Så kloka och stora, men så små och tassiga.

Här kommer jag dragande med en gammal klyscha igen: Men alltså hohho, det är så fascinerande att se sina barn växa upp och bli stora. Jag har inte ännu kunna smälta hur anmärkningsvärt det faktiskt är. När man får barn tänker man mest på att man ska få en bebis och att den ska vara en bebis hela tiden. Det tar länge innan man inser att de faktiskt ska bli vuxna människor någon vacker dag. Sakta går det upp för mig.

Nästan varje dag när vi äter kvällsmål sitter jag och tindrar med ögonen och betraktar deras söta små ansikten. Så kloka, så kvicka – och samtidigt så oerhört korkade mellan varven. Ena stunden kan man oroa sig och tänka ”o-ou, nu har de gått förbi mig i intellgens” för att i nästa falla bakåt av hysteriskt flabb pga. tassig fråga.

Jag tycker det är helt otroligt att man lääänge kan hålla sig till ett och samma samtal numera. Tänk att all skit man stått ut med (blöjor, vaknätter, skrik) betalar sig tillbaka (och mångfallt!) i riktiga, givande samtal om livet. Om folk vi känner, gamla minnen, framtida drömmar. Varför den kände så, vem i skolan sa så – och den där ena gången på dagis: varför gick det så? Vad händer om vi dör, kan vuxna gråta och hur många gånger får man byta jobb. Vem alla känner vi som har gjort slut och varför gick det egentligen så? 

Visst blir man förstås avbruten av frågor i stil med ”hej annars mamma, jag har sett att vissa har bröd i frysen, alltså VARFÖR HAR MAN BRÖÖÖD I FRYYYSEN?!”. Och på något sätt så är det ju just det som är det bästa med barn i den här åldern Så kloka, men ännu så mycket att reda ut.

Alla spontana, hysteriskt roliga frågor de ställer, ord de säger fel och begrepp de blandar ihop. Man vill liksom aldrig att de ska växa ifrån det. Även om jag tycker det är så berikande att se dem mogna vill jag alltid att de ska prata om fubliken och lanisani (publiken och lasagne). Eller Milken som alltid ”burkar göra någonting” (brukar). Jag burkar alltid vara i fubliken.  

Medan jag gjorde middag satt Matheo vid köksbordet och gjorde läxor. Övade på läsläxan och jag tänkte som vanligt att ”hohho, så han har gått snabbt framåt med läsningen, nu läser han ju aldrig fel mera”. Så jag sa:

– Men alltså GUD så det går BRA för dig nu!
– Jo, det här var ganska lätt!
– Men läs igenom alla ord en gång till, för säkerhetsskull.
– Men mamma..
– Jaja, bara de tre sista då!
– Mmm-oo-n-a. Mona!
– Bra!
– OO-mm. Om!
– Bra. Och så den sista!
– Okej, sista ordet är att oo-llll-a olla! Att olla!
– Ola, älskling, Oooola.