Skulle vilja snacka lite om det här med att trivas på jobbet. Några skrattade åt mig när jag skrev om min ängsliga själ som är orolig för att jag aldrig skall få ett roligt, meningsfullt jobb. Om jag skall vara riktigt ärlig, så är jag inte så där överdrivet orolig, för jag tror nog (innerst inne) att jag kommer att få jobba med det jag vill, bara jag jobbar tillräckligt hårt för att nå dit. Jag tycker nämligen att det är min förbannade skyldighet. Med tanke på hur fasligt stor del av mitt liv som kommer att vigas åt jobb, är det väl till fördel om jag ser till att jag trivs och känner att det är någolunda roligt att gå till jobbet. Eller?
Inget jobb är HAHAHAHA JAG SKRATTAR IHJÄL MIG-roligt hela tiden. Jobb är ju just det, jobb. Slitsamt, stressigt och svettigt – ja, säkert. Och man skall vara tacksam för att man ens har ett jobb these days. Men alltså – skall man verkligen bara se alla dessa år ut och år in, i 40 år, fem dagar i veckan, i snitt åtta timmar per dag, som något nödvändigt ont som man måste grina sig igenom och uthärda, för att sedan ha råd att leva? Alltså, är det inte lite bortkastat med.. eh.. liv? Naivt eller inte, men jag tror faktiskt inte att det räcker för att jag skall vara genuint tillfreds med mitt liv. Fine, jobbet är inte livet. Men jobbet är en oproportionellt stor del.
Ni som är verksamma i arbetslivet – hur resonerar ni? Spelar själva jobbet någon roll eller kan man göra vad som helst för att få övriga livet att gå runt? Trivs ni med era jobb? Hatar ni jobbet, men gör det ändå? Hur viktigt är det att trivas på jobbet, egentligen? Berätta!
Forever Jung 
Jag hade första arbetsdagen efter semestern idag. Och fasen vad skoj det var!
Skall vi säga så här, att skulle jag inte trivas så bra med mina kollegor som jag gör så skulle jag nog inte növändigtvis syssla med mitt nuvarande jobb. Jag arbetar som löneräknare (som är ganska långt från vad jag egentligen studerat), och där hamnade jag av misstag vid sidan av studierna. Och hur det nu kom sig har jag blivit kvar i tio år främst för att jag gillar gänget. Och jaa, lite jobbet då också kan vi ju erkänna, det har sina sidor. Så visst, att jag trivs är för mig a och o. Ingen lön i världen skulle få mig att dra mig till ett jobb jag hatar.
Men samtidigt har jag lite svårt att förstå sådana som är ”arbetslösa” för att de inte hittat något ”roligt”. Jobb är inte alltid roligt, men ett tråkigt jobb kan leda till ett roligt jobb. Men däremellan är man väl illa tvungen att göra något för att få det att gå runt.
”Men samtidigt har jag lite svårt att förstå sådana som är “arbetslösa” för att de inte hittat något “roligt”. Jobb är inte alltid roligt, men ett tråkigt jobb kan leda till ett roligt jobb. Men däremellan är man väl illa tvungen att göra något för att få det att gå runt.”
Exakt! Håller med ”alpo”. Jag fattar inte heller det där med att gå omkring och vänta på nåt ”rolit jobb”. Vad är egentligen ett ”rolit jobb”, på riktit? Skulle vilja veta.
Å ens pension blir ju till nada om man aldri jobbar + att ens CV verkligen blir crap. Då man sen äntligen går på en arbetsintervju så ligger man ganska risit till om man degat hemma i t ex 5 år. Arbetsgivaren ser int precis en drivande energisk person framför sig utan nån annan får nog jobbet istället.
Jag menar ju absolut inte att jag hellre skulle vara arbetslös än ha ett icke-drömjobb. Jobba måste man helt klart, men man måste jobba åt rätt håll. Framåt och dit man vill.
Att trivas på jobbet är viktigt anser jag. Man tillbringar ändå en stor del av sin vakna tid där. Men vad det är som gör att man trivs kan variera från själva jobbet till bra arbetskamrater. Jag tror att för min del är det de jobb där jag har fått växa och utvecklas också de jobb där jag har trivts bäst på. dvs att det finns ett tillåtande klimat och ett intresse för utveckling både från företag och kollegor. Då brukar både stämning och arbetsuppgifter vara så att man trivs. Men inte ens ett sånt jobb är roligt och på topp hela tiden men det är definitivt roligare överlag och jag blir inte uttråkad av att vara där.
Har själv haft helt ruttna jobb, som har varit sjukt roliga just enbart pga av kollegor. Men det räckte inte hela vägen. Det var jätteskoj ett tag, dock.
Precis. Ett jobb som är tråkigt men med bra kollegor är skoj ett tag men inte i längden. Men ett jobb som är roligt och utvecklande kommer inte heller räcka i längden om kollegorna är sura och tråkiga. Jag behöver helt enkelt både och 🙂 Att vara villig att arbeta för att komma till ett bra jobb genom att t.ex plugga till något man tycker är intressant kan jag bara skriva under på. Att jag pluggat vidare har gjort att jag idag har ett jobb som är roligt och utvecklande samt har fantastiska kollegor.
Jag förstår ärligt talat inte varför man fortfarande är kvar på sitt jobb om man inte trivs. Jag skulle absolut inte kunna jobba med något jag inte tycker är roligt/intressant/utmanande eller som jag trivs med. Det är faktiskt inte så svårt att utbilda om sig om man nu märker att man har valt helt fel bana, det kanske betyder att man får leva snålt ett tag, men är nu pengar sist och slutligen så himla viktiga? Är det inte viktigare att man trivs?
Jag tycker det ska bli roligt att börja jobba nu efter min semester, även om jag har lite jobbångest då jag tänker på hur skönt det varit att vara helt ledig. Men jag vet att jag inte orkar drischa i all evighet, så det börjar nog vara dags att kavla upp ärmarna igen. Och jag har faktiskt världens bästa jobb.
Nåja, det var det jag ville höra!
Jag måste nog ha ett jobb jag trivs med för att må bra. Tillfälligt vill jag påstå att jag kan jobba med ”vad som helst” men ska jag satsa på ett jobb så måste det nog vara något jag trivs med. Nu behöver det ju inte vara ett drömjobb eller ett herregudsåfantastisktdetärattfaratilljobbet-jobb, men så att jag bra och inte behöver må dåligt av att gå till jobbet. Har funderat mycket kring det här nyligen när jag blev erbjuden två jobb: ett med pikulite bättre lön men med arbetsuppgifter jag absolut inte vill göra och ett med pikulite sämre lön men med arbetsuppgifter jag trivs med. Jag valde det med sämre lön och valet känns SÅ rätt, jag är mer än nöjd med mitt val. Hellre mår jag bra och har lite mindre pengar än tvärtom.
Skulle otvivelaktigt ha gjort det samma!
Ojojoj, JA! jag trivs på mitt jobb, det är något som jag tycker är roligt att gå till. Jag tycker inte det är ett nödvändigt ont utan det är något som jag gladeligen gör för att jag känner mig behövd och nyttig i livet utanför familjen. Det är ett arbete som passar mig som handen i handsken. Jag är nu snart på mitt 9 år som anställd på samma firma. Före det jobbade jag på en firma i Vasa och vantrivdes. Jag bytte då endast för att prova på något annat, för att trivas bättre och vilket bra val det visade sig att vara.
Det jag verkligen får svårt att vara med är när folk går runt och moittar på sina arbeten.Vem orkar med sådant, vem orkar vantrivas i 30 år, byt jobb då om det är så jobbigt.( och jo, man kan byta jobb, det finns lediga jobb. det finns kassajobb, städjobb och mycket mycket mera, jag är inte så mycket för det här med statusjobb. Med folk som vägrar ta arbeten ”under sin egen potential” Att man hellre är arbetslös för att inte befläcka sin cv. Arbete är arbete, så länge det betalar lön. Prova något annat om så bara för en stund, få lite distans och ombyte.)
Men oftast är det folk som gnäller mest som inte byter, de är bekväma i sitt gnälleri. De vet att de kan känna sig trygga och likväl låta om sig som en ladugårdsdörr.
Nej för tusan, man ska vara glad över att man får jobba!
JA! Och bra att du trivs!
Att trivas på sitt jobb är otroligt viktigt eftersom många av dygnets timmar spenderas på jobbet. Jag utbildar om mig eftersom jag vantrivdes med det jobb jag tidigare gjorde. Jag går hellre några år med skral ekonomi och studerar det jag vill än att vantrivas på ett jobb.
Modigt och rätt gjort av dig!
Jag har nyligen (igår) på ny arbetsplats och känner redan nu att det kommer bli riktigt roligt. Tycker att det är viktigt att du trivs med ditt arbete eftersom det hänger ihop med så mycket annat. Har du ett tråkigt arbete eller vantrivs på din arbetsplats så går ju mycket av din fritid till att angsta över det.
Visst det är ett nödvändigt ont, men gör det till en trevlig nödvändighet då så går det lättare.
Jajamen! Fritiden blir ju onekligen lidande om man angstar över att gå till jobbet.
Man kan skura toaletter dagen lång bara man har en god kollega som skrubbar toaletten bredvid. Det är mitt motto!
Bra motto!
Jag ÄLSKAR mitt jobb och skulle inte byta för allt i världen.
Skulle inte kunna tänka mig att fortsätta på en arbetsplats jag vantrivs på eller med ett arbete som inte känns bra.
Har bytt arbetsplats tidigare just av de orsakerna….
Nu har jag varit hemma med vår yngsta i två år och väntar sååå på att få gå tillbaka till jobbet nästa vecka ; )
Det är banne mig inte illa, att längta till jobbet!
Visst är det viktigt att trivas på jobbet! Såklart är det skönast att ha semester, men inte var det nu sist och slutligen total katastrof när den tog slut heller. Jag har så fina kollegor och ett roligt jobb för det mesta, de dagar det är tungt och stressigt har vi ändå roligt med jobbgänget och kämpar på. Arbeta bör man, men gärna kan man ha roligt på samma gång. 🙂
Oh yes, tycker jag med!
Klart att man ska trivas på jobbet där man ju ska spendera typ halva livet! Sen har jag insett att jag kan ha vilket ”skitjobb” som helst bara jag trivs med kollegorna osv. Det är ju bl.a. samvaron som gör jobbet uthärdigt! Har man inte ett sånt jobb där man kan umgås med andra så kanske man nog måste digga själva jobbet för att trivas? Jag skulle iaf inte jobba med något som jag vantrivs med, varför skulle jag göra det? Hellre är jag arbetslös då.
Fast i och för sig är arbetslöshet ett ganska uteslutet alternativ när det kommer till lån och fritid och mat och resor och barn och kläder. Få har råd att vänta på drömjobbet så där bara. I övrigt håller jag med. Det GÅR att jobba med något man trivs med, men man måste vara beredd att kämpa för att nå dit. Och det är man ju, eftersom man verkligen inte vill gå omkring och sura på jobbet.
Att trivas på jobbet är väldigt vikitgt och för att kunna trivas på jobbet så måste man trivas med sin chef. Om de int funkkar med chefen så trivas man int lika bra på jobbet, hur roliga arbetuppgifterna och kollegerna än må vara. Så det lönar sig att söka jobb efter hurdan chef man gillar 🙂
haha!
Jag har studerat enormt mycket (magisterexamen, ca 240 sv och 100 sp) och det tog mig ca 10 år att få ett fast jobb. Man får det jobb man får. I dag får man inte välja och vraka. Att sen kunna fundera på att man ska trivas me jobbe finns int på världskartan. De en otrolit lång tuff kamp för att ens få ett fast jobb. Å ett fast jobb måst man ha för att kunna köpa lägenhet/hus, bil m m, så nå alternativ har man inte.
Och att börja studera på nytt finns änn mindre på världskartan. Man vet ju att de int leder till nåt bättre. Bara återigen 10 år med jobbsökande å en horribelt dålig pension.
Har kanske inte rätt att uttala mig i den här frågan, eftersom jag inte har någon större erfarenhet alls. Men jag har så svårt att tro att det kan vara så där omöjligt. Får jag fråga varför du inte fick ett jobb du ville ha med TVÅ examina? Jag menar – något jobb måste det väl finnas? Finns det branscher där ALLA jobb är upptagna?
Endast en magisterexamen och sedan kompletteringar som krävdes. Då blev det så där mycket studier (extremt vanligt).
Jo, det är få lediga jobb. Det har alltså inte funnits fasta tjänster ”lediga”. Mycket sällan de utannonseras. När de sen äntligen blivit nån ledig är de redan ”vigda” för nån annan. Det var helt enkelt deras tur, de hade förtur (många andra väntar och väntar också att nåt jobb äntligen skall utannonseras). Bara spel för gallerierna att de utannonseras för korrekthetens skull. Finns många 40+ som ännu ”jagar” ett fast jobb. Chansen kommer aldrig känns det som.
Man tycker ju att man har världens bästa CV. Borde vara piece of cake att få jobb precis var som helst när som helst. Kände mig oövervinnerlig efter avklarade och mycket avancerade svåra studier (varje tent va svårt att få godkänt i). Men, efter några år va man nog ganska nedslagen och insåg att verkligheten är ngt helt annat.
Men efter ca 10 år ”losa e äntligen” och jag fick fast jobb. Så iaf mycket bättre än att hoppa runt på massa snuttjobb här och där.
Okej, jag medger – det här med att få fast lärartjänst i Österbotten är en annan femma. Där är det nog en på miljonen chans att man lyckas. Du får helt enkelt flytta söderut 😉
Har redan fast jobb och att flytta från nära och kära har aldrig varit ett alternativ. De fick räcka med exilen under studieåren.
Skönt att det ordnade sig!
Jag har hamnat på mitt drömjobb – om man ska se på hur kul jag tycker att det är att jobba! Jag säljer kaffe och the, och även om man får ta hand om jobbiga kunder och städa tills knäna är svarta och svetten rinner så väger det positiva över såpass mycket att jag längtar dit efter mina lediga dagar! Som med så många andra saker så behöver man göra saker man inte älskar och tycker om hela tiden, det är så man uppskattar de stunderna och människorna man verkligen älskar och bryr sig om. Helt enkelt blir jag en bättre människa när jag jobbar, thats is!
Helt underbart!
Men det är ju såklart viktigt att man trivs med sitt jobb. Inte behöver det väl vara roligt, men i alla fall trivsamt och så att man känner att man gör någon nytta och får någon slags tillfredställelse förutom lönen! Jag sku aldrig slösa bort mitt liv med att tillbringa 8h varje dag med något som jag hatar. Lika lite som jag sku slösa bort det med att vara gift med någon som jag inte älskar eller bo någonstans som jag inte trivs. Jag tror att vi här i västvärlden har stora möjligheter att göra förändringar i våra liv. Det är bara det att många är för rädda för att göra den förändring som krävs. Man blir lite hemmablind och gnatar på med det gamla vanliga och tror att det inte är möjligt med något annat och att man inte är värd något bättre. Har man den rätta attityden så är nog allt möjligt! Du får nog ännu ditt drömjobb Linn, det är jag säker på!
Just det där med att slösa livet på skit och elände tänker jag ofta på. Jag hoppas att jag aldrig, aldrig någonsin nöjer mig med att vara halvt nöjd. Livet är kort och det skall vara BRA. Förbannat bra, åtminstone 80%.
Under de ca 15 åren som jag jobbade så trivdes jag på jobbet, det var ok, men inte mer.
Det var definitivt inte roligt, långt ifrån.
Nu är jag hemmafru och trivs faktiskt väldigt bra med det även om det kan bli lite ensamt och tråkigt ibland det med, men det är inte särskilt jobbigt.
Att vara hemmafru 😉
Kram Mrs G (Bortskämd hemmafru på vift i Marbella)
Härligt att du trivs med din situation!
Jag trivs på jobbet, har bara jobbat sen december ifjol. Jobbar inom den bransch som jag tänkte att jag definitivt aldrig skulle jobba inom och det är mycket roligare än jag tänkt mej. Bra kolleger och bra arbetsplats. Jag tog också första bästa som kom emot. Har ingen som helst utbildning och sickade in två ansökningar till två olika jobb och fick det ena.
Har inga fastslagna planer på vad jag kommer att göra i framtiden men det finns rikligt med utvecklingsmöjligheter på nu varande arbetsplatsen så om jag får fortsätta där efter att mitt kontrakt tar slut så gör jag det nog. Kan inte tänka mej att det skulle bli tråkigt om jag själv bara är aktiv.
Absolut, man måste börja någonstans – och för de som är duktiga, aktiva och framåt brukar det oftast gå riktigt bra! Lycka till!
Jag jobbar som lärare och trivs de allra flesta dagar riktigt bra. Ingen dag är den andra lik, och det är just den omväxlingen som min rastlösa själ så väl behöver. Trivs med kollegerna och har (allt som oftast) inga problem att stiga upp för att gå till jobbet. Jag tycker det är viktigt att man trivs till den graden, att inte hela kvällen går åt till att angsta för att man måste stiga upp följande morgon. Jag pendlar för tillfället med min pojkvän, eftersom jag inte hittat ett jobb i hans boendetrakter, och det fungerar bra för stunden. Jag ser mig inte flytta ihop för ett råtråkigt och ensidigt jobbs skull, för då är jag inte rolig att umgås med på kvällarna. Så mycket kretsar ändå livet kring jobbet.
Precis! Bara man hittar en bra balans mellan hur viktigt jobbet får och behöver vara, blir det suveränt!
Ja, man skall trivas på jobbet! Jag älskar mitt jobb inom vården! ❤ Nu är jag ju redan 40 år gammal och har hunnit jobba på många ställen både i Sverige och här i Finland. Har upplevt även då man arbetar med någonting som man inte gillar, men nu jobbar jag på sjukhuset och älskar det jag gör ❤ Men som sagt…ibland blir man trött på att jobba även man har drömjobb! Puss o kram ❤
Herregud ja, älskar samtliga frilansuppdrag jag har åtagit mig under årets lopp, men JESTAS så trött man blev av vissa i alla fall 🙂
Precis. Här hemma jobbar sambon med ett jobb han AVSKYR (hans egna ord) men han anser att det kvittar eftersom ”det är bara ett jobb. Jag sen igen vill inte gå dag ut och dag in med en knut i magen. Om jag inte trivs, väntar jag och ser om det ändrar, sedan gör nåt åt saken. Dvs. hitta ett nytt jobb. Varför bråka med sig själv. Lite egoistisk får vi alla vara så länge det inte sker på andras bekostnad. Trappstädning kan göras i väntan på drömjobbet.
Så där olika är det. Önskar egentligen att man kunde se jobbet som ”bara ett jobb” och sedan gå lyckligt hem. Kravlöst och bra, men så är jag ju inte särskilt kravlös 😉
Ett arbete måste vara ”ok”, det får inte framkalla ångestkänslor under en längre tid och likaså får det inte stressa ut dig. Det finns säkert såna som hittar ett, för dem, drömjobb, som de inspireras av år efter år och känner att this is it, forever, men de flesta får nog nöja sig med mindre. Och mindre betyder då att arbetet är ok, ibland roligt, ibland trist, ibland kan man t.o.m. avsky det för en vecka eller två. Det kanske inte ger dig så mycket ifråga om inspiration och energi och du kanske inte känner att du arbetar med din fulla potential, men du kanske skrattar med arbetskompisarna så att du får hicka och bland all neutralitet så kan du nu och då känna att du är ”on top of the world” just pga vad du gör. Så ser jag på mitt eget arbete.
När jag var yngre, och speciellt när jag var i tonåren och runt 20, funderade på yrkesval etc, så trodde jag faktiskt att ett arbete borde vara perfekt, att det borde kännas bra, att jag skulle vara lycklig, få allt som jag behövde från det och känna att jag hittat min plats. Och så vidare.
Idag har jag lärt mig att det inte är så, i allmänhet. Arbetet är inte det som bär livet, och jag tycker att det inte heller får vara det. Det är fritidens uppgift. Såklart ska man trivas med sitt arbete, men med att trivas menar jag ett tillstånd där arbetet inte tar mer än det ger, att man inte mår illa varje morgon, utan tar sig till arbetsplatsen med neutrala tankar och delvis lätt hjärta. That’s it.
Alla ska och får ha drömmar, men jag tror att många kanske också kunde vara lyckligare med sitt nuvarande arbete om de inte hade så höga förväntningar på vad ett arbete borde vara, och speciellt vilka känslor det borde föra med sig. Arbete är helt enkelt oftast inte roligt i ordets fulla bemärkelse, det bara ”är”.
När jag fattade detta blev livet så väldigt mycket enklare och frigjorde en hel massa energi som varit bunden i sökandet efter den perfekta arbetsplatsen. Arbetsplatsen som skulle göra mitt liv fulländat. Ack.
Håller med dig till hundra procent! Speciellt i det att ett jobb inte skall bära livet. För DET skulle först vara meningslöst. Allt runt omkring är ju såklart viktigare. Är väldigt glad över att jag redan har familjen, före jag på heltid skall bege mig ut i arbetslivet. Annars hade jag säkerligen nördat ner mig i jobbet alldeles totalt.
Känner igen mig, hannah. Visst var det så att man trodde på det där perfekta jobbet. Sen kom den tiden då man fick ett jobb som man inte alls hade tänkt sig från första början. Jag började köra stadsbuss. År ut och år in så satt man där bakom ratten och man kom ingen annanstans än dit bussturen skulle gå. Man kryddade jobbet med diverse studiecirklar, vilket i och för sig var roligt.
Efter över tretton år bakom ratten så satt man fast i det där tråkhjulet. Men en dag så träffade jag på en bekant som jag inte sett på ett tag. Jag slängde bara ur mig på kul om man kunde få jobb där. Sen rullade det på fort. Jag fick jobb där och slutade köra buss, och upptäckte att man faktiskt kunde trivas på ett jobb. Tyvärr så gick firman i konkurs, så dags för nästa steg och nu har jag ett jobb där jag trivs med både arbetskamrater och arbetsmiljö.
Jag får nästan jobba med det som jag drömde om som barn. Då ville jag bli veterinär, nu jobbar jag med att hjälpa djurägare att hitta rätt i den djungel av produkter som finns att tillgå.
Så, jo jag trivs på mitt jobb. Trivs väldigt bra. Tar de tråkiga dagarna med jämnmod, för de existerar alltid oavsett vilket jobb man har.
Grattis till ett trivsamt jobb! Kul att det löste sig!
För mig är det jätteviktigt att trivas på jobbet och ha trevliga kollegor. Jag blev klar med min utbildning inom IT i våras och har nu fått ett heltidsjobb inom mitt område. Trivs suveränt och tycker det är KUL att gå till jobbet varje morgon!
Grattis, bra jobbat!
Ja, man ska nog få trivas på sitt jobb. Och även om man kanske alltid gillar själva jobbet så om kollegerna är kymppis och man får sig ens ett gapskratt om dagen, så räknas det nog som att trivas på sitt jobb tycker jag. Jag är både ingenjör och ekonomie magister och jag har inte hittat riktigt rätt ännu. Men jag ska hitta det, om det så ska ta mig hela livet. Det är ju ändå som sagt ”Vägen, inte målet, som gör resan värd”.
🙂
Nå EXAKT! Så länge man strävar framåt i sitt missnöje är det aldrig kört. Hoppas du snart finner vad du letar!
Jag älskar mitt jobb, mitt jobb är roligt, fantastiskt och jag vill aldrig byta. Att vara Bed & Breakfast- värdinna rules! Men jag skulle nog kunna jobba med vad som helst om det kniper. Jobbet måste dock vara någotlunda roligt, mår man skit på jobbet drar man skiten med sig hem och sprider den till alla andra i familjen/ vänkretsen.
På tal om nåt heeeelt annat – borde komma och besöka ditt B&B någon gång när jag är i knutarna!
Jo absolut! Kom kom bara, jag är här 24/7.
Älskar båda mina jobb! Tog ledigt från ena för att testa det andra och sen ville jag inte ge upp nåndera så nu jobbar jag på båda. Ska tillbaka i morgon efter semestern och är happyhappy! Trivs i och för sig med det mesta, men skulle nog inte vilja jobba på ett ställe där jag inte känner att jag utvecklas och får använda min fulla kompetens. Men man spenderar ju egentligen mest tid i livet på sitt jobb, så nog sjutton ska man trivas med det man gör. Det är ju lite som att välja partner. Sen är jag förstås, som andra också nämnt, helt för att man ska jobba med nåt man kanske inte trivs så bra med i väntan på nåt bättre hellre än att gå arbetslös. Mest för erfarenheten och för att man då sen har större chans att få det jobb man vill ha längre fram. Tycker också att man inte ska vara rädd för att ge upp på sin trygghet, som t.ex. ett mindre roligt jobb kan innebära, om en bra chans till nåt man kunde tänkas gilla dyker upp. Nu för tiden finns det inget som säger att de är bättre med ett jobb i 40 år än många korta. Samhället ser annorlunda ut än förut och ingen tittar snett på nån som byter jobb ofta pga utmaningen. Själv bytte jag från ett jobb jag älskade till ett annat som verkade spännande och alla har haft full förståelse för det, på båda arbetsplatser. Vet också att det finns människor som jobbat över 30 år (min mamma t.ex.) på sina jobb och fortfarande älskar det. Bara man hittar rätt utmaning tror jag jobbet kan vara det roligaste i livet.
Är så innerligt glad för din skull att du verkligen har två helt ypperliga jobb. Och båda som passar dig SÅ PERFEKT. Det är du SÅ värd. I övrigt skriver jag under hela din kommentar. Amen.
Jobbet är superviktigt för mej! Det är ju ändå halva livet… men jag har ju också satsat på att bli det jag vill, utbildat mej osv.
Såklart kommer det bra och dåliga dagar på jobbet, men överlag så skulle jag sluta genast om jag vantrivdes helt. Så känns det.
Finns inget i hela världen som BARA är bra. Lite skit måste det alltid få finnas, för att man skall uppskatta det fina till fullo!
Ja, vad ska jag säga. Brinnande aktuell fråga i mitt liv.
Anser att man gör sina val. Väljer, och väljer bort.
Människan är fri, fri att välja den situation som känns rätt. Man gör val, tar avsked och går vidare.
Naturligtvis ska man må gott i sitt arbete. Sen ska man också tänka på, att situationen blir vad man gör den till.
”Var man är sin egen lyckas smed.”
Tycker att det du gjorde kan vara ett av de modigaste dragen i min närhet på länge! Hoppas du trivs riktigt bra nu och framöver!
Jag håller helt med dig i det att det är ens skyldighet att jobba hårt för att komma dit man vill. Varför skulle man nöja sig? Man får ju fel i huvu om man skall göra ngt i 40 år som inte är roligt, utmanande och känns meningsfullt. Och jo, visst har man leidon och svackor vissa perioder men man skall ändå känna att det är just det här jag vill syssla med nu. Sedan finns det ju idag otroliga möjligheter att vidareutbilda sig eller skola om sig ifall man tröttnar totalt på det man gör, också som vuxen (bara man vågar). Såna möjligheter fanns inte på samma sätt för 20 år sedan. Du har så rätt, det skall vara roligt att jobba!
Jajamen! Det skall i alla fall vara mera roligt än ruttet!
Jag jobbar som barnmorska och har världens bästa jobb! Inte en enda gång sen jag började inom förlossnings och bb vården har det kännts tråkigt att fara iväg till skiftet! Inte en enda gång på 8 år.
Jag tror lite på att man är sin egen lyckas smed, men man måste arbeta hårt för att nå dit man vill.
Har aldrig förstått mej på folk som ser arbete som ett hemskt måste, som varje dag hatar att gå till sitt jobb. Varför utsätta sig själv för något sånt?
I nästa liv skall jag bli barnmorska, tror jag bestämt.
Jag stortrivs med mitt jobb! Men som långa andra måste jag medge att kollegerna vidrar mera till min trivsel än själva jobbet, även om jag gör EXAKT det jag vill göra. Med det sagt skulle jag hellre ha ett icke dröm jobb och härliga kollegor än drömjobbet med jobbiga kollegor. Nu har jag ändå alltså turen att ha både och. Men ja, jag har fått arbeta upp mig dit jag är idag, så då jag anställdes av företaget tog jag ett mindre roligt jobb med hopp om att det skulle leda mig dit jag ville…
Öh, märks att jag skriver på en iphone, men du fattar kanske vad jag menade ändå, hehe..
Bra jobbat!
Jag trivs med mitt de flesta dagarna i veckan. Ibland blir det lite för mycket och de dagar man inte är social så kan det vara svinjobbigt att tvingas ränna runt och prestera och vara mysig mot folk. Däremot så är ju jobbet inom min bransch, journalistiken, det ypperliga stället att börja om man inte vet vad man vill pyssla med. Varje dag får man ju besöka någon annans arbetsplats. DET är huippu. Och företagandet är ju ännu roligare, om man bara slapp den tråkiga biten som är fakturering och skatter och annat skit.
Men i övrigt så trivs jag. Det ska man. Hatar man sitt jobb ska man inte fortsätta. Livet är för kort för att levas för en fem veckors semester av ett femtiotvå-veckigt år.
Har pratat mycket om just det där förhållandet 4 – 48 i sommar. Visst är det sinnes att man har så lite ledigt! Tänk att uthärda 48 veckor för 4 veckor ledigt. Känns inte mänskligt. Man MÅSTE få trivas med sitt jobb!
Jag tycker också att det är superviktigt att trivas på jobbet. Som du säger är det väldigt stor del av tiden man tillbringar med att jobba, och då är det ju helt eländigt om man inte trivs.
Jag trivs väldigt bra med mitt jobb. Men då har jag iofs inte heller ett normalt jobb utan ett mischmasch av en massa småprojekt. Det passar inte alla, men det passar mig.
Passar mig också. Är inte alls säker på att jag kommer att eftersträva fastanställning, 8-16 och hela faderullan. Och jag kommer förmodligen aldrig att hållas på samma plats i 10 år. Jag är mera en mischmaschare som du.
Tycker som så många andra kommentatörer här att jobbet är viktigt, men långt ifrån allt. Själv har jag (största delen av tiden) ett sjukt roligt jobb och älskar faktiskt det jag gör. Jag har valt bort fastanställningsdrömmen iom mitt karriärsval, men det lever jag gott och väl med. Att vara frilans med ganska dålig lön och inga fancyga arbetsförmåner väger tyngre än att ha fast anställning med nåt jag inte vill hålla på med. Eftersom jag jobbar med folks fritid inser jag verkligen hur viktigt det är att ha meningsfulla hobbyer som motvikt till jobbet. Det är faktiskt lite skrämmande att se hur många det är som inte trivs på sina respektive jobb, vilket ju i sin tur gör mitt jobb ännu mer betydelsefullt. (så resonerar jag iallafall 🙂 )
Do what you love – love what you do.
Och du resonerar helt rimligt!
Om sanningen ska fram och ärlighet varar längst får vi lov att erkänna att jobbet suger allt emellanåt. Men vi går dit i alla fall för brödfödans skull. Tittar jag på mina kolleger kan jag inte peka ut en enda som skulle stormtrivas på sitt jobb, men det går an. Mitt i veckan kan vi ibland häva ur oss: ”Men nog kan denna vecka vara lång!”
Jag hoppar inte i taket varje morgon för att jag får åka till jobbet igen, men så f-n heller jag börjar skola om mig utan jag tar en dag, en vecka i taget och vissa dagar kan det vara riktigt trevligt. Trevliga kolleger gör sitt till, men de kan inte göra mitt jobb och jag är väldigt samvetsgrann och lämnar inget åt slumpen. Det blir inget att reda upp efter mig. Men nog stör jobbet fritiden ibland:)
Till er ungdomar vill jag bara säga att ni ska skaffa en utbildning och visa framfötterna på alla (snutt)jobb ni lyckas få, för det är inte lätt att överhuvudtaget få en anställning i dessa tider.
Ja så där är det ju alltid. Ingen stormtrivs i vår bransch heller och de flesta är helt utarbetade av den enorma arbetsbördan som hela tiden växer, men lönen ändras ju förstås inte. Japp, alla räknar timmarna till helgen och andra ledigheter.
Oooooohhhh, d e såååååååå ”rolit” att jobba, noooooooooot.
Mycket sorgligt att det är så där för er, hoppas ni reder ut det! För det finns ju faktiskt alternativ till att sitta och avsky sitt jobb. Och jag är alldeles, alldeles säker på att man kan göra något åt situationen om man RIKTIGT vill. Byta jobb, snacka sig till andra arbetsuppgifter, prata om sin inställning till jobbet med någon förman. Eller helt enkelt byta attityd?
Nåopp, går inte att påverka nåt då man jobbar kommunalt. Visst, ibland försöker man även om man vet att d int går, men då blir folk bara pissed off för då uppfattas man som grinig. Bäst att bara va tyst. Å arbetsbördan växer för varje månad som går.
Och många har bara visstidsanställning, alltså inte fast jobb. De kan ju aldrig uttala sig om nåt för då kan de va säkra på att de mister jobbet. Så på mötena är det väldigt få som kan uttrycka sig om nåt överhuvudtaget. Arbetsgivaren dikterar alla villkor.
Förmannen tycker som arbetsgivaren: ”Nej, så har vi aldrig gjort här. De ha allti vari så här här”.
Nån annan kan int göra ens jobb och att byta jobb/skola om sig blir ännu värr.
Det är förstås upp till var och en att avgöra hur man vill leva. Om ni anser att det där är det allra, allra bästa ni kan få ut av er arbetssituation skall ni givetvis stanna. Då är det bara att gilla läget. Beklagar att det skall vara så. Om det finns andra möjligheter och chanser – ta dem för bövelen!
Lycka till!
Jag har själv märkt efter otaliga skitiga jobb sidanom studierna att dom jobben som jag själv tycker jag är bra på är dom ja trivs bäst i! Jag måste liksom få såndäna onnistumisfiilisar från jobbet, typ varje dag märka att hej, ja KAN ju dehär, ja e ju faktist t.o.m. BRA på vad jag gör! Det är viktigt. Det behöver inte vara rocket science, men man måste vara nöjd med vad man får gjort! Just nu jobbar jag på IKEAs kundservice och det allra allra bästa i mitt jobb är när det kommer en skitsur kund som skriker och hojtar och allt har gått åt skogen o så efter lite fixelidix så far dom hem glada, nöjda och hopperligen med köttbullar i magen 🙂 Ja, och en bra tvåa är absolut svenskspråkiga kunder som kommer just från vasa/österbotten och inte talar ett skvatt finska och man ser på långt håll att dom är oroliga över att bli förstådda. Att då få gå fram och säga, hej, det är okej att tala ditt modersmål för det är mitt modersmål med och se hur glada och lättade dom blir, de är superkul! 🙂 att ha bra kolleger är också viktigt såklart men dedär att vara bra på vad man gör eller att hela tiden märka att man blir bättre och bättre och lär sig, det tycker jag är det som skiljer roliga jobb från tråkiga.
Men vad glad man blev av att läsa detta! Hundra poäng till dig. Tala om rätt människa på rätt jobb!
Alltid jättefint att se folk som trivs på jobbet!
Ska på jobb efter en evighetslång semester och jag kan knappt vänta tills det blir måndag. Har fått nog av detta drischande nu, och så många intressanta projekt väntar på mej på jobbet. Det är galet och känns som en enorm lyx att ha det på det viset.
Visst har jag haft tunga stunder också på grund av jobb, främst för att det varit för mycket av det. Men skulle aldrig byta. Dels är det något jag älskar att göra, och så är mina kolleger helt bäst. Kunniga, roliga, excentriska. Och jag känner att jag blir bättre i deras sällskap.
Din sista mening gillar jag väldigt mycket. Ha så ROLIGT på jobbet!
Jag tycker Linn att du skall hålla fast vid drömmen om ett roligt jobb! Jag var nära att ge upp den drömmen, när alla omkring mig sa hur svårt det är att få fastanställningar i dessa tider, att alla jobb har sina avigsidor etc etc. Men jag tänkte, banne mig, det MÅSTE finnas ett bättre jobb än detta (som jag hade då). Och mycket riktigt, efter ett tag lossnade ett drömjobb på en organisation där jag alltid önskat jobba. Lönen är fenomenal, kollegerna roliga och originella och chefen flexibel och professionell. Jag kan inte komma på något att klaga över. Så nu i efterhand är jag mycket glad över att jag inte gav upp och ”nöjde mig” med mindre. Det perfekta finns därute! 🙂
Jadå, det tror jag nog också. Alternativt att ett jobb utvecklas till och plötsligt BLIR drömjobbet!
Det e ju upp till en själv om jobbet blir roligt eller inte.
Oh yes!
Älskar mitt jobb! (Lätt att säga när man är föräldraledig, men jag gillar det verkligen!)
Haha, precis!
Jag har varit i arbetslivet i 11 år nu. När jag första gången började jobba heltid, som 21-åring, var jag på mina drömmars arbetsplats. Efter fyra trivdes jag fortfarande men kände ändå att det var dags att söka sig vädare, framför allt för att äntligen slutföra min examen. Så när jag började studera på heltid tog jag ett kvälls- och helgjobb som var typ det bästa som finns inom den kategorin, men eftersom mina ambitioner var helt andra hade jag många gånger svårt att motivera mig till att göra mitt bästa. Det jobbet hade jag endast för att dryga ut min inkomst, inte för att utveckla mig själv. Ändå stannade jag kvar i nästan fyra år, eftersom jag visste att jag inte hittar ett bättre jobb som inte påverkar studierna negativt. Nu jobbar jag inom en bransch som jag aldrig hade trott att jag skulle hamna i, men trivs otroligt bra! I början hade jag kortare kontrakt (3 månader, 6 månader, 1 år) men har sedan årsskiftet fast anställning. Den fasta anställningen skulle jag aldrig ha fått om jag inte först haft de korta kontrakten, så det är nog mitt viktigaste råd till alla arbetssökande: acceptera att du inte nödvändigtvis får fast anställning genast efter examen! Men, som du Linn skrev ovan, så tendererar det att gå bra för ambitiösa och sociala personer som är beredda att jobba hårt. Tycker man att det är en mänsklig rättighet att läsa bloggar och hänga på Facebook samt hålla en timmes lunchraster vareviga arbetsdag så är det kanske inte så överraskande om det är den flitiga kollegan som får löneförhöjning och inte man själv.
Haha, precis! Kul att läsa din story, förresten. Alltid peppande med happy endings!
har jobbat på samma arbetsplats i 24 år så man kan nog säga att jag trivs,fast jag gör samma saker varje dag så är den ena dan inte den andra lik(jobbar inom åldringsvården) responsen man får av de äldre är oslagbar:)viss har man ups&downs men vilket jobb har nu inte det?
24 år, hurra för dig! Och inom åldringvården! Det gör mig så glad, för alla gamla förtjänar vårdare som trivs och tycker om arbetet de gör.
Just nu känns det tungt att börja jobba igen, efter lite över ett år hemma med barnen. Det som har gjort att jobbet varit ok har varit jobbkompisarna, men nu har många bytt jobb. Dessutom stampar man på stället, får ej jobba med något annat än hjärndöda grejer och vissa gång är man bokad till 150% utan att man får göra övertids timmar. Kanske dags att byta….
Hoppas det löser sig hur som haver!
Har du testat att fråga dina nära och kära hur de trivs med sina jobb? Där får du ärlig information om någonstans.
Jag kan ärligt säga att jag vantrivs på mitt jobb. VAN-FUCKING-TRIVS. Jobbar på fabrik och står vid ett rullband hela dagarna, 8 timmar med öronskydd på, i tystnad. På pauserna är det oftast ingen i kafferummet, så att ”bonda” med sina arbetskompisar finns inte riktigt. För det mesta är någon sjukskriven, eftersom det tär både på kroppen och knoppen. Har själv fått sjukskriva mig för att inte bli galen. Så vissa arbeten kan man helt enkelt inte göra roligare än dom är, det går inte att variera sin arbetsuppgift då man gör samma sak precis hela tiden.
Vill hemskt gärna byta jobb och har sökt i snart ett år nu, allt från kassa arbetare till städare. Men nix. Det är helt enkelt tuffa tider.
Jag vill bara att folk som tycker att man ska sluta ”jåma” om sitt arbete kanske ska gå i den andres skor ett tag innan man uttalar sig. Vissa arbeten går helt enkelt inte att göra bättre, oavsett hur stor vilja man har. Arbetet tar upp så pass stor del av ens liv så jag tycker absolut inte att man ska behöva jobba med något som ger en ångest.
Bra sagt!
Så intressant diskussion! Jag tror att man måste se skillnad på att ”gilla läget” och att ”härda ut”. D.v.s. någonstans ska man ju börja och genom att förvandla en halvtaskig arbetssituation till en möjlighet att utvecklas genom lite positiv attityd och jävlar anamma kan ta en långt i framtiden.
Däremot är lidande, ständigt klagande personer som tycker synd om sig själva inte bra för varken dem själva eller andra på arbetsplatser. .
Så tror jag! Hittade mitt drömjobb för två år sedan och trivs sjukt bra nästan alla dagar. Tack för en fin blogg!
Tror ja har det väldigt lyxigt. För även som 20-åring kan man ha VÄRLDENS kulaste jobb. Ett jobb man saknar om man råkar vara ledig en dag. 😉 Men sen så gäller det ju också HUR MYCKET man vill! Och hur mycket man orkar kämpa för att få drömjobbet.
Jag tror att det beror till stor del i vilken livssituation man är i också hur roligt man tycker det är och hur bra man trivs på jobbet. Själv blev jag utexaminerad i våras och har fått ett sommarvikariat som helt matchar min utbildning.
Å visst tycker jag jobbet är roligt och jag känner inte ångest varje morgon jag skall stiga upp till jobbet, men ändå, nog skulle det vara skönt att få stanna hemma. När man har jobbat vid sidan av studierna i 6 år (i princip varje helg och även vardagskvällar) + sommarjobben så börjar det faktiskt ta emot att jobba. När ska man få vara ledig?
Sen då man vant sig att verkligen bara ha ett 8-16 jobb med sommarsemester och vintersemester och hela köret börjar man kanske njuta av att jobba, va vet ja 🙂
Intressant diskussion! Älskar mitt jobb men har inte alltid varit så. Äh, måste blogga om det.
Jag trivs också med mitt jobb, främst för att mina arbetsuppgifter är så mångsidiga, för att mina kollegor är så huippu och för att bolaget tar hand om sina anställda. Nu då jag är mammaledig så saknar jag faktiskt att jobba. De tidiga mornarna saknar jag nog inte. Men jag försöker njuta av föräldraledigheten och mitt barn nu för jobba hinner man ju ännu i sjuuuukt många år.
Jag kan ibland känna mig lite bitter. Det har bl.a. att göra med att jag alltid har jobbat hårt och samvetsgrant. Jag har sökt efter något roligt och spännande, men alltid kommit tillbaka till att slita. En ond spiral helt enkelt. Det är så många som klagar på hur de mår, hur saker borde vara etc. Och min reaktion är att göra något åt situationen, själv. Och så hoppas man på en förbättring i horisonten, och att man själv haft någon liten del i att skapa den. Men det blir inte riktigt så. Mitt jobb är bara ett jobb. Men jag vill återigen göra något åt situationen och ändra allt till något positivt. Mina föräldrar sade åt mig att kräva mer lön. Det gjorde jag, och fick det jag ville ha. Min bror sade åt mig att börja leta nytt jobb. Jag har letat, men tvekar att sluta på mitt nuvarande. Jobbar som statistiklärare. Jag kan jobbet, lätt som en plätt, men hårt slit ligger bakom. En del områden kräver bara ytlig kunskap, medans andra kräver djup, och då måste man ha insikt. I början tyckte jag jobbet var kul, för man fick träffa ivriga studenter som ville lära sig, och jag kände att jag fick något ut av det. Nu känner jag att tröttheten slår in när man ska rätta inlämningsuppgifter och tentor. Nu studenter kommer, gamla lämnar, men problemen/frågorna/felen kvarstår. Det är alltid samma grejer man måste påpeka. Det är verkligen tråkigt. Då försöker man motivera sig med att vara duktig. Jag hinner rätta tre gånger så många uppgifter som de nya lärarna på samma tid. Men vad är det egentligen för kul med det. Jag är mycket snabbare och duktigare, och så kan jag stoltsera med det inför dem, men det är inget jag vill göra. Jag vill ha inspiration och motivation. Ha folk runt omkring mig som är roliga, har något mer i livet än bara siffror etc. Lite livserfarenhet, glada minnen etc. Men jag inser samtidigt att allt det jag skriver låter bittert och negativt. Så, en enkel slutsats skulle vara att jag borde vara glad och nöjd och jobba på min egen inställning. Och det gör jag. Samtidigt, om jag byter jobb, behöver jag lära mig det jobbet, och slita ännu mer. Och så fastnar jag i såna här negativa tankar. En del säger att jag lever mitt liv i huvudet. Det är till stor del sant. Jag är en teoretiker, matematiker, maskin. Min personlighet är sådan. Men det vill jag inte vara. De som verkligen känner mig vet att jag har potential: att vara rolig, trevlig, intressant etc. Och såna grejer får man bara genom att ha ett intresant liv. Så, jag vet att jag kan grejer. Jag har civilekonomexamen, pratar fyra språk, svenska, engelska, finska och kinesiska, flytande. Jag kan även grunderna i spanska och koreanska. Men jag vill känna mig nöjd, tillfreds och njuta av livets goda. Ibland kallar folk mig för en asset, men jag är en människa. Ingen har rätt slita sönder mig. Så, jag vill ställa krav, stå på mig. Men jag är fast. Vad man än gör måste man slita, så jag maler på. Ja, en hel ström av känslor och tankar kommer ut. Vad är poängen? You tell me, ska jag byta jobb, eller lära mig att tycka om det?
Posts like this make the inrtneet such a treasure trove
Hej!
Jag hade ett drömjobb och det gick inte bra för chefen, vi blev varslade!
Jag gick och sökte jobb. Fick nått skit hit o dit. Men kände att det är inte så här jag vill ha de!
Hade sparat pengar och tänkte nu får de bära eller brista!
Så jag köpte en egen bil. Var typ 25 år o folk skratta o tänkte den snorungen!
Men jag har hållt på sen 2012 och kämpar på. Inte alltid huldmånader men dom finns också!
Jag kan inte tänka mig något annat o jag reser, äter på restaurang o lever ett liv jag gillar. Köra runt o lyssna på musik o få betalt för de e ju något jag gillar. Lite tufft när man bandar och lastar men sen e de lugnt ju!
Nä folk säger de e skit, men jag trivs..
Finns kanske ingen Porsche på gården men jag e lycklig😝
Jag har sätt hela Sverige och de hade jag inte fått uppleva om jag jobbat på ett kontor!
Kan tillägga att jag blivit erbjuden det men tackade nej🤓
Så skit i folk o kör på!