Nilla Fischer, tack!

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 19.10.35.png

Ah, det finns så många fina förebilder i den här världen som vår. Ibland känns ju vissa saker bara helt hopplösa, men så kommer det någon underbar liten jävel och tänder till en igen. Tänkte på det i måndags när barnen hade tjatat på mig om att de ska få se första delen av Fotbollsgalan 2018. Den kom så sent, så jag ville säga nej. Men så sa jag i misstag ja.

Och tur var väl det, för där fick jag se en gammal goding – Nilla Fischer. Gåshudsmoment när hon vann Diamantbollen (kvinnliga motsvarigheten till Guldbollen). Gråthulken från helgen kom nästan igen. Det är något med kvinnor, som i samma rum som Zlatan, knyter handen i fickan och ryter till. Ugh, nerven i hennes röst var så bra.

Skulle nästan vilja skriva ett fanmail. Wow. Tack för att det känns lite bättre i en fotbollsmorsas mage.

– Om jag stod här i dag som man, med den karriär jag haft, så hade jag aldrig mer behövt oroa mig ekonomiskt igen, för mig och mina barn. Vi spelar för att vi älskar sporten. Vi spelar för livet. Därför vill jag säga till er tjejer: Sluta aldrig spela fotboll. Sluta aldrig kämpa för jämställdhet. Känn ingen tacksamhetsskuld. Vi är värda så mycket mer.

Precis som Nilla sa i sitt tal, så uppstår jämställdhet och rättvisa sällan av sig själv, utan man måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska nå dit. Ojämställdhet inom idrotten är ju något som jag får brutalt kliande utslag av (det gör mig alldeles galen, milt sagt).

Centrum för idrottsforskning kan man till exempel se den här (något nedslående) grafen. Klicka på bilden för att ta del av mer statistik. Det skulle ju inte behöva vara så här.

fullsizeoutput_d44.jpeg

Det händer mycket inom idrotten just nu, både på junior- och seniornivå, men samtidigt – och som vanligt – går allt så låååångsamt. Uppskattar när sådana som Nilla påminner oss om att vi har lång väg att gå. Och att kvinnor ensamma inte kan föra den här kampen. Ska vi ha en jämställd idrottsvärld måste alla hjälpa till – också männen (hoppas Zlatan blev lika tagen som jag!). För visst kan det irritera en till vansinne, att hennes liv hade sett helt annorlunda ut om hon hade varit en man.

Men hey!

För att avsluta med en solskenshistoria:

I fjol namngav Nillas moderförening Verums GOIF byns idrottsarena efter henne. När arenan bytte namn från Sorkavallen till Nillavallen blev den enligt uppgifter den första idrottsplatsen i världen som uppkallats efter en kvinna. Fint ändå.

Här kan du se Nillas tal.

Sökes: Medarbetare med gott hjärta

I dag är en extrafin dag, för i dag gick Project Liv ut med sina rektyreringsambitioner i Vasa. Vi söker nu en medarbetare som ska sitta med oss på Bertills & Jung. Jag vet att det finns många varma, kreativa själar här bland mina läsare i Österbotten, som säkert gärna skulle jobba med att göra vardagen för långtidssjuka barn och deras familjer lite roligare.

Vad? Ansvarsperson för Liv i vården Hur? Projektanställd på 70 % När? Januari – december 2019 (eller enligt överenskommelse). Möjlighet till fortsättning.

Project Liv vill som sagt skapa mer glädje och trygghet i vardagen för långtidssjuka barn och deras familjer – oberoende av barnets diagnos. Med mottot ”to bring back a lost smile” är Project liv en starkt växande förening med fokus på drömdagar, glädje i vården och olika stödformer för familjerna.

Arbetsbeskrivning

Den vårdansvariga ansvarar för samarbetet med sjukvården och fungerar som huvudkontakt till vården. Den vårdansvariga bär ansvaret för Project Livs olika sjukhusleveranser (beställer, packar och levererar pysselpåsar, partypacks, föräldrakit) till barnavdelningarna samt ansvarar för de färgglada sjukhusinredningarna på sjukhusen och ambulanserna runtom i Finland. Hen bygger även upp samarbetet med övriga patientorganisationer, föreläser och jobbar med Project Livs synlighet i Vasaområdet.

Vi ser gärna att du har: • Lämplig yrkeshögskoleutbildning, till exempel sjuksköterska, hälsovårdare eller socionom • God muntlig och skriftlig förmåga i svenska och finska • Körkort och tillgång till bil • Erfarenhet från barnsjukvården (erfarenhetskunnig räknas som merit)

Men det är viktigaste är att du har: • Ett gott hjärta som står bakom föreningens värderingar • En brinnande passion för att glädja långtidssjuka barn och deras familjer i vardagen • Ett genuint intresse och ödmjukhet inför målgruppen • Ansvarstagande och noggrannhet • Social kompetens, initiativförmåga och kreativt tänkande • Förmåga att se helheter, kunna prioritera och fatta beslut • Förmåga att kunna tala engagerande inför publik • Förståelse av vikten av Project Livs insats i familjernas svåra livssituation • Vilja att utveckla det arbete som påbörjats inom Project Liv

Project Liv erbjuder meningsfulla och mångsidiga arbetsuppgifter – med glädjen hos det sjuka barnet i fokus. Du har stor möjlighet att utveckla föreningen och din egen arbetsbild.

Ansökan med CV inlämnas senast 25.11.2018 kl.16.00 till nina@projectliv.fi

Metod: Mycket mat.

Jag är ju en rätt så enkel människa – och kan således berätta att en av de bästa grejerna jag har läst i höst var när Blondinbella skrev att det är omöjligt att spurta i sin karriär om man ständigt är hungrig eller tänker på mat. Tog det till mig omedelbums och såg det som en absolut sanning. Herregud så man blir hungrig och trött nu när det blir mörkt! Har ni märkt?

Isabella skrev att hon brukar gå upp i vikt 2-3 kilo under de perioder under året när de har som mest att göra, hon äter alltså mer för orkens skull. Har tagit det som en målsättning nu under november. För faktum är att jag skulle kunna äta dygnet runt nu. Är så vrålhungrig hela tiden. Kanske försöker jag kompensera uteblivet dagsljus (som vanligtvis gör mig pigg) med mat. Bränsle som bränsle, liksom. Öser på!

I övrigt håller jag helt med i det första resonemanget. Ingenting här i livet blir bra om man går omkring och känner sig hungrig. I synnerhet om man är en sån här känslostyrd människa som jag, som inte alls kan fokusera eller tänka klart när magen kurrar. Allt skiter sig för mig om jag blir hungrig. Därför blev jag glad över påminnelsen: När jag ska jobba länge och effektivt, så ska smörgås- och bananbufféerna stå uppradade på skrivbordet. Yes. Kex? Choklad? Socker? Ja, kyllä!

Jag vet, jag vet. Socker är inte bra för kroppen. Men betraktar november som en slags krissituation. Jag är inte gjord för det här. Alls. Får bara tänka överlevnad just nu. Och då tycker jag faktiskt att socker är en rimlig metod. Ska man ta sig igenom detta är alla (alla!) medel tillåtna!

I krig, kärlek och november.

2018-11-13 07.29.26 1.jpg

Nr 17.

Fars dag! Man skulle kunna säga mycket om det, men vi har redan läst 438 pappahyllningar på Facebook. Ni ska få slippa det här.

För det var trots allt en fin helg att vara mamma. Jag sov alldeles för lite och gnällde alldeles för mycket, men däremot hämtade jag mycket kraft ur Milkens tekniktävlingar i Seinäjoki.

Jag har alltid vetat att Milea är ovanligt cool (så där krasst sagt har hon levererat under press since birth). Men det är ändå otroligt fascinerande att se hur vissa bara har det där i sig. Att vissa föds med tävlingsnerver. Jag vet ju att hon tycker om lagsport och trivs i sitt lag, men eftersom hon enbart har sysslat med lagidrott har jag aldrig sett henne tävla på egen hand. Fick se en helt ny sida i helgen.

2018-11-11 09.19.41 1

Milken (nr. 17) var den enda svenskspråkiga som hade kvalat vidare till distriksfinalen i sin åldersklass – och alla deltagare och funktionärer var således finskspråkiga. Jag klädde på mig en vit väst och följde med som saattaja på banan ifall hon inte skulle förstå något.

Inför varje bana kom noggranna finskspråkiga instruktioner, varpå jag upprepade allt på svenska. Och varje gång sa hon typ ”Det är lugnt, mamma, jag kan det här” eller ”Jepp, jag vet, det här har jag tränat med pappa, minimi tre beröringar och skott först efter vita linjen – det här kan jag”.

Man ba: Ok.

Vi funderade först om vi överhuvudtaget skulle åka. Tänkte att det säkert blir så håååårt motstånd (och för att jag kanske tycker att det finns roligare saker att göra 6.30 en lördagmorgon än att dra upp tre barn ur sina sängar och ensam köra till Seinäjoki i lera och duggregn). Men sedan ångrade jag mig på sista anmälningsdagen: Ähh, som förälder ska man uppmuntra! Skit samma hur det går – det är en fin erfarenhet i alla fall! 

Och så anmälde vi henne.

Kan inte påstå att det var ett beslut jag kom att ångra. Det var med stora, beundrande ögon jag fick se henne tävla. Så lugnt, så fokuserat, så lustfyllt. Tycker det är så stort att möta så där tufft motstånd och ändå kunna vara totalt avslappnad i sin egen insats. Det var max två försök per bana och det bästa resultatet räknades. Hon gjorde några missar, men ryckte på axlarna, laddade om och förbättrade. Aldrig sett på maken till mental styrka. Och när hon missade igen – så var det fine.

Här såg man verkligen stor skillnad på barn och barn. Eller ska vi säga: Tränare och tränare. Fick bevittna några skräckexempel på hur man inte ska göra som vuxen i tävlingssituationer (kan t.ex nämna pappa som skällde ut barn för usel insats på sista banan och barn som inte ens vågade försöka igen pga. rädsla för att misslyckas). Tänkte på hur värdefullt det är att BK:s åttaåringar får samma positiva bemötande – oavsett om de vinner eller förlorar. Igår såg jag medaljörer som grät för att de kände sig dåliga och föräldrar som oproffsigt stod bredvid och surade. Det var rent utsagt förjävligt att se.

Jag hade som sagt väldigt låga förväntningar på framgång innan vi åkte. Tror också att Milea tog det very cool. Vi kom inte för medaljerna – vi kom bara för att testa. Men jag såg redan på första banan att mental styrka kan vara helt avgörande. Att man vågar ta det lugnt och att man håller nerverna i styr (de som ville för mycket sjabblade lätt bort sig i all iver). Jag klockade inga tider på deltagarna, men känslan sa att hon låg topp fem på alla banor. Och jag såg att hon själv var nöjd efteråt.

Också när hon gjorde en helt galet bra insats på nästsista bana, men snubblade riktigt på slutet, och tappade irriterande poäng. Äsch, sa hon bara och drack. Axelryck. Nästa!

Två gånger hände samma sak. Riktigt nära skräll, men så olycklig miss på slutet. Men jag låtsades inte om det. Wow, skitbra! Vilken insats!

… vilket det faktiskt var. Hela vägen. Vi hade så roligt! Generellt tror jag på att bara fokusera på det positiva i tävlingssammanhang (man vet nog själv hur det ligger till med det dåliga). Lättare att ladda om när man är peppad. Tror inte vuxna tänker på hur mycket press de lägger på barnen när de ojvojar sig över deras ”misslyckanden” – en 8-åring ska inte behöva förhålla sin insats till en besviken farsa (det om något dödar lusten). Tror det är så viktigt att man får en glad famn – oavsett om man kommer först eller sist.

Det var hårda brudar i Mileas klass igår och jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att hon skulle stå sig så bra. Och när tävligen var över och flickorna skulle ställa sig på rad och poängen skulle presenteras var det bara bra fiilis i kroppen! Vilken stabil insats!  Så lugn! Så proffsig!

Speakern läste upp placeringarna från sjätteplats till guldmedalj och när Mileas namn inte kom på varken sexan, femman eller fyran, så landade storhulken överraskat i strupen! Herregud, hon kanske får medalj? 

Och när bronsmedaljen hängdes över huvudet på Milea Mannil fick en harkla sig djupt och pilla bort skräpet i ögat. Vilken dag! Jag var så stolt över att hon njöt.

2018-11-10 01.10.25 5

Tre centimeter längre satt hon i framsätet på vägen hem (med fyra portioner sushibuffé i magen – skojar ej – fyra!).  Så värt!

4 bra ögonblick från veckan som gick.

I november glömmer man hux flux bort allt vad positivt tänkande heter. Eller nu ska jag inte säga ”man” när jag egentligen menar ”jag”. Försöker tappert hålla gladlågan vid liv, men nästan en gång per dag slocknar den – och så får en kämpa igen! I skrivande stund sitter jag på 04.55-tåget till Böle och just i dag kan det vara riktigt hälsosamt att öva sig på att se livet från den ljusa sidan (om vi säger som så: varken sinnet eller staden var direkt jätteljus när jag hoppade på cykeln imorse!).

Men hey – vi ska se det från den ljusa sidan. Låt oss istället fokusera på fyra riktigt bra ögonblick från veckan som gått.

1. I onsdags var jag bokad i samband med Folkhälsan i Lappfjärds 80-års jubileum. Hade äran att föreläsa om mina egna erfarenheter kring utmattning inför en riktigt härlig publik. Det finaste var ändå efteråt när jag pratade med en bloggläsare som kom fram och berättade att mina texter och min blogg haft en avgörande betydelse för hennes eget tillfrisknande. Jag tänker nästan aldrig på min blogg ur det perspektivet – och det kändes riktigt varmt i magen. Liksom wow. Tack!

2. Igår hade vi ett kort och kraftigt möte med en nybliven frilansare som kom och kollade på ett hyresbord till oss. Jag frågade försynt vad hon tänker om framtiden och när hon i så fall kan tänka sig att överväga att flytta in (de flesta backar ändå, har det visat sig), så hade inga större förhoppningar om ett riktgivande svar. Döm om min förvåning när denna ivriga dam med tindrande blick sa ”Ja alltså, hur skulle det vara – kan jag kanske komma redan på måndag?”. JAAA! Mitt i allt har vi en ny i familjen. Eftersom jag är i Seinäjoki mest hela helgen blir det Annas man som får ta skruva-ihop-alla-ikeamöbler-nakkin (så där går det när man gifter in sig i ett företag).

3. I dag var det meningen att jag skulle delta i Yles livesändning av Näsdagen i Jakobstad, men det gick bara inte att få ihop det med tidtabellerna (jag sitter som sagt på tåget åt helt andra hållet just nu). Jag hoppas det går utmärkt för insamlingen ändå! I år stöder Näsdagen bland arbetet mot stympning och för att flickor ska få utbildning i Etiopien. Genom att skicka ett sms med texten Vega till numret 16499 stöder du näsdagsinsamlingen med 10 euro. Enkel grej att göra en fredag som denna! Håll hjärtat varmt.

4. Fick säga hejtå till vår praoelev igår, eftersom jag är på språng i dag. Sista dagen! Minns ni hur det var att vara på prao? Jag minns! Matilda har varit så duktig, punktlig och ambitiös. Har ju haft praktikanter på mitt förra jobb och tycker fortfarande att det är ursvårt att hitta lämpliga uppgifter. Man vill ju liksom inte visa dem förråden och säga ”Här! Red upp!”, utan på något enkelt sätt ge dem en liten inblick i hur vi jobbar. Det låter lätt, men är svårare än man tror! Ändå anser jag att praoelever hör till en viktig del av ett företags samhällsansvar. Det är skittufft att komma ut i arbetslivet när man är 15 år, så man får göra vad man kan för dem som behöver. Nu har vi haft vår första – och bra gick det!

IMG_2850

Nu går vi mot vinter! Byråns första. Yass!

Tack Svenskfinland för att allt är bättre nu än för 30 år sedan.

IMG_3557

Svenska dagen i dag, hörni.

Flera gånger i veckan slår jag huvudet i väggen och skriiiiker över hur mycket lättare livet skulle vara om jag skulle vara flawless på finska. För visst är det uppenbart, i det liv jag nu lever, att jag är född i en minoritet. Jag är inte ens i närheten av flawless.

Jag tänker ibland att jag måste vara en ovanligt obegåvad 32-åring som har varit utsatt för finska så här länge – och fortfarande stammar, ler hysteriskt och sväljer ändelserna i en hostning.

Språk är identitet. Och när jag tänker tillbaka på hur det var att växa upp på 90-talet så fanns det väldigt lite finlandssvenskt att spegla sig i. Det kom väl ett finlandssvenskt barnprogram en gång i veckan, men resten var Sverige-svenskt. Kanske fanns det någon finlandssvensk barn- och ungdomskultur någonstans, men den nådde mig aldrig långt ut på landet i Sannäs i Karis.

Vilket gjorde att man inte riktigt kände sig .. så viktig?

Jag minns att jag så gärna ville .. hmm .. hur ska jag säga? .. hitta ett större sammanhang? Var så avundsjuk på svenska och finska ungar som typ kunde ringa in till alla tv-program. Ha egna radiokanaler. Egna tidningar. Egna artister. Och alla tävlingar i Penny, Min Häst och Frida-tidningarna gällde bara i Sverige! Och där satt man i mitt emellan och hade liksom inget eget. När man någon gång råkade slå på teven när det kom något tv-program på finlandssvenska, så gick man nästan i taket! Stirrade med stora ögon!

Wow, där är någon som jag!

Minns när tv-programmet Hissen kom (åh herregud det var så braaaa!) och när ungdomsserien ”16” började (OMG!). Jag var antagligen alldeles för ung (jag var sju år 1993), men svältfödd på min egen kultur. Ville bara ha mer! Och på fredagkvällarna när jag och Lotta lyssnade på RadioX efter bastun. Lotta ringde alltid in och röstade på någon låt (jag vågade inte själv). Då fanns ännu inget X3M och ingen egen ungdomskanal, så det lilla man fick var en topplista på fredagkvällen. Fatta hur glad man var åt det – när man dittills bara fått sin beskärda del av Atte (Atte Atte han är här igen, min vän!).

Därför har jag varit så lycklig över att mina egna barn har fått ta del av så otroligt mycket finlandssvensk kultur under sin uppväxt. När de var små såg de på BUU-klubben varje dag. Och nu som större har de sett massor av bra webbserier på Arenan (de älskade till exempel Amanda och Sommarkollo – finns många av bra serier här). Extraroligt var det gången vi råkade gå förbi en Amanda-inspelning här på Brändö. Tror det är viktigt. Att finlandssvenska barn får se andra finlandssvenska barn.

För hur mycket jag än vill kunna finska, så kommer jag aldrig att bli något annat än det jag är: en finlandssvensk med rallyfinska. Och där har det kulturella en så stor betydelse för mig. Att jag får läsa finlandssvenska böcker, se finlandssvenska filmer, gå på finlandssvenska pjäser. Få ta del av miljöer och kontexter som är bekanta för mig. Att det görs kultur om sådana som mig, för sådana som mig. Då känner vi oss delaktiga. Då känner vi oss sedda.

I tider som dessa – när vi faktiskt inte kan ta våra språkliga rättigheter för givet – känns det tryggt och fint att vi har ett sånt himla bra kulturgäng i Svenskfinland just nu. Hohho så här finns många kloka författare, debattörer, tv-människor, skribenter, skådespelare, musiker, kulturnissar och mångmediala konstnärer! Ni ska ha ett hjärtligt tack att vi i dag har en mångfald som inte alls fanns för 30 år sedan.

Preach!

Pk-maffians missriktade skam.

Ny vecka! Ny tanke!

För en tid sedan berättade en kompis att hon på sin senaste semesterresa klimatskammades på insta (följare ifrågasatte och frågade hur hon hade tänkt klimatkompensera för flygen etc.). Jag trodde det mest var Blondinbella och stora influencers som blev ifrågasatta, men icke – också vi vanliga dödliga får vår beskärda del av frågorna. Vilket förvisso är bra. Men den här gången kändes det ändå lite missriktat när kompisen i fråga till vardags jobbar med hållbarhet (och lever ett ovanligt klimatsmart liv i övrigt – om man nu bortser från denna flajt).

Liksom: Måste man som människa göra allt rätt?

Alex och Sigge var inne på lite liknande spår i fredagens podcast. Att tiden vi lever i är så knäpp på det viset. Å ena sidan har vi rasister som häver ur sig värsta skiten överallt (vi har ett högerextremt uppsving över hela Europa och en Trump i Vita huset), och samtidigt har vi en så kallad (obs. ej mitt ordval) ”pk-maffia” som drevar sönder förhållandevis harmlöst folk på internet. De exemplifierade med att Schulman i sin Expressen-krönika slarvigt och olyckligt hade använt sig av adjektivet ”autistisk” för att beskriva en känslokall person. Det blev sedermera en twitter-storm kring ordvalet. Expressen tog avstånd och krävde ursäkt etc.

Nå kontentan var i alla fall: Att det i vissa fall känns så vrickat att vi ”går till botten” med ett felaktigt ordval i en krönika, samtidigt som rasister härjar fritt. Ungefär lika trögt känns det när en högst miljömedveten och klimatsmart person klimatskammas via dm:s – medan andra inte gör ett piss och går fria. Ibland känns det som om fel folk får skäll. 

Med det sagt säger jag inte att ordvalet var korrekt, eller att vi ska flyga ta flera långflajter per år. Vi behöver tänka igenom båda. Men ni fattar säkert vart jag försöker komma.

Trots den något nedsättande beteckningen (pk-maffian, pk-samhället – you name it)   har jag alltid älskat pk. Tycker om när saker och ting är .. ja, politiskt korrekta? ”Suuuck Sverige är så politiskt korrekt” hånar vissa, medan jag mest tänker: ”Åh, Sverige är så politiskt korrekt, underbart!”. Klart att man ibland ska ifrågasätta systemet, men gillar ändå en viss nivå av pk (det känns snällast så).

Men ja, tycker ändå det finns något i samtiden som skaver (eller som Schulman sa i podden: ”Ibland förstår man nästan gubbar som Claes Malmberg och Tommy Körberg som säger att de avskyr pk-samhället”).

Häromveckan nämnde jag (i ett större sällskap) att jag inte själv kan byta däcken på bilen varpå en person skrattade och sa: ”Pah, men du som är en sån feminist och jämställdhetsförespråkare – du borde väl rimligtvis kunna göra det själv!”. Ja ja ja. Jag andades in.. och öppnade munnen.

Men stängde den.
Log.

I don’t even.

Man skulle kanske kunna summera det så här: Alla som försöker göra en insats måste vara fläckfria – för annars gills det inte (urk!). Men de som inte gör någonting bra alls – är det någon som har tänkt på dem? Va va va? 

Nåja, nu ska vi inte börja veckan med så högt blodtryck. Kanske bäst att vi avrundar här! Låt oss vara riktigt ofullständiga och politiskt korrekta och härliga hela veckan! Välkommen november – nu ska vi kriga mot dig! Vapen? Mycket socker.

IMG_4755.jpg

Så som fler morgnar borde vara.

fullsizeoutput_cca

Wow. Ibland får till och med sådana som jag till det och förvandlas till en sådan som stiger upp före alla andra och gör banana cancakes före klockan slagit 9 (kunde förstås ha kallat dem för sina riktiga namn – bananplättar – men det lät inte alls lika frukostsexigt).

Det händer ju inte så ofta, men de få gånger det händer är man är ju inte så lite självgod när man får väcka de andra och hurtigt kvittra ”God morgon, frukosten är serverad!”. Att fota instagramvänliga frullebilder – dit räckte dessvärre inte orken. Jag var så fokuserad på att njuta av kaffet. Om det finns något här i livet som jag njuter av så är det morgonkaffet. Hohho så jag kan känna glädje i den stunden! Varje dag. Undrar om det är definitionen på sann lycka – de där fem sekunderna varje morgon när man avnjuter den första klunken. Ja? Ja!

fullsizeoutput_ccd

Precis när jag var klar med stekandet kom en sån här liten varm och gosig typ intassande i köket. Det kommer jag nog att ha svårast med när jag barnen blir stora. Får väl skaffa katter eller hundvalpar eller nåt för att kompensera. Barn är som bäst på morgonen och en sån här kram kan man nästan inte leva utan. Vi sket i gröten i dag och My åt två stora pancakes. Bara för att hon är så gullig!

Skrivbordsrealismen säger hej!

IMG_5325

Igår när jag tömde min kamera hittade jag en testbild som jag någon gång smällt av bara för att kolla att kameran funkar. Blev glad att se den eftersom jag tycker att den symboliserar vardagen just nu.

I bilden hittar vi en yoghurtburk med mandarinskal i (vi är rätt så urusla på att äta lunch i den här verkstaden just nu – det blir mycket mellanmål, mellanmål, mellanmål – just så där som man inte ska göra!). Vi hittar också tändstickor och några nerbrunna ljus (om det är något vi missbrukar här så är det tända ljus – man kan inte ha för många tända ljus – jajaja, famous last words).

Man hittar också reserverade Project Liv-mössor (de har sålt riktigt bra – här finns de om du vill beställa via webbshopen) och det finns urdruckna kaffekoppar (skönt att vi jobbar i en skön gemenskap där ingen hänger upp ”din mamma jobbar inte här”-lappar).  Här finns också måttband som My hittat i städskrubben och hämtat hit. Här finns egentligen allt man behöver för att ta sig igenom en dag! Mössa, vantar och sammetslampor. Parfymer på skrivbordet och läppstift i pennstället.

IMG_4116

Ha nu en riktigt härlig fredag, så ska jag försöka jobba iväg det sista! Häj!

.. och så lite Tintin på det!

I dag var en sån dag när jag på inga vis hade feeling att varva igång min inre köksa när jag kom hem från jobbet. Sami mötte mig i dörren på väg på nattskift, kylskåpet var tomt och hungern hos de små var stor (en extraspännande dag för mig – och kanske ännu mer spännande för min man, heh – eftersom jag och Anna har föreläst på ett seminarium för polisen i dag).

Så när jag kom hem sa jag: ”Nä vet ni, alla klär på sig! Nu drar vi till Tintin!”. Det har öppnat ett nytt hak två hus ifrån oss och om det var någon gång vi skulle testa det, så var det i dag!

fullsizeoutput_c95

Att mina barn hör till de matgladaste i hela världen – det  gör mig så glad. Om det är något vi delar i den här familjen, så är det kärlek till god mat. My var så ivrig att hon stal stora slimsor av gravad lax från Milkens Skagen-våffla och tryckt in FULLT i munnen innan vi hann hindra henne (vilket kanske inte uppskattades så där storligen av den gravade laxens ägare).

fullsizeoutput_c92

Jag hoppas att vi alltid ska kunna göra så här när barnen är vuxna. Umgås över mat i vardagen. Det här borde man göra oftare. Redan nu. Inte först senare. Bara dra iväg ut efter jobbet. Så skönt att bara få stiga in i värmen hos någon annan och bli serverad. Gott var det också! Tyckte vi alla. Så himla schysst personal dessutom.

fullsizeoutput_c96.jpeg

Kan ju också tillägga att jag fick exakt 0 av 10 jordgubbar från min egen portion. Finns det förresten något som signalerar småbarnsförälder mer än mjölk med sugrör? Nä.

fullsizeoutput_c9b

Om jag häromdagen sa att jag minst en gång per vecka ska försöka vara riktigt nöjd när jag kommer hem, så kanske den dagen var i dag. I dag var en bra dag. Bra möte på morgonen. Fina diskussioner när jag föreläste (och faktiskt roligt att få lyssna på Anna som pratade om ledarskap och HR-frågor – ändå rätt sällan vi föreläser på samma plats!).  Och så god mat på det! Bara 100 meter från ytterdörren.

Allt annat får vänta. Ikväll ska vi bara vara glada!

Om att jobba med målsättningar och belöningar.

fullsizeoutput_c6a

Så här ser Finland ut just nu. I en småstad nära dig. Det är grått. Fuktigt. Och så isande kallt när vinden viner in under kappan. Den här vägen gick jag hemåt idag efter jobbet. Och det slog mig: Jag har inte bloggat på 3 dagar! Wow, det måste vara något slags rekord.

De första ljuva smekmånadsveckorna är över nu. Nu är det hårt arbete och svettigt grovjobb som gäller. Allt det vi sålde in i höstas ska nu produceras och vi jobbar som små söta svin för att hålla huvudet ovanför ytan. Lär mig mycket om mig själv (att jag är en gnällare t.ex – jag är så överraskad över hur neggig jag är, haha) och lär mig mycket om omvärlden (fatta hur många spännande människor som passerar i mitt liv varje vecka!).

I morgon fyller vi 3 månader jämt. Det är ändå en svindlande tanke att vi bara har funnits i augusti, september, oktober. Jag tycker om att jobba mot tydliga målsättningar. Och med tillhörande belöningar. I höstas satte vi en ribba som vi skulle nå över fram till jul. Om vi når dit skulle vi få unna oss någon ansiktsbehandling och massage – och sedan bastu och skumpa i Wasaborgs poolavdelning efteråt. När vi i veckan kollade siffrorna ser det ut som vi är en pikipikiliten bit ifrån. Det börjar sakta dofta spa!

*slår imaginära kullerbyttor*

IMG_4658

Däremot borde jag kanske jobba lite mer med inre målsättningar. Det är lätt att mäta sig mot budget och omsättning, men det är inte lika enkelt att mäta sin egen level. Just nu lever jag efter en strävan att åtminstone en dag per vecka gå hem och vara nöjd. Och vet ni, det är ursvårt. Anna sa senast igår att jag måste försöka räkna upp vad jag har gjort efter en dag på jobbet – istället för att fokusera på det som blev ogjort.

Håller fullständigt med (gör ju massor bra varje dag!) men det är ju tyvärr bara det ogjorda som pinar på (även om jag gör massvis av bra grejer, så är det ju inte direkt så att jag vilar i stoltheten över mina värv kvällen lång).

Sami suckade djupt när jag klockan 22, efter att barnen hade somnat igår kväll, klädde på mig jackan och tog tre Ikea-kassar under armen och sa ”ajöss, nu måste jag fara till kontoret och bygga en poddstudio”. Men så här är det nu. Jag kan inte lassa över ansvaret på någon annan (typ en chef eller så). Det som är ogjort är ogjort. Och det är enbart och blott mitt ansvar. Men en dag varje vecka – ja, då fan. Då ska jag vara nöjd! I dag var nästan den dagen.

…tills jag kom hem och insåg att jag hade glömt en viktig grej. Men hey, i morgon är en ny dag! Det jag egentligen ville säga var att jag uppskattar tydliga målsättningar och delmål. Då är det lättare att ta sig framåt (även om det uppenbarligen inte så lätt att verkställa de inre).

Belöningar är livet!

Dagens outfit: Casual.

Till skillnad från våra andra barn har den yngsta ett medfött – och senare välutvecklat – intresse för styling (det finns en mycket synlig orsak till att jag kallar det för intresse – skulle vara lite försiktig att kalla det för begåvning i det här skedet, heh). Redan innan My lärde sig gå satt hon innanför dörren och prickade in sina små oförstörda fötter i våra svettiga jätteskor.

Nu vet det här med styling inga gränser.

Oftast räcker det med mössa, handskar, en medalj (alltid minst en medalj!) och ett par skor, men ibland bjuder hon till med smycken och halsdukar (eller Samis någon gammal t-shirt nonchalant slängd över axlarna). Sedan går hon runt och känner sig urcool. Eftersom det var söndag i dag blev det väldigt casual med bara Matheos skor, en medalj och Mileas vinterhandskar.

En snabb blick i spegeln, nöjd nick. Ei muuta ku menoks.

fullsizeoutput_c3cfullsizeoutput_c44fullsizeoutput_c42fullsizeoutput_c45fullsizeoutput_c3f

Recension: Maria och demonen.

Skärmavbild 2018-10-27 kl. 18.56.42.png

Igår skulle jag gå och lägga mig i god tid vid 20.00 (skulle tidigt upp och jobba på mässan i dag), men det gick inte riktigt vägen efter att jag såg att ”Maria och demonen” hade släppts på Arenan.

Har väntat på den. Dels för att det är Ben som har gjort musiken, men också för att jag tyckte så otroligt mycket om ”Tills cancern skiljer oss åt” som J-O Svarvar gjorde för något år sedan. Den är faktiskt en av de bästa svenska dokumentärer jag har sett, i hela mitt liv faktiskt.

Men nu var det vuxenanorexi på agendan.

Om ”Tills cancern skiljer oss åt” var en skriande smärta från början till slut (aldrig varit så plågsamt att se två människor som älskar varandra rivas ifrån varandra så där hjärtskärande) så resulterade ”Maria och demonen” i spända frustrationskäkar i 80 minuter. Aggghh. Sluta ljuga för dig själv så dääääär! Man vill skaka om henne och säga ”Fel fel fel fel, du har fel fel feeeeel – hör du inte själv hur korkat det låter?”. Men det skulle förstås inte hjälpa.

Det är ju det som är det knepiga i sjukdomsbilden.

Tycker det är så smärtsamt att se hur en sjukdom totalt kan förstöra en människans förmåga att se nyktert på ett liv. Att en så där smart kvinna (dessutom utbildad på området) inte kan se hur trotsigt och envist hon håller fast vid något som gör henne illa. Viktigt att påminnas om att intelligens inte alls har något med det här att göra. Att ha en så där fin man och fina söner – och ändå sjabbla bort värdefulla dagar. Det river i en. Hur kan det finnas så där tröga sjukdomar?

Täcket blev blött när Maria pratar om äktenskapet mot slutet. Vill inte. Vill inte.

Vill inte.

Tänker också att anorexi är en så osympatisk sjukdom (nå, säg den sjukdom som inte är det!).

Läste en svensk undersökning från i år som visade att antalet personer som lider av ätstörningar har ökat med nästan 40 procent de senaste 10 åren. Hit räknas anorexi och bulimi – självsvält och hetsätning – lite oklart hur det var med ortorexin (vad ortorexi egentligen innebär brukar det ju finnas lite oklara förklaringar på). Men ändå, det är ingen liten ökning på 10 år (ugh!). Tycker det är bra att någon breddar synen på ätstörningar. Det är inte bara en sjukdom som drabbar tonåringar. Vem som helst kan. Viktigt att minnas!

Jag blir berörd av filmen (gråter några trötta fredagstårar här och där), men också störd. Det känns underbart när hon – via hästarna – närmar sig kärnan till problematiken (som tittare vill man ha ett svar – och man får ett). Men sedan går det så attans snabbt på slutet att det inte känns trovärdigt (jag vill tro, men tror inte det minsta på att hon faktiskt är frisk). Tvivlar lite så där att: sägs nu detta för att filmen ska få ett lyckligt slut? Ni vet.

Men det sagt får vi ändå vara glada för att Maria gläntade på dörren till en tabubelagd värld. Skönt att se att psykisk ohälsa inte börjar vara någon big deal längre. Allt fler vågar berätta!

Själv gick jag i alla fall till sängs med lättat hjärta. Herregud så skönt att jag inte har ångest mera! Den där känslan – när Maria vrider sig om natten – dit vill man inte igen. Fy fan. Så tacksam för att få vara ångestfri och frisk och stark! Så många som är fast i diverse demonen. Kommer alltid att känna för dem.

Klart sevärd film!

3,5 näsdukar av 5.

Här kan du kolla.

Det är inte alltid jättelätt att vara rationell.

Processed with VSCO with  preset

I den här fasen av mitt liv är det mycket att stå i. Det är svårt att få alla pusselbitar att rymmas i ett dygn. Man pusslar, man stuvar om och man ligger i. Ändå är det nästan alltid någon udda del som saknas – eller plötsligt har man tre för många. Dear Lord, så jag ömmar för min förmåga att räcka till just nu.

Jag kom från en fantastisk tid. Den här tredje mammaledigheten var något av en gudagåva för mig. Jag var så fruktansvärt zen. Så utvilad, så rofylld, så i fas med mig själv. Jag försöker komma tillbaka till den känslan. Om det var något jag var bra på i fjol, så var det att räcka till.

Varje dag (nå, inte alla, men nästan) jag lade mig kände jag: ”Wow, i dag var jag skitbra!”. Jag hann med mig själv, jag hann med vänner, jag hann med barnen. Just nu är det egentligen helt orealistiskt att jag skulle hinna med allt det (harsch fact: ingen som nyss har gjort en storsatsning som företagare kan det). Och just därför skulle jag vilja hitta någon ro i vetskapen om att det förmodligen kommer att vara så här länge nu – men ÄNDÅ ska jag kunna slappna av om kvällarna och njuta av livet.

Jag är sämst i världen på att ha saker på to do-listan och samtidigt njuta av stunden. Om det är något jag beundrar så är det folk som ba ”Tjolahej, klockan är 16.00. Workmode off!”. Och så var det inte mer med den saken. Det kunde jag förvisso som anställd. Men nu är det så mycket mer som står på spel (kan inte riktigt släppa den stressen).

Och det är ju rent korkat att tro att jag någon gång ska få to do-listan under kontroll (och det vill jag ju inte riktigt heller, eftersom konkursen då står för dörren). Därför måste jag bara träna-träna-träna på att stänga av jobbet när jag går hem. Annars blir jag en olycklig människa till slut. Ah, så det är svårt att vara rationell!

Det låter ju så lätt!

Jag är i grunden en livsnjutare av rang. En som tycker om att lata sig, äta god mat, gå långa promenader, hänga med folk, mysa med barnen, läsa böcker, se serier med Sami sent om kvällen och vara allmänt oproduktiv. När jag får min beskärda del av det är jag i balans. Nu är det svårt att hinna med alla de här sakerna som egentligen triggar kreativiteten (finns inget som får mig att dö så mycket inombords som att fylla hela livet med jobb).

Men jag har också det i baktanken hela tiden: Så som det är nu kommer det inte alltid att vara. Början är alltid hårdast. Någon gång ska vi få skörda det vi krigar i vinter. Och om det är något jag är bra på, så är det att kriga! Däremot är jag så uruuuuusel på att känna ”Wow, jag räcker till!”. Går istället omkring med ett gnagande samvete för att jag själv anser att jag inte hinner med i det tempot jag skulle vilja.

Vill.
Sluta.
Med.
Det.

Sa faktiskt till mig själv i dag när jag kom bärande på två stora väskor, en vagn och en My på väg till parkeringen – att nog banne mig får jag vara nöjd när jag har harvat en lång dag med en ettåring sedan klockan 6.30. Fixat möten och jobb. Dammsugit på kontoret, tvättat golven, dammtorkat (och till och med köpt blommor!). Jag var så trött i armarna när jag skulle vika ihop vagnen i bakluckan att jag sa ”Nee-e, i dag tänker jag inte slösa mer energi på att ha ruttet samvete – inte klokt hur duktig jag har varit i dag!”.

Bokade till och med en kvällspromenad med Jenny för att styra bort tankarna.

Wow!

Och nu känner jag mig riktigt nöjd. Men hey – det var egentligen bara det jag skulle fråga: Hur bra är du på att stänga av to do-listor som pockar på? Hur gör du för att vara fri i hjärnan efter jobbet? Har du en of-off-knapp? Har du något bra tips på hur man kopplar bort borde-tankar när man ändå inte kan verkställa dem? Jag menar, efter jobbet har jag fullt upp med att älska ihjäl en familj (kan inte verkställa ogjorda jobb då!).

Tack för att ni är mina livslevande coacher just ikväll!

Racer mitt i natten.

Aldrig känner man sig så levande (och samtidigt så död) som när man cyklar genom ett beckmörkt Vasa klockan 5 för att ta det tidiga tåget mot Helsingfors. Det är tyst, kallt, kusligt och tomt. Men tycker ändå om det. Känns som jag har ett försprång mot världen.

Smög förbi svärmor och svärfar på gästsängen i morse och stängde dörren efter mig så tyst jag bara kunde. Mötte grannen och hunden i trappan. Huomenta, huomenta. Och så trampade jag så hårt jag kunde mot tågstationen.

Någon gång här i höstas, när jag cyklade mot samma pyjamaståg, i ett lika tomt och tyst Vasa, cyklade en märkbart påverkad person upp jämsides med mig. Han vinglade, viftade med armarna och pratade högt (oklart om det var åt mig, oklart om han alls registrerade min närvaro), och jag trampade hårdare hårdare hårdare för jag blev ju lite skrämd. Har lite svårt med oberäkneliga personer mitt i natten när inga andra människor finns omkring. Men hur hårt jag än cyklade kom han ändå lika hårt efter. Och vinglade av och an bredvid mig (huu). Mumlade argt och osammanhängande.

Det hela slutade med att jag våndades med monumentalt dåligt samvete hela dagen, i och med att han plötsligt tappade balansen och föll med cykeln när han körde in i betongklumparna som finns på cykelvägen nedanför på Brändöbron. I 0,2 sekunder sade min magkänsla att jag skulle stanna och se om han var okej, men det var något med överlevnadsinstinkten som sa ”nej, kör nu för fa-aan!”. Så jag kollade försiktigt över axeln och såg att han rörde sig, och sedan trampade jag så hårt som jag aldrig har trampat mot Anna som väntade på stationen.

Sånt där kan verkligen få mig att må skit.

Att, som man skulle säga i en Hollywood-film, leave någon behind. Men har blivit bättre med åren. Tänker att jag inte får vara dum heller. Mitt i natten kan jag inte gå fram till ropande, förvirrade, synbart påverkade personer – så är det bara. I alla fall inte om jag vill sejfa mitt fortsatta liv här på jorden. Vill alltid komma hem till kvällen.

Därför cyklar jag numera i galenskapsfart genom natten. I dag gick det alldeles utmärkt. Inte en själ var ute. Där framme väntade tåget vid stationen. Vagnen var varm, trygg och tyst. Kaffet var varmt och jag fick vila en stund.

Nu väntar en fin dag!

fullsizeoutput_975

Samma plats dagtid, så harmlös, så harmlös.

Samlar på positiva förebilder.

Nu som då händer det att folk hör av sig för att fråga lite kring sätesförlossningar. Bara i höst kan jag räkna till tre stycken. De som mejlar står ofta i ett vägskäl. Våga föda fel väg eller begära kejsarsnitt. Jag brukar säga att det gick urbra för mig, att man kan lita på proffsen (rekommenderar de, så kan man bra gärna give it a go!). Efteråt händer det att de mejlar och tackar. ”Tack för att du delade din positiva erfarenhet – hade aldrig vågat testa utan den!”.

Nu som då händer det att folk hör av sig för att fråga lite kring prematurbarn. ”Tack för att du delade din positiva erfarenhet, hade aldrig orkat eller vågat hoppats utan den!”.

Du har säkert egna exempel. När man har tänkt: ”Men alltså, det gick ju för dem! Nu banne mig testar jag också!”. För egen del har sporrande förebilder en så stor betydelse för hur jag agerar framåt. Goda exempel är mer eller mindre avgörande för mig när jag ska ut på nya vatten. Om man vet att någon annan har gjort det förr – och det har lyckats – känns det ganska lugnt.

Det är görbart.

Ibland är jag så envis att jag tänker att vissa saker är görbara trots att jag inte sett någon annan göra det. Eller som en viss Nelson sa:

“It always seems impossible until it’s done.”

Jag såg på Facebook att min frissa Emmas företag fyller 1 år nu. Minns så väl när jag träffade Emma på Brändö före hon och Sara tog steget ut och startade Ekta. Den där pirriga, nervösa känslan när vi åt glass runt fontänen. ”Visst stöder du mig om jag vågar?”. Men herregud, klart jag gör!

Och hur bra det fungerade för mig, när jag sedan stod i samma sits, påföljande sommar. Tänkte då mycket på Emma. Om Emma vågade – ja, då vågar jag nog också! Om Karin vågade! Om Peppe vågade! Om Sonja vågade!

Det är så mycket lättare att spegla sig i andra om man har den möjligheten.

Jag bollade bland några alternativ i våras när min mammaledighet sjöng på sista versen, men det var ändå hela feelingen kring Emmas och Saras företagande som lockade mest. Att vara en liten enhet som bygger sina egna ramar kring snällhet och jävlaranamma. Jag såg vad de vill skapa – och beundrade det.

Och precis som jag sa: Ibland är jag så envis att jag tänker att vissa saker är görbara trots att jag inte sett någon göra det. Som det här med barnvänliga jobbmiljöer, till exempel. Hoppas att vi framtiden kan få se någon tänka ”Men det funkade ju för Linn och Anna – kanske det funkar för oss också! Let’s do this!”.

Jag vet inte om det är bara jag eller om det anses lite barnsligt (och löjligt) att ha förebilder och idoler. Fast i och för sig är det kanske inte riktigt samma sak att okritiskt dregla framför Nick Carter i BSB som att se Emma driva ett företag.  Men själv tycker jag det är så värdefullt att identifiera person som jag känner igen mig själv i – och som gör någonting som jag också skulle kunna göra.

Att se att något är görbart gör underverk för motivationen.

Som när det händer bra grejer för klimatet. När något land har gjort åtgärd X som resulterat i Y. När någon kommun lyckats riktigt bra med integrering i olika former. När någon chef gjort något som har förändrat hela organisationen i rätt riktning. När det händer nydanande attitydförändringar inom idrotten. När någon människa lyckats göra något helt otänkbart – ja, då kan jag bli så inspirerad att jag går i bitar.

Just därför tycker jag det är så fint med sociala medier. Här har vi en utmärkt plattform att dela positiva historier. Som kan vara helt avgörande för hur vi vågar spela våra kort. Tack till er som delar och visar att människan är otroligt kapabel!

IMG_3557.jpg

Milea fyller för övrigt 8 i dag. Wow.

En stilla stund.

Bild 19-10-2018 kl. 18.32 #3 2

Minns ni tiden när en fullgod bloggbild var en slapp selfie med webcamen? Ja, jag minns och kan i hemlighet tycka att det var ganska skönt. När allt var lite mindre slipat och lite mer pixligt. Ikväll leker vi att det är 2007 (när systemkameror var något som enbart bekom utbildade fotografer). Hej!

Just nu sitter jag här. My har hittat en kakform som hon intensivt försöker ha ihjäl med en leksakshammare. Jag får således ”blogga i fred”. Resten åkte på hockey (Sportis spelar hemmamatch ikväll). Lotta och Mats och barnen har ju joinat i klanen nu. Så nu är vi ett glatt gäng på 11 personer som får hänga hela helgen.

Missionen är att fira Milken i morgon. Hon har tjatat och tjatat om att få åka och klättra, så siktet är inställt på ZIP Park i morgon, men uselt nog ser det ut som om Vasa bjuder på regn. Bokade för säkerhetsskull lite bowling. Få se då vad dagen bjuder på! Lyckligtvis har jag inte lovat nåt, så allt är bonus. Överraskningar är ju livet. Det är sedan gammalt. Något annat som är gammalt är Milken. 8 år. Det är inte klokt. Önskade sig sushi och musslor till middag. Så det ska det bli. Muy bueno!

Livet är för kort för att slösas på magont.

2018-10-17 09.46.23 1.jpg

En käftsmällsdag i dag! …kan man kanske säga – om man vill vara en dramaqueen. Men om man vill vara lite positiv, konstruktiv och gynnsamt inställd kan man kanske kalla den för lärorik. Och en framåtsträvande typ vill man ju gärna vara, så vi väljer det sistnämnda, va?

Det är nästan komiskt att se hur jag funkar när det kommer dåliga vibes emot. Först slår det knut i magen. Det liksom kniiiiiper till av uggghhhh. Knip, knip, knip i en kvart. Sedan går min hjärna i spinn och jag analyserar, analyserar, analyserar i mig själv. För att sedan landa i ett relativt bra lugn som låter ungefär så här: Jag gör alltid så gott jag kan – och nästan alltid gör jag det glatt.

För så är det ju!

Och då brukar uggghhhh:et släppa. Men det är plågsamma femton minuter innan jag landar där. Visst är det intressant att se att kroppen kan reagera så fysiskt på mentala grejer? Att det kan göra riktigt ont när någon säger något taskigt? Eller när man blir ledsen! Eller sorgsen. Eller bara allmänt har ångest. Som om man borde få sig en liten mental Burana för krampen.

Men det fina är att jag numera kan hantera det! Tänkte också på det i dag när jag cyklade hem. ”Wow – det gick över!” Förr var jag så känslig och lät dåliga vibes ta över en hel kväll. Våndades och hade mig. Men övning ger färdighet och rutin! Nu är jag mer rationell. Tänker att det viktigaste här i världen är att jag är snäll och proffsig. Snäll och proffsig. Snäll och proffsig. Med det kommer man långt!

Så fint att märka att man utvecklas och tacklar sin vardag på ett lättare sätt. Att livet är för kort för att kastas på magont och dålig fiilis. Mamma hade ett till peptalk när jag kom hem. Blev så uppåt att jag städade hela huset av bara farten.

Blev också så glad när jag insåg att morgondagen är torsdag och därmed mötesdag. Bästa dagarna är de dagarna när vi har huset fullt med folk! Speciellt bra folk som i morgon. Om det är något som får mig på gott humör så är det människor. Och inte bara jobbmänniskor – i morgon kommer min syster och hennes gäng till Vasa! Yass!

Egen pool.

Med min kamera (och kanske livet) som insats gick jag in i badrummet för att föreviga en bra stund. Ändå fint att ännu ha så små barn att man kan placera två av dem i samma badkar!

I dag var vi på en husvisning (nej, lugna puckar – det blev ingen affär). I huset fanns en pool och barnen (och kanske jag) försöker nu komma över besvikelsen att förväntningarna inte motsvarade verkligheten. Tur att Gula husets egen pool bjöd på glädjebad ikväll medan mamma och pappa hämtade ett lätt litet kvällsmål från Korv-Görans. Med nybadad bebbe och kebab och ris i magen kan inget gå fel!

En bildbomd i genuin bebbeglädje, varsågoda.

IMG_4320IMG_4322IMG_4341IMG_4352IMG_4367IMG_4376IMG_4398

Skön kväll!

Kvinnor är inte varandras värsta fiender.

Jag tror det är flera år sedan jag har fått så här många nya bekanta på så här kort tid. Den här hösten är som ett enda never ending bingo i bra typer. Bingo! Bingo! Bingo! Det kommer in så mycket frisk luft i mina nätverk varje vecka att det ibland nästan känns för bra för att vara sant. Nog bor det många bra typer i vårt land!

… vilket häromdagen fick mig att fundera på det här med att det – när jag var ung – sades att kvinnor är varandras värsta fiender.

”Flickor är elaka på ett annat sätt än pojkar”. Flickor kan inte kan leka i grupp. Flickor bara hugger varandra i ryggen (jämf. pojkar som alltid är ”så raka”, funkar ”bra i grupp” etc.). Flickor kan inte, flickor vill inte, flickor bara … Tänk alltså att vi gick på den myten, va? Och att man ibland påträffar folk som upprätthåller den.

Den här hösten har minsann visat mig allt annat! Herregud vad flickor håller varandra om ryggen! Sånt otroligt stöd kvinnor runt omkring oss visar just nu! Inte bara kvinnor – förstås också män (vi jobbar med fantastiska män).

Men vilket skitsnack det där om att kvinnor bara lägger krokben för varandra. Om det är något jag känner mig just nu, så är det buren av andra kvinnor.

Det känns så obeskrivligt skönt att vi sakta lösgör oss från de gamla patriarkala strukturerna som en gång sade: ”There can be only one”. Systemet som byggde på att vi kvinnor skulle konkurrera mot varandra, för att inte konkurrera med männen. Så ofta som man själv har spelat med i det här! Speciellt när man var yngre. Innan man såg igenom det och liksom förstod ”Jamen ja! Det är ju så här det ligger till!”.

Nog är det befriande när vi nu gör upp nya spelregler. Att kvinnor kan gå jämsides utan att tro att det bara finns en (1) plats för en kvinna i ledningsgruppen, i laget, i bandet, i gänget. Kvotkvinnans tid är förbi! Det finns plats för oss alla! Det finns utrymme att backa varandra. Vi ska lyfta varandra!

Det blir nästan komiskt när man tänker tillbaka på att det fanns en tid när man pratade positivt om att ”pojkar leker så bra i grupp”. Just män i grupp är kanske det mest läskiga jag vet nu som vuxen – och det tror jag faktiskt att de allra flesta kan skriva under (man byter inte sida på trottoaren när ett större gäng medelålders kvinnor kommer emot om kvällen). Och om vi nu ska vara riktigt ärliga: Män är fortsättningsvis allas – både kvinnors och mäns – värsta fiender, så där rent statistiskt.

Kvinnor har säkert behandlat varandra dåligt genom tiderna – MEN! Det är faktiskt inte så konstigt med tanke på att vi har varit barn av vår tid. Vi växte upp i ett system som inte gav kvinnan lika stor och självklar plats som mannen – trots att vi var lika många till antalet. Är det då så konstigt att det blev jidder i ledet? Att vi försökte fälla varandra för att nå fram? Näe.

Men vet ni? Det är nya tider nu!

Det är dags för oss att krossa gamla myter om flickor och pojkar. Vad de kan och vad de vill och vad de gör. Hur de är och hur de funkar. De är alla barn som lär sig efter vuxna i omvärlden. Vi ska lära dem att människor tycker om människor – och att vi alla ryms i den värld som är vår! Liksom ”pojkar är så raka?” – wtf, som om det fanns en (1) egenskap som överspände halva jordens befolkning? Nee-e, hela det här systemet är till för att krossas.

Om det är något jag har lärt mig i höst, så är att allt jag lärde mig om flickor är falskt. Det gäller bara att själv våga bryta det där mönstret. Att backa och våga släppa in kvinnor. Att lyfta, rekommendera och framför allt: Sluta upprätthålla myter som gällde för 20 år sedan (för att komma vidare måste vi sluta hålla fast vid envisa sägningar!).

Kvinnor är just nu mina allra bästa stöttepelare.

Och i mån av möjlighet anlitar jag kvinnor för att jag vill ge dem plats.

För nu, nu ska vi spela efter våra egna spelregler. Och på den här nya planen ryms vi alla. Glad måndag på er alla! Känner mig alldeles stärkt av koffeinet. Nu ska här ätas patriarkat till frukost!

IMG_4295.jpg

Precis som man borde ha gjort redan 1987.

Restaurangen är öppen.

Alla som känner min mamma och pappa vet att de är begåvade på matlagning. Eller begåvade och begåvade – de har alltid varit intresserade av mat och hela tiden testat nytt, nytt, nytt. Vilket har gjort dem till skickliga fredagskockar. Det är således en glädje att ha dem här. De kom i går och jag har redan fått fyra helt huisiga matstunder (inte nog med det, pappa kan numera göra wienerbröd – vem kan ens sånt?).

Jag är ju så usel på att tillreda kött (trots 32 år på jorden har jag ej lyckats bemästra konsten att steka en frikkin’ biff). Så det var med glädjeskutt jag steg över tröskeln igår och mötte detta. Biff från Åkerända (nära mina hoods).

fullsizeoutput_761

Och nej, jag ska inte uppvigla till köttpositivism i den här bloggen, men det var så länge sedan jag har ätit en hederlig biff med klyftpotatisar att jag nästan tjöt. Ah, så gott det kan vara.

Ändå är det ju tyvärr så att maten vi äter står för cirka en tredjedel av hushållens klimatpåverkan –  och där är det köttet som sticker ut. Mitt klimatsamvete fick sig en rejäl törn när FN:s klimatrapport släpptes häromveckan. Strävar efter att äta kött mer på det här sättet: Som en lyxig kant på en lördag. Att köttet kommer nära ifrån är inte fy skam det heller.

fullsizeoutput_75f

Får också tacka mamma och pappa för att vi köpte abborrfiléer vid Replotbron i dag. Åt med mos, dill och grädde. Bättre kan det knappast bli. Ser fram emot en rätt så njutningsfull vecka efter jobbet nu! Om ni någon gång ska vara avundsjuka, så är det just nu. Laxpaj fick jag förresten till kvällsmål. Hörde jag rykten om musslor senare i veckan? Sämre har livet varit!

Den här tiden på året.

Vet ni hur glad man kan bli om man har varit inomhus i tusen år och sedan plötsligt får komma ut i det fria? Nå, jätte! Och har man dessutom en ny, riktigt fräsig mössa gör det ju inte upplevelsen sämre. Det kan jag i alla fall avläsa ur den här bilden!

IMG_4248

Project Liv bor ju numera med oss på Rådhusgatan. Och Nina har en massa produkter i vårt skyltfönster. Där såg jag den – och visste genast: Det här är Mys mössa. Tycker hon ser ut som en alldeles underbar liten trattkantarell. Magnus Lindström har gjort designen och mössan är tillverkad i Finland. 100 % merinoull dessutom – what could possibly go wrong, tänker ni. Nå, inget sa jag, och köpte mössan. Här hittar ni den om ni också är sugna.

IMG_4178 2

Det var någon som frågade hur det går för vår Project Liv-kampanj när jag frågade efter bloggämnen häromdagen. Och jag kan meddela att det rullar sakta framåt! När jag sist kollade låg vi på 470 stödjande medlemmar (de ploppar in enstaka nu som då). Målsättningen är att komma upp till 1000 före årsskiftet.

Jag som just nu har en skör period av tacksamhet skulle kunna ge bort allt jag har till förmån för alla som inte bara kämpar mot snor och höstmörker, utan också går en kamp mot döden.

IMG_4202

Höstlovet började i dag för mina barn. Project Liv gör just nu en höstlovsinsats för att muntra upp barn som tillbringar sina höstlov på sjukhus. Sjukhusen i Vasa, Kokkola och Jakobstad fick ett kit som innehöll bland annat Hero-knitssockor (stickade av härliga samarbetspartners!), pärlor som man kan göra Project Liv-armband av, Project Liv-boken ”Lek, pyssel och mat” och annat småplock.

Kiten gick ut till barn- och ungdomsavdelningar, psyk- och ätstörningsavdelningar och hemsjukvården. Det här är hjärtskärande för mig, men vardag för Project Liv. Och just den delen som man som stödjande medlem understöder. Små fina insatser i vardagen.

IMG_4196

Milea fyller 8 på söndag. Den här tiden på året. Dofterna, fukten, färgerna, känslan förknippar jag bara med sjukhus. Jag brukar alltid tänka på att när hon föddes den här tiden på året, så slapp vi hem till lucia. Och vid den här tiden hade jag redan varit sängliggande i två månader. Mitt känslominne är bland det starkaste jag har. Dofter, temperaturer, färger – allt sånt etsar sig fast i mig. Kanske därför jag alltid brukar vara extrakänslig den här tiden på hösten. Väldigt lite bleknar på 8 år.

Jag har ingen aning om hur det är att vara – eller leva med – ett långtidssjukt barn. Jag vet bara att jag själv tyckte det var olidligt tråkigt att vara mer eller mindre instängd i fyra månader (hur ska det då inte vara för ett barn?). Vi ska vara lyckliga för att det finns eldsjälar som Nina i Project Liv som livar upp. Stöder. Erbjuder hjälp. Jobbar för att hålla upp stämningen. Orken. Hoppet.

IMG_4229

Ja, det finns inte så mycket mer jag behöver tillägga. Än att ni som glömde bli medlemmar sist nu får en ny chans! Project Liv gör ett så viktigt arbete. Vill du inte bli medlem kan du i alla fall köpa en My-mössa (eller något annat från webbshopen). Allt är hemåt och uppskattat i en liten förening!

Hur blir man stödjande medlem då?

Genom att betala in 30 euro till kontonumret FI76 1113 3000 6201 91.
Kontoinnehavare
: Project Liv r.f.

I meddelande-fältet kan du ange: 
Namn, adress, födelseårtal och e-postadress.

E-postadressen behövs för att du i fortsättningen kan få Project Livs medlemsbrev. Vissa banker godkände inte @, men skriv då bara ett vanligt a.
Här kan du läsa mer.

Tack för att ni stöder. Glad för att få fira höstlov hemma!

Alla har inte.

Jag har känt på mig själv att jag nu i några dagar har varit gnällig. Kan inte riktigt identifiera den klämmande skon, men kanske är det just att jag har varit förkyld och tröttare än vanligt. Och att vi har pusslat lite väl mycket på hemmaplan (det här med att avlösa varandra i dörren är inte riktigt my kind of njutning av livet).

Och så inverkar väl det faktum att jag – och alldeles säkert: min man – inte kan träna pga. snor – och då blir det automatiskt svårare att hålla sig borta från gnället. Det är så mycket lättare att vara en glad skit om man får sig sin dagliga träningsdos! Uff, har varit riktigt trött på mig själv och min neggighet.

Men sedan hände det något i kväll.

Det kom Pinks What about us i bilradion på väg till stan (asså vad äääär det med introt i den låten? klicka på den nu!) och jag fick gråtklimpen i halsen på 0,2 sekunder. Det slog över mig som en våg. Liksom herreguuud! Fatta så bra vi har det egentligen! Fine, det är förkylningar och det är långa dagar och mycket pusslas just nu. Att jag blev så känslosam och tacksam kan ju ha att göra med att det kryllar av rosacancer överallt nu.

Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för!

Varje dag vi får ha varandra är en dag att vara lycklig över.

Sedan ringde pappa som var så glad över att den sista cytostatika-dosen nu äntligen var över. Tänk vad fint! Förstå vilken lycka! Att han klarade det så bra nu. Vilken lycka att han och mamma kommer nu i helgen och stannar en hel vecka med oss! Jag gick omkring i Lidl samtidigt vi pratade och när jag kom till kassan och plockade upp allt på bandet förstod jag inget. Jag hade handlat så mycket konstigt (massor av produkter jag aaaaldrig köper). Men skit samma! Vilken jäkla glädje att pappa packar bilen full med verktyg (har tusen saker på kontoret som behöver fixas).

Anna pratar ofta så fint om sin pappa. Nästan varje dag pratar hon om sin pappa. Och det är så ledsamt. Men så fint samtidigt. Att han är så närvarande i hennes tankar, fast han varit död redan länge. Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för! Varje dag alla runt omkring oss vaknar friska är en dag att vara tacksam för.

Sedan var vi och såg på när Milea tävlade i teknik (fotboll) i Fennia Arena. Alla de här fina begåvade  barnen vi har (bröööl). Hon kvalade sig vidare till distriktstävlingarna som spelas i Seinäjoki. Men skit samma. Det skulle bara räcka med att hon finns just nu. För hon är en sån härlig människa. Tänk att vi får ha tre så här fina barn! Kestär int.

Vi har mycket snor, mycket jobb och mycket hosta om nätterna. Men vi har också varandra.

Alla har inte.

Vet ni? Ibland dänger den insikten en i ansiktet som en våt trasa. Tänk att vi är så här lyckligt lottade som får ha snoret som största fiende. Ska inte gnälla så mycket i morgon. Lovar.

IMG_4058 4.jpg

Sådan start på veckan.

Livet i hemmakontoret fortsätter där det slutade. Vid en sovande bebbe och ett glödande tangentbord. Här har dagen förflutit väl. En ergoterapeut skulle kanske ha ett och annat att säga till om mina arbetsställningar de senaste dagarna (så där halvliggande  feat. halvsittande med spänd nacke i dagarna tre), men i morgon tror jag vi är redo för en friskförklarad vardag. Äntligen!

fullsizeoutput_6d3

Ändå rätt skönt att ha ett jobb som inte kräver fysisk närvaro någon annanstans. Att driva en tomatodling eller en reservdelsfabrik skulle vara lite jobbigare just i dag. Fint att få ställa kontoret i vardagsrummet när barnen dimper ner i feber. Koncentrationen kanske inte är helt hundra när man har en gnällig knackkorv runt vaderna, men det går ju i alla fall. Och när korven väl somnar – ja, då skriver man så det börjar ryka i hårbotten!

fullsizeoutput_6d0

Sedan kom tvåan hem, glad i hågen. Då var det slut på friden! Eller som vi säger här i hemmakontoret: ”friden”.

IMG_4106

Och så kom ettan!

Häromdagen tänkte jag att jag måste ställa en spontan fråga till er som läser här: Finns det något ni önskar jag att skulle blogga lite mer om? Något särskilt ämnet? Tycker det känns värdefullt att kolla upp det med jämna mellanrum. Att ni hänger med. Tycker ibland att det blir lite too much om företagande. Men det är svårt att hålla sig från det, eftersom det upptar största delen av tiden. Lite på samma sätt som det är svårt att hålla sig från mammajuttur när man just har kläckt en bebbe.

Men ja, vad vill ni ha i den här bloggen? Berätta i kommentarsfältet!

Inne- och utelistan vecka 41.

Det är fel att säga att något är ute och inne (har jag hört). Men fick plötsligt för mig att jag är en allsmäktig gud som har mandat att avgöra vad som är bra och vad som är förkastligt – i alla fall när det gäller sånt som rör sig i mitt eget huvud. Här kommer veckans inne- och utelista för vecka 41.

 

Gul väggbond med fransar

Innelistan

  1. Tantattiraljer. Tanten är det trendigaste vi har just nu. Tänk sammetskuddar, franslampor, porslinsfigurer, väggbonader (den på bilden hänger numera på vårt office), blomhyllor och storblommiga tapeter. What would fammo like? Det ska vi ha! Vadlånga kjolar, loafers, heldräkter och scarfs. Pantertanter icke att förglömma! Broscher måste ju snart få en comeback, tycker man. Tanter – bäst!

2. Att bemöta servicepersonal med snällhet. Varje gång jag handlar med Anna tänker jag på att hon är så bra på att snällprata med kassapersonal och folk i receptioner. Det känns väldigt sympatiskt. Att kallprata (nej, att varmprata) med främlingar känns SÅ 2018. När jag var köade i butiken häromdagen var det en äldre dam som sa att jag har så vackra skor. Var glad nästan hela dagen. Säg nåt snällt åt dem du möter! Det är inne.

3. Hjälpsamhet. Det här är något som jag ofta tänker på. Man minns ju alltid de som är hjälpsamma. De som stannar och städar upp efter en fest. De som frågar om de kan hjälpa till med något (och menar det!). De som tar tag i något utan att man ens behöver fråga. Det är en sån härlig egenskap. Tänker på att det här med att vara en ”duktig flicka”  inte alltid är bara skit – det finns faktiskt sådana som ser dem. Och belönar dem. Hjälpsamhet. Det tycker man om.

4. Anna-Mari Karhunen. Tycker det är så fint att HSS Medias vd Anna-Mari Karhunen har börjat blogga på Sevendays. Uppskattar när en ledare bjuder till med något som ingen annan gjort förr. Ett klart lyft för Sevendays på samma gång. Bra! Mycket intressant att läsa om när hon headhuntades till posten som verkställande direktör.

5. Little Jinders nya. Har lyssnat mycket på henne när jag har sprungit. Tycker det är lagom melankoliskt och sorgset när jag är på det humöret (moaha, ibland vill man bara tycka synd om sig själv för att det är så tuuuuungt att springa). Tycker om Little Jinder i övrigt. Lagom urflippad människa. Tycker om folk som slirar utanför ramarna.

Bubblare: Hanapee. Sveriges roligaste människa på sociala medier.

 

Utelistan

  1. Alkohol. Jag vet inte vad som har hänt med mig den senaste tiden. Men jag har nästan helt och hållet valt bort alkohol pga. min återhämtning blir så mycket sämre om jag dricker vin. Det är förstås en stor sorg för den forna alkoholromantikern Linn Jung. Men redan efter ett glas fredagsvin störs min sömn (fatta!). Svårt för mig att acceptera. Jag, som riktigt på riktigt skulle kunna leva på skumpa.

2. Folk som för vargdebatten. Fick en sån käftsmäll i en grupp häromdagen bara för att jag i en tråd ställde en enkel (och välvillig) fråga om vilka politiker som anses driva vargfrågan konstruktivt (jag är ju nyfiken! ville bara veta hur folk resonerar nu inför valet!). En människa gick bananas (med hån och dumma gif:ar) och när jag till slut bad om ursäkt för att jag ställde frågan raderades plötsligt hela tråden. Jag har aldrig vågat skriva något i en varggrupp förr – och tror minsann att det blev första och sista gången. Debattklimatet – inte är det sunt inte.

3. Den svenska valrörelsen. Så tröttsamt att försöka hänga med i den svenska valrörigheten. Osexigare tid inom politiken har knappast sett dagens ljus. Inte ens Annie Lööf kan piffa upp det här nu. Kom till skott, ja tack!

4. Konspirationsteoretiker. Det här hänger lite ihop med punkt 2. I varggrupperna såg jag till och med en kommentar som hävdade att vargproblematiken är en språkfråga. ”Ser ett tydligt mönster här. Vargarna har utplacerats bara på svenskspråkiga områden!!!”. Man ba: Yes! Kanske Soini och Sipilä hyrde en paku och körde ut ett par flockar för att äta upp oss. Rimligt! Jajamen. Folk som ”ser mönster”. Urk. Egentligen vill de bara se problem (men det har tyvärr inte slagit dem).

5. Bianca Ingrosso pratar om sina vilda hemmafester. Bianca är en härlig och gullig människa, men jag tror att hon har pratat färdigt om sina hemmafester som 15-åring nu. På rak arm kan jag nu räkna upp minst fyra intervjuer när hon har berättat om festen som slutade med att de vaknade upp utan ytterdörr mitt i vintern.

Bubblare: First look-bilder på bröllopsfotograferingar. Har lite svårt för dem.