5 tankar som kunde ha blivit egna blogginlägg (men som aldrig blev).

När man har bloggat i över 12 år, som jag har gjort, utvecklar man en sorts detektor i hjärnan som avger signal när något bloggbart i vardagen kommer emot. TÖÖT TÖÖT TÖÖÖÖT när man får en insikt, när man är med om något vackert eller när man helt enkelt upplever något kul som man vill berätta vidare.

Minst två gånger om dagen (antagligen många fler!) får jag ljudlöst alarm från min detektor som ropar ”Det här ska du blogga om!”. Dessvärre tillåter inte mitt tempo två blogginlägg om dagen. I synnerhet när jag verkligen vill tänka i lugn och ro när jag skriver. Så de flesta alarm förblir bara alarm som aldrig landar i ett blogginlägg. I dag tänkte jag rensa lite i filtret för att se vilka osammanhängande tankar som fastnat där lately.

5 tankar som kunde ha blivit egna blogginlägg
(men som aldrig blev).

Tanke nummer 1.
Den bästa tiden att fira är nu
. I fredags kom mamma och pappa till Vasa för att hänga med oss en helg. När jag såg en dammig champagne i hyllan, som snart stått där i två år, tänkte jag: ”Nä men NU är verkligen läge att korka den!”. För så där är det ju oftast i livet. Man sitter och väntar och väntar och väntar på rätt läge – och så går man miste om en massa gott eftersom man alltid förutsätter att det kommer bättre stunder. Pappa mår jättefint efter sitt usla cancerår. Mamma har massa spännande på gång på jobbfronten. Jag fick en förfrågan som jag har suktat efter i flera åååår. My har det urbra på dagis. Alla är friska! Klart som korvspad att det var just den här fredagen champagnen skulle korkas. Man ska inte vänta och vänta och vänta. Man ska göra NU! Sist och slutligen så är det ju vardagen man ska fira!

 

2019-02-16 08.36.02 1.jpg


Tanke nummer 2.

Jag tror så här: Om vi ger barnen förtroende och visar att vi litar på dem, så brukar de oftast leverera. Att ta med barnen på restaurang, fotismatcher, viktiga jobbmöten eller på storhandling fredag 16.30 är också ett sätt att säga ”Hey du din lilla tant, jag litar på dig, att vi tillsammans kan ta oss igenom det här utan galenskaper”. Jag tror det är bra att vi visar att också ettåringar funkar på August en lördag kväll – dels för mig själv och dels för barnen och dels för andra finländare (som kanske ibland kan vara lite avogt inställda mot barn i offentliga miljöer, heh). Igår var för övrigt August sista lördag kväll och vi åt nostalgiskt våra sista portioner musslor.

2019-02-10 10.10.43 1.jpg


Tanke nummer 3. 

Ska vi kanske någon gång bo någon annanstans? Vi går omkring i brutal flyttfeber just nu. Kanske är det våren och ljuset som kommer med förändringsvindar! Eller så är det bara kalla fakta: Här är trångt. Springer på alla husvisningar som finns på området. Det finns väldigt lite i mig som vill lämna den här lägenheten. Men harsh life när man plötsligt vaknar upp och har hundra barn och en trerummare. Bokade till och med en värdering av vår lägenhet i veckan. Ska bli intressant att få en fingervisning. När jag har berättat om Gula huset för diverse mäklare på olika visningar har deras gissningar kastat på 70 000 euro (!). Få se då var den första värderingen landar! Har du bra tips om eventuell lägenhetsförsäljning får du gärna håjla fritt i kommentarsfältet.

 

2019-02-17 03.32.53 1.jpg


Tanke nummer 4. 

Synd att gratinerad mat är så otrendig. Om jag skulle vara tvungen att göra en matrelaterad ute-lista just nu kan det hända att jag skulle chansa på ”gratinerat” ganska högt upp. Det känns som om ostbeklädda maträtter som ”fått lite färg” i ugnen är det som minst finns på instagram 2019. Det tänkte jag häromdagen när vi gjorde två pajer. Att de såg verkligen hopplöst omoderna ut, även om det faktiskt var urgoda.

 

Processed with VSCO with c1 preset


Tanke nummer 5. 

Nainen on naiselle susi. Anna-Mari Karhunen skrev ett blogginlägg om kvinnor som inte stöder varandra. Jag har skrivit mycket om det här förr. Och jag försöker alltid själv lyfta andra kvinnor. Själv har jag mången gång blivit hjälpt och vet hur mycket det betyder att bli hållen om ryggen. I mån av möjlighet väljer jag i första hand kvinnor som partners i alla projekt vi driver (kompetens går förstås före, men så där i största allmänhet får man ett osynligt försprång pga kvinna). Man ska stöda, peppa och lyfta varandra.

Men det finns ändå något som jag irriterar mig på i den här diskussionen. Kanske är det någonting i det här att man ”alltid ska peppa och lyfta andra kvinnor” som skaver. Jag tycker faktiskt inte alltid det. Det här är kanske ett sidospår: Men jag vill faktiskt att ni ska se kritiskt på mig som människa. Jag vill att ni ska kunna säga emot mig. Jag behöver inte en massa stöd bara för att jag är kvinna. Jag vill bli tagen på allvar. På något sätt tycker jag att jag har kommit så pass långt i den här jämställdhetskampen att jag tycker att ni får ifrågasätta mig. Att vi vågar argumentera med varandra är  girlpower. Att vi tar varandra på så stort allvar att vi vågar ifrågasätta varandra – där tror jag vi har nåt. I övrigt tyckte jag det var underbart det som Karhunen skrev: ”Börja prata gott om andra kvinnor bakom ryggen”. Det gör jag så ofta jag kan.

Hur kan man låta bli att rösta?

Skärmavbild 2019-02-14 kl. 22.59.54

Läste Stig Nygårds ledare i Vasabladet i morse och förfärade mig en stund. Det finländska valdeltagandet är ju inte känt för att vara skyhögt. Kring 70 % av de röstberättigade har röstat i de senaste riksdagsvalen (hela 87 % röstade i Sverige!). Det betyder att över en miljon finländare låg hemma i soffan på valdagen. Ack, du skamliga tanke.

Här lever vi med världens rättigheter och möjligheter. Och så finns det så där många som bara inte orkar. Såklart finns det andra orsaker också. Man kan bli sjuk och man kan få oväntade förhinder. Men min magkänsla säger ändå att en miljon finländare inte fick noro den dagen.

Stig spekulerade i om politikens innehåll helt enkelt inte engagerar finländarna, eller om de nuvarande påverkningsmöjligheterna upplevs som långsamma och krångliga. Ibland tycker jag att jag inte fattar ett dyft av politiska processer, men då har jag tack och lov Anna som kan hålla fina föreläsningar och sedan är jag med på kärran igen. Men hur jag än vänder och vrider på saken, så fattar jag inte HUR MAN KAN LÅTA BLI ATT RÖSTA I VAL.

Obegripligt.

Vi har ett riktigt supervalår framför oss. Först riksdagsvalet i april. Sedan EU-val i maj. Och den som lever får se om vi maxar med ytterligare ett landskapsval. Och bor du dessutom i Korsholm så har du en huisit spännande folkomröstning att delta i i mitten av mars (hoppas verkligen att Korsholmarna förstår att det är viktigt att rösta!).

Jag tänker så här: Just nu är det så mycket i Finland, Norden, Europa, världen som kan bli bättre. Vi som ändå har någon form av empati och framtidslust får inte försoffa oss när det kommer till valdeltagande. Vi ska rösta! Och vi ska rösta på bra typer! Som kan göra den här världen till en framtid som vi vill leva i.

Vi ska ta det här på allvar!

Vi ska fråga våra kandidater hur de står i frågor som är viktiga för oss. Vi ska ta reda på och engagera oss. ”Nä, men jag bryr mig inte om politik”. Eller ”politik är så tråkigt”. Hallåå, politik är inte bara politik. Politik är ju ramarna för hela vår vardag! Att välja rätt människor på de poster som ska bestämma hur våra liv ska formas – det är en av våra viktigaste uppgifter som medborgare.

Vem vill du att ska bestämma över hur våra dagisar ska funka? Hurudant system vi ska ha när vi förlorar jobbet. Hur våra fammon ska ha det på sitt boende. Hur vi ska hjälpa folk i nöd. Hur vi ska tänka kring klimatfrågor. Hur vi ska stöda inhemska företag. Vad är dina viktigaste kriterier?

Vi har lite på 50 dagar kvar tills riksdagsvalet och nu börjar snart valkampanjerna köra igång på allvar. Nu ska vi ställa de här frågorna till oss själva. Till varandra. Till våra kandidater. Hurudan vardag vill vi skapa i Finland under de kommande fyra åren?

Vem du röstar på bryr jag mig faktiskt inte om – huvudsaken att du hittar en kandidat som känns bra i just ditt hjärta! Det är inte bara vår rättighet, utan snarare vår skyldighet att ta ansvar. Att gå till valbåset är det minsta du kan göra för att skapa ett smartare Finland.

Med de orden önskar jag er en riktigt solig fredag!

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

 

Du kom inte bara som en baby.

Aldrig går tiden så snabbt som när man har små barn. Först är det som om tiden stannar, planeterna fryser till is och havet slutar brusa. En ny människa har fötts och allting är förändrat. Man sluter sig i bubblan och stänger ute allt. Alla sänker rösten, sekunderna blir minuter och det enda som hörs är små, små andetag som aldrig får tystna.

Men sakta bryter världen sig in och fåglarna börjar sjunga igen. Bilarna börjar köra, solen går upp och årstiderna växlar. Livet fortsätter och månaderna rusar i väg. Sedan är det som om farten får fart. Bollen är i rullning och PANG så springer det förbi en liten människa med hästsvans och egen vilja.

Nu har vi en 1,5-åring. Pratar ännu om babyn, men det är ju befängt. För någon baby är My inte. Hon är ett barn nu. Ett så härligt litet barn. Som just nu äter banan vid mina fötter i soffan. ”Hur många bananer skulle ni säga att är rimligt att man ger åt ett barn per dag?” frågade jag mamma och Lotta i morse. Mys trademark är lite så här: En karvalakki på huvudet, en banan i handen och Samis skor på fötterna. Hon älskar verkligen bananer. Och att klä ut sig.

Brukar titta på henne när hon sover och tänka att hon hela tiden har varit för bra för att vara sann. Hur kan man ha ett barn som aldrig är till besvär? Eller var det bara jag som var mer rustad för en baby just nu? Det händer faktiskt nästan aldrig att jag blir irriterad på henne. Tycker bara hon är fin fin fin och så gullig så gullig så gullig i allt hon gör.

Och all den kärlek hon sprider omkring sig. Hon kom inte bara som en baby i den här familjen. Hon kom som ett sorts klister i hela vårt umgänge med andra och varandra. Ett perspektiv, en helt ny dimension. När jag tänker tillbaka på året som gått så har vi verkligen älskat ihjäl henne.

”Hon kommer säkert att bli alldeles vidrig i framtiden” skojade jag med min fina massör Frida. ”Eller så sprider hon vidare all den kärlek hon får”, kontrade Frida. Och det tror jag också. Det finns inga barn som fått för mycket kärlek. Det tänker jag på när jag ser henne med Matheos kompisar. Som ibland strider om vem som ska få vara med henne. Ibland tar hon deras telefoner och sitter på dem (där ligger de snällt medan hon använder dem som stol när hon kollar på Bolibompa-dansen på youtube).

Eller när vi andra är vakna och My sover och vi tittar på bilder av henne – och börjar sakna henne – och barnen måste smyga in och titta och känna lite på henne igen. För att hon är så gullig. Tänker på hur mycket vi hade gått miste om, om vi aldrig hade fått henne. Fajt om vem som ska väcka henne, vem som ska få komma med och hämta från dagis.

Samtidigt är hon den som snällt får hänga med i periferin på skjutser, fotismatcher, storhandlingar, möten och träningar. Att säga att livet skulle snurra runt henne är orättvist. Hon bjuder också tillbaka.

Hon pratar nästan ingenting ännu, men är trots det en god kommunikatör. Jag kan säga ”Ta av dig strumporna och lägg dem i tvättmaskinen” – då gör hon det. ”Ta av dig din blöja och lägg den i roskis” – och hon gör det. När jag ligger i soffan tar hon mig i handen och säger ”MAMMA” och drar mig mot köket. När man väl är där pekar hon strängt på bananen. Hon förstår så mycket mer än vi vet. Men säger mest tack, hejdå och vad vi heter.

När jag säger ”Ta kex ur skåpet, men visa inte åt My” åt de stora barnen, så ser man hur hon sakta vänder ansiktet och spänner blicken i mig. Liksom hallåå, jag står precis här bredvid, din ärkenöt. Och så tar hon sats, höjer fingret mot skåpet och skriker rakt ut. Helt dum är hon inte.

Nu gäller det väl bara att välja en mössa för dagen, så är helgen i gång!

IMG_8709

Yup.

IMG_8711

Trevlig lördag på er!

Österbottens ljuvligaste människa?

Det finns ju människor. Och så finns det människor. Ni vet, såna där som ger världen sin feeling. Som lyser upp en slaskig dag och som sprider sin energi som konfetti.

Själv har man ju många gånger velat bli en sådan, men med åren har jag fått inse: Jag är alldeles för bitter och inåtvänd (heh) för att bli en som tar över ett helt rum. Jag är nu bara vad jag är. Och det duger! Det finns andra som kan lysa upp rum.

Efter min brutala spysjuka sist hämtade vi mat från Burger King på den tredje dagen. Ni vet när man äntligen kan äta igen och känner optimistisk hunger. Då låg jag i soffan och ropade ”LEVERANSIN! LEVERANNNSIN!”. Sami förstod förstås ingenting, där han stod med sina take away-påsar. Han hade ju ingen aning om att jag imiterade en av Närpes hårdaste some-stjärnor Erica från Angel’s Syateljé.

Jag har blivit rätt mättad på slipade influencers i mina flöden. Ibland känns det bara så himla uppfriskande med någon som kommer in och bara levererar från hjärtat. Varje gång det kommer en ny video från Angel’s Syateljé så ropar jag högt JESSSSSSSS.

Obegriiiiipligt att ett så här bra instakonto bara kan ha drygt 250 följare. Nu som då tänker jag tanken att jag ska köra till Närpes för att få hänga en stund i den här goda stämningen. Men sedan ser jag ut genom fönstret och inser att det är cirka 400 meter snö på gården. Får vänta till sommaren.

Ja, det här var mitt fredagstips från mig till er! Tänk om alla bara skulle kunna vara lite mer så här på sociala medier. Tror vi skulle ha mycket roligare då. Följ, följ! Bättre start på helgen kan man inte få. Puss & kram!

Full fart.

IMG_4424

Anna brukar säga att det är osympatiskt att gå an om hur mycket man har på jobbet och hur stressigt allt är. Men jag skulle ändå vilja säga så här: Det är förvisso mycket just nu. Men det är underbart!

När det är riktigt tuffa tider (det vill säga: sådana intensiva perioder som pågår just nu) så måste man ändå försöka dra till sitt mest rationella tänkande. Jag försöker tänka så här: Visst är det otroligt lyxigt att vi har så många uppdrag att vi knappt hinner svara på efterfrågan! Det är den ultimata situationen för en liten byrå i uppstartfasen.

Just nu har vi det faktiskt så väl förspänt att kunderna står på rad utanför. Vi hinner inte ens köra någon aktiv försäljning för kunderna kommer ändå. Liksom tänk! Det är ju otroligt! Så här på den sjätte månaden får man verkligen vara glad. Tänk om situationen var den motsatta: Att jag hade massor av tid att blogga, jogga och ha sovmorgnar (då skulle det antagligen betyda att affärerna går lite trögt, haha!).

fullsizeoutput_17e5

Och en annan sak: Mys dagisstart har varit den smidigaste någonsin! Det går alltså jättejättebra! Varje dag när jag hämtar säger de bara positiva saker. Att hon äter bra, sover bra, leker bra, lyssnar bra. Hon grät inte ens när vi lämnade igår. Det har verkligen gått helt perfekt. Men det ska också personalen på Touhula ha en stor kram för. De är så underbara. Och My likaså.

Vardagen rullar i alla fall framåt. I raketfart mot våren!

Pausaren lever.

fullsizeoutput_17ed

Var blev vi riktigt? Jag tror jag föll av bloggkärran här någonstans mellan världens aggressivaste vinterkräkis och de höga jobbhögarna som väntar på mig. Är det inte typiskt på något sätt? Att just när man har som minst marginaler i vardagen – ja, då ska man klämma in en spysjuka också.

Förra torsdagen hade jag bestämt mig för ta en jobbhelg – bara för att få bocka av sådant som släpat länge nog (ibland måste man bara offra av fritiden och jobba i kapp för att få lite mer frid i själen). Hann bara svänga om till fredag innan jag spydde som en galenskapsfontän i dagarna tre (det var den arbetshelgen, det). Sådana gånger tänker jag alltid att ni ändå väntar på mig här. Ni förstår sånt.

I min hjärna väntar cirka 33 oskrivna blogginlägg! Ska bara bocka av en föreläsning mellan 12-16, sedan sedan sedan är det helg!

Då ska det bloggas.

33 sanningar från 33-åringen.

Processed with VSCO with c1 preset

I dag är min trettiotredje födelsedag. Det betyder att jag inte längre kan klassas som ung och lovande, utan önskar hädanefter tituleras som gammal och vis. Under mina 33 år på jorden har jag fått en och annan aha-upplevelse. Nedan följer ett litet axplock.

1. Det finns ingenting charmigt med morgonens frukostsmulor på eftermiddagen. Man kan också översätta det till: Städa efter din skit genast. Skiten blir bara värre ju fler timmar som passerar.

2. Den som är snällast vinner alltid i längden. Den som är störst, snyggast och starkast kanske glänser i stunden. Men snällhet är ändå det som folk minns bäst (till och med flera år efteråt).

3. Ibland kan meningen med livet vara att man ska sova dygnet runt, vrålsjunga på dansgolv och dricka orimliga mängder sprit. Det adderar också något till livet. Alla perioder av livet behöver inte vara produktiva och sunda.

4. Hela livet blir lite mer spännande om vi utgår från att det bästa inte ännu har hänt. Jag brukar gå omkring och tänka att något stort är på väg att hända (skit samma om det inte händer – huvudsaken är att vi tar ut glädjen i förskott!)

5. .. vilket för oss till: Ta alltid ut glädjen i förskott, så får vi i alla fall glädjas en liten stund ifall det skiter sig längre fram. Att panta på glädje är onödigt. Man blir ju inte mer besviken för att man en gång varit glad.

6. Att högt erkänna sina misstag är en sympatisk egenskap som många uppskattar. Försöker själv säga ”Förlåt” så ofta jag kan. Och erkänna när jag måkar. Vilket jag gör precis hela tiden (så gör man när man försöker sig på mycket nytt). Blir själv glad när folk lägger upp handen och tar på sig skulden. Finns en sorts styrka i att våga det.

7. …och med det menar jag inte att man ska gå omkring och be om ursäkt för sig själv och ta på sig all skit som kastas runt i rummet. Inte alls! Utan jag menar kanske mer att våga visa att inga människor är flawless. Misstag är en del av människan. Också en del av dig och mig.

8. Och på tal om att inte ta någon skit: Det mest effektiva sätt att tysta ner dåliga vibes är att kill them with kindness. Har aldrig misslyckats med det (här kan vi upprepa punkt 2).

9. Ofta finns det enkla lösningar på orimligt stora problem. Som till exempel att gå och lägga sig. Många gånger gör jag saker så fruktansvärt mycket större genom att försöka lösa dem sent på kvällen. När en rimlig lösning bara är att duscha, äta tre smörgåsar och sedan sova på saken. Nattsömnen kommer ofta med magiska lösningar.

10. Att lyssna på musik från sina mest bekymmerslösa perioder i livet är en otippad källa till energi. Skiter i att Spice Girls och BSB inte var musikaliska genier (eller var de?) men de tar mig tillbaka till en tid där det bara fanns liv och lust. Flyger nästan ur bilen när radion spelar typ Ushers Yeah (HAHA!) eller annan låt som ofta kom på krogen när vi var wild and free and 18 år.

11. Kom ihåg: Ofta blir det värre innan det blir bättre.

12. När man ska göra något läskigt, eller påbörja en förändring, så ska man inte sitta och vänta tills ”man är reeedo”, eller ”vänta på ett tecken” (eller vad nu folk gör). Man ska BA GÖ DET. Snabbt.

13. När jag blickar tillbaka på sånt jag har oroat mig för under åren, så har jag i regel oroat mig heeelt i onödan i 90 % av fallen. Det borde man ta med sig in i framtiden. Det låter så lätt, men GOSH vad det är svårt!

14. Inte ens tatueringar är permanenta 2019. Det är okej att ändra sig.

15. Jag tror så här: Vill man ha hjälp från människor omkring sig, så måste man själv dra upp folk nerifrån. Genom att sträcka ut dina händer och hjälpa andra kommer du också att belönas. Man kan inte bara få – man måste också ge. Man kan tycka att det är cheesy, men talesättet ”real queens fix each other’s crowns” är faktiskt sant.

16. När kroppen smärtar försöker den säga något. Och då kan det vara smart att försöka uppfatta vad.

17. Man blir bara fulare med åren. Passa på och njut av din skönhet medan du kan. NÅ NÄ. Men ni fattar. Alla foton från förr – hur gulliga vad vi inte? Medan vi gick omkring och var missnöjda? Så löjligt asså. I dag är den snyggaste dagen. Vi säger så, va?

18. För att jag ska orka hålla motivationen uppe måste jag få omge mig med folk som är några nivåer smartare än mig. Om ingen i mitt liv utmanar mig intellektuellt så ruttnar jag inifrån. Vill gärna smittas av nya infallsvinklar.

19. Man kan snåla på mycket här i livet, men inte på god mat.

20. Det kan vara bra att öva på förmågan att se lugn och härlig ut, även om man egentligen vill gå loss med handflatorna på personen framför. När jag är skitarg brukar jag köra samma teknik som på förlossningarna: Håll käkarna riktigt lösa! Utskällningar brukar aldrig löna sig, tyvärr. Tror du tackar dig efteråt om du tänker ”löööösa käkar, löööösa köka, slappna aaaav i käkarna”.

21. Jag vågar säga nästan vad som helst – bara jag ler samtidigt. En gång sa jag ”Det du just sa var en av de mest sexistiska och kränkande meningarna jag någonsin har hört”. Det skulle jag aldrig ha vågat med seriös min. Babysteps, babysteps. Fick en ursäkt och stämningen blev inte förstörd (när jag blir stor ska jag våga mer – detta är en god början).

22. Klackskor är så fruktansvärda när man tänker efter (liksom tänk att vi går med på att gå på obekväma pinnar!). Men jag använder dem ändå, för jag tycker det är så sjukt snyggt. Allt dåligt måste man inte sluta med. Man kan bita ihop och vara snygg.

23. Gamla tanter är ibland lika jävliga som gubbar. Och gamla gubbar är ibland precis lika mysiga som tanter.

24. Läs inte bara faktaböcker om du vill bli en smartis. Läs också fiktion. Läs mer fiktion! Faktaböcker erbjuder sällan det mänskliga perspektivet (och sällan olika perspektiv) som ändå är utvecklande för intellektet. Personligen orkar jag inte med självbiografier längre. Sällan de är riktigt lika bra som fiktion nu för tiden.

25. 90 % av min ångest går att bota med en lenkki. Svett och pulshöjning är som magi för mig. På något sätt så ofattbart, men ändå så självklart. Och ändå glömmer jag det hela tiden! Att den snabbaste ångestdämparen är att knyta mina löparskor.

26. Jag tycker inte om djur för att jag är rädd att de ska lukta lite suspekt. Och att jag ska spy rakt ut. Och så är jag livrädd för att de ska bita mig. Och det får jag bara acceptera: Jag kommer inte att bli en stor djurvän, tyvärr. Alla djur känner min rädsla och ba DRAR SÅ FORT DE SER MIG.

27. Snåla aldrig med komplimanger. Men slösa inte heller (hatarrrr tomma komplimanger, men när du på riktigt tycker något är trevligt – säg det högt!).

28. Små gester skapar den stora bilden. Tänker till exempel på min frissa Emma som mötte mig med tulpaner och choklad i morse när jag kom till frissan, för hon visste att det var min födelsedag! Tänk så snällt! Anna är också väldigt bra på små gester som gör stor skillnad. Ett litet doftljus här, ett mellanmål där. Underskatta inte de små detaljerna!

29. Man ska inte böja sig i alla riktningar för folk som ändå aldrig är nöjda. Man ska ge det några vändor i början. Men i något skede får man bara inse att det inte spelar någon roll vad man själv gör, för missnöjet finns där oavsett. Här får jag jobba hårt. Ofta.

30. Superviktig insikt: Ingen ser på mig med så stränga ögon som jag själv. Andras bild av mig är i regel mycket bättre än min egen. När jag tänker att jag har FÖRSTÖRT ALLT eller gjort något SUPERHEMSKT, så har jag sällan det.

31. Underskatta aldrig kraften i att gå och lägga sig 21.00.

32. Säg alltid hej när du ser folk som ser bekanta ut – oavsett om de är bekanta eller ej. Hälsa hellre en gång för mycket än en gång för lite. Brukar hälsa på de flesta här på Brändö (inte för att jag känner någon, utan för att jag tycker att det vore mysigt med en sån kultur – att alla säger hej när man möts). I morse på väg till dagis småpratade jag och My först med en tant och sedan med en fabo. Ett hej blir ju oftast lite mer (om man går lika långsamt som My) och det inger .. en sorts trygghet?

33. Att vara vuxen är att äta så mycket godis man vill, komma hem hur sent man vill, glo på tv hur länge man vill, klä sig hur man vill, handla precis vad man vill, bo hur man vill och säga vad man vill, men det roliga är ju att man sällan vill.

 

Och hörni: ATT LEVA ÄR BÄST!

Hej från Södra Kajen!

fullsizeoutput_174c.jpeg

Vacker, men isande kall morgon. -27,4 grader visade tempen när jag vaknade i Karis hos mamma och pappa imorse. Är i hufvudstaden och svänger. Jobbar här i två dagar nu (och tur är väl det, för har hört ryktas om spysjuka hemma hos oss).

Har bland annat producerat en poddserie för Ekofasta-kampanjen med riktigt härliga gäster i studion. Och så har vi jobbat med finländska presskontakter för hästartisten Tobbe Larsson. Uff, så mycket kul på en och samma gång! Det får jag verkligen tänka på varje gång jag lägger mig om kvällen. Även om jag ibland är alldeles supertrött och dagen har varit lång. Liksom tänk så mycket roligt som händer just nu. Tänk om jag för några år sedan hade förstått att jag en dag skulle få göra det här!

Eller ännu bättre: Få betalt för att göra det.

Ni vet ju att jag trivdes väldigt bra på mitt förra jobb också, men i den vardag jag nu verkar känner jag minsann att jag får frigöra hela min fulla potential. Alla veckor lär jag mig något nytt – och ibland är det faktiskt riktigt skönt för mig att göra något annat än skriva. Den här veckan är en sådan vecka. Skulle faktiskt vilja jobba ännu mer med renodlad PR.

Har många gånger tänkt på hur avgörande det är med ett starkt nätverk omkring sig (eller som Kjell Skoglund kallade det i Maktpodden för ett tag sedan: ”Dörröppnare”). Så många dörrar som har öppnat sig via kontakter den senaste tiden! Lärdom: Man kan aldrig lära känna för många personer.

En annan sak jag har tänkt på: Helsingfors och Vasa är så nära varandra. 3,5 timme med tåget. Man hinner bara kliva på, köpa en kaffe i restaurangvagnen, öppna datorn, blogga lite – och så är man framme! Det är nästan inte ens orimligt att åka upp och ner på samma dag. Förr kändes avståndet mycket längre. Tack VR för de snabba tågen! Och för att ni har så otroligt glada och trevliga konduktörer nu för tiden.

Soliga hälsningar,
nöjdgunnar_86

Kärlek är kärlek är kärlek .

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -173.jpg

Ibland blir man så överraskad – och trött – när samma gamla debatter blåser upp, år ut och år in. Återigen var det här med homosexualitet på agendan i Kristinestad. Prästers torra uttalanden. Andra prästers suveräna uttalanden. Arga unga. Arga gamla. Insändare. Svar på insändare. Folk som skriver ut sig ur kyrkan. Folk som skriver in sig i kyrkan. Intervjuer i tidningarna. Hetsig diskussion på fejan.

Likes! Hårda ord! Wow! Usch!

DU HAR FEL!
NEJ, DU HAR!

Vi har sett det förr. Och vi kommer få se det igen.

Och om jag ska vara riktigt ärlig med er, så får jag lite (nej, många!) kliande exem i nacken. Här försöker man jobba hårt på bilden av Österbotten som framtiden, men så kommer det alltid någon sabla mossråtta och dänger religiösa fördomar eller vaccinmotstånd i fejset. Man ba: Tack så mkt för hjälpen.

Läste intervjun med Patrik Hagman i ÖT. Om hur komplicerat det är att tolka bibeln i den här typen av frågor (på samma sätt som med skilsmässor, kvinnliga präster etc.). Med all rätt blev det en livlig diskussion i Kristinestad. Förstår att många är så trötta på att vi ens behöver diskutera sexuella läggningar 2019. Vem skulle inte tycka det när nivån är vad den är?

Men om vi nu för en gångs skull sku ta ett kort kliv ovanför den bibliska tolkningen (förstår att det ur ett teologiskt perspektiv är komplext, vilket framgår i artikeln ovan), men i den värld vi nu lever i – med alla de svårigheter mänskligheten tampas med – ska vi verkligen lägga energi på att kväva kärlek? Ska vi verkligen göra det?

Kan inte låta bli att undra varför vi håller på så här. När det är så enkelt att kärlek är kärlek är kärlek. All kärlek är bra kärlek! Nu är det här inte den mest djuplodande analysen (ni får ursäkta – jag hade väckning 4.45), men det finns så mycket SKIT i den här världen när man tänker efter. Det finns svält, cancer, barnarbete, epidemier, klimatkriser och människor som dör i armarna på sina älskade. Och här står vi som grottmänniskor och diskuterar vem som har rätt att vara kära i varandra. Vem som ska få leva ihop och vem som ska .. ööö .. leva ihop och skämmas?

Liksom tänk!

Det övergår mitt förstånd att vi människor är så korkade. Att vi bara inte kan lyfta huvudet ovanför regler – skrivna som oskrivna – och gamla sanningar. Att vi inte automatiskt tänker ” Wow, två människor som hittar trygghet och glädje i varandra – vad härligt!”. Att vi istället ska positionera oss med ställningstaganden som direkt kränker andra. Två människor som älskar varandra – hur kan det någonsin vara fel?

Vi måste väl rimligtvis ha annat att diskutera inom kyrkan och den kristna gemenskapen?

Skickar en varm måndagskram åt alla (också till grottmänniskorna – de kanske behöver det mest, sist och slutligen!). Kom ur era arga gamla juttur, så kan vi ha riktigt roligt (speciellt i Österbotten, ehehe).

”Lyxig, blå plast”

Sist när jag städade hittade jag äntligen boken som jag så länge har letat efter. ”Mitt framtida liv” skriven av yours truly. Det är en klippbok som jag (med lite hjälp av syrran och Karin Lindroos) sammanställde i slutet av 90-talet. Sånt man gjorde när det fanns varken Pinterest eller internet. Här finns allt du behöver veta om ett ytligt flickebarns drömmar om livet som väntade. Nu snackar vi inga stora linjedragningar här, utan allt är planerat in i minsta detalj (vill du t.ex veta vad mitt tredje barn har för intressen eller favoritlåt – bara att fråga!).

Läste den boken med barnen i morse och de skrattade så de flög av frukostbordet. Speciellt åt sidan ”Lyxiga saker till vårt hem i New York” som var full av blåa plastsaker (wow, verkligen lyxigt med en plastig hörnhylla i duschen). De skrattade också så brödsmulorna flög åt lamporna längst ner i hörnet här (”söta lampor till vardagsrummet”). Minns att barnslig, blå plastestetik verkligen tilltalade mig här.

fullsizeoutput_1712.jpeg

Men kanske ännu mer skrattade vi åt en punktlista om mina barn.

1. Mina barn ska aldrig behöva skämmas för mig.
2. Mina barn ska aldrig ha fula kläder.
3. Jag ska alltid göra ”kivoga frillor åt mina ongar”.

Liksom ahaha, det sket sig verkligen på samtliga fronter.

Det roliga är ju att barnen nu är ungefär i samma ålder som jag var när jag skrev allt (i alla fall Matheo). Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är häpnadsväckande hur olika vi är. Eller hur lite barn jag var i jämförelse. Finns nog ingenting som skulle få dem att sitta och planera sitt vuxenliv in i minsta detalj som jag gjorde. Klippa ut vardagsrumslampor och skriva namnlistor över barn (de carpar sina diems lite bättre).

fullsizeoutput_1710.jpeg

Här finns så mycket skoj att visa er. Visste liksom redan här att jag ville jobba med content på något sätt (men det fanns kanske inte riktigt i den bemärkelsen då). Att göra roligt innehåll tillhörde mina paradgrenar redan här. Kan dock inte gå på texten direkt – måste låta mina kinder stilla sig från rodnaden först. Men här finns bra grejer att hämta.

En dag kommer ni att frusta av skratt!

Efter en väntan på tre månader.

fullsizeoutput_170a.jpeg

Mitt högt älskade mellanbarn Maya Milea fyllde åtta år i oktober (!). Att vi hade tid att  bjuda in till hennes kalas först nu säger en hel om den här hösten. Stackarn har väntat, väntat och väntat. Men nu hade vi äntligen en ledig helg (att det råkade vara Samis födelsedag fick vi kallt förbise – vi kanske kan fira honom i .. ööö .. maj?).

Vill samtidigt att ni passar på att slänga en liten blick mot mitt högt älskade dagisbarn, för det ni ser på bilden är den första hästsvansen. Ofattbart gulligt. Tyllklänningen från loppis är lite utanför min comfort zone, men kunde ej hålla mig när den kostade en euro och jag visste att hon skulle älska att svira runt i den (det blir så jobbigt när hon klär sig i mina t-shirts och snubblar och slår sig).

Milea hade filmkalas i dag (de såg senaste Smurfarna-filmen) och mitt i allt brast hela filmsällskapet ut i ett gapskratt när My catwalkade in med Antons Kuoma-stövlar, Samis karvalakki, Matheos handskar och en Liverpool-halsduk. Hon älskar verkligen att klä på sig. Rekommenderar för övrigt filmkalas. Vi gjorde en myshörna med kuddar och täcken i vardagsrummet och gänget fick rösta mellan tre olika filmer (de satt knäpptysta i 90 minuter – fatta!). Efter filmen gick de loco i en timme, för så ska det va.

IMG_8395.jpeg

Mille är ju en stor vän att mat och den här gången åkte vi bara till Lidl och köpte allt vi fick feeling för. Sedan gjorde vi 1. en saltig och 2. en söt bricka. Vem vill ha kaka anyway? Nä, just det – ingen!

IMG_8350.jpeg

Fyllde på den saltiga flera gånger (brieost och lufttorkad salami var en hit). Ändå tog allt slut medan vi smurfade oss genom kvällen. Också fint att se hur fina vänner barnen har! Man blir lika glad varje gång. En annan sak som var SÅ tydlig i år: De har blivit så stora! Hela huset var liksom superstädat också efter kalaset. Inget kaos alls. Varken före, under eller efter.

Alldeles, alldeles underbart!

10 föräldrasanningar att starta veckan med.

Jag hittade supergammal Pinterest-board från när barnen var små och jag skrattade högt och länge åt alla tassiga quotes (med hög igenkänning!) som jag hade sparat där kring 2013. Tror att man snabbt glömmer hur yrt det är att ha småbarn (även om det just nu känns som vi lever i en ovanligt stillsam familj – måhända jinxar jag nu, men My känns ungefär som 10 år, haha).

Här kommer ett peptalk till alla föräldrar som vill börja veckan med bra fiilis. För så här i efterhand tänker jag att det ligger till just så här: Under de värsta småbarnsåren kan man bara skratta åt skiten.

 

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.35.18

1. Vet nu inte direkt om ”Dad is in the kitchen” stämmer så bra på just vår familj, men om man ändå förr hade förstått hur sällan man skulle få duscha ostört, så hade man bra gärna långduschat lite mer i sitt förra liv. Jag är så korkad att jag ännu efter 8 år i huset inte fått in knixen hur man låser dörren till duschen (ja, Sami har visat tusen gånger, men det gååår bara inte för någon annan än honom) så det slutar nästan alltid med att Mys händer dyker in under duschdraperiet och plaskar mysigt i golvsilen. Att duscha är att umgås.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.35.50

2. Någon gång i livet var det här så sant. Numera äter de fyra ruispalat, en gröttallrik, tre bananer och en yoghurt (och kanske en rostis på det). Hungern är kanske inte så här jättepåtaglig därefter. Men det här med ”Mamma jag e så tööööschti”. Minns det som igår.

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.39.19.png

3. Everyday life med Milken Mannil since 2010.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 20.45.16

4. Nå, ni kan använda samma bildtext här.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.36.07

5. Nå herregud, ja. Vem vill/hinner/kan ens prata i telefon 2019?

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.58.23.png

6. Urk, minns ni när de var små och trotsliga och aldrig åt något överhuvudtaget? Så många proppar jag har bränt under åren pga. uselt ätande. När Matheo var kanske 4 var det som allra värst. Han åt så låååångsamt att det drev mig till vansinne. Inte alls så att han kinkig med vad som erbjöds, utan snarare det att han gjorde allt annat än åt. Pratade, berättade, lekte, kollade ut genom fönstret, pillade sig i naveln, kammade håret och fullkomligt ignorerade det faktum att han satt vid ett matbord och hade himmelriket serverat framför sig. Ändå var byxorna – konstigt nog – alltid för 3 cm för korta (noterade samma sak i morse och de byxorna köpte jag när skolan började i höst – kreisi!).

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 18.02.27.png

7. Jag som hade visionen om att treåringar är … gulliga? Nå, se hur minnet alltid förskönar historien! Tiden är verkligen förälderns bästa vän. Man glömmer allt som är jobbigt och minns bara hur gulliga de var. Tur för mig (eller kanske: stackars mig!) som fortfarande har ett walking middle finger att genomleva!

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.37.47.png

8. Skrattade rakt ut.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 18.00.33

9. Alldeles, alldeles riktigt. Men å andra sidan tycker jag nu – när barnen är lite större – att det ändå inte var så illa. Det var några år som jag var fullkomligt galen och på dåligt humör och var allmänt usel (så går det lätt när man är för trött). Men nu tycker jag ändå att jag är en sån förälder som jag kanske ville vara då när jag hypotetiskt uppfostrade barn på förhand.

Visst går det åt helvete flera gånger i veckan nu också (ja ja ja, det gör det för oss alla), men man får förlåta sig. Föräldraskap är inte lätt och mänskliga relationer är inte ämnade att vara friktionsfria. Bakom varje härlig unge står en förälder som antagligen tänker att hen har fuckat upp allt (spoiler alert: det är inte sant).

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.45.17

10. Nu är jag inte världens grubblare, men är heller ej gjord av stål. Varje dag i snart 11 års tid har det funnits små orosmoln som hängt fast över ens arma modershjärta. Vad beror deras huvudvärk/magvärk/benvärk/tandvärk på? Varför är de så low just nu? Varför är de så trötta? Är de ledsna? Har de vänner? Dör de av angst på dagis? Är de lyckliga? Rör de på sig tillräckligt? Tvättar de sina tänder ordentligt? Har de löss? Äter de tillräckligt mycket grönsaker? Har de svårt med matten? Har de övat på proven? När kommer spysjukan? Ska de bli under en bil när de går hem från skolan? Ska de få en puck i munnen när de är på rinken? Ja ja ja, vem har tid att sova då?

2025 kanske vi åker på semester till .. ett mörkt rum.

img_2199

I dessa tider av huisig teknisk framfart är det ändå otroligt hur mycket obefogad fientlighet det finns mot sociala medier och tekniska lösningar i stort. Tog i förbifarten del av ett samtal häromdagen där två människor diskuterade (eller ska vi säga raljerade över) den överdrivna användningen av mobiler, datorer, robotar, whatever.

Tänker alltid att folk som håller på så där verkligen inte har fattat grejen. Jo visst, det kan kännas störande när barnen fastnar alldeles för mycket vid sina skärmar och ibland när man själv ser sig omkring på stan tycks folk verkligen ha växt fast i sina mobiler. Det finns baksidor med allt, förstås. Men blir alltid lika förvånad – i synnerhet när man hör unga människor vara så där pessimistiskt lagda. Trodde i min blåögdhet att unga får med sig teknikkärlek i modermjölken.

Tänker att i en tid när folk gör superfina karriärer på sociala medier, odlar starka relationer online och studerar via webben, så är det ändå märkvärdigt hur ruttet rykte så kallad skärmtid har. Och hur lite av potentialen som faktiskt utnyttjas!

Tidigare i höstas intervjuade jag Katri Sajama som var Finlands mottagare av Queen Silvia Nursing Award som är ett stipendium instiftat av Drottning Silvia. Stipendiet tillfaller varje år en idé som gör vardagen lite bättre för seniorer (demens- och äldrevårdsfrågor ligger drottningen varmt om hjärtat). Fjolårets finländska vinnare var en innovation som kombinerar empati och teknologi. Tror den kallades för ”vänlig dörrvakt”. 

Ta till exempel en minnessjuk person som är på väg ut genom dörren mitt i natten. När personen vidrör handtaget aktiveras en röst som snällt uppmanar personen “Hej du, klockan är två på natten – gå tillbaka till din säng och sov istället”. I apparaten kan till exempel finnas förinspelade lugnande uppmaningar och påminnelser från en anhörigs röst.

Det är ju en jättefin grej! 

Minns att Katri också nämnde att många olyckor bland äldre händer nattetid när de vaknar och ska gå på toa, ibland reser de iväg lite för snabbt. Här hade hon också en idé om att kunna ha en apparat som reagerar på rörelse nattetid – och med samma snälla anhörigsröst säger typ ”Sitt en stund i sängen innan du går på toa, så du återfår balansen!”

Alltså tänk nu vilka otroliga möjligheter det finns när man utnyttjar teknik och kombinerar den med empati!

… vilket osökt får mig att tänka på en annan juttu jag gjorde för Folkhälsan nyligen. Den börjar med den olidligt spännande gåtan: ”Vad får vi om vi korsar en klassisk tavla med Instagram?”. Svaret får du förstås om du klickar på länken. Och herregud så bra grej det också! Tänk så mycket roligare ett stillsamt liv kan blir genom den apparaten!

För faktum är ju att vi aldrig kommer att kunna ersätta alla människor med robotar, så vi behöver liksom inte bli livrädda här. Men det finns så många områden här i livet som kan bli roligare, tryggare och bättre med digitala innovationer.

.. vilket osökt får mig att tänka på ett lunchsamtal i höstas där vi pratade om hur VR säkert kommer att förändra hur vi reser i framtiden – nu med klimathotet och allt. Vi började måla med stora penslar om rum där man kan gå runt med VR-glasögon och uppleva platser som har spelats in på förhand. Dofter som puffas ut, vindpustar, värme, sand mellan tårna. Upplevelseturism utan flygskam. Man köper ”En dag på en indisk marknad” eller ”Bestiga berg i Nepal” eller vad man nu vill – mitt i centrum av Vasa. Vietnam, New York, Kenya. Och så går man in i rummet och njuter och upplever nya platser. Billigt – och inga utsläpp! Kanske man till och med kan köpa lunch och äta den med en vän? På en strand där syrsorna sjunger?

Här tänker jag på seniorerna igen. Hur roligt vore det inte för en gammal fabo – som kanske numera är väldigt stillasittande på ett boende – att gå in i samma rum och få njuta av en promenad genom sin hemby Björköby (som kanske har förändrats en del sedan han senast var där för 8 år sedan). Möjligheterna är ju oändliga!

Ja, allt det här ville jag säga häromdagen när jag lyssnade på teknikskammandet. Det finns så mycket fint vi kan göra med teknik bara vi slutar ha så oerhört dålig inställning till den.

Vad skulle du uppfinna om inga begränsningar fanns?

5 grejer som gör att jag cringekrampar.

Minst en gång om dagen svimmar mina barn för att de tycker jag är så fruktansvärt pinsam. Eller de säger förstås inte pinsam, utan de mumlar ”ugh mamma, du är så fruktansvärt cringe!”. Klandrar dem förvisso icke. Kan inte hjälpa att jag är närmast besatt av att vara obekvämt generande.

De tycker att jag 1. sjunger och 2. dansar och 3. pratar för mycket när de har kompisar här (men hävdar envist att det är ens förbannade rätt i ens eget hem). Men likväl förstår jag dem. Pinsamt är pinsamt. Och herregud så mycket pinsamheter det florerar till höger och vänster. Det är inte bara jag. Men vet ni vad jag tycker är cringe?

Nedan följer listan över mina topp fem mest obekväma punkter just nu (som gör att jag ryser av töntkramp inombords).

1. Folk som pratar om att ”fara till södern”. Liksom södern – vad är det ens? ”Jag ska på en södernresa”. Ser framför mig någon hatt och cowboyhäst i den amerikanska södern. Om det händelsevis inte råkar vara 1993 så föreslår jag att vi slutar med detta vedervärdiga uttryck (jag tror vi klarar oss riktigt bra med ordet semester).

2. First look-bröllopsbilder. Ni får verkligen ursäkta min cyniska och oromantiska inställning här, men detta är en bröllopsfototrend som mitt svarta inre inte pallar.

3. När ”roliga intervjuare” ställer ”knasiga frågor” i intervjuer. Om jag en gång till hör någon fråga ”Vad tar du med när zombieapokalypsen kommer?” så faller jag död ner. Det är så TÖNTIGT. Och don’t get me started om zombies. Vuxna som orkar gå i gång på zombies – ni är zzzzz för mig.

4. Folk som taggar personer som börjar på M i Facebook-bilder där man ska tagga en person som börjar på M (eller annan valfri bokstav) för att den ska bjuda en på pizza/bio/semester/massage/whatever. Eller annars bara taggar folk i fullkomligt meningslösa bilder. Känns ungefär lika hett som ”Dassboken”.

5. Lösögonfransar gone wild. Folk går verkligen LOCO med sina fransförlängningar nu för tiden. Och jag tror att många tappar fattningen efter ett tag (kan lösfransar månntro jämföras med heroin – man inser inte vad en ”rimlig mängd” är efter en tids användning?). Får ibland svårt att titta folk i ögonen, för det ser närmast ut som om en peruk hänger ut ur ögonen.

Jahapp, mina vänner. Då gäller det bara för mig att klä på mig napapaitan och kila ner till min Ford Focus från 2003, skruva ner fönstret och skruva upp Savage Garden. Off to work. Nöjdast är vi som är perfekta!

Livet & gardinerna.

Vi hade en så otroligt lyckad inskolningsdag i dag att jag är alldeles upplyft. Sami fick manflu delux (vanlig åkomma efter att ha vistats på ett dagis, I guess), så jag fick åka ensam. Mycket hoppfull känsla i bröstet denna eftermiddag! My lekte som en kung och åt som en häst (också jag uppträdde alldeles exemplariskt). Gillar verkligen personalen.

Jobbade hemifrån resten av dagen eftersom vi bara körde en halvdagare i dag. Ganska skönt faktiskt. Hade två poddar att klippa och det är skönare att göra det i tysta rum. När vi kom hem slocknade My med Sami och jag fick slänga mig i soffan och njutjobba.

IMG_8079 2.jpeg

Och eftersom det för en gångs skull var ljust när jag kom hem passade jag på att klämma av en bild på vardagsrummet med gardiner (ska ge gardinerna en omgång med strykjärnet när jag ooooorkar – lovar!). Men som den spontana dåre jag är kan det hända att jag har återgått till ett gardinfritt liv när den lusten infaller, så få se om det alls blir av.

Hann inte jobba så länge innan rummet fylldes av ett stort gäng skolbarn som ville leka med My. Matheos kompis Alex är verkligen en babymagnet utan dess like. När jag blickade över klippdatorn stod My på hans mage och dansade med händerna i vädret. Future dagistant, I tell you.

Rapport, över och ut.

img_8076 2

Till alla vi som kämpar just nu.

IMG_7376.jpeg

Mycket kan man säga om min styrkor och förmågor, men att skola in på dagis är inte en av dem. Kan utföra nästan vad som helst (bestiger säkert Öjberget på huvudet bak fram i 2,6 promille, bara jag får öva lite), men vill du snabbt och effektivt ta kål på mig: Låt mig ba skola in ett barn på dagis.

Ah, det måste vara den mest dränerande uppgiften i hela universum.

Och då har de första två dagarna gått rätt hyfsat för vår My. Det är nog mest jag som borde skolas in för uppgiften att skola. Skickade Sami i morse, för jag pallar bara inte den första riktiga separationen mellan henne och mig. Visst, har varit borta från henne flera dagar i sträck många gånger, men det är nog bara det där att göra henne besviken som gör att jag blir ett känslomässigt vrak (allt som blir kvar är en blöt fläck på dagisgården). Läste också det någonstans, att det kan vara bra om den förälder som har lättast att lämna barnet sköter inskolningen.

Förra gången jag skolade in dagisbarn minns jag som ett enda rent helvete, så är väl lite färgad av den erfarenheten. Det går ju bra nu. Och personalen är gullig. My har stark vilja och integritet (inga främlingar får röra vid henne, prata med henne eller knappt se på henne), så jag tror hon trots sin ringa ålder i gruppen kan ta för sig av vad dagislivet har att erbjuda.

Sist vi skolade minns jag att en i personalen sa, när jag med darrande läpp försökte ta farväl av Matheos ursorgsna ansikte: ”Ja, det här med dagisstart brukar man ju betrakta som livets första svek” (fast på finska då). Och jag ba: JAMEN TACK FÖR PEPPEN. Sa inget, men brölade antagligen bakom knuten. Kornas råmande bleknade i jämförelse.

Och det antagligen därför jag inte riktigt diggar det här med skolning. Pallar inte att se den där omg-du-överger-mig-blicken i hennes ögon. Jag älskar dagis och har alltid gjort. Men den här övergångsfasen kunde jag gott snabbspola. Är för känslig för skiten.

Av erfarenhet vet jag att det kommer gå urbra om några månader, förutsatt att jag själv orkar bibehålla mental styrka. Det är ju inte meningen att ettåringar ska sitta instängda på kontor och se på youtube med vuxna dagarna i ända. Nu får hon kaveris (My älskar ju barn!) och hon får vara uuuute! Äta god mat! Rita! Leka! Lära sig ett nytt språk!

Mina stora barn har ju kanske (harkel, harkel) ärvt lite av sin mors dramatiska ådra, för på den första inskolningsdagen låg de i hallen och tjöt över att dagistanterna (jo, de säger tanterna, förlåt) kommer dööööda My. ”Ingen kan ta hand om vår My! Det kommer bli hennes undergång!”. Jag försökte banka lite vett i deras mossiga minne och muttrade slött om de händelsevis såg många mordförsök under sin egen dagiskarriär. ”Nå, många!!!!”. Det sista vi hörde av dem innan de lommade iväg ner för trappan till skolan var de uppmuntrande orden ”Farväl, älskade älskade My. Vill du ha en liten eller stor gravsten?”.

Ja ja ja. We shall overcome.

Mera vanlig vardag.

I går var det söndag och vi låg i diverse soffor och stolar och uttråkat gnällde om att det inte fanns nåååågot att gööööra (enades i alla fall om att det skulle bli riktigt okej att komma tillbaka till skola och jobb – och hör och häpna: dagis!).

Jag låg och läste gamla blogginlägg och överraskades av hur många skabbiga – och uppfriskande – vardagsbilder vi klämde in i bloggarna förr. Det svämmade över att okammade miljöbilder i den här bloggen. Sånt som man så lätt glömmer nu för tiden. Jag  har blivit så texttung de senaste åren – på gott och ont kanske. Men saknar ändå det där att se hur det såg ut hemma. Och hur vi såg ut. Och hur vi stökade.

img_7824

Så jag klev ur min soffa och tog några bilder på hur vi bor nu. Och när jag såg på bilderna i kameran fick jag ett plötsligt infall och fick för mig att vi ska testa gardiner i det här rummet. Drog på mig en mössa (för att dölja den rastafiering som pågick uppe på mitt huvud) och hoppade i stövlarna och fräste iväg till en affär för att köpa gardiner. Har sällan långt från tanke till handling.

img_7848img_7855

En timme senare hade vi gardiner upphängda, men eftersom jag är en stor vän av cliffhangers låter jag er hållas i den oliiiidliga spänningen. Kan i alla fall avslöja att det inte blev sammetsgardiner som jag hade hoppats på. Men orka vänta och webbshoppa sig. Tog en snabbare nödlösning. Vill jag ha nåt, så vill jag ha det NU. Helst redan igår. Ska visa er snart!

img_7853

Och här vi som vanligt husets själ och hjärta. Den fantastiska bokhyllan som Elsa Möbel har gjort. Mycket här i livet är jag nöjd med – och den här omfattar verkligen det. Borde kanske styra om den inom kort. Ibland får jag feeling och färgkodar in i minsta detalj. Nu ser jag att det har slarvats en del (vilket ofta händer när nya böcker kommer in). Vad händer till exempel uppe till höger – kan den hyllan bestämma sig för om den ska vara röd, orange eller rosa?

img_7862

Och sedan trampade jag mycket olyckligt in i Mileas kapla-bygge (högljudda vrål uppstod). Ända sedan Matheo gick på eftis för några år sedan har barnen önskat sig kapla-pinnar och nu råkade det sig så väl att jag hittade en oöppnad förpackning på loppis några dagar före julafton. Ofattbart att de tycker något så enkelt är så roligt. Tror jag betalade 4 euro för hela lådan. Sånt kap. Så little euros, så much freetajm.

IMG_7883.jpeg

Byggmästaren blev lite gladare när ett annat loppisfynd äntligen hade torkat över natten. ”Wow – det här är heeeelt min stil, mamma!” sa hon när visade den här igår. Sportigt och blommigt är kanske nyckeln till den? Höll på att lägga den tillbaka i hyllan när jag såg att den var hela 5 euro. Men ångrade mig, tack och lov.

Så gick en söndag, så gick ett jullov!

Tv-tips: Från 70-tal till nutid.

skärmavbild 2019-01-06 kl. 10.08.49

Precis som övriga internet har jag sett Jonas Gardells tredelade dramaserie ”De dagar som blommorna blommar” under julledigheten. Blev mycket berörd av hur vi mycket sorg och smärta vi människor tenderar dölja bakom fasaderna. Har du tre timmar över den här sista söndagen av jullovet, så vet du minsann vilken serie du ska klicka play på.

(Om inte för de hjärtskärande människoödena, så för den ursnygga 70-tals estetiken som fick mig att dregla. Möblerna! Tapeterna! Frisyrerna! Klädena!)

Serien tangerar också Estonia-katastrofen på 90-talet – och det slog mig hur otroligt det ändå är att inget nordiskt filmbolag tagit sig an hela den historien (nu när jag googlar ser jag att det finns någon usel tysk-brittisk Baltic Storm från 2003). Kanske behöver det gå en viss tid innan folkets sorg har lagt sig på en rimlig nivå och de mest smärtsamma minnena har bleknat. Ändå oklart om jag skulle palla att se en dylik film. Tjockångest redan av detta.

Tycker att den här serien gav mig lite samma sorgsna vibb som Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev”, som jag för övrigt också kan rekommendera varmt nu när jag en gång är i gång med tipsrundan. Hjärta och smärta. Och berättelser som överspänner flera decennier och som visar hur svårt det är att fly från sin historia.

Utan att spoila slutet kan jag säga att slutorden var bland de vackraste jag hört. De lät ungefär så här: Människor är tillfälliga. Se till att plocka blommorna de dagar som blommorna blommar. Instämmer helt. Nu ska vi njuta av den tid vi får!

Tips, tips.

Den här tiden ifjol hade du ingen aning om var du skulle vara i dag.

fammos ring linn

På den femte dagen på det nya året är det kanske dags att inleda bloggåret 2019. Har stängt ner för att samla kraft. Har bland annat rört mig i skogen som du hittar här ovan i min header. Sannäs är en bra tankstation när det kommer till inre styrka (och så ovanligt uppfriskande med höga höjer för en som normalt rör sig i plattlandet!).

De flesta börjar det nya året med entusiasm och löften om nytt liv och nya vindar. Så har jag också gjort tidigare i år. De senaste två åren har jag inlett med vegoari. Ett köttfritt januari. Häromåret hade jag också ett shoppingfritt år när det kom till kläder. I år känner jag mig inte manad för någon utmaning. Istället har jag utlyst det tillåtande året.

2019 är allt okej.

Känns det inte härligt?

JA.

Har tänkt mycket på det senaste året. Hur vissa år kan vara så otroligt snabba – och hur vissa år bara pågår och pågår och pågår. Kanske för att man under vissa perioder växer, rycker ifrån och avancerar. Och under vissa perioder i livet hämtar kraft, tankar och vilar sig i form.

Så här i början av ett nytt år känns det alltid pirrigt att tänka att man inte har en aaaaning om vad det nya för med sig. I fjol den här tiden visste jag inget om att jag i år skulle avsluta med ett nytt jobb (ännu mindre att jag skulle vara chef över mig själv) eller att ett av mina barndomshus på Torngatan 16 skulle stå tomt. Vad vet jag den här tiden nästa år som jag inte vet i dag?

Det är både läskigt och underbart att tänka på. Ett år rymmer så mycket. Av erfarenhet vet vi ju att det kommer komma stunder när vi förtvivlat gråter av chock och stunder när vi skrattar så hårt att vi tror att vi ska kvävas av andnöd. När livet känns så lätt och så meningsfullt att allt det sorgsna dränks i fågelsång, konfetti och iskall prosecco. Det kommer komma dagar vi glömmer bort, som bleknar bort i all sin trista gråhet, och det kommer komma dagar vi aldrig glömmer. För att de är så hemska, så härliga, så roliga, så känslomässiga.

Ändå tycker jag det är EKLIT hur många dagar av året vi bara glömmer bort. Tycker inte ni det känns lite läbbigt? Eller onödigt liksom. Som slöseriiii med liv!

Nå väl, med tidigare års erfarenheter i bagaget tyckte jag det kändes som det var dags för det tillåtande året i år. Inga nyårslöften som innefattade ”bort med något”. Bort med köttet! Bort med shoppingen! Det betyder inte att jag ska fläska i mig kilovis med kött eller att jag ska gå loco på mellandagsrean, utan det betyder kanske mer att jag inte ska forcera vardagen.

Tror tillåtande är det nya. Inte forcera med regler. Har märkta att det mesta i mitt liv brukar ordna sig ändå. Har så länge jag kan minnas forcerat samtal, relationer, livsval, förändringar och gud vet vad. Men det blir egentligen bäst när jag slappnar av. Säger ja till det jag längtar efter.

Och med det menar jag inte att man inte ska jobba för att uppnå sina mål och visioner, utan mera tänka att det som ska växa växer och det som ska ruttna ruttnar. Sedan får man vattna och satsa där man känner att det finns liv och lust och fnitter och bra feeling i maggropen.

Och vill man ha en biff en fredagskväll – so be it. Uppstår det en pinsam tystnad – rid ut den. Behöver jag ny jacka – då köper jag! Vill jag kombinera lepoardmönstrat med prickigt och randigt och rosa och gult? Då gör jag det! Orkar jag inte jogga? Ja, då skiter jag i det! Jag behöver verkligen inte ta ansvar för allt.

Ska tillåta mig själv att gå dit det skaver, och samtidigt låta bli om det känns bättre.

Och jag behöver inte göra något stort, annorlunda och lifechanging i år. Jag behöver bara förvalta det fina som redan finns. Tillåta mig själv att ha tråkiga dagar, angstiga dagar, stressiga dagar, vilsamma dagar, skrattiga dagar, minnesvärda dagar.

All is good.

Inleder också det nya året med en vigselring (två år efter giftermål). Det står Palle 7.3 -51 i den (hur gulligt). Min fammos födis, min faffas namn. Vad visste de då om sina liv och vad som skulle komma? Inget!

Och det är väl det mest spännande här i livet: Att vi absolut inget vet.

Gott nytt år på er!

Olikheterna tog oss hit – och in i framtiden.

fullsizeoutput_1480.jpeg

Inlägget är ett kommersiellt
samarbete med Wasa Wellness.


Jag har ju gått an en hel del om arbetsklimat och arbetsglädje under hösten. Kanske för att jag har insett hur otroligt viktigt det är för motivationen. Nu när så mycket hänger på mig själv (och på Anna) är det viktigare än någonsin att vi tar hand om oss själva och varandra. Nå, det vet ni som är företagare mer än väl.

Ett företag som drivs av – och med – två personer kan vara ganska skört. Om man ser på det riktigt krasst. Bara en liten influensa och ett fett gräl kan lätt lägga käppar i hjulet. Med andra ord: Är man två personer i ett bolag gäller det att ta sina vitaminer och underhålla relationen. Är man dessutom två viljestarka personer i ett bolag är det ännu viktigare.

fullsizeoutput_149b

Jag och Anna tycker inte lika om allt, men vi argumenterar, pratar, bollar, utvecklar, ifrågasätter och pushar. Men vi bråkar inte! Vi har det egentligen jättebra – och så här skulle jag alltid vilja ha det. Jag vill att det ska vara högt till tak och brett mellan väggarna. Man ska alltid våga säga som det känns längst in i hjärteroten. Och kunna lita på att den som tar emot det .. ja, tar emot det? Och reagerar med värme.

Vi nådde vårt budgetmål för hösten och fick i gengäld belöna oss på några fronter. En belöning var coaching med Carina Granö-Träskelin på Wasa Wellness. Ni kanske läste om det i Annas blogg tidigare i veckan. Att hon har varit där förr. För mig var det första gången!

fullsizeoutput_1473

På Carinas gruppcoaching kan man förbättra kommunikationen i teamet, lära känna varandra bättre och plocka fram varandras styrkor. Öka förståelsen för varandras olikheter och på så vis minska risken för konflikter. Skitbra! Förebyggande åtgärder är ju alltid att föredra. Förstås kan man coacha sig när konflikten brinner och irritationen sprutar, men för affärerna är det ju bättre om man drar jämt. Och så är det ju så mycket roligare om man vet hur man ska utnyttja olikheter som fördelar.

Vi grundade det här företaget tillsammans för att Anna tar vid där jag brister och jag tar vid där Anna brister. Med bara mina styrkor skulle vi aldrig ha kommit förbi målet som nu var passerat. Jag behövde Annas pushighet och Annas förmåga att se the big picture för att komma i mål. Och den förmågan ska vi värna om, för det är den som tar oss framåt (när jag himlar med ögonen åt Annas prat om omsättning-omsättning-omsättning är det med största, varmaste kärlek – liksom tänk att det finns någon som kan pengar, så jag slipper bära allt det där jobbiga själv!).

Vi lade upp ett mål för 2019 och det här hjälpte Carina oss med väldigt effektivt. För det är så komiskt när jag vill maxa för att för softa mer och Anna vill maxa för att få jobba mer. Det är två helt olika utgångslägen (som jag egentligen inte hade tänkt på innan denna förmiddag!), men det går utmärkt att kombinera bara man vet hur man ska göra. Vi drar åt samma håll och ska så fortsätta.

fullsizeoutput_1484.jpeg

När man är två i ett företag drunknar man ofta i vardagsbestyr och glömmer bort de stora linjedragningarna. Eller glömmer och glömmer – man hamnar lägga dem åt sidan för mer brinnande uppgifter. Jätteviktigt att ägna några timmar åt helheten. Hur mår vi? Var är vi? Vart är vi på väg? Hur ska vi nå dit? Varför vill vi dit? Det är två timmar som man inte ska prioritera bort. Om det så är julvecka och klockan tickar hårdare än normalt.

Under sessionen fick vi bland annat välja olika kort för olika lägen. Här ovan ser ni Annas kort för 2019 – och mitt längst upp i inlägget. Vi identifierade risker (och möjligheter!) och funderade lite kring begreppet “snälla flickor”. Hur är man snäll i business? Hur är man inte? Vad betyder “hur långt som helst” för Bertills & Jung?

Jag fick avsluta mitt första coachingbesök med en bra feeling i maggropen. Vi inledde med en avslappnande Qigong-session för att komma i rätt mode för diskussionen. Och efteråt var jag riktigt inspirerad och avspänd och nöjd. Vilket fint sätt att knyta samman 2018 och 2019. Det här ska vi göra till tradition!

fullsizeoutput_14ba

Om du har en härlig chef – då kan du tipsa hen om Carinas tjänster (som du kan läsa mer om här). Jag tror att de flesta smarta chefer förstår vikten av den här typen av samtal nu för tiden. Vad vore väl skönare än att inleda det nya året med en motivationsboost på arbetsplatsen? Känslan av att vara riktigt sammansvetsade är så fin att befinna sig i. Skavet ska bort! Eller ännu bättre: Det ska aldrig få uppstå.

Önskar alla ett riktigt motivationsrikt arbetsår 2019!

Här kan du läsa mera.

 

 

2018 – året som gick.

resizedimage800533-2018-02-04-09.20.11-1

I slutet av året brukar jag traditionsenligt bjussa på en tillbakablick över året som gått. Mest gör jag det för min egen skull, för att jag tycker det är så värdefullt att läsa senare. Man glömmer ju allting så snabbt these days!


Årets bästa dag: Det fanns många fantastiska dagar under året som gått. Men om jag måste välja några, så ligger faktiskt inte dagen på bilden här ovan så långt borta. På bilden är jag i Vietnam med familjen. Vi hade hyrt en båt med mamma och pappa och andra kompisar. Vi fiskade, snorklade, åt middag på båten, drack skumpa och njöt av utsikterna och varandra. Tror faktiskt vi firade Samis 40-års dag i efterskott! Sedan minns jag också en annan dag med värme. Då var jag med sju kompisar i Slovakien. Åkte ut till ett urmysigt ställe vid en sjö. Där låg vi hela dagen och gapskrattade, grät, åt, drack och simmade.

Årets bottennapp: Trots att det här på många sätt var ett år där glädje och iver gick bredvid mig, så var det också ett år där jag drogs med mycket oro över pappas cancer och sörjde fammo som gick bort i slutet av sommaren. Det har varit mycket magont (som kanske inte har varit så synlig här i bloggen). Ett annat helt avgörande ögonblick som jag tar med mig från det här året var gången vi var en hårsmån från en frontalkrock i Aura i april. Det låter knäppt (jajaja, jag kanske är knäpp), men jag har tänkt på det minst en gång per vecka sedan dess, att allt vi har nu är övertid. Och det har många gånger hjälpt mig att våga fatta härliga beslut. Livet är nu. 

Årets selfie: Jag är så otroligt dålig på att ta selfies i vardagen, men den här lilla godbiten från i somras gjorde att jag drog på munnen just när jag scrollade i telefonen. Samis lippis är ett arvegods från min faffa Palle och polisongerna är en kvarleva från vårt Elvisbröllop 2016. Tror att våra barn var bortresta och vi skickade denna svettiga hälsning på whatsapp (Milea sa just när hon såg den här bilden: ”Urk, tycker verkligen inte om när mammor och pappor liksom har.. ANNORLUNDA STILAR?”).

Årets kulturella upplevelse: Ifjol skrev jag om enskilda böcker och pjäser, men i år måste jag faktiskt ge ljudboken lite uppmärksamhet. Även om det skedde här sent omsider, så måste jag gå mer på själva formen i år. Att lyssna på böcker istället för att läsa dem har faktiskt svängt om hela min kulturella vardag. Snittar ungefär 2-3 böcker per vecka nu. Ibland fler. Den glädjen skulle jag aldrig hinna njuta av om jag var tvungen att hålla böckerna i handen (hej vardagen med tre barn!).

Årets svåraste: Det var nog beslutet om att sluta på HSS Media. Dagen när jag skulle säga upp mig var den nervösaste i mitt liv. Det var en sån chansning. Visste ju inte då att det skulle gå hur bra som helst, men just där och då var jag så nervös över att jag skulle göra det dummaste beslutet i hela mitt liv. Men både uppsägningen och avskedet gick bra. Även om jag fortfarande saknar mycket av det livet. Att bryta sig loss och kasta sig ut är svårt, men nödvändigt ibland.

Årets bästa middag: Det är nog otvivelaktigt någon av mammas och pappas alla bjudningar. Eller så var det de här kammusslorna på Phu Quoc. Minns ännu exakt hur de smakar, doppade i lime och fantastiska kryddor.

Årets bästa kvinnor: Ifjol skrev jag mamma och Lotta. Och som vanligt är de nog en stor bidragande orsak till att jag håller mig på vägen. Men i år får jag nog inkludera svärmor, Anna och My som har sett till att min comeback i arbetslivet har gått så pass smidigt som det har gått. Man tror kanske att det kunde vara totalt omöjligt att kombinera bolagsstart, ingen dagisplats och inga barnvakter i samma stad, men det går faktiskt riktigt bra om man händelsevis råkar ha en samarbetsvillig dotter, en kollega som accepterar allt och svärföräldrar av guld. Har haft ett otroligt starkt nätverk av kvinnor runt mig i år. Familj, vänner, kollegor, samarbetspartners.

Årets mat: Nestes salladsbar. Överdosen börjar vara ett faktum.

Årets dryck: Möteskaffe på möteskaffe på möteskaffe.

Årets plagg: Det mest använda plagget var den beiga kappan jag köpte från Zara (sliter den varje dag), men det bästa plagget är väl kanske ändå den roströda jumpsuiten jag köpte nu när vi senast var i Stockholm. Som att gå på fest i pyjamas.

Årets skratt: Det som jag otvivelaktigt kommer att minnas från det här året är hur mycket vi har skrattat åt My. Det är så roligt nu när de andra barnen är så stora att de kan förstå det humoristiska i alla hennes juttun. Ni vet typ när vi ligger i sofforna och ser på teve och hon bökar runt i något annat rum. Sedan mitt i allt när vi ser till vänster så står hon i dörröppningen enbart iklädd mina gummistövlar och Matheos kalsonger som hatt. Eller något liknande. Allt vuxet som en baby gör blir ju roligt (bara det att hon allvarligt lutar sig tillbaka i fåtöljen och ser på tv är kul).

Årets yes: Det måste nog vara det att vi litade på magkänslan när vi, efter att ha sett på noll andra kontorsutrymmen, skrev på för vårt nuvarande kontor. Jag visste direkt – ”här ska vi vara”. Och jag vet att Anna delade min känsla. Har inte ångrat det en sekund, även om det var ”för stort och för dyrt och bla bla bla”. Det var alldeles perfekt. Och den gemenskap vi har där just nu skulle jag inte byta för något. Varje dag när jag kommer till jobbet blir jag glad av att dra upp dörren.

Årets idrottsupplevelse: Jag har två och båda är fotbollsrelaterade. 1. I somras när vi var till Sverige på turnering med Matheos lag. Det var en så fin och sammansvetsande upplevelse för alla iblandade. Så många flashbacks från alla år med BK-46. 2. När Milea tog brons på dm i teknik i Seinäjoki. Båda fina minnen att förvara i hjärtat. Mina egna idrottsupplevelser består mest av att springa längs Kyrkoesplanaden med halvtaskig svensk rap i öronen (om jag ska vara riktigt ärlig brukar jag alltid lyssna till Kartellen – Underklassmusik och inbillar mig att jag är gangsta, vilket man verkligen INTE är om man har reflexväst och Kari Traa-tights).

Årets gråt: Jag har gråtit ovanligt lite i år. Mest till böcker och sorgliga filmer. Och  det tycker jag är så skööönt. Att njutgråta är livet, att angstgråta är inte det.

Årets projekt: På hemmafronten blev det rätt mycket målning faktiskt. Målade om i barnens rum och i hallen (och utedasset på Replot). Men sedan började jag jobba och då fanns varken tid eller energi. Men ändå glad över att vi fick lite gjort! Det här fina sminkbordet är för övrigt vårt nyaste tillskott här hemma. Också ett arvegods av min farmor.

Årets insikt 1: Att jag är urkänslig mot vissa rödvin. Får huvudvärk på två röda.

Årets insikt 2: Att pengar och affärer tar fram nya sidor hos folk som man inte har sett förr. Nå, det var kanske ingen nyhet. Men ändå en överraskande upptäckt för en naiv och godtrogen nybörjare. Vidhåller ändock: Man kan (ska!) vara snäll och driva hårda affärer.

Årets insikt 3: Den bästa tiden i livet är antagligen nu. Och ändå har vi så otroligt mycket framför oss (jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än, som Håkan skulle säga). Men just nu är det härliga tider att få leva. Jag har de bästa av barn, den bästa av man – och på jobbet går det också bra.

Så här minns jag 2018: Jag minns det som två olika år. Först den lugna, lugna första delen av året. Där harmoni och långsamhet rådde. Sedan kom juni och det sa PANG PANG PANG och plötsligt var det december. Det var ett galet, men roligt år. På något vis känns det närmast absurt att Bertills & Jung bara har funnits i fem månader – vi har ju jobbat i det här företaget i flera åååår. Jag minns det här året med stolthet. För jag vågade mycket mer än jag egentligen vågade. Jag gjorde sånt som jag aldrig hade gjort. Och jag träffade folk som jag bara hade kunnat drömma om. Många gånger var jag glad att jag hade tre barn där hemma som höll mig på jorden. Och som väntade hemma under täcket med varma gosiga ben när jag kom hem sent om kvällen.

Tacksam för att ha fått ännu ett händelserikt år på jorden! Om en månad fyller jag 33 år. Och det året vill jag dela med er! Vill avslutningsvis passa på att tacka er som enträget läser här varje dag (även om 2018 inte alls var mitt bästa bloggår). Tack för att ni finns här som ett osynligt litet stöd i vardagen.

Puss!

Att göra ingenting är att göra gott.

Vet inte när det har hänt senast, att jag bara har haft datorn urladdad i något hörn. Och att andra har hört av sig till Sami för att de inte får tag i mig (eftersom min telefon har gått samma urladdade öde till mötes). Den här julen har börjat så fint.

Mår så bra av att bara få släcka ner hela effektivitetstänkandet för en stund. Just nu är jag i fasen när jag är helt tom. Inga tankar flödar i systemet. Har sovit långa tupplurer två dagar i rad nu. Om jag känner mig själv rätt brukar det ta några dagar innan allt svänger och kreativiteten sakta trappas upp.

Det här med att ”vårda sin kreativitet” – det har man hört förr, va? Känns kanske lite töntigt och klyschigt, men för en som jobbar med att kläcka fungerande idéer är det så himla viktigt att faktiskt hålla hjärnan i form. Hur man gör varierar väl från person till person, men jag själv triggas allra mest av tristess. I slappa långkalsonger under sju konfektaskar föds ofta de bästa idéerna.

I det liv jag nu lever finns det sällan utrymme för tristess (det tar tyvärr för lång tid att komma dit). En helg är oftast för kort för att man ska hinna få riiiiktigt tråkigt. Och på helgerna finns det tyvärr alldeles för mycket att göra. Barn som ska skjutsas. Mat som ska handlas. Sysslor som ska utföras.

Tänker på sommaren och på Replot – hur det liksom bubblar i en hela tiden – bara för att man har så låg nivå på sina måsten under den tiden av året. Tror att alla mina bästa idéer har kläckts just där. När man bara sitter och tittar ut i skogen eller badar bastu eller diskar tankspritt i uteköket.

IMG_3008

Vi som jobbar i kreativa yrken får se till att vårda den här förmågan. I alla fall om man är som jag. Ibland känns det som om någon har trätt en tät plastpåse runt hjärnan. Som om all kreativitet är TOTALKVÄVD bakom lager av stress och måsten. Som om allt som kommer ut är nonsens. Tråkigt. Gjort. Och ibland känns det som om allt bara låser sig och man fastnar i gamla, töntiga formuleringar. En quick fix kan vara en springrunda – men en långsiktig lösning är att hela tiden ha frisk tristessluft i systemet. Att försöka ha riktigt, riktigt, riktigt förfärligt tråkigt så ofta det går.

Därför passar jag på nu. Tänker inte en endaste en nyttig tanke. Bara njuter av att barnen driver mig till vansinne och att vi inte har tider att passa. Tittar på bilden här ovan. Längtar dit. Och med dit menar jag inte nödvändigtvis en fysisk plats, utan mer en känsla. När systemet flödar fritt, tankarna åker över berg och hav och man nynnar någon dålig låt utan att man märker det själv. När kalendern är lika tom som hjärnan och idéerna lika många som myggorna.

Då är jag som bäst (till och med när jag måste diska i regnet).

Längtar!

Julen är mest en känsla.

Precis som mina barn önskade kom febern som en efterlängtad julklapp på den första jullovsdagen. Ni minns det gamla ordspråket: Som man önskar får man febra! Och det är väl helt okej, faktiskt. Till Vörå var vi välkomna oavsett. Och här firar vi jul i år. Har varit här sedan igår. Med sträva halsar och tända ljus.

Julen är egentligen inget annat än en känsla, läste jag någonstans i något flöde. Och det kan jag verkligen hålla med om. Den här julen är den julen jag har lagt ner minst effort på juligheter – och ändå är det länge sedan jag har haft så här god stämning i min julkropp.

Vi tog ingen julstädning, inget pynt, ingen julgran. Och julklapparna köpte jag de flesta i lördags på loppis (och skänkte istället bort en större summa). Har istället satsat på glögg och ostar och umgänge och på att få pulsen så låg som möjligt. Julstämningen kommer först när man själv är redo. Så här ska jular firas om man är jag. Vad spelar det egentligen för roll om det är fint hemma när man firar jul borta? Nee just det – ingen!

Nu ligger vi i en stor snorig hög i soffan och väntar på att dagen ska gå och att tomten ska komma! God jul på er, kaveris. Hoppas ni har fulladdat med frid i själen!

Lite, lite till.

fullsizeoutput_1402

Att vi befinner oss på slutspurten inför ett stundande jullov märks väldigt tydligt i vår vardag just nu. Barnen är skoltrötta och sega. Varje morgon känns som en utdragen kamp för att motivera dem att klä på sig (för att inte tala om motviljan att gååå till skolan). Milea tackar till och med nej till kompisbesök för hon ooorkar inte. ”Inte har vi väl nå extra i dag?” frågar hon oftast när hon kommer hem. ”Skönt”, säger hon om svaret är nekande. ”Åh nej”, om något måste göras. Och då har vi nästan inget extra alls nu. Mest latar vi oss här hemma om kvällarna.

Igår när vi hämtade Matheo från träningarna sa han ”Jag skulle bara vilja bli sjuk nu så jag skulle få vara hemma från skolan”. Skrockade lite förstrött och sa att man vet att man har ett bra liv om man önskar att man skulle få vara sjuk. Båda barnen har noll frånvarodagar sedan de började i höstas. En ovanligt frisk höst för oss alla, faktiskt.

”Att ha feber är ju så skööönt, mamma. Man bara ligger där i soffan och har varmt och kallt och så har man täcket på och Fanta i ett glas på golvet”, fortsatte han. Har aldrig hört på maken till feberromantik. Och tacksam får man väl vara om man har Netflix-Fanta-soffa som sin vision av sjuklivet.

fullsizeoutput_13fe.jpeg

Jag och My besökte barnavdelningen på sjukhuset med Project Liv tidigare under dagen på ett litet uppdrag. Pratade faktiskt om det med barnen. Att man nog inte ska önska sig sjuk. För i år firar de facto många barn jul just där. Man får nog vila också utan att vara sjuk. Snart, snart! Vi ska vara nöjda och glada över att vi har fått ha hälsan på topp.

Medan vi var på VCS kikade vi in i det glada undersökningsrummet som Project Liv har piffat till. Sjukhusmiljöer kan ju vara ganska stiffa, men det här var ju härligt och glatt!

fullsizeoutput_13f3

På tal om Project Liv: Som jag skrev på insta tidigare i dag så trodde jag det skulle gå lätt att ro i land kampanjen #projectliv1000 nu före årsskiftet. Att öka antalet stödjande medlemmar från 200 till 1000. Men vi är bara halvvägs ännu. Nu står vi på 529 st. Trodde 30 euro per år skulle vara easy peasy. Och att 1000 medlemmar skulle vara lätt som en plätt i Österbotten med 180 000 invånare. Men tji fick jag, haha!

Men än är det inte över – kampen fortsätter! Du som inte ännu har någon julklapp till ”den som redan har allt”. En donation blir en fin julgåva! Genom att betala in 30 euro till kontonumret FI7611133000620191 kan du ännu bli stödjande medlem (kontoinnehavare Project Liv r.f.). I meddelande-fältet kan du ange namn, adress, födelseårtal och e-postadress. Det är så lätt, så lätt, så lätt. Vill du köpa den etiska julgåvan (den med julkort och julgransboll så har vi några stycken kvar på kontoret – bara att hämta torsdag eller fredag!).

Men ja, tillbaka till vardagen: Nu återstår bara två skoldagar och jobbdagar kvar innan vi får ett litet andningsuppehåll. Och det är nog inte bara de små som är trötta. Är själv alldeles snurrig av tröttma. Behöver verkligen stänga ner hjärnkontoret och bara vara i jul. Ser fram emot att ha riktigt, riktigt tråkigt. Ha varma gosiga bebbar i famnen och vara riktigt onyttig. Det har varit en tuff höst och nu ska vi samla krafttag för att omfamna 2019 med entusiasm och iver. Det behövs!

Och underbart ska det bli!

Skulle du tro?

En bekant till mig lade nyligen ut en superfresh selfie på Instagram med en text som vred om hjärtat några gånger. Den lät ungefär så här: ”Skulle du tro mig om jag sade att den här personen har svält sig, legat sömnläs och skurit sig själv sent som bara för någon dag sedan?”.

Nu råkar jag veta att personen i fråga har fört en kamp mot psykisk ohälsa och sina inre monster en längre tid (så ja, jag skulle tro!). Men ändå: Visst är det för jävligt att det inte syns hur ont det gör när man har ångest. Och framför allt: Hur farligt det är.

Jag har varit på så oerhört låga mörkernivåer i mina dagar. Det känns jättelätt att säga det nu när jag mår som vanligt igen. Nu när jag befinner mig i en helt annan verklighet! Men det känns alltid lite extra i mig när jag ser och hör om bekanta som är nere och vänder. För jag vet precis hur bra skådespelare man blir, och hur svårt det är att begära hjälp – och säga som det är. Också fastän man är en superkommunikativ människa utan spärrar, som jag.

På något vis känns det skamligt att medge. Att jag som hade ett så här förträffligt liv ”hade mage att känna som jag gjorde”. Liksom HAHHA, som om jag valde att känna så. Så urbota löjligt att jag ens tänker så. Nu vet jag mycket väl att man inte  kan rationalisera sig ur ett mörker.

Jag har berättat det här förr, men jag tycker det är så viktigt att berätta om och om och om igen. När jag var gravid med My och testade en ny medicin (Primperan, mot illamående) fick jag söka mig till min kompis som bor här nära för jag var så rädd för att jag skulle göra något galet (min största skräck var att jag skulle slänga mig framför en bil – nu låter det här helt komiskt, men det var alltså fullt allvar).

Jag var nedstämd och hormonell från förr. Fick sedan ofrivilliga kramper i benen av medicinen. Hallucinationer och rubbningar i synfältet. Kände bara att ”Oh shit, nu måste jag ha sällskap – annars kanske jag gör något jag ångrar”. Och jag tänker att det var ändå fint att jag hade kvar någon form av överlevnadsinstinkt. Att jag ändå sökte mig till skydd istället för att vara ensam hemma.

Tycker det är viktigt att påminnas om att psykisk ohälsa faktiskt kan drabba vem som helst. Kanske bara en psykisk förkylning. Eller rent av en nattsvart depression.

Också de gladaste, härligaste och gulligaste personerna. Och de äckliga, arga, onda. Och alla där emellan. Ingen är ”tillräckligt smart och lyckad” för att komma undan.

Många kvällar tänkte jag att jag måste orka kämpa för barnens skull. Skiter i mig själv, men klarar inte av tanken på att barnen ska växa upp utan mig. Rationellt kunde jag förstå att det fanns en framtid för mig, men den kändes meningslös ändå. Såg ingen vits att ens försöka kämpa graviditeten ut. Tänk då på dem som inte ens ser någon deadline! Mitt hjärta känner (och ömmar) för dem.

Personen som postade bilden avslutade med en uppmaning om att ta hand om sina nära och kära när ni tror att de mår dåligt. ”Det är extremt svårt för oss att be om hjälp när överlevnadsinstinkten slutar fungera”. Men det är lika  svårt på andra sidan, att hitta tecken, när de är dolda inuti (eller under lager av kläder).

Ja, den tanken kan vi bära med oss in i julveckan.

Extrastor kram till alla som läker såren de aldrig pratar om!