Repriser på publikens begäran.

image

Visst är det fantastiskt hur det mänskliga minnet och psyket är funtat? Häromdagen skrev Märta ett önskemål om att jag skulle blogga om Mileas förlossning. Eftersom jag har bloggat om den så himla mycket om den tänkte jag istället leta efter inlägg att länka till. Medan jag letade tänkte jag så där spontant ”ja, det var väl inget speciellt med det kejsarsnittet, förutom att det skedde lite tidigare än normalt”. Kunde inte minnas att jag kände nåt speciellt över det.

Blev alldeles full i skratt när jag hittade snitt-inlägget. JA MEN JUST, jag hatade ju själva ingreppet. Hade helt och hållet glömt bort att jag led så där förskräckligt och att det gjorde ont som fan! Tänk så bra naturen sköter om att städa i huvudet. Allt vore kanske snäppet bättre om man inte hade ett bloggarkiv, hah. Fick också megadålig feeling av det där obehagliga hotellet jag ligger i på sista bilden. Märta undrade också hur mitt snittärr ser ut i dag. Så här. Men så har jag ju också opererats en gång till i magen när min gallblåsa plockades bort. Har fyra ärr på magen. Känner mig som Rambo eller någon annan kovis.

Har skrivit massor om Milkys förlossning, till exempel om det förhatliga hoppet. Och så finns ju, som känt, ett megalångt förlossningsdravel i mitt sommarprat från 2013.

4 reaktioner till “Repriser på publikens begäran.”

  1. Gälit!! Jag kände absolut ingenting när jag snittades för 6 veckor sedan (första snittet i januari ifjol sövdes jag ner, så då kände jag heller ingenting). Men då är mitt ärr tusen gånger fulare också. Som kompensation.

  2. Jag har tänkt skriva det här så länge, men aldrig kommit mig för. TACK för att du delade med dig av vardagen då Milea kom till världen och TACK för det hopp er historia ingav! Jag hamnade in på TYKS då jag var i vecka 24 och mitt mantra var "det måste gå bra, det måste gå bra, Linn sade att det måste gå bra". Två veckor knep jag ihop men sen var det dags, och i vecka 26 föddes den lilla prinsen. Och det gick bra! 🙂

  3. Gälit!! Jag kände absolut ingenting när jag snittades för 6 veckor sedan (första snittet i januari ifjol sövdes jag ner, så då kände jag heller ingenting). Men då är mitt ärr tusen gånger fulare också. Som kompensation.

  4. Jag har tänkt skriva det här så länge, men aldrig kommit mig för. TACK för att du delade med dig av vardagen då Milea kom till världen och TACK för det hopp er historia ingav! Jag hamnade in på TYKS då jag var i vecka 24 och mitt mantra var "det måste gå bra, det måste gå bra, Linn sade att det måste gå bra". Två veckor knep jag ihop men sen var det dags, och i vecka 26 föddes den lilla prinsen. Och det gick bra! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.