”Det är alltid du och jag mot sekunderna”, sa Anna-Lena igår. Just nu känner jag ungefär samma panikstress som i våras när både jag och hon hängde på sjukhus med diverse virus och ogjorda jobb bara hopade sig i högar utanför våra rum.
Som om det inte vore galet tajt från förr fick jag plötsligt ett sjukt barn på nacken. Har jobbat distans och varit fastklistrad i skärmen vid köksbordet hela dagen. Sevendays-tidningen ska snart i tryck och fb-chatten har gått kokhet. Å ena sidan är det bra att jobba hemifrån (ett sjukt barn stör mindre än kollegor), har skrivit dubbelt upp än vad som är möjligt en dag på kontoret. Å andra sidan är det hundra gånger jobbigare att kommunicera via chat än att hojta över bordet. Och nacken, den arma nacken är så sjuk att den knappt kan röra sig.
Så småningom borde jag ha lärt mig följande två regler.
1. När man ska lansera något större projekt insjuknar någon i teamet
2. På något vänster fixar man det i alla fall
Och sånt man helst inte ska tänka på:
1. Hur bra det sku kunna bli om vi någon gång sku få göra något utan sjukdom.
Forever Jung 
Det spelar liksom ingen roll hur bra framförhållning och hur mycket tid vi har – ändå kör det ihop sig på slutet. Och varje gång fixar vi det i alla fall 🙂 Bra jobbat idag! Blir skönt att ha dig vid samma skrivbord imorgon.
Det spelar liksom ingen roll hur bra framförhållning och hur mycket tid vi har – ändå kör det ihop sig på slutet. Och varje gång fixar vi det i alla fall 🙂 Bra jobbat idag! Blir skönt att ha dig vid samma skrivbord imorgon.