Båda mina barn har, enligt min högst objektiva bedömning, ett sällsynt utvecklat sinne för humor. Och inte bara humor, utan också bra tajmning för omedvetet roliga sägningar så där i största allmänhet. Och här kanske jag mera syftar på den yngre vars kraftuttryck och raseriutbrott ofta generar i kvävda gapskratt bakom hörnet (Gud nåde den som vågar visa att den skrattar när hon är arg).
I dag var vi ut på en söndagstur (jag sprang och barnen cyklade). Vi befann oss i en brant uppförsbacke och alla var trötta och flåsiga. Barnen krigade på i motvind. Jag hade blodsmak i munnen. Milea hade nyss fallit med cykeln i en stor vattengrop med massa is på botten, så hela flickebarnet var genomblött och argt. Så väl vantar som skor och overall. Ögonen var svarta och benen trötta. Hörde att hon mumlade arga saker medan hon trampade.
– Ha ..äta .. morr morr .. sysling .. dumma dumma .. morr morr!!
Motvinden gjorde det lite svårt att uppfatta alla ord.
– Vad säger du, Milken? Jag hör inte!
– HÖR DU DÅLIGT?! JAG SÄGER JU ATT JAG BORDE HA ÄTIT MER KYCKLING OM JAG SKULLE HA VETAT ATT DET VAR SÅNA HÄR DUMMA BACKAR JAG SKULLE MÅSTA CYKLA UPP FÖR!!! MEN NU ÅT JAG BARA EEEEEN KYCKLING!!!!!!! HÖR DU DET!!
Forever Jung 