses föds nya idéer.

Men på kvällen såg vi bebisar på stan och ba ”aaawwww!” efter varje barnvagn. Då längtar vi hem till alla sju bebbar. Men som tur förstår vi att njuta av tystnaden och mjukheten i hotellets fluffiga lakan. Nog är det härligt att bygga upp ett företag med Anna (ibland blir vi så inspirerade och fulla av oss själva att vi babblar om imperium och drömmer stort om legacy). Sedan slår det oss igen att vi nyss fyllde en månad och att printern vi köpte var onödigt dyr. Ja ja ja. Dags att återgå till det väsentliga.

Nati!

Blyga behövs.

Blygsel är ärftligt. Det läste jag i en Hemmets veckotidning hos svärmor i helgen när vi sov över där. Nu är ju Hemmets veckotidning ingen erkänt vetenskaplig skrift, så kan ju inte komma här och säga att det är supermegahelsant.

Men helt otänkbart är det ju inte.

Det låter kanske konstigt, men jag var ett mycket blygt barn när jag var liten. Tror att jag har skrivit om det förr här i bloggen. Jag ville alltid så mycket mer än jag vågade. Och jag skämdes mycket för min blyghet. Minns så många jobbiga, besvikna stunder som jag helt enkelt inte vågade det jag ville. Det tog emot för mycket. Klarade inte av att gå fram, säga det jag skulle säga eller försöka det jag skulle försöka.

Och hur för jävla angstigt det var att skaka hand med folk på släktkalas. Och framför allt: hur jag kopplade min blyghet med feghet. Och feghet till svaghet. Och svaghet till skit.

Hatade den här delen av mig och på något envist sätt körde jag fake it ‘til you make it, tills blygheten slog över till någon slags .. motsatt egenskap? Det här skaver lite mot mitt hjärta – i synnerhet när jag i dag har ett mycket blygt barn här hemma. Hon ska få vara blyg. Hon ska inte behöva ändra sig.

I artikeln var det tal om det också. Att blygheten många gånger är ett problem för andra än den blyga. ”Men du kan ju inte klema bort henne så där, hur ska hon någon gång våga nåt, vad ska det blir av henne?”. Ni hör hur störande. Som om inte blygseln i sig är jobbigt nog – ännu till ska det väcka reaktioner hos andra. ”Men gå fraaaam då!”.

”Ingen kommer leka med dig om du bara sitter här och väntar!”. 

Ugh.

Det är så ledsamt att klanka ner på någons personlighetsdrag på det viset. Och krasst sagt så kan inte alla bli utåtriktade personer som stortrivs i sociala sammanhang. Så är det bara. Även om det är en egenskap som värderas (och premieras!) högt i det samhälle vi nu lever i. Det är lite lättare att ta sig fram om man har lätt för att socialisera, lätt för att prata, lätt för att knyta kontakter.

Men om man blickar tillbaka, så är väl skepticismen och en slags försiktighet inför nytt en överlevnadsmekanism som lever kvar i människan från förr. Rusade man fram och flåsade som en labrador – med tungan glatt hängande i marken –  till varje ny människa eller nytt djur, så gissar jag att man inte levde särskilt länge (mänsklig blyghet har gissningsvis varit mycket viktig för artens överlevnad). Dock är ju risken i dag rätt så minimal, att du halshuggs när du moikkar på okända. Men ändå.

Att ha blyga barn är ju också att balansera mellan den hårfina gränsen att 1. stöda och 2. pusha. Av erfarenhet vet jag att det inte går att tvinga fram en extrovert personlighet i ett barn – är man blyg så är man blyg. Att pusha gör mer skada än nytta. Man får stöda där man kan. Det hjälper inte att säga ”Men kom igeeeen, gå fram nu!”. Utan kanske mer ”Hej, vi gör det ihop! Vi säger hej tillsammans!”. Visa hur man kan göra!

Att gå före – inte knuffa i ryggen.

Och inse att det kommer gånger när ingen följde efter.

Och så får det vara.

Det är skitsvårt att inte pressa barnen att försöka sig på något som man veeeet att de skulle älska – bara de skulle våga. Men där får man bara lägga band på sig själv. Gå före. Hålla handen. Ta täten. För alla barn kommer förr eller senare att utforska sin självständighet. För vissa går det snabbare, för andra i snigeltakt.

Världen behöver socialt kompetenta människor. Som proffsminglar, skrattar högt, går först, säger heeey och styr upp. Men lika mycket – om inte ännu mer – behöver vi reflekterande människor. Självbestämmande och inkännande. Som betraktar på håll. Som tänker först och säger sen.

Alla behövs. Och ska få gå rakryggade genom livet.

Utan att behöva ändra sig!

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -122

30 euro – se ei ole paljon vaadittu!

Skärmavbild 2018-08-29 kl. 19.39.15

Itselläni on aina ollut terveet lapset. En ole koskaan joutunut heräämään sairaalasängystä vatsaa koskien, rintaa puristaen ja synkkyyttä sielussa. Mutta tiedän mitä on pelätä kuollakseen.

En vaan ole joutunut kohtaamaan sitä tunnetta pitkään aikaan.

Ja ehkä olen jo vähän unohtanut miltä se tuntuu.

Sitä unohtaa niin helposti kun elämä pyörii oman positiivisen arjen ympärillä. Sitä unohtaa niin helposti, että on ihmisiä jotka ovat jo ehtineet unohtaa miltä se arki tuntuu. Miltä makkarakeitto tuoksuu tai mitä arjen erimielisyydet ovat. Että läksyt on olemassa ja leivänmurut keittiönpöydällä ovat oikeasti ärsyttäviä.

To bring back a lost smile – on Project Livin slogan ja tämän filosofian ympärille se on rakennettu. Project Liv perustettiin Pietarsaaressa tekemään hyvää perheille, jotka kamppailevat vakavien sairauksien kanssa, muistamaan miltä tuntuu olla hetkessä, miltä tuntuu olla iloinen.

En tiedä miten paljon tiedätte Project Livistä, mutta siinä on kyse esimerkiksi ”unelmapäivien” järjestämisestä pitkäaikaissairaille lapsille.

Hoitohenkilökunnalla on mahdollisuus nimetä pitkäaikaissairas lapsi, hänen sisarus, vanhemmat tai koko perhe unelmapäivään. Unelmapäivä voi sisältää idolin tapaamisen, tutustumisen unelma-ammattiin tai esimerkiksi käynnin eläinpuistoon. Myös lapsensa menettänyttä perhettä voidaan ehdottaa. Yksikään unelma ei ole liian pieni eikä liian iso toteutettavaksi. Joskus voivat vanhemmat olla niin väsyneitä, että yksi hotelliyö voi olla kullan arvoinen arjessa jaksamiseen.

Jokainen päivä jonka saamme viettää terveenä on päivä, josta saamme olla kiitollisia, sillä samalla hetkellä on olemassa ihmisiä, jotka elävät toisenlaista todellisuutta.

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -078

Sami on kuukausilahjoittaja Unicefille ja maksaa kuukausittain 20 euroa heille. Tiedättekö mitä Project Livin vuosimaksu on kannattajajäsenille? Se on 30 € vuodessa! Vuodessa. Se on merkittävä summa koko projektille, jossa autetaan lähialueen lapsia ja perheitä. Project Liv toimii koko Suomessa (myös ruotsinkielellä) eli ne ovat meidän lapset joita asia koskettaa.

Olen itse juuri tästä syystä alkanut kannattajajäseneksi ja ajattelin myös tehdä töitä sen eteen, että 200 kasvaisi 1000 ennen vuodenvaihdetta. Se ei ole paljon vaadittu! Aion jouluun saaakka kuukausittain seurata kuinka jäsenmäärä toivottavasti kasvaa ja voitte seurata sitä täältä blogista. Ja olen sitä mieltä, että voimme tehdä tämän lasten ja perheiden hyväksi joilla on juuri nyt vaikeaa!

Sinä voit vaikuttaa kampanjaan!

Tällä hetkellä Project Livillä on 200 kannattajajäsentä. Kun minä ja Anna kuulimme tämän, päätimme heti auttaa. Blogin avulla voimme käynnistää kampanjan ja nostaa kannatajajäsenten määrä 1000 ennen kuin vuosi 2019 vaihtuu. Yhdistys joka auttaa tekemään sairaalakäynneistä iloisempia, kääntää oppaita ruotsinkielelle (kun unettomia öitä on paljon, kielitaidot eivät toimi kunnolla) ja ennen kaikkea tuo iloa vakavasti sairaiden lasten ja heidän perheidensä arkeen. Kaiken tämän työn takana ei voi olla vain 200 kannattajajäsentä!

30 € vuodessa – meitä on monta jotka pystyvät kannattajajäseneksi tällä summalla!

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -149

Muistatteko kun muutama päivä sitten kirjoitin, ettei koskaan saa kääntää päätä heille, jotka ovat vähemmän etuoikeutettuja? Nyt on aika auttaa!

Eli näin voit tulla kannattajajäseneksi:

Maksa jäsenmaksu 30 € tilille: 
FI76 1113 3000 6201 91 (NDEAFIHH). 

Viestiksi: nimi, osoite, syntymävuosi ja sähköpostiosoite.
Tilinomistaja: Project liv rf.

Keräyslupanumero: RA/2016/891.
Lupa on voimassa 15.12.2016-14.12.2018 koko Suomen alueella Ahvenanmaata lukuun ottamatta.

Jos haluat olla mukana tukemassa ja edesauttamassa jäsenmäärän kasvua, liity jäseneksi, postaa kuva sosiaalisessa mediassa ja lisää siihen #projectliv1000. Tämä on tärkeää Project Liville ja sitä kautta tärkeää myös apua tarvitseville pitkäaikaissairaille lapsille ja heidän perheilleen. Me jotka olemme terveitä voimme auttaa tuomaan takaisin hymyn kasvoille vaikka se olisikin joskus vähän kadoksissa.

Kiitos.

Lue lisää.

Varför, varför, varför får jag alltid så dåliga idéer?

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -168.jpgFoto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag är hopplöst spontan person när det kommer till att hoppa på sånt som låter roligt.  Helt utan reflektion säger jag ”Jamen ja! Så kul! Klart det!”. Det här är en obotlig egenskap i mig som förvisso många gånger har fört mig på roliga upptåg, men ofta slutar det precis exakt så här: 5 minuter före står jag och slår mig i pannan och ropar ”NEJ NEJ NEJ! VARFÖR VARFÖR VARFÖR!”

Denna morgon är en sådan morgon.

När jag hörde att barnens förening, BK-48, ordnar en straffsparksturnering i Västervik fick jag genast den ”genialiska” idén: Wow, jag anmäler min mammagrupp! Vi är alla mammor till barn i Mileas lag och det föreföll sig naturligt att vi ska vara med. Kul! Wow! Jee! Vi stöder föreningen! Fotboll! Jippo! Det blir samtidigt lite roligt, eftersom vi högst antagligen är riktigt usla. Någon måste ta hand om sista platsen också! En får hjältemodigt offra sig!

Men sedan när man riktigt på riktigt tänker på vad det innebär så blir jag ju kallsvettig. Jag fick ta hand om målvaktsposten (som straff för att jag anmälde oss). Är inte alls rädd för bollar eller så, men jag är ju inte 19 längre och kan slänga mig hur som helst. Vill nu att ni ägnar 2 minuter åt att se för ert inre när jag ”slänger mig och räddar” (läs: faller klumpigt, långsamt och handlöst ner i marken).

Och så en liten lårbensfraktur på det.

Försökte för övrigt slå en straff häromdagen, men den gick tyvärr inte ända fram till mål. Har heller aldrig lagt av en straffspark med riktiga fotbollskor. Och det hinner jag inte heller testa nu före, eftersom jag hämtade mina låneskor från min kompis Jenny igår kväll. Ja ja ja. Man får ta skammen bara. Det kommer göra så ont! Min heder kommer att sjunka som en sten i havet. Min kropp kommer vara så sjuk!

Men det är bara att bita ihop och upprepa mitt mantra som jag säger till barnen stup i kvarten: Man kan aldrig vara bra på något direkt från start. Huvudsaken är att man börjar någonstans och undersöker om man tycker att det är roligt. Och med det här laget är det rätt lugnt på den fronten. Trots skammen och de spruckna lårbenshalsarna kommer det här att bli en adrenalinstinn och humoristisk dag.

Ska ba slå huvudet i väggen några gånger först!

Som tack för igår.

Det är ändå otroligt hur många fina människor det finns där ute bakom skärmarna! Tack så mycket för alla gillningar och delningar och uppmaningar att delta i vår målsättning om att nå upp till 1000 stödjande medlemmar. Man blir så glad i magen! Väntar ivrigt på att få höra hur många ni var som gick via nätbanken igår och i dag. Hoppas, hoppas, hoppas!

Som tack för igår tänker jag i dag bjussa på det andra avsnittet av Maktpodden där Project Livs grundare Nina Brännkärr-Friberg berättar om den ödesdigra dagen hon föll ihop på golvet i sin gröna klänning. Att ta emot sitt barns cancerbesked är antagligen bland det värsta du kan göra som förälder. För att inte tala om när ens barn är så sjukt att det vädjar ”Snälla mamma, ta bort mig”. Ja, vad svarar man då?

Nina är en så härlig och sprudlande person – ni kommer förstå. I 45 minuter pratar hon så vackert om hopp, vardag och framtid. Men också om att skriva dödsannonser i huvudet. Att själv drabbas av cancer (att Ninas röst är lite nasal beror på att hon efter sonens tillfrisknande drabbades av en knytnävsstor tumör i halsen). Och att våga tro på livet. Trots att skiten flyger hejvilt runt om.

Men framför allt är det här ett samtal om makten att göra gott för andra. Raka vägen från Ninas villa i Larsmo. Det kan ni ta som natisaga i dag! Tack för att ni hjälper oss att hjälpa.

Project Liv: 200 medlemmar ska bli 1000.

Nu ska jag dra igång något viktigt – och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni vill vara med och bidra till något värdefullt. Här kommer en liten hyllning som jag skriver i samarbete med Project Liv. I det här samarbetet rör sig inga pengar, men Nina (den fantastiska eldsjälen bakom projektet) har hjälpt mig med information och stöder vår kampanj.

***

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -149

Jag har alltid haft friska barn (nå, förstås var det svajigt med Milkens hälsa där i början, men i övrigt är vi lyckligt lottade). Jag har aldrig vakat över en sjukhussäng med klumpar i magen, ångest i bröstet och svärta i själen. Men jag vet hur det är att frukta för liv. Men jag har inte gjort det på så länge.

Och jag har kanske lite glömt hur det är.

För man glömmer så lätt. När man trippar omkring i sin egen friska, positiva vardag. Att det finns folk som just nu sitter där och för länge sedan har glömt bort hur vardag känns. Hur korvsoppa luktar. Hur vardagsbråk funkar. Att läxor existerar och att brödsmular på köksbordet faktiskt är irriterande. Allt de vill är att få se ett leende och en antydan om ett hopp.

To bring back a lost smile – så lyder Project Livs slogan. Och kring den filosofin är hela föreningen uppbyggd. Project Liv startade i Jakobstad och jobbar för att familjer som kämpar med sjukdomar under långa perioder ska få känna av ett leende. Hur det känns att vara i stunden. Hur det känns att vara glad.

 Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -144

Jag vet inte hur insatta ni är i Project Livs verksamhet. Men de sysslar bland annat med att verkställa så kallade ”Drömdagar” för familjer som just nu kämpar och behöver muntras upp.

En drömdag är en möjlighet för vården att, efter en tuff behandling eller svår operation, nominera ett långvarigt sjukt barn, syskon, föräldrar eller hela dess familj till att få en dröm förverkligad. Också familjer med barn som avlidit kan nomineras. En drömdag kan vara allt från att träffa sin idol, besöka en djurpark, pröva på ett yrke – inga drömmar är för små eller för stora. Många gånger är föräldrarna väldigt trötta och då kan en så enkel sak som att åka bort på en hotellövernattning vara guld värd.

Vi träffade Nina i somras och det var svårt att hålla tillbaka gulpen i halsen när hon berättade om lyckade drömdagar hittills. När någon riktigt, riktigt sjuk får fyra av ett matt litet leende. Vad det kan betyda för en familj som kämpar. Ah, så det kniper i hjärtat. Bara det att jag nyss skrev meningen ”också familjer med barn som avlidit kan nomineras” gjorde att det knöt sig i bröstet. Varje dag som vi får vara friska är en dag att vara tacksam för. För just nu finns det så många som lever i en helt annan verklighet.

Sami är månadsrådgivare för Unicef och han betalar således 20 euro till dem varje månad. Vet ni vad Project Livs årsavgift för stödjande medlemmar är? 30 euro per år. Per år! Det är en betydande summa för hela projektet. Som hjälper barn och familjer i ditt närområde. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag vet att Project Liv jobbar väldigt hands on i Svenskfinland. Det är våra barn det handlar om. Som Nina och gänget jobbar för.

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -132.jpg

För tillfället har Project Liv 200 stödjande medlemmar. När jag och Anna hörde det här tänkte vi genast ”Det här måste vi fixa!”. Med våra bloggars kraft måste vi kunna starta upp en kampanj som gör att vi når upp till 1000 stödjande medlemmar före 2019! En förening som fixar gladare sjukhusvistelser! Som gratis översätter sjukhusinformation till svenska! Som muntrar upp ledsna! Som gör allt det här fina arbetet! De kan inte ha bara 200 medlemmar! De måste bli fler! 30 euro i året – vi är många som kan bli stödjande medlemmar för den summan.

Därför har jag nu själv blivit medlem. Och jag tänker jobba och lobba för att 200 ska bli 1000 innan årskiftet. Det måste gå! Varje månad fram till jul kommer jag att följa upp hur medlemsantalet förhoppningsvis ökar. Ni ska få följa med här i bloggen. Och jag tycker, riktigt på riktigt, att vi ska göra det här för barnen och de familjerna som har det tufft just nu. Du kan påverka den här kampanjen – och jag hoppas ni vill stöda vår kamp.

Om du vill vara så får du gärna hjälpa oss med att sprida kampanjens budskap. Posta en bild på sociala medier och hashtagga med #projectliv1000 – det skulle betyda mycket för Project Liv! Och framför allt skulle det betyda mycket för familjerna. Tänk att få locka fram leenden som för länge sedan irrat bort sig i sjukhuskorridorer, isolering och ångestladdade maggropar. Vi som är friska ska hjälpa till! Minns ni att jag för någon dag sedan skrev att man alltid ska sträcka ner handen till dem som är mindre priviligierade? Nu är det läge!

Hur blir man medlem då?

Nå, genom att betala in 30 euro till kontonumret FI76 1113 3000 6201 91.
I meddelande-fältet ska du ange: 
Namn, adress, födelseårtal och e-postadress.

Kontoinnehavare: Project Liv r.f

Tillståndsnummer: RA/2016/891
Tillståndet i kraft under perioden: 15.122016-14.12.2018.
Föreningen har penninginsamlingstillstånd för hela landet med undantag av Åland.
Tillståndsgivare: Polisstyrelsen
Tillståndstagare: Project liv rf

 

Vill du också hjälpa oss att nå ut till fler – berätta om kampanjen för alla du känner. Vi blir jätteglada om du hjälper oss att sprida hashtagen #projectliv1000.

Det här är 30 euro som tillsammans med grannens (och kompisens! och mammas!) 30 euro kan bli riktigt fina drömdagar. Om en månad ska jag kolla upp hur långt vi har kommit. I väntan på det … Nu gör vi det här tillsammans! Som tack ska jag servera dig någonting riktigt fint i morgon.

Här kan du läsa mer om att bli stödjande medlem.

prestashop-1610-logo-1439377421

 

Alla foton är tagna av Sofia Lindqvist-Ylimäki.

Vad gör en kommunikationsbyrå?

”Wow, grattis Linn! Så kul med ny firma! Ser så fint och roligt ut! .. men asså sorry nu om jag låter korkad, men vaaaad är det ni gör riktigt?”

Så här brukar folk – lite skamset och positivt – möta mig nu för tiden. Och jag klandrar dem inte! Det här med kommunikationsbyråer, reklambyråer, PR-byråer, webbyråer, produktionsbyråer och gud vet vad – det är ingen lätt matematik att förstå sig på. Men tur att jag har en blogg! För här kan jag förklara!

Många av alla dessa byråer väljer i dag att kalla sig för kommunikationsbyrå istället för en renodlad reklambyrå eller PR-byrå. Kanske för att man vill omspänna lite mer (förr behövde man kanske inte så mycket mer än en schysst logo från en reklambyrå). Vi gör inte bara reklam, vi gör inte bara pr – utan vi serverar egentligen allt som har med kommunikation att göra. Det vill säga: hur du kommunicerar med dina mottagare.

Kort och gott kan man kanske säga att vi förser våra kunder med en identitet. Hur de ser ut och hur de låter. Med tilltal, ton, text och bild. Just nu är det mest tryck från företag och organisationer som vill ha nya, lockande webbsidor. Många gånger är en webbsida det första du som kund stöter på när du googlar. Och det första intrycket ska vara tilltalande, positivt och lättillgängligt.

Och sociala medier icke att förglömma. Hurudan ton och vilket tilltal ger bäst resultat? Vilken feeling ger bilderna man postar? Hur vill man låta? Vad vill man signalera?

Och det verkar folk ha förstått nu!

Oavsett om man är en förening, en organisation, ett företag, en kommun, ett politiskt parti eller vad som helst så är det så viktigt att alla delar samspelar. Min förra chef Kaj Ritala skulle antagligen ha sagt: ”Tone of voice måste vara koherent”. Och med det menar han att tonen och profilen för alla proffsiga företag ska vara enhetlig. Man kan inte låta på ett sätt i sociala medier, använda en helt annan ton på sin webbsida och sedan köra en tredje stil i annonserna i Vasabladet. Det ger ett lite slarvigt och förvirrande intryck.

Och hur konstigt det än låter (för en som älskar älskar älskar text) så tycker ju inte alla om att skriva! Eller behärskar det, för den delen. Därför blir jag glad när många plingar på dörren och säger ”Hej, jag tror att jag vet vad jag vill ha, men jag tror du gör det bättre än mig!”. Då smälter man ju ner som en blöt fläck på marken. Åh så kul!

Att skriva texter för webbsidor och sociala medier – det är egentligen det jag alltid har drömt om att få göra. Nu ska jag, Anna och Nadia göra ett kundprojekt ihop, till exempel. Jag och Anna gör strategi, planerar och skriver – och Nadia fotar. Tilltalet ska bli personligt och proffsigt, bild och text ska samspela och helheten ska bli helt ny.

Men sedan finns det ju andra områden inom kommunikation som folk behöver hjälp med. Årsberättelser, broschyrer, handböcker. Intern kommunikation. Annonser. Blogginlägg. Events. Vi kan bistå på alla möjliga områden. Kort och gott: När du ska kommunicerar med andra – skriftligt, muntligt eller bildligt. Må det sen vara att sälja, förmedla känslor eller stärka varumärken. Då kan en kommunikationsbyrå vara med och hitta rätt taktik. Och framför allt – vi kan skriva dina texter så du låter som en tiopoängare.

Om förra veckan mest bestod av föreläsningar, så har vi den här veckan mest offererat uppfriskande och tilltalande texter till webbsidor. Allt möjligt kan man göra inom fyra väggar på Rådhusgatan 21. Och ingenting är tråkigt – det kan jag lova!

799A1648.jpg

Ibland är man så ivrig att man t.ex glömmer att knäppa skjortan.

4 punkter som har hjälpt mig att förstå barns ätande

Det tar några barn innan man fattar hur man ”borde ha gjort från början”. Det första barnet var ju mer eller mindre ett experiment – och det andra fick vägledning som var lite ditåt. Men nu med det tredje börjar jag äntligen ha alla aha-upplevelser och riktlinjer klara. Nu tror jag att jag vet – på ett ungefär – hur man ska göra A för att landa på B.

I dag när vi satt och åt, alla fem med god aptit från varsin tallrik, slog det mig hur otroligt passiva (och bortskämda!) de stora barnen var i jämförelse med My när de var små. Jag minns inte ens när vi har matat My sist runt ett middagsbord – och hon är nyss fyllda 1. De två första ska ingalunda ha någon skuld i att de var passiva – det var snarare jag som inte alls fattade att barn är så kompetenta att de kan själv.

Maten var en sån otrolig issue med Matheo de första åren. Jag minns att jag var så irriterad. Herreguuuud, så jag var irriterad! Han började aldrig äta själv och han åt så låååångsamt. Jag minns att jag matade honom ännu när Milea satt i matstol (han närmade sig säkert tre). Och vi ägnade så orimligt mycket tid att bråka om mat. Då trodde man ju aldrig att vi skulle komma till en punkt när man bokstavligen äter oss ur huset (ni fattar inte hur mycket åtta- och tioåringar äter!).

Orsaken till allt det här bottnar säkert i att jag tyckte att det var så jobbigt med klott. Och det är väl klart som korvspad att ettåringar klottar med mat – när de äter burkmat! Vilket mina två första säkert gjorde till stor del. Det är ju såsigt och äckligt. Inte helt lätt att äta med sked. Tänk om jag bara hade fattat att de långt före ett år kan äta helt vanlig mat. My har ätit samma mat som oss sedan .. ja, sedan jättelänge tillbaka?

My vill ha allt som vi äter. Då äter hon som bäst. Och det fattar man ju! Hur skulle hon vilja ha sitt slibbiga kött- och nånting-slem när man kan få grillad lax och potatis? Hur skulle man vilja ha pasta bolognese-slem (med sönderkokta ärter) när man kan få sushi? Hon pillar på med händer och fingrar och smakar och utforskar och vill ha mer. Bebbar har ju en inbyggd nyfikenhet för att stoppa in grejer i munnen, så hon trycker in, trycker ut och testar sig fram. Hon är så otroligt kompetent när det kommer till mat och ätande. Tycker om nästan allt också.

Och det har hon ju blivit för att hon har fått chansen! Med tre barn orkar man inte hålla på och mata i all oändlighet (och jag hann ju inte heller!), vilket gjorde att jag slängde en tallrik framför henne – mest för att få tyst på henne – och den vägen lärde hon sig. Det fick ju aldrig Matheo, till exempel. Jag ville antagligen inte att han skulle gegga loss med burkmaten (och jag var så urbota korkad att jag inte fattade att man kunde ge något annat – typ min egen mat som klottade lite mindre).

Nå, under årens lopp har jag ramlat över massor av bra vetskap om barn och ätande, som jag borde ha läst redan för 10 år sedan (men aldrig gjorde). Och om det är någon som just nu tänker på det här med barn och mat, hur man ska börja och sånt, så ska jag dela med mig av några punkter som har hjälpt mig mycket.

 

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -145

4 punkter som har hjälpt
mig att förstå barns ätande

1. Barn lär ha en naturlig dragning till söta och feta livsmedel, vilket inte kanske är så konstigt eftersom det ur ett evolutionärt perspektiv var fördelaktigt att dras till energirik mat. Förutom det tenderar barn gilla salt och umami (brukar beskrivas som”metallisk”, ”rik” eller ”buljongig” – tänk parmesanost, soja, tomater!). Jag kan ha fel, men tycker mig ha läst att just bröstmjölk är umami + sött. Förklarar kanske just varför de mest krejvar chips och korv och trip hela tiden.

2. Barn är generellt skeptiska mot beska och syrliga livsmedel (grönsaker, till exempel). MEN! Studier visar att barn tycker om de smaker de exponeras för. De äter det de är vana vid. Children like what they know and they eat what they like. Alltså: Ju mer du matar i dem, desto mer gillar de.  Min erfarenhet säger att det här är sant. Och jag tror också på att bara prata gott om mat. Har hyllat mat sedan 1986 – och nu skördar jag frukten. Precis som hos andra djur behöver ungarna iaktta äldre och erfarna individer för att lära sig hur det funkar kring ett matbord. Är föräldrarna petiga och neggiga blir barnen högst sannolikt likadana.

3. Det finns också forskning som visar att barn (ända upp i 12-ish) föredrar mat som är ”ren” och fri från sås. De vill se exakt vad som finns på tallriken. Man brukar prata om att ”tacofiera” maten. Dela upp i separata skålar och uppmuntra att smaka (om föräldrarna går an om huuur goooooottttt det är blir det i längden svårt att låta bli att testa). Att komponera sin tallrik kan ju göra det pikilite roligare.

4. Det här är den absolut svåraste punkten (om man som jag är envis och alltid vill vinna). Att man borde försöka lära barnet att det ska kännas bra i kroppen – snarare än att tömma tallriken för föräldrarnas skull. Skitsvårt – när det ibland känns som om de äter absolut ingenting. My äter som en mindre ponny, men minns till exempel att Matheo åt alldeles uruselt som typ 3-bastare (då tog jag kanske 10 000 kamper för mycket). Men ja, att hitta någon slags balans mellan det här att inte ignorera/hitta på mättnadssignaler vs. att äta för att vara duktig (eller för att de vuxna ska vara nöjda!) är ursvårt.

 

I går när vi kom hem från Replot hade vi bara fetasallad och bröd hemma. Och när vi alla satt runt bordet och slevade in slog det mig att ingen av mina andra ettåringar har kastat in sallad med samma iver och entusiasm (fetaost och oliver kanske går under umami?) – i synnerhet inte utan hjälp. Salladen fastnade ibland som våta löv på kinderna, men so be it. Hon älskar mat – och jag älskar att hon är så självständig. Gröten är det enda hon behöver lite hjälp med. Men resten kirrar hon helt på egen hand!

Alla foton är tagna av Sofia Lindqvist-Ylimäki.

Komma hem till rent hem.

fullsizeoutput_21.jpeg

Hemma igen efter en helg på Replot!

Det var villaavslutning i helgen. Sista helgen i augusti knyter man igen sommarsäcken och tar farväl av stugsäsongen. Om man nu vill ta farväl, vill säga. Jag brukar inte alls vara redo vid tidpunkt för villaavslutning. Men i år var jag! Vi maxade  den här sommaren. Känner verkligen att jag har varit där så mycket som jag har velat. Har fått ut all längtan. All kärlek. Har verkligen bott av mig all skärihimo.

Och den här plötsliga, fuktiga hösten som gjorde entré nu i veckan gör ju inte saken svårare. Plötsligt är jag inte alls lika sugen på utedass, diska på altanen och att vakna i ett rått sovrum. Åh, så skönt. Att ha det klart för sig! Nu vill vi bara vara hemma på helgerna! Inte alltid vela mellan ”hmm tja, ska vi åka ut eller ska vi inte .. hmm hmm?”. Och får man feeling – ja, då åker man!

Och nog är det magiskt att komma hem till ett hem med rinnande vatten. Och som är rent på ett helt annat sätt! I dag tackade jag högre makter – eller jag tar tillbaka det där: Jag tackade mig själv för att jag städade i fredags. Ni vet ju hur oslagbart det är att komma hem till ett städat hus. När man stinker lite stuga och har smutsiga kläder. Barnen har oborstade hår och svarta fötter. Och så får alla äta, duscha och bara ”aaaaaah”. Söndag. Nyduschad i soffan. Bäst.

Ja, man kan nästan säga att det är livet, det!

Frivilligt ge ifrån sig privilegier.

Finland är ett fantastiskt och jämställt land på många sätt (det får man verkligen säga), men som på de flesta andra platser här i världen finns det fortfarande situationer där vissa har fördelar – för att de är män eller kvinnor. Sådana fördelar kallas som känt privilegier. Och kort och krasst sagt (lovar att jag inte ska bli långrandig så här mitt i natten) kan vi kanske säga så här:

För att män och kvinnor ska bli jämlikar måste män fråntas vissa privilegier.

Eller!

Kanske hellre: Ge ifrån sig privilegier. Frivilligt. Så blir det genast mycket bättre stämning. Jag blev riktigt glad ikväll när jag läste om finska herrlandslaget som avstår sina bonusar. Nu vet jag inte exakt hur ekvationen ser ut i det här specifika fallet, men överlag tänker jag att det är just så här som framtidens människor ska handla. Man stannar upp, funderar och delar med sig åt de som har det tuffare. Finska fotbollslandslaget – förebilder! Så agerar en riktig kompis.

 

Skärmavbild 2018-08-24 kl. 22.52.51

 

Det betyder trots allt så mycket när någon mer priviligerad tar en under armen och säger ”hey, I got you, jag stöder dig”. Det behöver inte nödvändigtvis handla om pengar, utan jag tänker generellt – det är skönt att känna stöd uppifrån. Det har jag tänkt många gånger nu i höst. Hur skönt det är när erfarna, strategiskt viktiga människor puffar och lyfter en när man behöver.

Därför blir jag väldigt stolt när jag ser att landslaget, med kapten Tim Sparv i front row här ovan, ger ifrån sig av sina egna privilegier till förmån för damlandslaget (som ylläri ylläri har det sämre ställt lönemässigt). Det är så viktigt i tider som dessa att män tar ansvar. Och att manliga idrottare visar vägen som förebilder. Tim var för övrigt bestman på vårt bröllop (inte direkt så att vi ångrar det i dag).

Sakta går vi framåt varje dag!

Yes.

Vackra, vardagliga stunder att minnas.

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med
Sofia Ylimäki Photography

***

Jag märkte det knappt, men plötsligt var det ingen sommar längre. Nu är det höst och den varmaste och skönaste sommaren i mannaminne memoreras för alltid i mitt hjärta. Så många härliga dagar vi fick! Många kommer vi snart att glömma. Men inte alla.

Och i synnerhet inte en!

Ska berätta lite mer om den.

Även om jag i grunden är en dokumenterande människa (jag skriver ofta om oss och jag tar kopiösa mängder bilder på oss), så är det ju aldrig någon som fotar hela familjen. I evigheternas evighet har jag dock tänkt att det skulle vara så kul att ta lite familjebilder på oss allihop. Men har alltid haft lite svårt för de där traditionella happy happy-familjebilderna. Eller starkt studioljus mot vit bakgrund (huu).  Jag är så känslig för klyschor och tönterier i fotoväg. Och det får – Gud förbjude – inte vara poser, och inget stelt, och inget ”jag-tittar-dig-djupt-och-kärleksfullt-i-ögonen”. Lätt för en fotograf, va? Haha!

Men vet ni! Det visade sig att det fanns en som kunde möta mig i min orimliga krav. En av alla de här fina dagarna i somras hade vi Sofia YlimäkiLindqvist med oss. I korthet funkade en av hennes tjänster så här: Hon dyker upp. Men man får låtsas att hon inte finns. Och så gör man vanliga saker och Sofia hänger med i bakgrunden några timmar. Precis exakt som jag ville!

För det är ju trots allt vardagen jag vill minnas när barnen är stora och jag själv är nostalgisk och sentimental. Och jag är så nöjd över bilderna, så ni ska få se några få av alla de hundratals fina minnen jag har hemma på hårdskivan. Häng med på familjefotografering till Sale (vem skulle ha trott?), till Gula huset, till parken, till stranden och till glasskiosken! Inte alla dagar ni har äran att hänga med på en så här festlig kväll! Tänk att vi få bo just här, på en av världens vackraste platser!

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -002.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -003Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -005Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -007.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -010.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -011Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -012Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -016.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -019.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -020.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -022.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -024Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -025Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -029.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -040.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -028.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -039.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -046.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -049.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -050.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -051.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -053.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -057.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -058.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -059.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -061.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -062.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -065.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -067.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -069.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -070.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -074.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -073.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -080.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -078.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -084.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -081.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -090.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -095.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -096.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -097.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -100Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -109Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -108.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -111.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -107.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -112.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -105.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -118.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -119.jpgLifestyle by Sofia Ylimki Photography -120.jpg

Om någon är sugen på samma paket, så kan jag rapportera att det heter Ohana (det betyder familj) och är en fotografering i dokumentär stil. Om man kanske vill göra något lite roligare än en traditionell familjefotografering. Man får hänga med familjen helt som vanligt och samtidigt få fina minnen. Minnen som visar hur det var på riktigt – inte hur det borde ha varit eller hur man kanske hade önskat att det hade varit.

Och det gör ju inte saken sämre att Sofia är en riktigt härlig och go människa (mina barn tyckte mycket om henne – och pratar fortfarande om henne). Fick feelingen att hon riktigt på riktigt tyckte om att hänga med oss. Och det är ju aldrig en dålig känsla! Fler bilder ska ni få se en annan gång. Lovar.

Här kan du läsa mer om Sofias tjänster.

Glöm inte heller att följa
henne på Instagram här!

Flytta bort, flytta hem.

Kjell Skoglunds kolumn om att Österbotten borde gå i bräschen och bli en nationell förebild för det nordiska samarbetet delades hejvilt i mitt flöde igår. Jag vet inte vad det är, men tycker bara det är så roligt när Vasaregionen får den uppskattning den förtjänar. Speciellt efter Annas tangerande blogginlägg igår.

Det finns en liten skamfylld plats inne i mig som jag aldrig riktigt vill öppna. Och den handlar om just de här två faktorerna. 1. Om Österbotten. 2. Om det Anna skrev: att flytta hemifrån.

Som de flesta andra hade jag stora och höga tankar om mig själv när jag var yngre. Nå, det har jag fortsättningsvis, men drömmarna om att jobba på FN och Unicef har jag en efter en fått dränka i ån. Inte för att jag inte skulle tro att jag har det i mig, utan kanske snarare för att jag inte ser vad jag skulle göra där. Min tanke var att jag skulle studera statsvetenskap och sedan dra ut i världen på diverse utbyten. Kanske studera något mer. Jobba. Lära. Flytta. Växa.

Nå, som känt ville livet annorlunda. Jag hann bara genomföra två studieår på Åbo Akademi i Vasa innan jag plötsligt – och mycket överraskande – skulle bli någons mamma. Det ville jag väldigt gärna. Och stunden när jag längtade till Unicef – den kom nog aldrig. Däremot känner jag ändå en slags genans inför det här, när jag samlas i grupper där alla har bott på 71 kontinenter.

”Ja, jag är ju född i Karis. Ja.. och så flyttade jag då till Vasa efter studenten .. och och .. ja, här blev jag. Karis och Vasa. Där har jag bott”

Ja, det är så löjligt med mindervärdeskomplex. Men kan bli riktigt full i skratt när jag tänker på det. Känner mig alltid som den fula kusinen från landet. Nu är jag 32 och kan gladeligen acceptera att det blev så för mig. Men det tog länge innan jag kunde identifiera mig med tanken. Bottna i synen på mig själv. Boendeorternas meritlista blev lite mer .. andefattig än vad jag hade föreställt mig? Liksom Karis och Vasa. Det var .. ja, lite – som vi skulle säga i Karis: rotit.

För vi lever i en tid, och jag kommer från en generation, där det läggs ett stort värde i att ”se världen” (urk, det där lät mkt töntigt, men ni fattar). Det hör till att man ska slå sig fri från barndomens by, åka ut i livet, testa sina gränser (och sina vingar!) och ta sig an nya kulturer. Här vill jag kanske lägga in ett ”det gäller förstås inte alla”, men kommer kanske från en socioekonomisk bakgrund där det här var möjligt. Och uppskattat!

Men med facit i hand har jag många gånger konstaterat att mina val aldrig bottnade i en trygghetsknarkande feghet (som jag anklagade mig själv för som yngre). Tvärtom! Det var kanske ganska modigt av mig att bejaka familjelivet redan som 20-åring. Och så tänker jag som vanligt: Jag hinner! Jag är ju bara 32. Världen försvinner ingenstans.

Men till saken: I Kjell Skoglunds kolumn skrevs det om ”hjärnflykten utomlands”. Många välutbildade, unga och lovande flyr fältet mot väst. Och att utmaningen ligger i att locka hem dem igen! Med möjligheter om bra arbete, boende och attraktiva lösningar i familjefrågor.

Och det var det jag skulle komma till!

Vasa var kanske inte drömmarnas stad när jag klottrade i dagböckerna som ung.  Men här jag minsann fått de utmaningar och utvecklingsmöjligheter jag har behövt. Kanske därför jag aldrig kände någon större längtan bort. De senaste åren har Vasaregionen upplevt ett sånt massivt uppsving. Det pyr under ytan och det är så roligt att vara med när det händer. Vasa växer, förändras och utvecklas hela tiden. Kulturellt, strukturellt och individuellt.

Det bor så många kreativa själar här. Teknologin blomstrar och det finns en framåtanda som jag gärna hänger mig. Nya, fräscha arbetsplatser ploppar upp. Det finns valmöjligheter angående boende: Man kan bo riktigt långt ute i skärgården och man kan bo i kärncentrum. Och folk har så många nya idéer! Tycker man märker det så tydligt: Det här är en region som bubblar. Som vill framåt. Som lever!

Här kan man stanna.
Hit vill man återvända.

Processed with VSCO with c1 preset

Sara Danius sommarprat blev årets bästa.

Processed with VSCO with c1 preset

Det kom bara ett sommarprat i år.

Det får vi väl konstatera så här när sommaren sakta börjar packa ihop.

Lyssnade till några stycken, men det var inget som nämnvärt lade sig på minnet. Katarina Wennstams gillade jag förvisso, men också det högkvalitativa och pedagogiska programmet bleknade i lördags när Sara Danius i direktsändning läste upp sitt manus. Det fanns en sån nerv i programmet att jag knappt vågade andas under de 62 minutrarna sommarpratet pågick.

Sara berättar om upploppet till händelsen som ledde till att hon avträdde posten som ständig sekreterare för Svenska Akademien. En väg som kantas av förbluffande feghet, jäv, vänskapskorruption och tvivelaktiga tillvägagångssätt. Jag ville resa mig ur sängen och ropa genom fönstret: ”Men så här kan ni väl allvarligt inte mena att det SKA GÅ TILL?!”. Varför är det ingen som sätter stopp? Vad håller folk på med?

 

”Jag lärde mig också andra ord under min tid som ständig sekreterare. Ord som “golden shower” och “honey trap”. Jag tar dem igen. Golden shower och honey trap. Handen på hjärtat: jag hade aldrig hört talas om dessa ord. Och det hade jag väl inte kunnat tro, att jag skulle bli tvungen att konsultera en pornografisk ordbok för att kunna sköta mitt ämbete som Svenska Akademiens ständiga sekreterare, därtill den första kvinnan att inneha denna befattning. Men så blev det.”

 

Jag rekommenderar att ni lyssnar. För så här skarpt och andäktigt har inte Sommar i P1 varit på länge. Här kan du trycka play.

Innehållet är kärnan (tyckte också Staffan Bruun).

Mitt liv med HBL Staffan Brrun

För en stund sedan smällde jag ihop Staffan Bruuns bok ”Mitt liv på Hbl” med häftiga skratt, eftertänksamma hmm:anden och förvirrande huvudskakningar. Var ska man riktigt börja? För en som levt i den finlandssvenska tidningsvärlden kan boken närmast betraktas som en våt dröm. Det brände till när jag hörde talas om den första gången, att Bruun i bokform ”gör slut med Hbl”. Wow, tänkte jag, nu blir det … kaos?

Huruvida intresset är lika stort utanför den finlandssvenska mediesfären är upp till andra att bedöma, men för egen del satte boken i gång en svallvåg att tankar. Jag vet inte om vi ska gå in på dem alla just i dag. Men en grej ska vi ta upp, som jag har tänkt på länge – och som jag tror på: Innehållet, inte formen, ska vara det som driver.

Det här tangerar nödvändigtvis inte bara mediebranschen, utan jag skulle säga att det här är något som man kan dra över livet och vardagen i stort.

Boken bjuder kort och gott på Bruuns version om varför det gick åt helvete för Hbl. Förutom de personliga syndabockarna (Teir, Berg, Bergh och Taxell i huvudsak) också det faktum att tidningens linje gick från att vara en rikstidning att räkna med till en lokaltidning för Helsingforsregionen.

Här finns det mycket man kan säga, och jag ska inte ge mig in i detaljerna, utan vi kanske kan säga så här: Vid sidan av raseriet saknar jag kanske ett resonemang av mediestrukturernas inverkan på Hbl:s nedgång. Hela nyhetsvärlden har kastats om radikalt under de senaste 10 åren och allt händer nu. Och snabbt.

Vi lever mitt i en förvandling där print och webb jobbar parallellt – och där ingen vet var vi landar (folk testar sig fram – det är den enda vägen). Eller ska vi ens landa? Kanske kommer vi aldrig till en likadan sits igen. Kanske var papperstidningens hundraåriga, helt ohotade sits, unik. Eftersom jag inte har någon relation till Hbl har jag ingen aning om de utpekade syndabockarna förtjänar så här oproportionerligt stor del av skulden, men upplever kanske att det saknas en parallell till övriga medievärlden.

Nå, oavsett. På en punkt håller jag fullständigt med Staffan Bruun, som de facto kommer från en heeelt annan journalistisk era än jag själv. Mycket kan jag kanske himla med ögonen åt (journalister som har levt på den här gulderan, när fyrken svämmande över och tidsanvändningen var en helt annan, har kanske inte alls förmågan att sätta sig in i dagens resursering, samarbete, krav på deadlines, krav på lönsamhet etc.). Men på en punkt är vi helt överens: Det är alltid innehållet som är guldet. Bruun gör – säkert med all rätt – narr av antalet konsulter från utlandet som gör flashiga layoutreformer på tidningen (och vinner fina designpriser på galor i Europa) samtidigt som innehållet bantas ner och prenumeranterna sviker. 

Det spelar ingen roll hur fina appar, häftiga funktioner och nytänkande sajter man gör om innehållet är sekundärt. ”Att storsatsa på webben” kom kraftigt i mitten av 00-talet, men webben i sig är ju ingenting om inte innehållet (i det här fallet journalistiken) bär. Många bekanta som jobbar inom IT har berättat samma historia om app-boomen för några år sedan: Alla företag hade fått för sig att de skulle ha en app (för det var det som var det nya heta). Alla sprang till it-byråerna för att förverkliga visionen, men på frågan ”Vad ska den användas till?” hade få något svar. Typiskt exempel på när själva formen går före innehållet och användaren. Ingen jävel vill ladda ner en överflödig app utan personlig vinning.

Jag tänker att lite samma vindar har man sett blåsa i sociala medier de senaste åren. Har mången gång suckat åt det här med ”att vara entreprenör”. Har stört mig så på att fokus många gånger har legat på just formen – inte på själva innehållet i företaget. Jag kan kanske ha fel, men har alltid tyckt att fokus hamnar fel när så mycket går ut på att  branda sig som ”en entreprenör” (svårt att precisera exakt vad jag menar, men det är ett visst tugg som jag har tröttnat på) istället för att visa vad man kan, vill och erbjuder (nå, snart är jag där själv, haha). Men återigen: Innehållet ska vara det väsentliga. Att man är en sjuhelvetes sotare, en nytänkande kock, en skicklig copywriter – inte en inspirerande entreprenöööör.

Jag har ingen lösning på mediekrisen (inte Staffan Bruun heller). Men jag tror att magin uppstår där innehåll och bra budskap möter nytänk, mottagarvänlighet och ny teknologi. Ny, sexig layout är helt sekundärt om det inte finns någon tyngd bakom. Ingen köper en nyhet för att den ser snygg ut. Ingen läser en blogg för att den har spännande design. Ingen laddar ner en app som har bra funktioner, men saknar innehåll. Ingen anlitar ett företag för att det ser coolt ut, men saknar kunskap. Vet ni? Det får man ge det gamla gardet journalister. De satte nyheterna i fokus och en prestige i att tjäna folket (att få sedan var beredda att betala för nyheter på nätet blev en svår ekvation att lösa).

Som den lagompräktiga dam jag i grund och botten är, när jag sitter här med kaffekoppen en söndag i min blåa sammetsfåtölj, vill jag påminna om klassikern: Det är trots allt insidan som räknas.

Kan gladeligen appliceras på:

  1. Tidningar.
  2. Appar.
  3. Företag.
  4. Människor.
  5. Avokados.

Häj!

Lördagsrapport.

2018-08-18 01.08.19 1

En lugn förmiddag puttrar förbi i Gula huset. Ingen Juthbackamarknad i Nykarleby, inget Toughest på Norrvalla. Bara en liten kräftskiva i Köklot senare. Men först: En vanlig lördag hemma. Ena barnet tömmer husets alla skåp och lådor, ett annat cyklade iväg på bio, ett tredje har stängt dörren om sig med en kompis. Pappan åkte till Åbo och jobbade med minnesdagen för terrordådet (det är mycket man kan säga om Nordiska motståndsrörelsens marsch).

Själv har jag försökt vila lite. Vi harvar så hårt i veckorna att helgerna måste vara tomma, tysta och tråkiga. Det är svårt för mig att gå ner i varv efter diverse adrenalinpåslag, men nödvändigt för det fortsatta och framtiden. Att bara vara stilla. Det kommer så tvärt. Och det är så trist. Men: ett måste.

Vi summerade veckan igår med Anna och konstaterade än en gång att vi måste förstå att vi bara har funnits i 17 dagar ännu. Och när man tar det i beaktande så har vi kommit så otroligt långt. Trots att det känns som om vi inte gör annat än sitter i möten, möten, möten, så har de första jobben de facto levererats och fakturerats. Och mycket är på gång.

Tycker vi kan jämföra starten med ett riktigt, sprittande kosläpp om våren. Vi vill ut, ut, ut och leka. Och för två ångvältar som vill att allt händer nu, nu, nu är det svårt att stanna upp och ta in det faktum att ”Wow, fatta vad mycket vi har fått till stånd på 17 dagar!” (typiskt mig att tro att vi har funnits i fem år och undrar kanske varför vi inte kommer framåt). Men den här veckan tog vi några större kliv och förhoppningsvis tar vi några till inkommande vecka. Åker till Helsingfors 5.00 på måndag.

Har ni märkt av värmeböljan är förbi? Det tog en dryg vecka innan det sjönk in på riktigt. Innan jag kom ihåg att ta med en långärmad tröja när jag cyklade till jobbet. I dag är det 18 augusti och nu känns det riktigt rimligt att hösten är på intågande. Barnen har fått in skolan i systemet och jag njuter av svala, krispiga kvällspromenader. Så skönt med rutiner och ett vanligt liv. Sommarlovet var ovanligt långt i år!

Nu: Tillbaka till Staffan Bruuns stormiga kärleksaffär med Hbl. Ajöss!

Din världsbild – inget facit.

Jag tror det var Cissi Wallin som i förbifarten skrev någonting i stil med: ”Man ska akta sig för att göra sin egen världsbild till facit”. Jag skrev ner den meningen i telefonen och hittade den nyss bland mina anteckningar. Tycker det är en av de bästa och viktigaste meningarna jag har ramlat över på länge. I all sin enkelhet.

Man ska akta sig för att göra sin egen världsbild till facit.

Och det kan man tolka på många sätt.

Hur många gånger har man inte gått och inbillat sig att saker och ting förefaller på ett visst sätt fastän det i själva verket är – just det – en inbillning! Något som man bara fått för sig. Som man intalat sig själv. Som man kanske hört, tänkt, trott eller hittat på.

Eller som faktiskt bara är en personlig åsikt? Och inte alls en allmän sanning. Utan kanske en fördom! En snabb, ogenomtänkt slutsats? Och inte så att man gör det medvetet, utan kanske just precis så: omedvetet.

Kanske hänger det här lite ihop med det som Amanda Audas-Kass ibland skriver om? Att man ska akta sig för att bli alldeles tvärsäker på något. Livet består oftare av gråzoner, än av supersvarta och kritvita dito. Oftast finns det många sanningar, många sidor, många synvinklar. Sällan bara en.

Och jag tycker det är så skönt och befriande att ibland tänka så här: Ingenting jag tänker är kanske sant! Jag kanske inte alls är sådan som jag tror att jag är. Sånt som händer i mitt liv är kanske inte alls så här som jag upplever det. Tycker det är nyttigt att ha den tanken nära sig.

Jag kanske inte alls är så sträng mot barnen som jag har inbillat mig att jag är. Jag kanske är riktigt härlig, nu när jag tänker på det. Har knappt höjt rösten på flera dagar. Jag kanske inte alls är så lat som jag föreställer mig att jag är. Har knappt suttit stilla mer än 10 minuter åt gången de senaste dagarna. Jag har till och med motionerat! Och städat!

Och!

Jag kanske inte alls är så härlig som jag tror att jag är. Anna sa häromdagen att ”Men Linn, nu måste du varva med en komplimang emellan – annars kan jag inte ta till mig din kritik”. Här gick jag omkring och trodde jag var världens finkänsligaste och peppigaste kollega, men hah – egentligen kan jag vara rätt neggig och störig. Så himla lärorikt och ögonöppnande!

När jag hade varit sjukledig några veckor för min utbrändhet 2016 minns jag att det var så befriande och uppfriskande att komma till insikt om just det här: Att jag inte alls ska tro på det jag tänker. Där och då var situationen en annan och mina tankar om mig själv var inte så höga. Mitt tilltal till mig själv var inte snällt och min verklighetsuppfattning kanske inte den bästa. För att stå ut med mig själv försökte jag bara sucka lugnt och tänka ”Jaja, jag kan väl tänka tanken, men jag behöver inte alls lita på att den är sann”.

Nå, det här överspänner sannerligen hela registret, hela världen och hela livet. Allt det jag tror, upplever och tycker fungerar inte alls som ett allmänt facit. Alla tänker inte alls som jag. Förmodligen tänker ingen som jag!

Tror det är viktigt att minnas det med jämna mellanrum.

Någon tror på Gud, någon tror på tomten och en annan på onecoin. Någon kreivar cykelbyxor, någon annan filttofflor. Och någon vill bara gå i crocs. Någon vill vara hemma med barn i 7 år, någon annan tycker det är djävulens påfund. Någon röstar på de gröna, någon röstar blankt. Och bara för att du tror att aborter ska förbjudas så är det  kanske inte den rätta vägen. Och bara för att jag tror på kvotering, så behöver det inte vara den rätta vägen. 

Och allt det som vi tänker, tror och tycker behöver inte överhuvudtaget överensstämma med verkligheten.

Är det inte en befriande tanke, så säg!

2018-08-16 11.19.48 1.jpg