Värsta.

 

 

Allra allra allra värsta kvällen på babyintensiven ikväll. Fick inte komma in i rummet när jag anlände till sjukhuset på eftermiddagen. Alla sprang åt alla håll. Stressade läkare virrade omkring. Sköterskor med rynkor i pannan och tiden stod still. Väntade en timme. Väntade två. ”Sori, ni måste vänta lite till”. Det finns fyra prematurbarn i det rummet där vårt barn ligger. Och utanför väntade representanter för tre.

Och jag visste precis vad som komma skulle.

En timme senare kommer den fjärde pappan från omklädningsrummet alldeles vit i ansiktet. Och han rusar mot vårt rum och blir insläppt. Och när sjukhusprästen kommer inspringande en minut senare slår jag händerna i pannan och är alldeles säker på att jag har rätt.

Och samtliga föräldrar som väntar utanför blinkar som dårar och sväljer och sväljer och sväljer. Alla vet vi vad som håller på att hända. Det har funnits en baby som är lite svagare än alla andra. Tre veckor gammal, född i vecka 26. Och han orkade inte längre än hit.

Att sedan komma in i rummet och se all kabalik som har rått. Sprutor och slangar och papper och skräp överallt. Och mitt i allt detta står fåtöljen som de säkert har suttit i medan han tog sina sista andetag. Och nallen som alltid stod på hans kuvös ligger i ett hörn.

Den där känslan i hjärtat.

Den går inte att beskriva.

Tårarna bara forsade när jag fick gå fram till mitt eget barn. Det här livet är så fruktansvärt underligt och hårt och ofattbart ibland. När föräldrarna kom tillbaka för att hämta sina sista saker kunde inte ens sköterskorna hålla tårarna tillbaka. Inom loppet av fem dagar har de förlorat båda sina tvillingpojkar.

Hon har gjort en nästintill identisk resa som jag. Och hennes resa slutade här.

Vi kom hit nästan samtidigt. Och nu åker hon hem tomhänt. Som en helt annan människa. Och när jag tänker på att det lika gärna kunde ha varit jag – då vill jag inte vara med längre. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig glömma allt som jag har upplevt, sett och hört under mina två månder här i Tammerfors. Fy fan alltså. Man skall ALDRIG ta något för givet. Och jag MŅSTE minnas det här resten av mitt liv. Alla mina krafter åt dessa människor som skall gå vidare efter ikväll.

42 reaktioner till “Värsta.”

  1. Otroligt fint å starkt skrivet Linn! Berörde verkligen. Håller tummen så väldans mycket för Milea. /Sg

  2. gud så hemskt. finns inga ord så hemskt är det. du och din milea har verkligen haft turen på er sida. hoppas det fortsätter i samma anda.

  3. Vackert skrivet. Har en syster som miste sin dotter, det hon sa är att smärtan är så jävla fysisk. Och även om jag också kände fysisk smärta i min sorg över barnet, var det inget jämfört med vad hon kände/känner.

  4. Vad kan man säga… sitter här gravid i tidigt skede och kan inget annat än börja storgrina när jag läser vad du skriver i inlägget ovan… Tårarna bara forsade… Världen är så orättvis. Så jävla orättvis…

  5. Nej usch vad sorgligt 😦 och herregud vad glad jag är att det inte slutade så olyckligt för dig och din familj.

  6. Jag saknar ord. Sitter själv med twins i magen, gravid i vecka 18. Har följt din resa och hunnit fundera mycket. Tänker också på min treåring och är tacksam för att han LEVER. Det är inte något man alltid orkar eller kan tänka på, för då funderar man ju aldrig på nåt annat. Men det är oerhört viktigt att påminna sig om med jämna mellanrum. Jag tar inget för givet längre. Jag vet att saker kan gå fel men hoppas på det bästa. Och mitt i det elände du upplevde, måste jag erkänna att jag känner glädje för er del, för att det gått så bra! Har varit på två begravningar nu, två helger i rad, varav den ena var min 24-årige kusin. Och så grattar folk en när man är gravid. Det är konstigt det här med liv och död. Så nära, men så långt ifrån.(PS. Märkte att det finns minst en till Bitte som kommenterar, så jag skriver ut mitt namn såhär framöver)

  7. Jag saknar ord. Det är så sorgligt, och livet är så otroligt värdefullt. Jag är säker på att alla vi som läser din blogg har hunnit tänka på och uppskatta det både en och två gånger. Mina tankar är med föräldrarna till änglabarnen.

  8. Nej, usch vad förskräckligt! Jag fick en tung klump i magen. Kan inte föreställa mig hur otroligt hemskt det måste vara för de stackars föräldrarna. Men vad jag är glad att det gått så bra för er! Du fixade det, Linn!!!(Tur att det inte är i ett öppet kontorslandskap man sitter, när tårarna rinner)

  9. Läser det du skriver med tårar i ögonen och undrar varför livet ska vara så förskräckligt ibland. Tack Linn för att du orkar berätta, under din resa har du flera gånger fått mig att tänka på att ingenting är givet här i livet.

  10. Jag saknar ord och vet inte vad jag skall skriva. Livet är så skört. Vilken dag som helst kan vara den sista. Kanske det låter som en domedagsprofetia, men det är ack så sant. Att förlora ett barn är en mardröm, som ingen förälder borde uppleva. Jag är glad att du tog tag i ämnet och skrev så berörande. Vi tar allt för givet. Många svåra saker är så dolda i vårt finländska samhälle. Ingen talar om det, lite tabu, liksom. Ibland är det bra att stanna upp och tänka att allt inte är självklart. Jag är också innerligt glad att du och Milea har fixat det så här långt! Hoppas allt går bra med resan till Vasa. Snart får du sova hemma i egen säng:)

  11. Jag kan inte helt förstå eftersom jag inte varit där själv men jag ryser och tappar synen av vattniga ögon.

  12. Fy så hemskt och orättvist!! Att förlora två barn inom fem dagar måste ju vara mera än någon människa klarar av, så sjukt orättvist!!Sitter med min 6 mån gamla tjej i famnen och tårarna rinner är så tacksam för att allt gått bra för oss hittills och påminner mej själv för att aldrig mera klaga för att hon är lite gnällig ibland! Hon lever ju och mår bra!All lycka till er och håller tummar och tår att det fortsätter i samma stil, Milea verkar vara en riktig kämpe!!

  13. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på de stackars föräldrarna till änglabarnen : (Du har rätt man skall aldrig ta något förgivet….Kram

  14. Vi var med om samma sak 2 gånger då vår lillkille låg på teho i HYKS. Jag minns fortfarande de föräldrarna fastän det e dryga 9 år sen… sånt glömmer man inte!

  15. vad glad jag ändå är att du med dina läsarsiffror befinner dej på en plats där du kan vittna om hur skört livet är. tack för påminnelsen!

  16. Nej usch vad hemskt och orättvist *tårarna sprutar*. Tyvärr behöver man på de värsta av sätten ibland påminnas om hur lyckligt lottad man själv är.

  17. Här blev det åxå en klump i halsen,måste nu lätta på trycket å låta tårarna rinna…de hjälper mig,men,men vad ska hjälppa föräldrarna till änglabarnen…där sorgen e stor och helt oöverkomlig…tanken slog mig just,att jag hade int ens en gång tänkt på att nån av beibarna på keskola i stan sku kuna dö mitt i då jag sku dit å hälsa på vårt barn…men nog blev jag alldeles svettig å pappan då vi kom dit å dem hade flyttat henne å hennes säng å namnlapp var borta….

  18. Rädslan att mista sitt barn är den största rädslan i världen. På Sagas dop sjöng hennes faster sången "Du är välkommen till jorden" och där finns en rad som lyder: du stannar väl, du lovar att va kvar som en del utav min morgondag, vår morgondag. Och det är så vackert och så skört och så sorgligt. Kram.

  19. Här sitter en till med tårar rinnande och önskar styrka till de stackars föräldrarna.Att mista båda de små är nog bara för orättvist! 😦

  20. T.o.m med min man är intresserad av din blogg nu mera. Imorse då jag satt här och läste med tårarna i ögona frågade han : Va e de nu? Allt ok med Linn och Babyn ? 🙂

  21. Upplevelser som detta sätter spår i ens syn på livet. Tårarna rinner när man läser detta – går inte att beskriva, bara känna.

  22. Livet är en gåva inget att ta som en självklarhet tårarna rinner här också. Livet är grymt och tankarna går till den okända familjen som nu misstat sina två barn … Måste in och pussa extra på min lilla fina klimp som ligger och sover.

  23. Fy så hemskt och orättvist!! Att förlora två barn inom fem dagar måste ju vara mera än någon människa klarar av, så sjukt orättvist!!Sitter med min 6 mån gamla tjej i famnen och tårarna rinner är så tacksam för att allt gått bra för oss hittills och påminner mej själv för att aldrig mera klaga för att hon är lite gnällig ibland! Hon lever ju och mår bra!All lycka till er och håller tummar och tår att det fortsätter i samma stil, Milea verkar vara en riktig kämpe!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.