Man kan inte tänka på hur långt man har kvar när man startar, för då orkar man inte hela vägen.

Jag tror det var igår på väg hem från jobbet som jag började förstå att det här inte är någon 30 dagars grej.

Fredagstulpanerna och skumpaflaskan i passagerarsätet bredvid kändes extra viktiga igår kväll när jag parkerade bilen hemma. Satt kvar i bilen en stund för att lyssna klart nyhetsinslaget om den nya brittiska rapporten där forskarna tror att flera perioder av stränga restriktioner behövs under det kommande 1,5 året för att hålla smittorna på en nivå som sjukvården kan hantera. Någonstans sjönk det in att begränsningar är något vi kommer att tvingas leva med ett tag framöver.

Fick till slut skaka av mig och gå in. Jag hade ju faktiskt bestämt mig för att vi skulle fira  med familjen om vi överlevde den här första veckan. Ingen var hemma. Sami var ute och cyklade med barnen i parken och jag fick en stund för mig själv innan de kom. Skönt.

Stirra lite i taket. Byta om till mjukisbyxor. Pilla med maten.

20200320_171456

Aldrig kom en fredag så lägligt. Vilken otroligt tung vecka det var, tänkte jag, medan jag började göra mat. Märker att den här osäkerheten kring samhällsekonomin åt mycket av mina krafter.

Läste på Yle när Jens Finnäs sa att så här långa och omfattande isoleringar aldrig tidigare genomförts. Ingen vet hur det kommer att påverka varken vår ekonomi eller våra psyken. Och det här är en verklighet som man måste förhålla sig till på något jäkla vänster. Vi har ännu ingen aning om hur det här kommer att påverka vårt företag – förutom att det sannolikt kommer att påverka oss.

Såg en mycket sund liknelse på Carin Göthelids Facebook, när hon liknande den här udda situationen vid ett maraton. Man kan liksom inte tänka på hur långt man har kvar när man startar för då orkar man inte hela vägen. Så därför firade vi med fisk och skumpa och drömtårta och allt möjligt gott igår kväll när alla kom hem. Den första veckan var så jäkla svajig. Så skönt att vi fixade oss igenom den!

Och nu har jag på något vis förberett mig på att ställa om vårt liv för en lång tid framöver. Inte bara några veckor. Vi säger ett år – minst – så kan jag kanske bli positivt överraskad sedan. Inte så att jag föreställer mig på total isolering, utan kanske bara att livet med socialt umgänge och resor och kultur och jobb kommer att fungera annorlunda. Det enda jag verkligen hoppas på att rutten mellan Karis och Vasa hålls öppen. Men det klarar vi nog också (avslutade nyss ett videosamtal med mamma och Lotta – i värsta fall får vi bara leka så ett tag).

En annan sak jag har tänkt på: Avundas verkligen inte de som ska ta ansvar för det här efterspelet sedan när folk har slutat vara rädda och empatiska (ugh, ilskan och missnöjet som ska hanteras sedan ifall arbetslösheten och lågkonjunkturen slår kaboom!).  Emanuel Karlsten skrev så träffande i GP häromdagen:

Föreställ er attityderna i svenska hem efter tre månaders isolering. När fler företag konkursat, hundratusentals jobb försvunnit, sparkapital sinat – men räkningar fortsätter att komma. När insikten kommer krypande: Allt det här går att rädda – om vi offrar de sjuka och gamla. När kommer vi till en gräns där pengar är mer värdefullt än människoliv?

Här är vi förstås inte ännu, men det ska verkligen bli intressant att se hur den här situationen utvecklar sig. Ingen vet – och ingen visste. Och det var någon som skulle offras oavsett. Den här situationen kräver sina offer (många företag får sätta livet till, och många familjer förlorar därmed sina inkomster).

Jag tycker regeringen och Sanna Marin har agerat förträffligt hittills. Jag hoppas hon och de andra får ro ut den här vågen med samma pondus och styrka. Men en liten oro gnager i mig om situationen utvecklas så som Karlsten beskriver. Igår såg jag en kavajsnubbe i nyheterna som förutspådde 20-40 % arbetslöshet i Sverige. En sådan situation gör mig närmast iskall. Framtidstron på Bertills & Jung är generellt i överkant, men den här typen av prognoser gör att det svajar lite i Jungs knäskål. Man får bara daska sig i kinden och tänka på Carins maratonliknelse.

Nuet är nu. Sen är sen.

Processed with VSCO with preset

Därför får man fira precis varje fredag nu! Den skumpan satt där den skulle! Den var så iskall och bubblig att det ströp sig i halsen. Ah, så god den var! En liten, liten stund av eufori att ta fasta på. Påminn mig varje fredag!

Som en omtumlad gladboll landar jag här.

Här sitter jag och känner efter. Efter en hektisk och omtumlande vecka har jag landat i fredagssoffan.

Jag har skrivit om det här förut, för länge sedan, att jag alltid varit en människa som dragits till undantagstillstånden. Det är något i känslan när man plötsligt frikopplas från verkligheten, och faller fritt, som gör mig berusad.

När jag gick i skogen som liten och föreställde sig att jag inte skulle hitta hem. Samma sak var det när jag låste ut mig. Älskade den där känslan när jag inte riktigt visste vad som skulle hända sen.

Det fanns också någon skräckblandad förtjusning i sjukhustiden med Milea (hur morbid tanke det än må vara). Friheten i att så länge befinna sig i en parallellvärld. Sida vid sida med den riktiga, men ändå frikopplad. Utanför. Onåbar. Fri

Nu gäller inte de vanliga reglerna.

Lite här är vi nu. Hela samhället vilar i en bubbla som inte går att spräcka. Alla tittar lite osäkert på varandra. Inget vet och alla väntar. Åkte tåg från Helsinfors igår. Varje gång någon nös frös hela tågvagnen till is.

Corontänen molar runt hörnet. Virusets effekter på mig själv och min familj har inte (ännu) tagit sig ända in. Men effekten på oss småföretagare gör mig förstås svajig (den här typen av osäkerhet på marknaden för väldigt lite gott med sig). Ändå väcker det här något i mig. Går igång på det. Som om ytterligare ett hjärta sakta vaknar till liv någonstans där inne.

Nu ska vi överleva det här.

Läser om alla förödande permitteringar, avbokningar, uppskjutningar. Har ju alltid trivts i uppförsbacken – och det vet jag att Anna också gör. Ändå kniper det förstås i magen när jag läser att stora företag som Viking Line planerar att permittera all finsk personal. Men också att frilansare som Christoffer Strandberg avbokas 20 gig i ett huj. Att börsen störtdök på torsdagen och att ekonomer nu varnar för en kraftig nedgång i ekonomin.

Telefonen har gått het i dag. Många B-planer på gång. Minst lika många nya A-planer. Jag tror vi har hittat vår uppgift i den här krisen. Det finns massor som behöver göras nu och jag tror vi har en given roll. Nu finns inget utrymme att vänta och se. Nu måste vi snabbt agera. För nu gäller inte de vanliga reglerna.

Känner mycket med alla frilansare som står där med avbokningar nu. Artister, bröllopsfotografer, föreläsare. Vem är vi nu utan våra kunder och vår publik? Extra tacksam idag för att ha ett dreamteam att jobba med. Nu hoppas jag vi alla hålls friska och håller framtidstron, så vi tillsammans kan hitta sätt att överleva. Här tror jag många dras med samma orosmoln. Hur många månader håller kassan utan kunder?

Ändå njuter jag i hemlighet nu.

Känner att jag lever.

Snart är jag kanske död (hah!), men jag kände i alla fall jag levde ända in i slutet. Nästan längtar till måndagen. Känner att vi har så mycket bra grejer på gång nu som kommer göra österbottningarnas liv i karantän lite roligare!

Och vet ni, snart är det nog över – och vi kommer att våga kramas, umgås och leva som vanligt igen! Under tiden måste vi bara försöka tänka på hur bra det ska bli på andra sidan. Som vi ska äta ute och gå på konserter i sommar! Som vi ska sova på hotell, åka buss, gå på teater och leva life sedan! Ska sätta så mycket sprätt på upplevelser och underhållning att hela besöksnäringen står sig i ett decennium framöver – bara vi överlever detta.

Skickar en varm fredagskram till alla företagare och frilansare out there! Så här fredagen den trettonde blir det förhoppningsvis aldrig mer.

Häj!

Processed with VSCO with  preset

Ett plötsligt hej.

Mitt mkt goda bloggflow förstördes pga. att jag var tvungen att klämma åt all male-panelerna sist (om vi säger som så: jag är inte mentalt rustad för att tackla mothugget). Därför kanske jag gör ett nytt försök nu som mest går ut på att skriva om vårkänslor, tulpaner, sol och tapeter.

Nå, inte riktigt, men när jag vaknade imorse hade jag en så fruktansvärt bra känsla i kroppen. Kanske var det för att det första mina öron hörde var mitt äldsta barn som gjorde frukost åt det yngsta. Att jag visste att jag kunde slumra en stund till. Såg dessutom att solen stekte i fönstret. Ah!

När jag äntligen orkade palla mig upp för att fylla kaffekokaren låg de två vakna ihopkrupna under ett täcke framför Barnkanalen. Att han orkar vara så där snäll med henne övergår mitt förstånd. Att han ger henne både smörgås och makt över fjärrkontrollen.

Mellanbarnet kom snart ner för trappan, med håret på ända som vanligt (hon har ett långt trassligt hår som vållar den här familjen rätt mycket huvudbry). Halvt vaken-halvt sovande hasade hon in i köket, som bara hon gör. Stort hår, små ögon.

Utanför skiner solen starkare än på länge och jag har egentligen inget annat för mig denna lördag än att städa upp kaoset vi har orsakat i veckan. Se ett av barnets fotbollsmatcher. Snacksa framför mellofinalen (och som vanligt zappa hysteriskt mellan UMK-finalen – måste de komma samtidigt?). Sidospår: Sverige kommer inte att placera sig i topp 10 i årets ESC, men jag hejar på Anna Bergendahl.

Så ovanligt med en helg där jag faktiskt hann göra det mesta av mitt jobb i veckan. Nästan alltid släpar jobbet med in i helgerna nu för tiden. Men den här helgen släpper jag allt. Andrum behövs. Och nu pågår mitt. Kanske också därför jag plötsligt såg datorn och tänkte att nu kunde det vara härligt att kasta sig i sängen och säga hej till er som tittar till den här bloggen ibland.

Beundrar folk som ännu 2020 bloggar regelbundet (stor kärlek till Ellen och Amanda som gör att jag ännu håller någon slags kontakt till det som förr gick under benämningen den finlandsvenska bloggvärlden). Tror någon slags dödlig bloggcorona har tagit många forna bloggare på fall under det senaste året. Men har insett att det inte alls gör mig något. För deras berättelser lever ju oftast vidare på andra plattformer. Och det är ju inte formen blogg som gjorde mig förälskad i dem, utan det var ju deras förmåga att berätta historier och deras personligheter som gjorde att jag blev ett fan (att jag får ta del av dem på insta funkar lika bra). Ta nu min kaveri Anna-Lena som exempel. Har knappt märkt att hon har slutat blogga när hon är så aktiv på insta. Nu vet jag inte hur vi kom in på det här ämnet, men så här spretigt blir det när man släpper en orutinerad bloggare på tangenterna.

Jahapp, om man skulle stiga upp från sängen och ta tag i luncheriet (det absolut mest utmanande med helger – att ansvara för näringsintaget från morgon till kväll). Men liiite lättare är det nu när man får göra det i solljus. Sänder mina hårdaste hushållskrafter till alla trötta föräldrar där ute!

Processed with VSCO with c1 preset

Därför skadar all male panels Österbotten

IMG_2601


Under de senaste
månaderna har (åtminstone) tre all male panels sett dagens ljus i Österbotten. Det vill säga: Paneler bestående av enbart män. Första gången trodde jag det var ett skämt, andra gången skrattade jag rakt ut och tredje gången misstänkte jag att vissa verkligen inte har fattat nåt. 

En pedagogisk förklaring vore på sin plats? 

Nå, jag är på ett relativt snällt humör denna morgon. Och ska således förklara varför jag anser att det blir problematiskt när många paneler och diskussioner i Österbottens just nu förs ur ett ganska ensidigt perspektiv. 

Och det intressanta i det här fallet är ju att många av de här personerna som sitter i de här panelerna ganska långt är personer som förknippas med Österbotten, profilerar Österbotten och så att säga för Österbottens frågor framåt. 

Ibland undrar jag om de faktiskt gör det, eller om de i själva verket för Österbotten bakåt. 

Att kvinnor, barn, icke-vita, HBTQ-personer och andra minoriteter är underrepresenterade i media, i diverse paneler och i offentliga sammanhang blir snabbt skavigt eftersom deras erfarenheter och perspektiv riskerar att hamna i skymundan – eller saknas helt och hållet (trots att de också bor här). 

Jag googlade nyss en undersökning från 2016 som sade att 80 % av experterna som syns i nyhetsmedia världen över är män – och att många helt ogenomtänkt fortsätter boka expertpaneler och jurys helt utan kvinnor. Också här i Österbotten göder vi uppenbarligen stereotypen om den manliga experten. 

“Men varför är det dåligt då?” kanske någon frågar. Nå, personligen tycker jag vi går miste om så mycket kompetens och bra idéer om vi aldrig frågar kvinnorna. Österbotten minskar för varje dag (nativiteten är låg) och vi behöver alla idéer vi kan få. Fler och bredare perspektiv gynnar hela samhället i stort. 

Det svåra i det här är ju att vi människor tenderar att vara mer positivt inställda till sådant som vi kan spegla oss i. Som liknar oss själva. Det känns tryggt och mysigt. Därför reproducerar vi mönster omedvetet. Vi har vänner som liknar oss, vi blir kära i folk som liknar oss, vi umgås med folk som liknar oss, vi jobbar med folk som liknar oss. Vi bokar paneler som liknar oss. Det är fullt mänskligt.

Problemet är ju bara när jag som underrepresenterad ska försöka spegla mig i en panel. I en all male panel fattas många gånger identifikationen för mig. Jag känner inte igen mig i det de säger, och jag kan inte ta till mig deras budskap. Jag behöver någon som pratar till mig, på ett sätt som är bekant för mig.

Representation är viktigt av två olika anledningar. Vilka som får tala på scenen har en stor inverkan på vad som kommer sägas och hur det kommer sägas. Om de som lyssnar kan se sig själva i personen på scenen är det mer troligt att de 1. blir intresserade och 2. tänker att de själva kan stå där en dag. 

Båda är viktiga!

“Vi hittade inga kompetenta kvinnor” eller “vi frågade ju, men de tackade nej” är vanliga svar på all male panel-kritik. Då tycker jag att arrangören kan ställa sig två frågor: 1. Finns det något jag kan göra för att de ska tacka ja? 2. Finns det en risk för att de inte känner sig välkomna? Att minoriteter tackar nej är inte en giltig ursäkt för homogena paneler, tro det eller ej. 

I det här österbottniska casen finns det massor av kompetenta kvinnor. Ansträng er lite hårdare (på riktigt, jag vet att ni kan om ni vill). I era nätverk finns garanterat folk som kan hjälpa er att hitta kompetenta kvinnor (annars är det fråga om svaga nätverk). 

Och du som är man – och fortfarande deltar i en all male panel: Vägra vara med. Var en föregångare och inse att det här skadar Österbottens image. Stig åt sidan och inse att förändring kräver action. Fråga arrangören: Finns det en bra fördelning i den här panelen? Om inte: Tipsa om kompetenta personer som bryter normer i olika sammanhang – ta med dem. Ni kakkar i ert eget bo, annars.

Det är många gånger obekvämt att tala om mångfaldsfrågor, men vi har verkligen inte råd att ha det så här. Vi behöver nya, spännande perspektiv och nya experter. För vi ska komma ihåg att de som är experter – eller som ofta regerar i paneler –  inte alltid har varit det. Någon gång har de också ställt sig på scenen för första gången. 

Vad riskerar vi om vi vågar ge fler chansen?

Att Österbotten blir mer inkluderande?

Att Österbotten samtidigt ser schysst ut?

 

Så här mellan dig och mig: Det är en risk vi är villiga att ta.

En spaning från 10-talet.

Under de senaste två veckorna har jag som sagt ramlat över flera poddar och texter som har summerat 10-talet som decennium. Och i många fall har personerna i fråga påpekat att det för första gången är ganska svårt att definera estetiken som har regerat både under 00-talet och 10-talet. Att det är väldigt lätt att peka ut vad som rådde på – låt oss säga – 60-talet, 70-talet, 80-talet, 90-talet etc.

Men sedan blir det svårare.

Vad kommer vi att minnas från den här tiden? Vilken estetik och vilka visuella intryck kommer vi att förknippa med de första decennierna under 2000-talet? Några har också påpekat att det numera bara går rundgång i mode och inredning, att vi inte längre hittar på något nytt, utan bara kopierar från förr och återanvänder med ny touch. Varje gång har jag hoppat jämfota och försökt flika in ”Men hej, jag vet! Jag vet! Jag vet!” (dessvärre tenderar det vara svårt att få muntur i en podd).

Jag har nämligen en liten (kanske knivskarp) spaning som ändå måste vara helt utmärkande för 00-10-talet. Tror det var Magnus och Peppes podcast som frågade sig ”Hur kommer folk i framtiden att klä ut sig när man har 10-tals tema?”. Och jag vet i alla fall vad jag skulle klä ut mig till!

För det finns en estetik som rimligtvis måste bli ihågkommen när vi senare blickar tillbaka. Och den har jag inte sett nämnd någonstans!

Det är ju såklart shabby chic-volanger-vitt-grått-lantligt-odd-molly-stilen som regerade hårt i bloggvärlden i många år. Det här måste ju vara något vi i framtiden kommer att minnas och definiera som 10-taligt.

När folk hade väggord i skrivstil, byråer med flagnande färg, Yankee Candle-doftljus, beiga koftor med rosetter, läderstövlar med stickade, höga strumpor i, svängande kjolar. Fågelburar (?) och handfat som inredning. Baljor i zink. Kanske någon gammal fruktlåda med text. Tänk er alla inredningsbloggare från 2010 och framåt. Man kan ju inte prata om det här decenniet utan att gå in på det här, va? Att det fanns en tid när vi tog fram gamla stockväggar och målade dem vita? Att vi hängde vimplar för brinnkära livet och märkte allt vi kunde med dymo-maskinen?

Och så fanns det inte en endaste en soffkudde som saknade text!

GE MIG EN POÄNG FÖR DEN HÄR, OK.

Sin shit together.

Blogga på ett tåg. Min allra bästa syssla. Hej! Tvingar mig att skriva här igen för att hålla ångan uppe. Önskar att jag kunde blogga lite mer spontant som förr. Ibland bara ösa ur, utan större mål och mening. Min största bloggidol nu för tiden är Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Känd från bland annat podden En varg söker sin podd. Rått, ocensurerat, slarvigt. Så sjukt smart människa, så slafsigt språk. Hon står liksom över perfektionismen. Goals. 

Själv var jag länge perfektionist ut i fingerspetsarna. Slipade mina blogginlägg tills de var rytmiskt perfekta i mina öron. Samma på jobbet. Synd bara att ingen annan än jag märkte skillnaden på perfekt och good enough. Så jag har lärt mig. Att det senare räcker. Mår också lite bättre när jag sänker ribban. Tänk vad skönt att bara skriva blogginlägg i gemener (små bokstäver) som Caroline. Eller ännu värre – ibland versaler och ibland inte. Ingen logik! Goals igen. Att veta hur man gör det rätt, men skita i det.

Samma när någon plingar på hemma oanmäld och man knappt har kläder på. Förr fick jag magont och skrek rakt ut när personen i fråga hade gått. Häromveckan var jag sjuk. Jobbade hemma med alla barn på jullov. Håret på ända. Barnen hade lagt hela vardagsrummet i obalans. My hade inga kläder på trots att det var sen eftermiddag. Till på köpet hade hon just bajsat så hela huset var förorenat. Själv hade jag en “lång t-shirt” och håriga ben. Mitt i allt kliver en el-kabel-wifi-fiber-nånting gubbe in genom ytterdörren och ska leta genom hela huset efter en .. sladd i väggen?

Skrattade rått och sa “Välkommen till dårhuset, får jag först lägga byxor på?”. Så skönt, va. Tänkte på det efteråt, hur otroligt det ändå var att jag inte skämdes ihjäl. Men faktum är att jag faktiskt inte orkar gå omkring och leka att jag har min shit together. För det har man sällan när man jobbar hemifrån med förkylning och tre jullovsbarn. Eller ska vi säga så här: Få människor med tre barn har sin shit together. Men en krigar på. 

Perfektion är ändå så jäkla trist. Alla analyser och alla hemmagjorda framtidsspaningar från diverse hobbytänkare säger ju att perfektionen lämnades på 10-talet. Nu, på det nya 20-talet, kommer autencitet, sårbarhet och oförställda fenomen att regera. Det känns ju lovande (här kan en bidra!).

Ska vi tro att de slipade flödenas tid är förbi?

 

 

 

Vad som helst med det här gänget.

fullsizeoutput_3c16

Jag minns en kommentar, kanske var det förra året, som sa att min blogg blev så tråkig när jag bloggade så mycket om jobbet. Well, well.

Bloggen, huset, barnen. Så långt har vi kommit i försöket att bocka av sånt som är viktigt och aktuellt i det liv som är mitt 2020. Kanske kunde det vara på sin plats att säga några ord om jobbet (utan att promota våra tjänster så ni somnar, hah!). För hur man än vänder och vrider så kan man inte undgå jobbet i den här bloggen.

Och var börjar man när de senaste 1,5 åren har varit så här häftiga? Senast när jag bloggade om jobbet var det bara jag och Anna som harvade på i hetluften. Och nu mitt i allt är vi sex personer på vår lönelista! Så där snabbt kan det gå. Vet inte om jag riktigt har förstått det ännu.

Om man backar bandet några år så minns jag hur jag dreglade efter alla häftiga mediejobb i Finland. Mediehus, kommunikationsbyråer, public service, radio, tv, produktionsbolag och gud vet vad. Att få in en fot dit, med alla de här sjukt kompetenta typerna, var en dröm. Eller att få jobba med samhällspåverkan! Lobbying! Evenemang! Och nu kan jag ibland bli alldeles snurrig när folk från de här organisationerna söker jobb hos oss. Mitt i allt ha vi anställt folk som har jobbat på Strömsö, med mässor, i riksdagen! Helt sjukt.

Har det ens gått en vecka hittills som vi inte har fått en arbetsansökan eller en praktikansökan? Tror inte det. Exakt vad vi har gjort rätt vet jag inte, men något måste vi har gjort när alla de här personerna jag har beundrat mitt i allt vill jobba hos oss.

Vi ordnade ett event på jobbet idag, om att våga starta företag. Alltid när man pratar om starten slår det mig hur kort tid vi faktiskt har varit aktiva. Just nu har vi kommit förbi den första växtvärken. Någonstans blev det ohållbart för Anna och mig att fixa allt själv. Vi fick helt enkelt ta risken att anställa en till. Första gången kändes det läskigt. Men när proppen väl var ur gick det betydligt lättare.

Och tur var väl det! För jag vill inte ens föreställa mig en vardag utan det här dreamteamet som vi har nu. Vår kapacitet är sååå mycket mer hardcore nu. Vår samlade kompetens är så jäkla trygg att leva med. Jag tror helt naivt att jag skulle kunna göra vad som helst med det här gänget.

Jag som aldrig har varit chef, eller haft något förmansansvar någonsin, kände kanske lite GULP när vi plötsligt skulle vara ansvariga för någon annans välmående, trivsel och lön. Men jag tror att man kommer ganska långt på öppen dialog, transparens och flexibilitet. Vi kommer kanske aldrig att bli traditionella, finska chefer (eller ska vi säga: vi hoppas att vi aldrig blir det, hehe!).

Vi kommer kanske aldrig att kunna erbjuda de hårdaste lönerna i branschen, men vi kommer garanterat alltid att erbjuda något annat. Som spännande arbetsuppgifter, massor av personlig utveckling, ett superstort kontaktnät och en sjukt bra feeling på jobbet. Vi kommer alltid att lägga teamet och fiilisen först. Jag är här för att skapa världens bästa arbetsplats med de hårdaste tjänsterna – inte för att håva cash och prestige. Minsta lilla extrapengar har vi investerat i personal – och så ska vi fortsätta.

Sedan kräver det jobb jag har massor av mig som person – också. Det kostar att ligga på topp – det ska jag inte sticka under stol med. Vi har gjort ett superfint resultat och vi har genomfört många drömprojekt, men visst har jag offrat mycket annat för att få göra det. Jag blir olycklig, spänd och omotiverad när jag bara tänker på jobb, jobb, jobb. I grunden är jag en livsnjutare – och det kan vara svårt att kombinera med en vardag där jobbet kräver mycket. Jag blir inte lycklig av goda resultat och drömuppdrag. Så är det bara.

Men där har jag också ett eget ansvar att fösa in lycka på annat håll, med jämna mellanrum. Och var sak har ju sin tid. Vi är trots allt i början av vår historia. Det är nu som grunden ska jobbas in så vi håller för kommande decennier. Jag ser oss lite som popcornspåsen som just har börjat snurra i mikron. Vi är där vid de första hoppingivande pop pop pop:arna. Man liksom hör att något stort är på väg att hända. Och det första förlösande ljudet har just påbörjat.

Då kan man liksom inte stänga mikron. Utan man måste rida ut tiden för att få skörda resultatet (hahaha, det här var nu den töntigaste liknelsen ever, men det är lördag och jag är trött och Milea tvingade just mig att pausa det här inlägget för hon skulle ha popcorn till filmen – bear with me, ok). Vad jag ville säga var: Inget kommer gratis här i livet. Allra minst den arbetsplats vi nu försöker bygga upp. Det måste få svida, också.

Hur som helst har jag under det senaste året lärt mig: att jobba med bra typer är det som jag värderar högst i arbetslivet (jag tror att vi tillsammans med den personal vi har just nu skulle kunna starta .. ja, fast en sophämtningsstation – och ändå lyckas riktigt bra). Det är en enorm trygghet att kunna lita på varandra så här, trots att vi har jobbat ihop under en rätt så kort tid.

Ibland brukar jag tänka på Martina Haags gamla roman ”Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)”. Ja ja ja, så osympatisk låter jag säkert nu. Men so be it. För på jobbet går det faktiskt jättebra!

MEN DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET, HEJTÅ

Följa dem en bit på vägen.

Efter en så här lång tystnad förtjänar barnen ett helt eget inlägg. Det skrev jag i förrgår – och man får väl lov att hålla sina nyårslöften så här under den första veckan i januari, heh.

Barnen har alltid haft en betydande roll i den här bloggen. När jag började blogga var Matheo inte ens född. Swish, sa det. Och nu går han redan i femman! Utan honom skulle den här bloggen ha varit så mycket tristare genom åren. Här tog vi våra första stapplande steg. Jag som mammabloggare, han som människa.

Men nu behöver han verkligen ingen som pratar för honom längre. Han behöver inte någon som formar berättelsen om honom. Han kan berätta sina egna historier. Han har också rätt att göra det.

Jag minns när vi för länge sedan diskuterade huruvida begreppet ”Små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer” faktiskt stämmer. Kanske var det här i ett kommentarsfält, kanske var det i någon annan finlandssvensk blogg.

Jag hävdade då att jag mera är gjord för att vara storbarnsförälder än babyförälder (eftersom jag föredrar när det går att resonera med barnen, utan att de besinningslöst vrålar en i örat hur man än vänder och vrider sig). Minns att jag stördes ihjäl av alla vänta bara-kommentarer. Jag hade väl ganska små barn då, och det kanske antogs att jag drog lite väl förhastade slutsatser om något jag inte visste något om. Små barn, små bekymmer, bla bla bla. 

Nu har jag kanske lite mer kött på benen (obs, bara lite!). Vad som kommer med tonåren har jag ingen aning om. Men nu har jag testat på lite olika åldrar mellan 0 och 12, på lite olika individer. Och olika har de minsann alla varit. Vissa ljuvligare än andra i vissa åldrar. För att sedan kasta om helt.

Att vara mamma till en (eller kanske snarare två!) pre-teens har sina utmaningar, precis som det är med småttingar. Alla har sina utmaningar och sin charm. Visst, My är den överlägset mysigaste som har gått i ett par Kuoma storlek 25. Men nog är de stora i en alldeles förträfflig ålder just nu.

När man får barn tror man att det ska ta en eeeevighet tills de är stora. Men sedan går det några dagar (nå, typ!) och sedan stiger de upp själva på morgonen, klär på sig, gör sina smörgåsar, lägger sitt hår i ponnari och cyklar iväg till skolan. Utan att man själv behöver lyfta en fena. Sedan ligger man där och undrar vad som hände. Hur gick det där till? Att de plötsligt kan ta ansvar för allt själv?

Det här är ju sånt man hört gamla tanter jama om hela livet (att barnen växer upp alldeles för snabbt), och som den gamla tant jag är kan jag intyga att det ligger något i det. Men jag älskar också det. Att få ha stora barn är underbart. Lycklig är den som får privilegiet att lite, lite forma små människor på väg ut i livet. Och sedan följa dem en bit längs vägen.

Det tänkte jag på inatt när sex nioåringar sov över i vår källare. Deras fnitter som hittade ända upp till vårt sovrum, genom tre dörrar och en trappa. Att få vara med på ett litet hörn när de diskuterar, pratar och växer. De är så roliga och så smarta och så gulliga.

Visst kommer det också dagar när jag är totalt vidrig och inte alls kan hantera barnens känsloyttringar särskilt smart (för känslorna svallar minsann i en familj som består av en tvååring, en nioåring och en snart tolvåring). Och så finns det ju PMS för vuxna, nattkiftande vuxna och jullov och annat som gör att de vuxna inte heller alla gånger håller måttet för att klassas som vuxen. Well well, men jag vågar ändå vidhålla: Stora barn är min grej.

Trots det är Mys mammaledighet nog den lyckligaste tiden i mitt liv hittills. Jag har aldrig varit så tillfreds, känt mig så utvilad och haft så mycket själafrid som då. När ingen krävde något av mig (inte ens babyn herself). Hon var en fantastisk baby på alla vis. Ändå spritter det riktigt i mig nu när hon börjar prata, och det går att resonera med henne på ett helt nytt sätt. När hon berättar saker som är viktiga för henne (”Smelgås med smel och ost, inte skinka, mamma!”). Det är ju först nu hon på riktigt blir riktig! Hon är så annorlunda än de andra. En helt ny personlighet och människotyp att förhålla sig till. Äntligen ett stort barn!

Många tunga ok har jag skonats från att bära – och det dåliga mammasamvetet som många pratar om är definitivt ett av dem. Inte för att jag är någon supermamma, eller för att jag inte skulle ha någon orsak att ha dåligt samvete (helt säkert finns det sånt jag borde skämmas för!). Men när jag ser på barnen varje dag tänker jag att det inte finns någon orsak för mig att känna mig usel. De är älskade och de har sina egna meningsfulla liv. Det finns inget att ha dåligt mammasamvete över. Jag är, tvärtom, så stolt över dem att jag knappt orkar med mig själv.

Jag tror att det kunde göra gott för många vanliga, dödliga mammor. Att spegla sig själv i barnen. Ser de ut att må någorlunda fint i sina liv? Perfekt! Då räcker vi till alldeles lagom. De vill ju inte ens ha någon supermamma, de vill ju ha mig. Och jag vill ha dem. Så praktiskt!

Då kan vi gå tillsammans.

20191213_195141

Nyårspresent: Mera blogg, mera mjukisbyxa.

Jag såg att fantastiska Rosanna Fellmans nyårslöfte var att skämma ut sig lite mer på nätet. Och då slog det mig att jag faktiskt spontant på nyårsmiddagen sa att mitt nyårslöfte ska bli att ta in mer eget skrivande i mitt liv igen. För min egen del hänger mitt bloggande ihop med välmående. När jag vill blogga, hinner blogga, kan blogga – då mår jag allra bäst.

Men de facto är det väldigt svårt för mig att både jobba som professionell skribent och skriva andras berättelser om dagarna – och sedan komma hem och ha tid, lust och fantasi för egna berättelser. Så är det bara. Men ibland får man bara lägga sig själv åt sidan en stund. Den senaste tiden har jag valt att lägga mitt kreativa krut på jobbet (och det har ju också varit fantastiskt givande). Min tid kommer nog.

För visst saknar jag det där med att skämma ut sig på nätet. Blev riktigt glad när jag läste den formuleringen. Den här bloggen har ju alltid varit ett forum för min frustration, mina känslor, mina tankar, mina åsikter och mina vardagsbestyr. Min man brukar prata om att ”dra ripilar” med bilen – och mentala ripilar är ju exakt vad den här bloggen handlar om. Jag skriver och slirar mig genom livet.

Jag vet inte hur ni som bloggar bloggar, men jag kan liksom inte blogga med tusen barn runt fötterna och slarva in några meningar i textfältet och trycka ”publicera”. Det kunde jag förr. Nu är bloggandet mer en helig stund. Jag behöver få ligga mjukt (och tyst!) och tankarna behöver få flyga fritt. Jag behöver liksom hinna lyssna till vad jag på riktigt känner. Lägg till tre barn, tre barns hobbyer, en flytt och en husrenovering på det, så kanske ni kan gissa er till att den ultimata bloggtiden varit ytterst knapp.

Och så måste det få vara ibland.

Också det man älskar måste pausas när vardagen kräver det.

Andra nyårslöften har jag faktiskt inte. Jag har varit så ambitiös de senaste åren med köttfria månader, shoppingfritt år och gud vet vad. Nu vill jag faktiskt inte något annat än 1. vara hemma och 2. blogga. Hoppas faktiskt på ett riktigt hemmaår i år. Drömmer inte ens om en resa någonstans. Känns som om jag har flängt så mycket (både mentalt och fysiskt) att allt jag kräver är mjukisbyxor, en blogg och ett tyst soffa. Underbart!

Riktigt längtar efter att låta hjärnan rinna ut på tangentbordet. Ni vet, när man tänker på något under dagen, diskuterar inlevelsefullt med kollegor, får fatt i sina åsikter, klär sina åsikter i ord – och så kommer man hem OCH BLOGGAR SÅ TANGENTBORDET GLÖDER av tyckatyckatycka. Fy fan vad jag älskar att blogga då! För det finns ju nog minst en handfull grejer man kunde blogga om varje dag (synd bara att barnen strider så mycket, är så hungriga och så ÖVERALLT hela tiden just då när man vill skriva som mest).

Annars då? Vi har det så bra i vårt nya hus och vardagen rullar snart igång igen. Tänker mig att ett inlägg om huset snart kunde vara på sin plats igen. Har sprängt min telefon i asfalten och den är på service (under tiden har jag en låneiphone från förra seklet) men när min riktiga är tillbaka ska jag knäppa lite bilder. Barnen är som vanligt stökiga och trotsiga, men jag älskar dem förstås så hjärtat går i bitar. Understundom är de så härliga att jag förgås av kärlek, och däremellan är de så störiga att jag knappt får luft. När jag går omkring i vårt hus om kvällen när de sover kan jag ändå vara stolt och glad över hur bra vi har det. På jobbet jobbar jag med världens dreamteam. Varje morgon längtar jag efter dem. Alla de här delarna förtjänar egna inlägg.

Och min nyårspresent till mig själv ska bli att skriva dem för er.

Glada hälsningar från bloggsoffan!

fullsizeoutput_3b2e

Snart kommer köket!

Köket var det rum i Gula huset som jag gillade allra bäst. Det blev så bra när vi rev ut det gamla 80-tals köket och Puustelli fixade ett nytt 2016. Hann tröttna på mycket i Gula huset, men aldrig på det. 

Ändå kändes det riktigt pirrigt när vi plötsligt köpte ett hus. Att få göra ett helt nytt kök! Hur nöjd jag än var med det gamla kändes det närmast orimligt att göra ett likadant. När vi gjorde om vårt pågick vitt-kakel-med-svarta-fogars högtid. Älskade det. Jag ville ha ett snällt svartvitt kök med lite industriell feeling – och det var precis vad jag fick! Här kommer en snabb tillbakablick:



Sedan dess har det hänt mycket på köksfronten. Och i min hjärna! Träfärgat har smugit sig in – eller nej, det har inte smugit inte, det har dundrat in! Att göra ett svartvitt, hårt, industriellt kök känns nu helt fel. Nu vill jag ju ha ett varmt, ombonat, träfärgat kök med 60-tals vibes.

Och mycket beror förstås på att huset vi nu bor skiljer sig mycket från Gula huset. Det är en sak att göra ett kök i ett gammalt trähus från 30-talet och en annan att göra ett i ett 50-tals stenhus. Jag vill ha ett kök som man inte riktigt kan avgöra om det är gammalt eller nytt. Vill ha ett som tidsmässigt passar huset, men som ändå känns modernt och avskalat. Stilrent och enkelt.

Vårt hus är byggt i mitten av femtiotalet och jag har ju alltid haft ett gott öga till den estetiken. Visionen den här gången var att kombinera dåtid och nutid – och samtidigt svänga på köket så att jag kan få stå vid fönstret och göra mat. Det har alltid känts som en .. ja, kanske löjlig dröm, men ändå något som har känts gulligt. Att stå där och veva i kastrullen medan man blickar ut över Brändö – så mysigt! Orka stå invänd i en vägg, hah.

I tider av evig förnyelse och ursnabba svängningar vill man ju inte riktigt välja ett supertrendigt kök (jag vet ju själv hur snabbt jag tröttnar på något som jag tyckte var ursnyggt igår). Träkök är all over Pinterest nu, men jag har försökt trösta mig själv så här: om jag väljer ett kök som passar husets övriga 50-tals vibb, så ska det väl gå vägen. Förhoppningsvis vill jag inte kräkas på det här om tre år. Time will tell!

Puustelli Vasa fick fortsatt förtroende. Jag orkade inte ens kolla någon annanstans eftersom jag vet att det funkar så frikkin´smooth (och med det menar jag design, beställning, montering etc.) och jag vet att jag kan lita på att Thomas levererar det jag vill ha. Där hittade jag äkta ekdörrar som gjorde mig lite knäsvagt fammo-nostalgisk. Tog den!

20191019_124216.jpeg

Här var många i min omgivning mkt skeptiska. Mamma försökte förgäves få mig att behålla det gamla köket – tills min träkärlek har lagt sig (hon tyckte väl det kändes orimligt att lägga mycket pengar på ett fult kök, haha!). Medan många byter bort gamla mörka träkök mot ”vita fräscha”, så gör jag det motsatta. Fattar, fattar. Kanske känns det mystiskt i någons ögon. Men jag är så jäkla suuuuugen på ett träkök. Litar helt på att det kommer att bli fab.

Nu ger ju 3D-skisserna inte materialen rättvisa så här, men här kommer en snabb presentation över hur det är tänkt. Nu ser det ju stelt ut utan piff, puff och detaljer. Ni får bara lita på att det blir mer ombonat och skönt senare. 

Skärmavbild 2019-11-26 kl. 18.42.43

Köket är superlitet,
men vi ska öppna upp väggen mot matsalen (som däremot är stor!). Inget bord ryms i köket. Jag tror att man mest gör mat här och springer igenom (min stora dröm som barn var att ha ett hus som man kunde springa runt runt runt – nu har jag äntligen ett!). Se bild nedan.

Skärmavbild 2019-11-26 kl. 19.21.18.png


Här gömmer sig diskmaskiner
, kylar och frysar. Rummet slutar där det gråa golvet tar slut. Ps. De ljusare träfärgade kanterna på skåpet här ovan kommer alltså inte att synas eftersom de står mot väggen.

Skärmavbild 2019-11-26 kl. 18.42.34


Under det stora fönstret
kommer en köksö på hjul med spis och nedsänkt Bora-fläkt (så cool!). Ugnen blir ju där rakt fram i ögonhöjd. Ska rulla runt och ha kockshow för alla som sitter vid köksbordet i matsalen (dock bara så långt som sladden sträcker sig, haha!). Golvet blir samma färg som köksbänken. Vad väggarna ska ha för färg vet jag faktiskt inte. Den som sitter inne på bra förslag ska ropa ut genast!

Nu är vi hur som helst mycket uppspelta för om två veckor kommer leveransen från fabriken i Harjavalta! Före det ska vi riva ut det gamla (även om mycket redan är nerplockat), ta ner en vägg och lägga ett golv. Fy vad mycket roligt vi har framför oss! I synnerhet den här gången när man inte behöver göra NÅGONTING själv, haha!

Jag har varit usel på att uppdatera om renoveringen här på bloggen, men på Instagram har jag gjort det så gott som dagligen. Följ med där för mer frekventa updates! Men köket – det lovar jag att återkomma till. Har fått så otroligt positiv feedback när jag har berättat mycket om renoveringen på Instagram. Kanske finns det också något ni vill höra mer om i textform? Här får man fritt beställa blogginlägg!

So long!

Om hur det kom sig när vi blev husägare.

Det var en helt vanlig tisdagkväll i augusti. Klockan var kanske kring sju-åtta och jag minns att jag stod vid spisen och rörde i någon kastrull när ett okänt nummer ringde på telefonen.

Jag minns det så väl eftersom jag efteråt tänkte ”det här måste betyda något – för sånt här händer egentligen inte, det är för bra för att vara sant och det måste betyda att det här är början på något spännande”.

I andra änden var ägaren till grannhuset som har varit uthyrt under hela tiden vi har bott på Brändö. Folk har kommit och gått där. Bulgarer, finnar, svenskar. Har aldrig känt någon där. Aldrig satt min fot på gården. Hade ingen aning om historien. Än mindre att det var en så här härlig kvinna som ägde det.

Och nu ringde hon och berättade att hon tänkte sälja sitt hus till oss, eftersom hon hade för sig att vi letade, och för att hon tänkte att vi kunde passa i huset. På punkt ett slog hon huvudet på spiken. Vi letade för allt vad Etuovi höll. Men ugh vad trööögt det var! Hur mycket vi än sprang på visningar hittade vi aldrig något objekt som matchade i pris och skick.

Blev lite tagen på sängen eftersom det här huset inte alls var ett hus som jag normalt skulle falla för. ”Jag tycker ju om gamla trähus”. Under de här 9 åren på Brändö har jag alltid tyckt att det här huset var lite malplacerat bland alla gamla trähus. Men det var ändå något med det här samtalet som gjorde mig upprymd. Vi bestämde träff senare i helgen. Då skulle vi traska över och kika på det tillsammans.

Försökte dämpa min iver eftersom sånt som låter för bra för att vara sant oftast brukar vara det. Att jag efter åratal av husjakt mitt i allt får ett samtal om att köpa grannhuset, som är både överkomligt i pris och skick, och precis på den plats jag önskar. Och inte nog med det – här har vi en underbar dam som säger att hon vill att just vi köper. För att huset betyder mycket för henne och att hon vill att en riktig brändöfamilj ska ge liv åt det igen. Och att vi kan sälja i lugn och ro, hon har inte bråttom.

Sånt händer inte på riktigt.

Och vi åker och kollar. Allt känns pirrigt. Det är mycket som ska göras. Jag tycker om det. Gillar huset. Gillar gården. Men det är också mycket som ska göras, och jag är ju ingen husmänniska. Jag kan ingenting och jag vet ingenting. Innan vi ska gå ger ägaren en nyckel så vi kan kika på det i lugn och ro igen. Smart, är hon.

Ringer in pappa och pappas kompis Kristian för dubbelkoll. Ringer in svärmor och svärfar. De är försiktigt skeptiska, försiktigt positiva om varandra. Någonstans känner jag kanske att det inte kommer såna här chanser så många gånger. Sumpar jag den här får jag sitta i vår pyttelilla trea livet ut. Ruttna där medan väggarna kommer allt närmare.

Går i smyg över på kvällarna. Känner in fiilisen. Vi räknar och har oss. Springer till banken och konditionsgranskar. Och så håller vi andan. Det må bära eller brista. Vi ger ett bud.

Vi sitter helt tysta i soffan. Barnen har somnat. ”Herregud, hon mejlade, hon godkände budet”, säger jag. ”Okej”, säger Sami. Och så sitter vi tysta jättelänge.

Jag tror att vi båda sväljer och tänker ”Shit, vad har vi gjort?”. Vi skulle ju ha en lägenhet! Vi skulle ju inte ha ett hus! Vi kan inte sköta en gård! Vi fixar inte ett gammalt hus från 50-talet! Vi behöver inte ens 250 kvadrat! Herregud, hur mycket vatten över huvudet kan man ta? Sedan säger ingen något mera. Tror vi lägger oss. Sover på saken.

Men det fina är att ägaren är det mest flexibla som går i ett par skor. Vi får sälja i lugn och ro. Renovera under tiden. Dessvärre säljer vi supersnabbt. Bara efter 8 dagar accepterar jag ett bud. Och sedan blir det eld i baken. På en dryg månad ska vi renovera så pass mycket att vi kan flytta in. För då ska vi vara ute från Gula huset.

Skulle jag ha vetat hur jobbigt det skulle bli skulle jag aldrig ha gjort det. Under den mest hektiska jobbmånaden någonsin (Bertills & Jung har aldrig haft så här tjockt med beställningar!) har vi också renoverat, tömt och flyttat. Det har varit asjobbigt, men också fantastiskt kul. Dels för att jag har fått hänga så mycket med pappa, Kristian, svärmor och svärfar (och mamma som varit här på helgerna). Utan dem skulle det aldrig ha gått. Jag har nog sagt det förut, men jag och Sami har båda vunnit första pris i föräldralotteriet. Fatta att jag till och med pappas kompis Kristian från Karis har frivilligt jobbat hos oss i TVÅ VECKOR!

Tänk att få ha så bra människor i sitt liv!

Mycket i den här historien är för bra för att vara sann. Det var liksom inget drömhus vi köpte. Men det ha varit ett hus som har vuxit för varje dag. Jag blir glad när jag kommer in här varje dag. Även om det fortfarande är full kaos överallt.

Men omständigheterna.

Att det där där fina samtalet över kastrullen en sketen tisdagkväll ledde till detta. Att jag nu ligger här som en husägare bland miljoner av flyttlådor. På den bästa platsen på jorden. Tänk att vi fick bo kvar på Brändö! Att vi bara fick bära lådorna 30 meter över häcken! Att vi hittade superfina grannar som köpte vårt hus! Att våra familjer hjälper oss så mycket! Att allt tenderar lösa sig! Jag är så tacksam för så mycket. Chocken har lagt sig. Allt känns så rätt.

Men speciellt tacksam är jag för att vi fick det där samtalet. Har slagit mig många gånger, att det verkligen lönar sig att skrika högt om vad man önskar sig här i livet. Mitt i allt är det någon som svarar på ens önskningar! Tack du härliga människa (jag tror att du kanske läser här) som valde ut oss och sålde det här huset till oss!

Ibland händer bra grejer när man vågar hoppa på galenskapståget!

fullsizeoutput_3650

Här ser ni barndomshem 1 och barndomshem 2. Lyckliga gatan!

Sånt som folk har sagt som jag har tänkt på lately.

Några gånger per dag hör man nya juttur som får en haja till. Som gör att man reagerar lite extra och tänker till. Det behöver inte vara stora grejer. Utan det kan också vara små, vardagliga, obetydliga saker. Här kommer några grejer som jag har reagerat på under de senaste dagarna.

1. Jag lyssnade på Thomas Bodströms intervju i Värvet (ni vet, den forne svenska justitieministern som numera livnär sig som författare och advokat). På frågan om han är lycklig svarade Thomas att han innerst inne tror att det strider mot människans natur att gå omkring och vara lycklig. Nu gissar jag att varken han eller jag har vetenskapliga belägg för detta, men det lät ju fiffigt. Han ansåg det ingalunda kan vara ett naturligt tillstånd för människan att vara instagramlycklig hela tiden. Mest lunkar man allvarligt framåt. Människan, med sina tusentals år av livserfarenhet, borde rimligtvis veta att det kommer toppar och dalar hela tiden. Att det kommer oerhört lyckliga stunder, sedan kommer det röviga, sedan kommer det strimmor av lycka igen. Det kändes som en skön inställning till livet. Lyckan, som obruten och konstant, är en myt. Det här tog jag nöjt till mitt (allvarliga, svarta) hjärta.

2. …vilket för mig vidare till en lite liknande grej. Jag lyssnade på en annan podd igår kväll. Ted i Ted och Kaj-podden pratade om när en kollega i förbifarten slängde ”Säg 3 bra saker som har hänt idag!” åt honom och han var oförmögen att ge ett bra svar. Här fick jag mig en aha-upplevelse! För det här måste vara en av mina absolut främsta egenskaper (förutom att vara SJUKT ÖDMJUK, ahah). Att jag när som helst skulle kunna lista 50 bra punkter om dagen som gått. Jag är kanske inte direkt instagramlyckan personifierad, men herregud så jag är bra att se ljust på tillvaron varje dag. Brukar så gott som dagligen humörduscha mig själv (oftast när jag lägger Mysse om kvällarna) genom att funtsa på bra punkter som är på gång i livet (tänk så bra att aldrig behöva grubbla på det svaret – har liksom färdigt en lång dagens high-monolog).

3. Sedan lyssnade jag på en tredje podd (gör jag något annat än lyssnar?). Där hajade jag till när en person sa något i stil med ”Jag tänker bara ta ansvar för vad jag säger, inte för vad folk hör”. Där är jag faktiskt helt av annan åsikt. Jag tycker inte att man kan resonera så. Det här handlade om att personen i fråga är rätt så frispråkig och provocerande i sociala medier. Men så där generellt tror jag inte alls på att man som avsändare bara kan tänka på sig själv, utan jag anser att man också har ett ansvar i hur budskapet landar hos mottagaren. Så där överlag har jag inte mycket till övers för folk som säger elaka saker och slätar över det med ”men jag måste ju få säga vad jag tycker” eller ”det är ett fritt land, alla måste få säga sin åsikt”. NEJ. Om du inte kan säga något snällt – vänligen håll igen. Man ska visst ta ansvar för vad folk kan tänkas höra. Så gör schyssta människor.

Ja, det var dagens öronöppnande skörd från Gula huset. Har du hört något fascinerande den senaste tiden?

fullsizeoutput_306c

Om folk ändå visste hur bra vi har det här.

Har rört mig i många nya kretsar under det senaste året och har således berättat om mig själv och min bakgrund för många nya människor. Så där som man gör när man träffar nytt folk för första gången. ”Egentligen är jag hemma från södra Finland, men sen flyttade jag … bla bla bla”.

För ett tag sedan frågade en tjugoplussare från Nyland hur det kom sig att jag faktiskt stannade i Österbotten. Många studerar ju där, men de kommer ju hem igen? Längtar jag aldrig hem?

Kom på mig själv med att säga ”jag flyttade till Vasa för att studera och sedan fastnade jag där”.

Fastnade.

Det var antagligen så jag kände i något skede. Att jag ofrivilligt blev kvar på en plats där jag egentligen inte hörde hemma.

Men det är ju rent av absurt att jag säger så fortfarande. För faktum är ju att jag väljer Vasa varje dag. Om och om och om igen. Så jag korrigerade och sa: Jag bor i Vasa för att man kan leva ett så oerhört bra liv där!

Vart jag än ska så finns det inom 15 minuter. Till och med till flygplatsen kommer jag på en kvart. Till Botniahallen, till Fennia Arena, till tåget, till affärerna, till jobbet, till dagis, till skolan. Allt är så nära! Allt är så lätt. Det finns parkeringsplats överallt. När jag jämför med kompisar i stora städer som slösar absurda timmar per vecka på kollektivtrafik, så är vardagen i Vasa så okomplicerad.

Vasa känns storleksmässigt som den ultimata staden för mig. Under det senaste året har helt nya världar öppnats för mig. Så småningom förstår jag hur allt hänger ihop, samtidigt som det hela tiden finns nya saker och nya människor att upptäcka. Tillräckligt stort för att jag ska orka andas, tillräckligt litet för att jag inte ska drunkna i mängden. Alldeles ultimat för att bygga starkt nätverk och hitta de personer jag behöver.

Har läst så många rubriker om att det finns massor av lediga tjänster i Österbotten som fortfarande saknar rätt personer. Nog är det ju konstigt med tanke på hur fin vardag här finns att tillgå! Billigt att leva och förmånligt att bo. Att inte fler tänker att ”Wow, ska vi testa på att bo i Österbotten?”.

Förstås lätt att säga när man väl bor här och redan har rotat sig. Men jag tycker ändå att det är så synd att folk inte vet vilka fina möjligheter här finns! Det har nog gått många, långa år sedan jag senast tänkte att jag ”längtade hem”. Vad är ens hem för mig? Kanske är det trots allt här jag är hemma?

Och så var det ju det där med människorna som jag ofta pratar om. Vet inte hur många gånger vi efter ett nytt människomöte på jobbet har sagt ”men tänk att de här har bott i Vasa hela tiden!”. För att inte tala om alla nya, fiffiga företag som dyker upp hela tiden. Det är en ynnest att få vara med och leka! Jag tycker det är så roligt att träffa folk som gärna vill satsa i Vasa. Som vill prova nytt i Vasa. Den kreativa scenen är mkt levande just nu.

Fastnade gjorde jag kanske en gång. När jag mitt i allt fick barn med en man som så himla gärna ville bo i Vasa.

Sedan fastnade jag för.

Vasa Strampen Linn Jung

7 (värdelösa) karriärtips för kvinnor mitt i livet

Den riksomfattande företagardagen firas i dag den 5.9. Den har vi tillbringat i Helsingfors med två möten och en föreläsning om kvinnor, business och risker (alldeles utmärkt sätt att fira företagardagen på!). På tåget ner hade vi en festlig stund när vi bläddrade i en handbok för karriärkvinnor som Anna fått i present för några år sedan. Boken är utgiven 2011. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Även om man ibland känner att vi stampar på stället gällande kvinnor och arbetsliv.

Och om vi ska se något positivt med boken, så är de i alla fall fint att se att tiderna förändras och utvecklingen går framåt. Boken består av hundratals tips till kvinnor (som i princip går ut på att härma traditionellt manligt, kallt och asshåligt (bra adjektiv!) beteende.

Som avslutning på den här fina dagen ska jag dela med mig av sju (värdelösa) tips. Kort och gott kan man säga att vår företagarbana har gått ut på att göra precis tvärtom. En riktigt fin företagardag önskar jag er alla! Speciellt ni som svettas med nya företag i höst. Som fyller i blanketter, drömmer och angstar. Hoppas ni får klacka runt med viktiga papper (ingenstans stod det någonting om att läsa på så in i helvete, jobba hårt, dyka upp i tid och vara snäll – tänka sig!).

Enjoy!

69512465_2481065455459896_3599569570601369600_n

70170928_2389881384600070_7388679187596312576_n.jpg

69611062_677719322747235_1051170770132140032_n

69638736_2384447021793856_7077544674273001472_n

69649550_1402769403232874_8819171079785283584_n

69715820_2477742835581622_7238044630007152640_n

69856609_753928535052313_4566433822089936896_n

Håhå.

Ett försiktigt hej från en gammal vän.

Blogg2019.jpg

Jag förtjänar egentligen inte det här. Att så här många människor möter en tom ouppdaterad blogg varje dag de klickar in här (förra söndagen såg jag att närmare 950 personer var inne – tänk så enträget ni kämpar!). Jag pausade lite, som ni märkte. Så där som man gör ibland.

Men sanningen är ju att jag är en skrivande varelse. För varje litet glädjeskutt som händer i min vardag tänker jag fortfarande ”det här ska jag blogga om!”. För minsta lilla irritation tänker jag ”det här ska jag SÅ blogga om!”. Att leva utan att uttrycka sig är egentligen meningslöst, tycker jag. Att leva är ju att sätta ord på känslor och försöka leva enligt den väg som känns bäst. Att ha varit obloggad så här länge har delvis varit skönt och fritt, men också trist. Liksom får jag aldrig ånga av mig ordentligt?

I en spontan glädjerush postade jag en bild på insta igår. Bara för att jag plötsligt kände en sån otrolig tacksamhet inför allt som just nu händer. Visst, det är hela tiden mycket och jag vet, jag vet, jag vet att jag ska vara försiktig även med det roliga. Men det måste man väl ändå få vara? Jäkligt glad över att livet blåser i medvind?

Pratade om det här med en kompis igår natt när vi satt ute i den varma, mörka augustinatten. Ju äldre jag bli, desto närmare har jag hela tiden döden i mina tankar. Vet inte om det här är någon slags sen 30-års kris, eller om det bara blir så när man blir äldre. Spontant känns det som jag alltid är två tankar ifrån döden.

Jag minns när jag läste Sara Jungerstens roman #döden för många år sedan och inte på något sätt kunde relatera till huvudkaraktären Vivi som hela tiden såg döden lurandes runt alla hörn. För varje öppet fönster såg hon sina barns små skallar spräckta mot asfalten. I dag kommer jag ofta på mig själv att gå några steg för långt. Ofta är ett öppet fönster bara ett öppet fönster, men ibland blir de också spräckta skallar. Och nu vill jag verkligen understryka: Det här är inget som stör min vardag (dödsångest har jag faktiskt inte, haha). Men liksom vetskapen om att livet är här och nu, och att det kan ta slut när som helst går ofta bredvid mig.

Kanske är det för att många av mina vänner nyligen har mist nära och kära, att folk runt omkring mig har varit sjuka och att livet lär: alla får inte leva till slut. Och det här gör något bra med mig just nu. Jag menar, så fantastiskt jäkla bra att vi får leva! Att jag får vara med om allt det här som händer nu! På jobbet! Hemma! På fritiden! Barnen! Äktenskapet! Vännerna! Det är så fint att jag får vara med!

När döden med jämna mellanrum tittar till en i tanken, så hamnar man ju verkligen fundera över hurudant liv man vill leva tills man slutligen dör. Och det var egentligen dit jag ville komma i dag – det som jag också skrev på Instagram igår: Tänk så fint det är att inse att man inte skulle vilja göra något annorlunda! Så här vill jag leva. Jag skulle inte göra något annorlunda.

Faktiskt.

Både på jobbet och hemma händer det mycket nytt just nu (nej, jag ska inte skilja mig och jag ska inte ha fler barn, bara roliga, roliga grejer). Jag tycker om att leva där det händer mycket och där man kan drömma framåt. Att inte veta vad som står runt hörnet är min grej (vem har egentligen sagt att livet ska vara lugnt och kontrollerat?). Man får hålla sig på tårna. Och därför tror jag att jag behöver er i höst. Jag behöver få prata av mig här. Att blogga är så 2012, men jag har alltid varit en late bloomer. Nu öppnar vi kranen igen!

Roligt att ni ännu är kvar!

Säljes: En liten del av min barndom.

Som känt dog min högt älskade fammo Inger förra sommaren – och som ni vet är det mycket som ska ordnas efter att en kär person går bort. Det är med blandning av sorg, nostalgi, värme och lycka som jag nu bläddrar igenom bilder på fammos och faffas hus som nu säljs i Karis. Sorg för att jag måste ge upp tanken på att ta över det här huset. Jag älskar det här huset. Men det kan inte stå tomt och jag kan inte flytta från Vasa. Värme för att det här huset är en så stark symbol för min barndom. Följ med på en rundtur!

Egnahemshus till salu i Karis

60-tals romantiken har ju alltid legat mig varmt om hjärtat. Inte bara estetiken, utan också hela tanken om folkhemmet, framstegsoptimismen, vänsterprotester, bullabakande morsor med papiljotter i håret och blott en kanal på tv. Något mossigare finns antagligen inte, men det är nu bara en thing jag har. Jag kan bara se det här huset genom ett rosa filter. 1970 stod det klart på Observatoriegatan ovanför järnvägsstationen i Karis (den som före sammanslagningen hette Torngatan).

ORIGINAL

Många av möblerna vi har på kontoret kommer härifrån. Och det kan man ju kanske tycka att är aningen synd eftersom de skulle se så fina ut på bild. I synnerhet när fammo var så otroligt noggrann och vårdade allt (kläder, möbler, textilier, barnbarn) som om det var det sista hon hade. Många möbler flyttade in och ut med henne. Har alltid tyckt att balkongen som ni ser skymta utanför vardagsrummet är det bästa med det här huset.

Att varm tall tillhör mina tryggaste dofter beror mycket på tallarna här utanför. Minns också att fammo en gång sa det när vi var på picknick, att just varm tallskog är något hon förknippade med barndomen (ps. lägg gärna märke till den urläckra ytterdörren).

hus i karis 9

Ser ni potentialen med den här massiva balkongen? Om inte så är ni blinda. Tänk er soffor, matbord, sköna liggstolar och ett komplett vardagsrum utomhus. På första bilden ser ni trappen som leder ner till gräsmattan. Egentligen är balkongen mycket större än vad den ser ut. Så lyxig.

hus i karis 8

En lummigare bakgård får ni leta efter. Synd att bilderna tog innan fammos alla rosenbuskar och rhododendron slog ut. Jag var här i morse och wow:ade mig. Här kan man verkligen snacka skogen bakom hörnet. Där nere gick alltid fammo och plockade liljekonvaljer. Där finns också en stor hundgård, ifall det nu råkar intressera någon. Där bodde Lina medan hon ännu levde.

HUS I KARIS

Om mina barn skulle få ange en USP (unique selling point, som vi kapitalister säger) så skulle de antagligen säga ”att man kan springa runt runt i huset huset. Det här är ett hus som man aldrig behöver vända om i ifall man vill galenskapsspringa runt i ring. Själv skulle jag kanske också ange ”dörrar i original”.

HUS I KARIA4

Går man ner i källaren kommer man till en stor bastu och omklädningsrum. Vet precis hur fredag det doftar här.

HUS I KARIS 2

MEN SKIT I DET – för spana in rummet bredvid! Det som man i annonsen kallar för hobbyrum. I vår släkt går det under den anspråkslösa benämningen ”bröllopssviten”. Tror det härstammar från första gången min faster kom hem från Sverige efter att hon gift sig. När fammo bäddade så fint hon kunde. Säkert med nymanglade, storblommiga lakan. Som sig bör.

En gång var detta också pappas tonårsrum. Det var i det här fönstret som fammo och faffa firade ner en ”Kaffet är serverat”-skylt första gången mamma sov över hos pappa (fammo och faffa var för artiga och finkänsliga för att gå ner och knacka på). Det var också samtidigt som faffa presenterade sig som ”Palle – Peters äldre bror”.

ORIGINAL

I ett av sovrummet finns fortfarande små, små spår av fammo. Med den här mysiga stämningen ska jag lämna er. Men inte utan att säga 3 saker.

  1. Det här är pendlarens dream come true. Härifrån till Karis tågstation är det 390 meter (och därmed under en timme till Helsingfors).
  2. Om man vill bo i centrum och samtidigt bo i skogen, så är det här man ska bo. Som bonus är det supernära till Karis idrottspark (ishall, fotisplan, innebandyplan och icke att förglömma: handbollsplan). Allt finns här nära.
  3. I det här huset finns bara bra vibes. Det här huset har inhyst så mycket kärlek. De enda skelett som finns i garderoben härstammar från de gäddor som faffa hämtade hem från sina fiskeutflykter (och förresten så finns de inte garderoben – då hade nog fammo vänt sig i sin grav).

Söker du hus i Karis? Eller känner någon som gör det! Tipsa dem gärna om att här finns mera information, pris, kvadrat och fler bilder. Bara tanken på att huset kan få leva vidare gör mig glad!

Inget vet vi, ännu.

Jag har, likt många andra, skeppat iväg diverse barn på diverse läger denna vecka. Efteråt det slog det mig att varken jag eller Sami kollade igenom Matheos packning innan han åkte på Wild Kids-läger. Och inget konstigt med det – han fixar sådant. Ett tecken på att han börjar vara ganska självständig och pålitlig.

Fick mig att tänka på hur lite som är konstant när det kommer till människor och egenskaper. Hur mycket vi förändras över tid.

När Matheo var liten var han en soffpotatis utan dess like. Han var sen i den fysiska utvecklingen, ville aldrig äta själv, aldrig klä på sig själv och var sällan särskilt sugen på att leka med andra barn. Han var väldigt försiktig i sin framtoning. Gullig och snällast i världen var han ändå – och är fortfarande (oftast, i alla fall mot mig).

Men skulle aldrig i världen ha gissat att han är den som senare blev mest självständig av alla barnen. Att han skulle bli den som älskar idrott, rörelse och fotboll. Som kan precis allt om fotboll. Minns när han var fem-sex år och vi slutade med fotboll efter några tappra försök eftersom han ”kanske håller på att bli lite förkyld” inför varje match. Han var inte alls redo då. Vem skulle ha trott att han vid 8 års ålder mitt i allt skulle köra en totalvändning och få fotboll på hjärnan? Att han i dag aldrig skulle missa en träning, en skoltävling, en stafettkarneval etc. – hade gapskrattat om någon hade sagt det.

Eller att han skulle vara så bra på att packa väskor. Ringa samtal. Handla. Ta sig fram på egen hand. Axla ansvar.

Hade också sagt ”kommer inte på fråga!” om någon hade sagt att han en dag  fullkomligen skulle äta oss ur huset. Att denna långsamma, ointresserade slöfock skulle säga ”Mamma, överraska mig med nya smaker!” och ange ”Kammusslor med lime” som favoriträtt. Nå, det har de nog förstått allihop, förr eller senare, att mat ÄR livet.

När Milea var liten var hon så amper, orädd och så arg. Så himla svår att handskas med som förälder. Ändå är hon ändå den som är familjens absolut mjukast, känsligast och roligast i dag. Så här i trotsens tidevarv förekommer förstås en del utbrott, men i regel är hon en fruktansvärt härlig människa att hänga med. Hon har en komisk tajming som kan få mig helt på fall. Hennes minspel, röster och oväntade utspel vid köksbordet är något alla familjer (eller österbottniska revyscener) skulle förtjäna. Så svårt att förstå att den här levnadsglada människan var en sån ilsken liten bebbe.

Tror inte att hon själv vet hur talangfull hon är på diverse idrotter (hon bara har det), men det får hon klura ut själv. Tycker det är viktigt att hon gör det för sin egen del. Inte för vår del (och allra minst för sin pappas som trots allt är en av hennes tränare). Idrotta ska man alltid göra för sin egen skull. Inte för att man råkar vara born talent, utan för att det ger en glädje. Trots sina kämpiga första år har det fysiska ändå alltid varit på hennes sida. För en del kommer den direkt, för andra tar den tid att hitta. Men vem skulle ha trott att den här sköra babyn på 1,1 kg skulle ha haft det här i sig?

Och My, som har varit det barn som har haft mest svårt att släppa människor in på livet, som har varit så otroligt fäst vid mig, som till skillnad från mina andra barn har vägrat barnvakter och varit det blygaste barn jag någonsin har beskådat – vem skulle ha trott att hennes dagisinskolning skulle ha varit den lättaste nånsin? Jag förberedde mig för blixtar, dunder, jordskalv, himmel och helvete, men fick det smoothaste man kan önska sig.

Man kan aldrig veta vad vardagen och livet för med sig, hörni. Vem kommer jag att vara om 10 år?

Processed with VSCO with  preset

Suddiga hälsningar!

Trotsåldern i försommaren.

Jag tittar på dem över köksbordet. Oftast med höjda ögonbryn these days. De upplever någon sorts förfärlig trotsålder allihop. Alla på en gång. Tror den har drabbat mig också. För jag är så trött. Då brukar trotset smitta av sig på mig (svårt att vara pedagogisk och konstruktiv i tonen när man innerst inne vill ropa att alla ska hålla käften, helst redan igår).

I dag är det tre veckor sedan febern smög sig på i planet på väg hem från Stockholm. Sedan dess har jag varit mer eller mindre krasslig (grattis på treveckorsdagen, min ovän!). En seg bihåleinflammation spänner i pannan. Och My fick feber inatt som kronan på verket. Tusen grader i sovrummet när solen stekte in imorse. Tung luft. Och där någonstans mellan lakanen låg My i en svettpöl och var kokhet.

Bingo.

Tror att det här är kroppen som säger att den behöver softa. Och det finns faktiskt inget jag hellre skulle göra än låsa fast mig i en vilostol på Replot och .. kanske läsa en bok? Dricka 3 liter vin och bada bastu i dagarna tu. Lyssnar som bäst – för första gången på superlänge – på Innan du försvinner med Jörn och Rafael Donner. Så skönt att fly i en historia. Längtar efter att läsa. Länge. I samma stol.

20190602_162034

Men det kan man drömma om när barnen kräver någon form av 24/7 livvakt mellan sig för att överhuvudtaget överleva varandra. De äldre, som alltid varit så härliga mot varandra, kan plötsligt inte vistas i samma rum utan att sakerna flyger, blodet sprutar och någon gråter. Och någonstans ligger My i ett raseriutbrott. Vad är det meeeed er? Säger jag minst tio gånger per dag. Vad ääär det som har hänt? 

Men kanske är det en lång, tung vinter som har hänt. Den här tiden på året brukar de (vi) vara trötta och då brukar det synas i mängden konflikter. Tills vi vänjer oss med ledigheten och varandra. Kanske lägger det sig snart.

Det verkar i alla fall gå lite bättre när vi bor på Replot. Ska snart flytta ut permanent, har jag tänkt. Tror också trängseln här hemma gör att barnen snabbare blir uttråkade och arga på varandra när de fysiskt är nära. Själv känns det också som om jag kan leva lite bättre där. Det blir tyvärr ingen semester i år och då får man bara göra det bästa man kan av kvällar och morgnar. Återhämtningen är livsviktig just nu – speciellt när man har ett jobb som inte sköter sig själv. Och en kropp som är trött.

20190602_130659

Har gått i arbetshandledning en tid för att lära mig hantera mina resurser, mina styrkor och mid tid. Jag tycker det är skitsvårt att leva som jag vet att jag borde. Långsiktighet har ju aldrig varit min juttu. Utan jag tenderar bränna ljuset i båda ändor. Och vissa dagar gör jag det fortfarande. Skillnaden är i alla fall att jag ser det nu. Förr trodde jag att det var så ”man gjorde”. Men jag lär mig. Och jag stakar ut gränser. Trampar över dem. Har ångest. Backar. Vilar. Testar igen. Någonstans kanske jag hittar balansen. Det har varit överraskande mycket svårare än jag trodde.

Men det är i alla fall sommar. Vi är alla friska. Det finns långa, härliga, ljusa kvällar och helger som är till för vänner, god mat och långa bastubad. Fotbollsmatcher, turneringar och solstolar som väntar på min terrass.

20190602_131240

Snart är vi här!

Har jag slutat blogga?

Den frågan brukar jag ställa mig ungefär varannan dag. Men det har jag väl inte? Eller har jag? Kan en blogg ta slut? Kan den det om man har bloggat över 18 år av sitt liv? Jag hoppas inte. Jag väljer att se den här fasen som en liten svacka.

Så där som äktenskap kan vara. Ibland kommer några riktigt goda år, sedan kommer några tuffare. Och sedan kommer ett uppsving igen (när barnen flyttat ut, haha!). Också i ett bloggliv finns toppar och dalar. Ibland skriver man mer, ibland hinner man mindre.

För det är inte precis som att orden har tagit slut. De bubblar inom mig, tillsammans med ihopskrynklade tankar längtar efter att komma fram och rätas ut. Så mycket som vill uuuuuut. Det är bara det att dygnet – fortfarande – har för få timmar för att man ska få in allt man vill. Vet ni? Så här i livets mest intensiva fas – med jobb, små barn och sjukt mycket hobbyer – får man bara acceptera att min tid kommer.

Eller så gör den inte det.

Men jag drömmer ännu om att det snart ska komma en tid när jag orkar stiga upp en timme före barnen vaknar, koka kaffe, lägga på lite skön musik och sedan blogga fram dagen i lugn och ro. Nu känns det ganska långt ifrån. När klockan ringer – eller My börjar skruva på sig – känns det ännu som om natten gärna fick pågå lite till (eller så är det bara jag som inte är så bra på morgnar). Jag försöker klura ut var mina bloggluckor i fortsättningen ska finnas. Förhoppningsvis kikar de fram snart.

I dag hittade jag en sådan på tåget ner till Helsingfors. Ville egentligen skriva något om vår resa, om aborträtten, om sommaren, om min coaching, om hur mycket jag brukar gråta när jag ser på gamla bilder av barnen. Men det var svårt att komma in i rätt mode på ett slutsålt tåg, i en stökig restaurangvagn. Vill jag skriva om något som är viktigt, så måste det göras med känsla. Man kan inte bara fulblogga bort det viktiga.

Därför fick ni bara ett själlöst dravel, haha. Men sånt får ni leva med. Istället ska jag lämna er med en feelgood-bild från i lördags. Hade glömt bort att det finns så här turkosa hav i Europa. Men det får vi återkomma till en annan gång! Häj!

fullsizeoutput_230d

Låt 8 dagars lugn börja.

Känslan i kroppen just nu: Underbar.

Det har varit en hardcore vecka på alla sätt. Inte nog med att jag skulle jobba in två veckor i en – utan jag passade också på att dra på mig en fem-före-döden-dagisbobba av My och fick således jobba in två veckor med en klädsam 38 graders feder. Men jag klagar inte. Några gånger per år kan man kanske medge att det är utmanande att vara företagare – och det är främst de gånger man blir sjuk i pressade lägen.

Men om det är något vi generellt har på vår sida i det här bolaget, så är det hög arbetsmoral. Har vi lovat något – ja, då banne mig levererar vi. Jag är ingen förespråkare av att man ska jobba som sjuk – verkligen inte. Men med tanke på att jag imorgon ska åka bort en hel vecka med familjen, så var det bara att svälja mina Buranor, bita ihop, banda sommarprat, skriva alla texter som väntade på hög, förhandspublicera alla kundjobb på Facebook, skicka in alla texter, ladda upp bilder och mejla tusen pers. Ibland finns inga goda alternativ. Att skjuta upp blir bara jobbigare för mig själv.

Sånt är livet.

Ibland.

Friheten som företagarlivet erbjuder under årets övriga veckor väger ändå upp de här tunga sjukveckorna när man verkligen får kämpa för att hållas på banan. Å andra sidan får man vara glad för att den här feber-hosta-snor-svackan kom nu – och inte på resan. Hellre än urjobbig arbetsvecka än en förstörd semester.

Och vet ni? Tidigare i dag sedan leverade jag det allra sista kundjobbet. Trots att jag hostar och snorar, så känns det som om min feber släpper nu. Solen skiner, väskorna är packade och lättnaden börjar sakta titta fram. Det har varit ett jättetufft år och det här är något av en belöning. Imorgon åker vi bort hela familjen!

Svärisarna har varit helt oumbärliga för mig i år, och det var mer är rätt att de skulle få åka med. Åh, det ska bli så skönt! Bara god mat, sol, mina bästa människor och lite paus i hjärnan. Inte ett stressmoment så lång ögat kan nå.

En av oss är i alla fall redo!

1970-01-01 02.00.00 44.jpg

Till dem som behöver lite mer kraft i vardagen.

Inlägget skrivs i samarbete med Project Liv.


I dag är det mors dag
och det finns mycket man kunde säga om det. Om jag fick säga allt jag vill säga skulle vi antagligen sitta här ännu imorgon kväll.

Moderskapet innefattar alltid mer än vi någonsin kan sätta ord på. Så mycket glädje. Så mycket rädsla. Så mycket ilska. Så många skratt. Så många knip i magen. Så mycket mer av allt. Inget visste man. Ändå kastade man sig ut. För vad kan man annat göra?

I dag ska jag berätta om en liten kväll av värme från i vintras. Tänker att det passar så bra just i dag, när vi hyller det mänskliga i att vara mamma och människa. I vintras var vi bjudna på besök till Strömsö för att se Miika få sin drömdag uppfylld av Project Liv.

Det var på alla sätt en fantastisk kväll. 11-åriga Miika och hans mamma Monica kommer jag sent att glömma. Jag har kämpat mycket under vissa perioder för att hålla huvudet över ytan (att avla barn är inte riktigt min grej), men det finns vissa som får kriga mer än andra. För några slutar kriget när barnet är ute, för andra börjar det då.

Monica är en av de sistnämda, vars kamp började efteråt.

Miika föddes med en kromosomavvikelse som ingen annan i världen har. Jag ska inte dra hela storyn, men låt oss säga så här: det har inte varit lätt, på något plan. Vägen har inte bara kantats av Miikas utmaningar, Monica har också kämpat mycket med sig själv (ni kan läsa mer här och här).

Redan när mina egna barn hostar grovt och spyr i flera dagar känns det som om oron vrider om en och äter upp en inifrån. När Monica berättade sin historia är det svårt att ta in hur stora lass vissa får att bära. ”Man får inte mer än man orkar bära”, var det någon som sa. Men jag undrar.

Monica berättade hur svårt det är att sova när Miika ständigt bränner av 5 sekunders andningsuppehåll, eller hur svårt det är att sova när sömnapparaten (som ska hjälpa honom med uppehållen) för sånt oväsen. Att inte få sova på flera år gör en galen. Också de härligaste, varmaste och finaste människor smulas sönder. Den styrka som krävs för att barnskyddsanmäla sig själv, den kommer jag för evigt att beundra.

Men det var inte det jag skulle prata om i dag.

Utan jag skulle berätta om Project Liv och kvällen i vintras. Jag har förr berättat att Project Liv ordnar drömdagar för personer som behöver, det känner ni till. Miikas morfar hade tipsat om drömdagarna. Och Miika hade blivit vald! Monica bedömde att han äntligen var i ett sådant skick att han kunde åka iväg – ända till Vasa. Glädjens dag!

Miika älskar att göra mat. Och hans största idol är Micke Björklund! Buäh, redan det här upplägget gjorde mig riktigt blödig. När jag såg detta på Instagram och visste att Micke väntade på Strömsö.

På tisdag morgon när Miika, mamma och morfar anlände med tåget fick de först inleda sin vistelse med frukostbuffet på Astor och koppla av på hotellet. Sedan fick Monica åka på en kinesisk stressbehandling på Wasa Wellness. Under tiden fick Miika gosa med King charles-spanieln Nero på hotellrummet. Efteråt möttes alla upp på Friends & Burgers. Senare hämtades de upp på hotellet för att eskorteras till Strömsö för att överraskas av Micke Björklund. Ah, ni skulle ha sett!

IMG_8894.jpegIMG_8897.jpeg

Efter den här kvällen växte min respekt för Micke med flera meter. Vi vet att han är en skojig prick och att han gör god mat, men det är egentligen inte det som imponerar på mig, alls. Utan snarare de facto att Micke kan ta sig an en pojke och vara hans värld för en kväll. Vem som helst kan lära sig att laga mat och dra skojsiga jokes men det krävs ändå lite (nej, mycket!) hjärta för att tålmodigt och fantastiskt underhållande ställa till plättkalas så brandlarmet tjuter över hela Strömsö (true story).

IMG_8811.jpeg
IMG_8780.jpeg
IMG_8815.jpeg

Och de stekte och stekte och stekte! Och plättarna var så goda! Och de tog ju aldrig slut. Gick inte att ta miste på glädjen i allas ögon och magar. Vilken kväll!

IMG_8841.jpegIMG_8824.jpeg
IMG_8850.jpegIMG_8891.jpeg

Kvällen avslutades ännu med överraskningspresenter från Project Liv. Här fina Mirella som fixar det mesta kring alla drömdagar. Kläder, skönhetsprodukter ..

IMG_8887.jpeg

.. och Project Livs superhjältemantel!

IMG_8881.jpg

Och förstås: Mickes alla kokböcker!

Mycket pallar jag här i livet, men det här blir nästan för mycket. Det var en så fin kväll och jag vet att det gav familjen kraft i vardagen framåt. Drömdagarna är en hjärtesak för Project Liv och jag vet att de har betytt mycket för många – även om de sällan syns utåt eftersom alla familjer inte orkar eller vill ha sällskap. Är så tacksam att jag fick följa med och visa er.

En drömdag kan ordnas till exempel efter en tuff behandling eller efter en svår operation, för ett långvarigt sjukt barn, syskon, föräldrar eller hela familjen. Alla kan få sina drömmar uppfyllda! Även familjer med barn som avlidit kan nomineras.

Spana gärna in det fina mästerkocken i matlagningsprogrammet nedan! Som Antonomia gjorde på plats. Ska man bli nästa Micke Björklund behövs definitivt ett pilotprogram!


Till Monica
vill jag önska en riktigt glad morsdag. Och till er andra vill jag ännu påminna om att du kan bli stödjande medlem för 30 euro per år. Pengarna går bland annat till fina möten som ovan.

Du kan smidigt bli medlem genom att betala in 30 € till Project Liv r.f:s kontonummer FI76 1113 3000 6201 91. Kom ihåg att sätta namn och kontaktuppgifter i meddelandefältet. Genom att uppge din mailadress vid inbetalningen får du medlemsbrevet två gånger per år. 


 

Vad är du rädd för?

När jag var liten var jag rädd för mycket. Att jag skulle tappa bort mina föräldrar i butiken. Att jag skulle bli kvarglömd på främmande platser. Att någon skulle bryta sig in i vårt hus (och eftersom mitt rum var närmast ytterdörren skulle jag bli mördad först). Men mest av allt fruktade jag att jag skulle göra bort mig bland folk (ugh, bara tanken på att jag skulle måsta skaka hand med släktingar på fammos kalas gjorde att jag inte alls ville åka dit – jag var så blyg och obekväm – kände att jag inte alls kunde bottna i en så stel och konstlad gest som att skaka hand).

Men generellt kanske man kan säga att jag slösade orimligt mycket tid på obefogad oro. Blev aldrig kvarglömd. Blev inga inbrott. Blev heller inte mördad om natten.

I något skede svängde det helt och jag var plötsligt orädd för allt. Från 15 och framåt var jag närmast odödlig och fri från rädslor. Att vara ängslig och nervös är det mest förlamande som finns – och det var skönt att slippa skiten. Har många gånger tänkt att det var så praktiskt för mig att få första barnet när jag var jätteliten (nå, liten och liten, men jag var 21), för jag förstod verkligen inte att vara rädd för något. Allt var bara härligt, rolig, odödligt.

Inget förstod väl jag om hur mycket som kunde gå snett.

Tänkte på det imorse när jag startade 5.30 från Vörå (i snön – med sommardäck) att jag faktiskt är lite räddare av mig nu för tiden. Rädd för att något hemskt ska hända mig, Sami eller barnen. Körde således i snigelfart (max 60!) hela vägen till Vasa. Hade verkligen ingen lust att köra av vägen och dö när det var superhalt. Och när Sami dessutom var i Sverige.

Har ägnat minimalt med tankeverksamhet åt bilolyckor under mitt vuxna liv, men sedan jag var millimeter från att krocka för ganska exakt ett år sedan, har jag allt oftare kommit på mig själv att helspänna kroppen varje gång en långtradare susar förbi. Ingenting är särskilt odödligt längre. Har blivit livrädd för att få sladd och hamna snett i mötande körfil. I synnerhet de gånger jag har med hela gänget i bilen.

Kroppen minns och livet lär.

När vi flög hem i turbulens från Stockholm sist, tänkte jag att livet eventuellt slutar här, vi störtar och faller döda ner. Och barnen får växa upp utan mig. Här har vi flugit av och an över hela världen i 33 år utan minsta lilla tanke på att det ska hända något dåligt. Men sini nu!

Förra helgen när barnen hade somnat och lamporna hade släckts på Replot fick jag angst när jag plötsligt kom på att jag hade serverat världens guldläge för en yxmördare. Jag hade skrivit i bloggen att jag var ensam med barnen på Replot, ute på vischan! Där låg jag och stirrade i taket och väntade självupptaget på att någon skulle bry sig och orka komma ut och mörda mig. Fick slå mig själv i ansiktet för att få bort synerna för mitt inre, hur vi hysteriskt springer omkring, alldeles blodiga (typiskt första-helgen-på-stugan-syndrom – ifjol var det ju samma med vargarna!).

Brukar ibland drömma om att två poliser i uniform knackar på dörren och de behöver inte ens säga något för jag skriker reda rakt ut. Vet ju redan att han är död.

Skärmavbild 2019-05-04 kl. 19.58.12

Även om det är fruktansvärt dränerande att angsta inför så här förskräckliga saker, så är det också väldigt logiskt. För sanningen är ju att jag har väldigt mycket att förlora. Ju äldre vi blir inser vi att ingenting i livet är särskilt logiskt, rättvist eller förutsägbart. Och ju fler människor som finns hos oss, desto fler olyckor hinner hända. Ju fler människor vi älskar, desto fler älskade människor kan vi förlora.

Läser den otroligt fina intervjun med Maarit Feldt-Ranta i HS. Läser om Bo Kronqvist. Hör om en bekant 12-åring som i veckan förlorade sin mamma. Det finns mycket oväntat som kantar vår väg genom livet.

Att gå omkring och vara rädd anses sällan som särskilt konstruktivt. Men å andra sidan har jag lärt mig två viktiga saker under de senaste åren: 1. Man ska säga högt det man drömmer om. 2. Man ska säga högt det man är rädd för. Allt brukar gå mer åt rätt riktning då. Känns också lättare i hjärtat.

Om jag som ung slösade mycket tid på obefogad oro, så anser jag min oro vara mer befogad nu. Det är klart som knackkorvspad att man får vara orolig för dem man älskar mest av alla! Att jag ens har så här mycket att njuta av – och helst inte förlora – är något jag får vara tacksam för. Som vi alla ska vara tacksamma för!

Nu ska vi åka hejmåt från Helsingfors. Med Anna kan man förresten aldrig vara rädd. Tryggare kvinna vid en sida finnes ej. Tjohej!

Processed with VSCO with c1 preset

Touchdown: Österbotten.

IMG_2162

Barnen på Smulterö i somras.

Min första kontakt med Österbotten var Britten. Det är min bästis Karins mamma. Britten var från Österbotten, och det hördes när hon pratade, en annan sorts rytm i språket (Nykarleby har en annan intonation än Karis).

Jag minns en släkting som en gång sa ”De är så underliga i Österbotten. Religiösa fanatiker allihop. Bibelbältet kallas det”. Växte således upp i tron att det var något spännande, konstigt och annorlunda som fanns där någonstans uppe i landet. En värld som var sin egen.

Förutom Britten, som trots mina vilda föreställningar om österbottningar var som de flesta andra mammor i byn, hade jag inga andra kopplingar till Österbotten. Kände ingen där. Visste knappt var detta mytomspunna landskap fanns. Hade aldrig någon orsak att åka dit. Jag hann bli 19 innan jag första gången satte min fot inom de österbottniska gränserna.

Samtidigt som jag och mitt gäng tog studenten i Karis gick en massiv flyttvåg från Ekenäs och Karis till Vasa. Jag skulle kanske inte kalla det boom, men plötsligt var vi många, från samma kretsar, som plötsligt fick för oss att Vasa kunde vara ett roligt – och udda – alternativ. Pang sa det, så var vi jättemånga från gänget som bodde här. Nathalié, Linda, Malin, Elin, Hanna, Janne, andra Janne, Fia, Tommy, Jonas, Otto, Emmi, Emme, syrran och många, många fler.

Minns första gången när vi körde in i Vasa. Det var försommar och varmt. Vi var ashungriga och stannade vid McDonalds som då ännu fanns på torget. Lupala körde och jag och Nathalié hade slöpluggat ministrar och politiska system inför inträdesförhöret. Allt kändes nytt och spännande.

Såg fram emot alla laestadianer.

Om vi snabbspolar bandet, så kom vi båda in på statskunskap på Åbo Akademi. Och vi flyttade in på Formansgatan. Malin och Linda började på Novia. Och Linda blev vår granne. Hanna och Janne visste allt, visade oss allt. De här första åren var magiska på så många sätt. Vi drack orimliga mängder sprit och hade så fruktansvärt roligt. Det är speciellt att studera i en mindre studiestad där packet är lite mer samlat. Kan dock inte påstå att vi deltog i många studierelaterade evenemang – tror vi gick på exakt en sitz under alla år. Men det jag försöker säga är: Vasa var en otroligt välkomnande miljö att komma till 2005.

Men laestadianerna lyste tyvärr med sin frånvaro. Inte hittade jag heller någon som gick i kyrkan. Än mindre någon som pratade om Gud (snacka om falsk marknadsföring). Det närmaste jag kom religiösa österbottningar var fortfarande Britten som jobbade i församlingens barnklubb i Karis när jag var 5. ”Vi sätter oss i ringen” och medhavd saftflaska motsvarade verkligen inte det excentriska sektledarskap jag hade byggt upp för mitt inre.

Däremot välkomnade Österbotten oss med en otrolig värme. Vet inte hur många gånger jag under det första året sa meningen ”Men nog ääär ju folk så trevliga här!”. Det var en så djärv kontrast till den ganska okänsliga, hårdkokta machostilen vi kom ifrån. Det var helt nytt det här med att ingen var sarkastisk, utan istället genuint intresserad. ”Hej! Roligt att träffa dig! Vem är du?”.

Om vi snabbspolar bandet igen, så kan man säga att jag, så här 14 år senare, valde att stanna här. Under perioder presenterade jag det som att jag ”fastnade här”, med en antydan om att det inte riktigt var frivilligt. Längtade hem när de flesta av mina vänner som flyttade hit med mig flyttade hem igen. Ingenting kändes lika roligt då. Magin över den fantastiska staden Vasa svalnade. De åkte hem med examenspapper, jag satt hemma med oavslutade studier och en nyfödd bebis. Vem var jag nu? Vad gjorde jag ens här?

Men gav Vasa en ny chans. Studerade klart. Jobbade mig in i nya cirkar. Fick nya vänner, bekanta, kollegor, grannar. Nya människor via barnen, via fotboll, via vänners vänner. Och plötsligt insåg jag att jag återigen bodde i en region full av potential. Ju äldre barnen blev insåg jag också att Vasa är en otroligt bra stad för familjer och barn att växa upp i. Allt är nära och utbudet är stort. Lätt att bygga upp ett kontaktnät, samtidigt som man kan gå många, många varv runt stan utan att känna en enda. Nu är det inte bara Sami som vill bo här, nu är Vasa också mitt val. Brändö i synnerhet.

Och som vanligt: allt är oftast så roligt som man gör det. Och just nu tycker jag det finns massor av människor som ser att det finns bitar som fattas i Österbotten. Men som tar tag i det. Fyller ut hålen och skapar ett Österbotten som folk vill bo och leva i. Bristen på attraktiva, nytänkande arbetsplatser var något som jag själv tyckte fattades förr. Jobbar på det som bäst. Har också många kompisar, och en man, som jobbar med att skapa goda förutsättningar för junioridrotten här. Vill man ha något, så får man se till att dra sitt strå till stacken. Det har jag alltid uppskattat med Österbotten. Handlingskraften, kreativiteten, förmågan att se potential. Och viljan att ta itu med den.

Jag mår bra av att verka i en sådan miljö. Tycker om det lilla och det stora i Österbotten och jag är så vansinnigt stolt över Österbotten i många sammanhang. Även om jag alltid har haft lite svårt att identifiera mig som österbottning, än mindre att mina barn faktiskt ÄR infödda österbottningar. Men nu är det nog bara att LÄGGA SIG STOLT OCH PLATT, för kronan på frikkin’ verket kom nu i veckan när det framkom att jag är en av tio nominerade till Årets österbottning. Blev så jätteglad. Vilket jättefint erkännande!

 

Skärmavbild 2019-05-01 kl. 12.04.25

 

Speciellt den sista meningen var fin. En positiv och personlig bild av Österbotten. Och det var egentligen dit jag ville komma i dag. Min bild av Österbotten har minsann förändrats genom åren (trots att jag bosatte mig med en kyrka som granne har jag fortfarande inte hittat mina sekter – måste kanske leta mer norrut). Jag tror att jag, som utomjording, många gånger har en bättre bild av Österbotten än vad många infödda österbottningar själva har.

Upplever många gånger en klädsamt ödmjuk hemmablindhet, eller ett rent förakt, mot hemstan, hembyn, heimani. Ett försiktigt mindervärdeskomplex. Kanske har det att göra med samma fenomen som gör att jag har svårt att se mig som österbottning. Vill ändå inte riktigt erkänna. Som om Österbotten skulle vara något sämre.

… vilket är ju helt befängt. Österbotten är så jäkla bra på så mycket. Vi har ju alla anledningar att vara stolta över oss själva, vår härkomst och vår iver som jag just nu upplever att pyr under ytan. Österbotten kommer hårt på så många fronter. Kulturen, tekniken, innovativiteten. Ser framför mig att vi snart kommer att vara i framkant när det kommer till nya innovativa arbetsplatser. Ni vet, att oanvända uf-lokaler på landsbygden kommer fyllas med nytänkande frilansnätverk som sitter mitt i skogens lugn och jobbar över hela världen. Ja ja ja, drömma kan man alltid.

Tack för den här fina nomineringen!
Ska leva på den ett tag till.

Vem är det egentligen som vill ha det så här?

Processed with VSCO with c1 preset

Värsta supermegaturbo träningsvärken i dag efter helgens fysiska ansträngningar. Innan vi åkte hem från sommarstugan krattade jag så mycket jag orkade och bar en massa möbler (och vatten och ved och parasoll och tunnor och gud vet vad). Det känns i axlarna i dag. Att delar av kroppen som sällan används har varit i flitig användning.

Och härligt är väl det!

Vi pratade faktiskt om det med Jessica och Bäbä (mina nya vänner på Parad), om hur galet lite man som människa måste anstränga sig i dag. När man tänker på det, så skapar vi hela tiden en ideal som utgår ifrån att vi kan ligga i soffan och så sker allt runt omkring oss. Vi behöver egentligen inte ens gå ut längre  för kläder och mat levereras till dörren numera. Inte behöver vi träffa människorna live heller, för de finns ju med oss i handen, i mobilen.

Och har du Google Home så behöver du inte ens stiga upp ur soffan för att släcka lamporna, du kan bara befalla och röststyra. Gissar att det bara är en tidsfråga innan vi  minskar skrivandet på våra mobiler och istället börjar prata med Google assistenten. Ser ju redan på barnen, att de pratar med mobilerna och ger kommande – ”öppna youtube”  -istället för att skriva. Snart går vi väl alla och ropar kommandon ut i luften, som om det var helt normalt.

Nu drar jag i hårda växlar här, men så där generellt kan man säga att det är jäkligt lätt att vara människa i dag. Och med lätt menar jag att vi har så många hjälpmedel i vardagen som gör att vi slipper skitgöra som generationer före oss har lagt mycket tid – och fysisk ansträngning – på (robotklippare, robotdammsugare, tvättmaskin, diskmaskin, vedklyvare etc.)

Det blir verkligen väldigt påtagligt, bara efter en helg på Replot, att vardagen i stan är väldigt soft. Bara det att man måste gå utomhus på toa, hämta ved, diska och kratta gör ju att man aldrig hinner sitta stilla. Och jag mår ju så himla bra, märker jag. När jag håller i gång och gör någon nytta. Hinner tänka ut alla tankar samtidigt. För en gångs skull.

Får mig att undra lite över vem det som egentligen vill ha den här världen vi bygger just nu. Där allt egentligen bottnar i att du ska göra så lite som möjligt, i en så isolerad miljö som möjligt (ja, jag överdriver – har fått det från mamma). Älskar min surgubbiga fråga här: Men ska det nu verkligen vara bra med att få matkassarna levererade till dörren och att du aldrig behöver skriva att-handla-lista (för assistenten tog redan ditt röstmemo)? Är det nu sedan det som ska göra oss till lyckliga människor?

Ja ja ja, kanske.

Kanske inte.

Själv är jag i alla fall så nöjd över träningsvärken i axlarna och peace of minden i hjärnan. Mår så bra när jag får vara i fred, i tystnad, med tallskogen i ryggen.

Fint att få ha foten i två världar.

Vi är här nu.

Processed with VSCO with c1 preset

Jag tror ingalunda jag är ensam om att premiärsova på en sommarstuga just ikväll. I Minimani imorse träffade jag tre bekanta som köpte sommarstuga-opening-starter-pack (ni vet, golvmopp, toapapper och korv). Alla hade något maniskt, magiskt i blicken. Inte fullt så äcklig feeling när solen skiner utanför och man har peppat hela vintern. NU SKA MAN ÄNTLIGEN FÅ ÅKA UT!

Och lättnaden nu när allt är städat. Eller allt var väl kanske lite att ta i. Men huvudbyggnaden i alla fall skinande ren och nu ska vi övernatta här ikväll (utom Sami som ska på kalas – eller som Milea muttrade surt när han inte kom med: ja ja ja, gubbfest och gubbfest).

Det här med sommarhus är verkligen världens i särklass bästa koncept. Den som i tiderna kom på det borde verkligen få medalj. På något sätt tycker jag ett fritidshus (eller sommarhus) markerar just det så fint. Nu är det fritid. Nu är det sommar. Nu ska vi vila. Nu ska vi njuta. Glad över att få bo i ett land där en sådan kultur råder väldigt starkt. Glad över att få göra premiär så här tidigt också. Tror aldrig vi har sovit här i april förut.

”Åh, det är verkligen så lugnt här” har Milea sagt flera gånger i dag. Svanarna tokbrölar ute i viken (vad är deras juttu?!). Det är ungefär det enda som hörs. Men vägrar titta åt stranden-hållet, för där har vi ännu snö som stör mina annars så somriga vyer. Orkade inte ens städa ur bastun ännu. Håller mig här uppe på terrassen nu och avnjuter att den värsta städrumban är över.

Någon annan gång när jag har en annan vuxen med mig ska vi lägga upp studsmattan, plocka fram alla utemöbler och bära in en ny soffa. Sedan kan sommaren komma! Men nu tror jag bestämt vi ska tända ljusen ovanför matbordet, hälla upp ett glas vin och mysa till det med småfolket.

En riktigt härlig lördagkväll tillönskas!