Jag fick en riktigt bra kommentar av Ia under inlägget om att planera livet in i minsta detalj. Den fick också medhåll av andra. Den löd så här:
Alltså jätteklokt skrivet, men en lite annan synvinkel; Nu kan jag bara tala för mig själv, för jag har aldrig diskuterat det här med någon annan, så jag vet inte om det här är ett unikt ”problem” för bara mig, eller om alla planerare och ältare lider av samma dilemma, men, jag VET faktist inte vad jag vill, eller vad jag drömmer. Lyssna på maaaagkänslan! Följ ditt hjääärta! Skrålar livscoachar.
Men jag HAR ingen magkänsla. Jag VET inte vad mitt hjärta vill. Sjukt tragiskt! Visst, det kan vara (är säkert) en form av rädsla det handlar om, men det är inte en sådan där: ”Jag vet nog vad jag på riktigt vill, men jag vågar inte hoppa!”-rädsla, utan kanske då i så fall mer en ”jag är så införtvivlat rädd att jag inte ens vågar ha en magkänsla, eller inte ens vågar söka min dröm, och inte ens vågar medge att det är för att jag är så rädd som det är så”.. Då är man helt enkelt tvungen att planera och fundera och älta. Du ropar: Hoppa! och jag ropar ”men jag vet ju för fan inte åt vilket håll!”
Det här var ju en otroligt bra point. Ledsen för nu följer en lång harang med läbbiga metaforer, men det här var så intressant.
Om jag ska vara ärlig så vill jag inte heller påstå att jag alltid har en stark magkänsla. Men jag tror inte heller att det alla gånger handlar om att lyssna inåt, för precis som Ia skriver så finns det inte alltid en röst som ropar åt vilket håll man ska gå. Ibland är det knäpptyst när man frågar. ”Huhuu, hallå?”.
Däremot tror jag mera det handlar om ett förhållningssätt till alternativen.
Jag har alltid haft en stark känsla av att det ordnar sig oavsett vart jag hoppar. Insikten om att få saker här i livet egentligen är riktigt permanenta gör det lättare att hoppa åt något håll. Jag vet inte alltid vad jag vill, men står jag och väljer mellan två jämbördiga alternativ så brukar jag stänga ögonen och bara kasta mig åt det hållet som känns bra för stunden. I de flesta fall kan man faktiskt ändra sig (nå, kanske inte med barn, men ni fattar).
Någon antydde också att det här är lätt att säga när man har ekonomisk trygghet (vad nu sedan Samis jobb har med det här att göra kan ju ööö .. diskuteras). Men där vill jag prompt protestera. Jag har alltid varit så här. Det fixar sig. Jag fixar det. Och alla gånger handlar det inte om vägskäl där pengar spelar roll. Utan det här överspänner också mänskliga relationer, fritid, personliga satsningar, tid – ja, mycket annat.
Om jag inte vet vad jag vill, så börjar jag i någon ända och kör uteslutningsmetoden tills jag hittat rätt. Man får bocka av det man i alla fall inte vill. Många gånger har jag kört helt åt helvete till skogs. Men då får man lägga i backen och försöka slingra sig ut bakvägen. Ute på andra sidan får man ta ett djupt andetag och testa nästa stig. Kanske den leder rätt? Man fick ju i alla fall lite backträning på köpet. Få saker har jag gjort förgäves.
Jag tror sist och slutligen inte att det spelar någon roll åt vilket håll man hoppar. Huvudsaken att man gör det. För mig har det krävts jättemånga hopp för att landa i en någorlunda stabil och lycklig vardag. Och som den otåliga utvecklingsjunkie jag är vet jag att jag absolut inte har funnit min ideala plats ännu. Det kommer aldrig att finnas en sådan.
För min ideala plats finns mitt i hoppet.
Skiter det sig litar jag på att det finns folk i min omgivning som plåstrar om mig. Och det är väl sist och slutligen det – inte ekonomiska faktorer – som gör mig priviligerad.
Forever Jung 
Så intressant att följa med den här diskussionen! Det är (bland annat) det här jag har som tema i mitt manus som snart börjar driva mig till vansinne och som säkert aldrig landar i några läsares händer, men det är en annan historia. Men det jag funderar på är: Vad ska vi göra i livet? När måste vi bestämma oss och VEM är det sist och slutligen som bestämmer?
Det är de allra svåraste frågorna. Och vete fan var man hittar rätt svar. Lycka till med manuset! Jag tänker på dig varje morgon när jag kör förbi Kuggvägen på Replot.
Tack Linn, alla hejarop behövs! Gällande gatunamn, i våra hoods i Berlin fanns en gata som hette Jungstrasse, tänkte alltid på dig där!
Vill nog påstå att även ekonomiska faktorer påverkar, åtminstone undermedvetet. Har man ingen inkomst alls i familjen blir det onekligen svårt. Sen är det förstås ett stort plus att känna föräldrarnas stöd i ryggen oavsett vad som händer.
Såklart finns det lägen när pengar spelar in. Men jag tänker liksom större. Pengar spelar inte så stor roll när du ska bryta med en släkting, dumpa en vän, byta fotbollslag (om du inte är zlatan). Eller om du ska skriva en diktbok, raka av dig håret eller tatuera dig i fejset. Om man ska lära sig spanska, söka ett nytt jobb eller bara bjuda upp någon till dans,
De saker du nämner nu kallar jag inte att tänka större. Små ting som att tatuera sig eller raka av sig håret är inget att fundera över. Det gör jag bara inte 🙂
Oj! Tack! Nu blev jag smickrad!
Och efter ett sådär bra svar skulle jag kunna låta det vara och låta bli att fortsätta älta och fundera, men det vill jag ännu tillägga att det där med att hoppa i alla fall och sedan backa om det inte blev bra, kräver ju att man har en känsla för när det inte blev bra, när det är dags att backa, och tyvärr vågar jag hävda att jag inte ens har DET.
I och för sig skulle jag ju då kunna helt enkelt strunta i alltihop och bara köra på eftersom jag ändå aldrig kommer att veta om jag gjorde ett bra beslut eller inte. 😀
Håller med! Jag är också en nummer tvåa, som du skrev i tidigare inlägg. Ibland jobbigt att vara spontan men leder oftast till bra beslut och det har faktiskt lett till att jag har en lycklig vardag idag. Alltid har man inte magkänsla, men om man väntar en stund dyker den nog upp förr eller senare! Jag brukar inte heller alltid veta vad jag vill här i livet t.ex. på jobbfronten, men provar man på kan man åtminstone använda sig av uteslutningsmetoden. Så formas målet så småningom. Nya drömmar och idéer dyker också upp genom åren, vilket jag upplever att är skönt 🙂
PRIVILEGIum
PRIVILEGIerad
Jag är nog också en sådan som inte vet, som hoppar på måfå från den ena grejen till den andra och får spunk av att läsa hurtiga veckotidningsartiklar om att följa sin "passion".
Äh, jag tänker att livet mest är en rad tillfälligheter, bra som dåliga. Visst, jag blir också stressad över saker jag känner att jag borde uppnå eller göra, men sist och slutligen tycker jag att man kan köra på. Det mesta fixar sig ändå. I tråkiga, såväl som roliga, stunder tycker jag att det är tröstande att tänka att "the best is always yet to come", man kan liksom aldrig använda slut på glädje och lycka. Sen om det inte blir så gör det inte så mycket, men det kan man ju ändå aldrig veta, så varför sörja något som inte hänt.
Vad den här diskussion är bra! Jag fick någonting att tänka på. Fick riktigt fundera på saker o ting. För någonstans på vägen har jag slutat med det….
Har alltid varit den personen i vänskapskretsen som bara kör på. Utan att planera så värst mycket. ALLT ordnar sig till slut. Det vet jag bara. Flyttade hemifrån när jag var 16 och har fått resa och bo på många fina ställen. Träffat massa härliga människör och fått jobba med allt möjligt.
Men på någon stig eller väg så har jag nog glömt att hoppa. Det kallas väl vardag. Vakna, jobba, laga mat, köra ungar fram o tillbaka, tvätta, städa, sova, vakna igen. Nähää säger jag nu. HOPPA TJEJEN och så högt du bara kan! Måste hitta tillbaka till mig. Inte fan vet jag vad jag vill men någonstans ska man börja. Upp o hoppa!
Så tack Linn! Fortsätt!
Så intressant att följa med den här diskussionen! Det är (bland annat) det här jag har som tema i mitt manus som snart börjar driva mig till vansinne och som säkert aldrig landar i några läsares händer, men det är en annan historia. Men det jag funderar på är: Vad ska vi göra i livet? När måste vi bestämma oss och VEM är det sist och slutligen som bestämmer?
Det är de allra svåraste frågorna. Och vete fan var man hittar rätt svar. Lycka till med manuset! Jag tänker på dig varje morgon när jag kör förbi Kuggvägen på Replot.
Tack Linn, alla hejarop behövs! Gällande gatunamn, i våra hoods i Berlin fanns en gata som hette Jungstrasse, tänkte alltid på dig där!
Vill nog påstå att även ekonomiska faktorer påverkar, åtminstone undermedvetet. Har man ingen inkomst alls i familjen blir det onekligen svårt. Sen är det förstås ett stort plus att känna föräldrarnas stöd i ryggen oavsett vad som händer.
Såklart finns det lägen när pengar spelar in. Men jag tänker liksom större. Pengar spelar inte så stor roll när du ska bryta med en släkting, dumpa en vän, byta fotbollslag (om du inte är zlatan). Eller om du ska skriva en diktbok, raka av dig håret eller tatuera dig i fejset. Om man ska lära sig spanska, söka ett nytt jobb eller bara bjuda upp någon till dans,
De saker du nämner nu kallar jag inte att tänka större. Små ting som att tatuera sig eller raka av sig håret är inget att fundera över. Det gör jag bara inte 🙂
Oj! Tack! Nu blev jag smickrad!
Och efter ett sådär bra svar skulle jag kunna låta det vara och låta bli att fortsätta älta och fundera, men det vill jag ännu tillägga att det där med att hoppa i alla fall och sedan backa om det inte blev bra, kräver ju att man har en känsla för när det inte blev bra, när det är dags att backa, och tyvärr vågar jag hävda att jag inte ens har DET.
I och för sig skulle jag ju då kunna helt enkelt strunta i alltihop och bara köra på eftersom jag ändå aldrig kommer att veta om jag gjorde ett bra beslut eller inte. 😀
Håller med! Jag är också en nummer tvåa, som du skrev i tidigare inlägg. Ibland jobbigt att vara spontan men leder oftast till bra beslut och det har faktiskt lett till att jag har en lycklig vardag idag. Alltid har man inte magkänsla, men om man väntar en stund dyker den nog upp förr eller senare! Jag brukar inte heller alltid veta vad jag vill här i livet t.ex. på jobbfronten, men provar man på kan man åtminstone använda sig av uteslutningsmetoden. Så formas målet så småningom. Nya drömmar och idéer dyker också upp genom åren, vilket jag upplever att är skönt 🙂
PRIVILEGIum
PRIVILEGIerad
Jag är nog också en sådan som inte vet, som hoppar på måfå från den ena grejen till den andra och får spunk av att läsa hurtiga veckotidningsartiklar om att följa sin "passion".
Äh, jag tänker att livet mest är en rad tillfälligheter, bra som dåliga. Visst, jag blir också stressad över saker jag känner att jag borde uppnå eller göra, men sist och slutligen tycker jag att man kan köra på. Det mesta fixar sig ändå. I tråkiga, såväl som roliga, stunder tycker jag att det är tröstande att tänka att "the best is always yet to come", man kan liksom aldrig använda slut på glädje och lycka. Sen om det inte blir så gör det inte så mycket, men det kan man ju ändå aldrig veta, så varför sörja något som inte hänt.
Vad den här diskussion är bra! Jag fick någonting att tänka på. Fick riktigt fundera på saker o ting. För någonstans på vägen har jag slutat med det….
Har alltid varit den personen i vänskapskretsen som bara kör på. Utan att planera så värst mycket. ALLT ordnar sig till slut. Det vet jag bara. Flyttade hemifrån när jag var 16 och har fått resa och bo på många fina ställen. Träffat massa härliga människör och fått jobba med allt möjligt.
Men på någon stig eller väg så har jag nog glömt att hoppa. Det kallas väl vardag. Vakna, jobba, laga mat, köra ungar fram o tillbaka, tvätta, städa, sova, vakna igen. Nähää säger jag nu. HOPPA TJEJEN och så högt du bara kan! Måste hitta tillbaka till mig. Inte fan vet jag vad jag vill men någonstans ska man börja. Upp o hoppa!
Så tack Linn! Fortsätt!