5 orsaker till att barn gjorde mig till en bättre människa

I höstas skrev Cissi Wallin en omdebatterad krönika, som det händer att jag tänker tillbaka på nu som då – ”Att få barn har inte gjort mig lyckligare”.

 

”Att få småbarn har inte gjort mig lyckligare och det känns heller inte som meningen med livet. Det är ingen slump att många nyblivna föräldrar hamnar i såväl depressioner som relationskriser. Jag vill ha ett samhällsklimat där även de fulare känslorna får plats.”

Att få barn är, precis som Cissi skriver, oftast mer omtumlande än man på förhand kan tro. Jag kan ibland tänka tillbaka på tiden strax efter att Milea föddes och det där att jag kände en sån enorm skuld över att jag kanske inte alla gånger kände mig så ”tacksam” och ”lycklig över att allt slutade så bra”. Att jag förväntade det av mig själv. Och kände mig ganska usel när jag tidvis kände mig trött och nollställd istället.

Jag tror att många förväntar sig att den första tiden ska vara så ljuvlig. När den i många fall kan bli ett rent helvete. Humöret svajar, styngnen mellan benen svider, man blöder utaf helvftet och tröttheten som lägger sig över pannbenet går inte bort på de närmaste månaderna – i värsta fall år. Inte undra på att det kommer studier som denna: Att skaffa barn är sämre för lyckan än att partnern dör.

 

”Min son har hittills gjort mig till en bättre person. En mer lyhörd och – tro det eller ej – ödmjuk människa. Men att få småbarn har inte gjort mig lyckligare, och känns inte heller som meningen med mitt liv.”

 

Det där tror jag också att jag hade skrivit under någon gång när barnen var små. Nu när barnen är större tänker jag helt tvärtom. Som jag så många gånger har skrivit i den här bloggen, så är det så mycket som har blivit så roligt nu på senare år.

Speciellt nu under jullovet när jag har varit hemma med barnen några dagar har jag tänkt en del på det här med barn, lycka och Cissis krönika. Trots att de flesta undersökningar visar att frivilligt barnlösa oftast är pikipiki lite lyckligare, så har jag helt andra erfarenheter. Visst, det var så fruktansvärt tungt när de var små, men i slutändan gav alla erfarenheter mig så mycket välbefinnande. Jag hävdar att jag blev en lyckligare människa just tack vare att jag är någons mamma. 

 

 

5 orsaker till att barn gjorde mig
till en bättre människa

 

 

q

r

 

1. ”Nackdelarna”

Här använder jag mig av citationstecken eftersom allt det där som jag inledningsvis trodde skulle bara hemskt med att bli förälder egentligen var min räddning. Jag trodde det skulle vara urjobbigt att prioritera bort mig själv, en massa fester, sprit, krogen, bartenderjobb, charter, studieliv (ni vet, det där viktigaste i livet som 20-åring). Så här i efterhand inser jag att det var det bästa som kunde hända mig, att jag var tvungen att fokusera på en annan liten människa istället för mig själv. Har ändå varit så ego hela mitt liv. Det var verkligen dags för annat fokus. Alla farhågor om nackdelar blev det motsatta. Att prioritera mina barn var i förlängningen att prioritera mig själv.

 

78

 

2. Barndomen 2.0

Att ha barn är att rättfärdiga alla de där drömmarna som blev på hälft som barn. Disney World och Mumindalen. Camping. Tälta ute. Gå på lekland. Gå på tivoli. Ha maskerad. Besöka djurparker. Läsa alla Astrid Lindgrens böcker. Se alla Pixar-filmer. Man får göra allt det där barnsligt lustiga en gång till och låtsas att man gör det för någon annan. Plötsligt blir allt så mycket livligare igen! Äntligen en orsak att ha jultomte på julafton, ägg och hare på påsk och det där med att plocka sju blommor under kudden på midsommar! 

 

913

 

3. Det dåliga samvetet

När barnet föds, föds också ett dåligt samvete som aldrig lägger sig. Det ligger som en svag dimma över hela ditt liv. Det kan förvisso vara jobbigt om det tar över, men det dåliga samvetet är också en otroligt stark drivkraft. Det är just det där dåliga föräldrasamvetet som gör att du irriterat stiger upp från soffan, klär på barnen sju lager kläder och går ut i snöstormen – även om det i studen känns ASJOBBIGT och du VERKLIGEN behövde vila och tömma diskmaskinen. Motvilligt trampar du på i snålblåsten – tills du upptäcker att det faktiskt var just den där promenaden till parken och tillbaka som gjorde att humöret svängde för hela familjen (eller som en brukar säga: När man får barn får man lära sig att uppskatta ruttet väder). Jag som alltid har haft motvind och ångest som drivkraft har haft väldigt stor draghjälp av det dåliga föräldrasamvetet. Hade liksom inte orkat anstränga mig annars, om det ”bara” hade gällt mig själv.

 

11

12

 

4. Glädjespridande kitt

Man blir glad av att göra andra glada. Säg den lyckoforskning som inte stöder det påstående. Jag blir så varm av att se hur mycket glädje barnen för med mig, inte bara till mig, utan också till andra familjemedlemmar. Barnen har en så förenande effekt på hela släkten och familjen. Jag blir så glad av att se hur mamma, pappa, svärmor och svärfar förvandlas till mommon, moffor, fammor och faffor. Och allt vad det gör med dem. Jag vet att de blir lyckliga av att vara tillsammans – och det gör mig lycklig.

 

1a114

 

5. Prioriteringsordningen

Det är roligt att vara en ja-sägare. Men många gånger mår jag bättre om jag tackar nej mellan varven. Med barn finns det sällan utrymme för att tacka ja till allt. Har man inte lärt sig att tacka nej före man får barn får man ganska snabbt en snabbkurs i det. Ibland känns det lite svidigt när man går miste om intellektuella middagar, champagneosande partyn och vilda nätter, men å andra sidan kan det ibland vara just så att jag bara behöver lite frisk luft och åka rutschkana 10 gånger upp och ner. Sitta på en kall parkbänk och dricka en ljummen take away. Bada badkar regelbundet och godis bara på lördagar. Äta vid fasta tider och lägga sig tidigt. 

 

Slutsats: Blev absolut inte olyckligare. Bara motvilligt lycklig. Ett riktigt stort tack till mig själv för att jag var så fördärvat slarvig med preventivmedel.

18 reaktioner på ”5 orsaker till att barn gjorde mig till en bättre människa

  1. Jane

    Du skriver -igen en gång-så fint att jag bara MÅSTE kommentera!!! på dina punkter, 2-5 håller jag fullständigt med! Speciellt det där med att barnen skapar ett sorts "kitt" mellan generationer!
    Sedan har punkt 1, det där med "nackdelar" aldrig funnits för mig. Jag har aldig velat leva studieliv, gå på krog m.m. FAKTISKT så finns det mänskor som inte tycker att det är roligt!! Får jag välja på att fara på en 30-års fest, fara ut på krog en fredagkväll ELLER stanna hemma och vara barnvakt åt SAMTLIGA inblandades barn – skulle jag hellre stanna hemma och vara barnvakt åt hela slurven! Jag tycker faktiskt att det är roligare!! (Och jo, jag vet attjag hör till ett mindre fåtal som är funtade såhär, men det finns också såna som jag. Känner åtminstone tre andra som gjort och gärna gör samma val i livet)
    Jag klandrar ingen, Alla ska göra så som de finner det bäst, men för mig är föräldraskapet sååå underbart! Jag har alltid varit "en mamma utan barn" ävrn före jag själv blev mamma! Har alltid suttit barnvakt i 15-20årsåldern, har haft småsyskon, styvbarn och är dessutom lärare. Tur att jag valde ett yrke där jag dagligen får glädjas med att se barn utvecklas och lära sig!
    Och babytiden var inte heller jobbig för mig. Hade en jobbig förlossning, där det mesta som kunde gå fel också gick fel, men allt gick i slutändan bra och fastän jag själv haft ett jobbigt liv, där bla. Hälsa och ekonomi varit rent åt h-vete har just föräldraskapet varit en REN FRÖJD!!! (Men sen tonårsliv är något helt annat, har upplevt den som styvmamma i några repriser nu… Det är inte riktigt "min juttu"…)
    Däremot, tror jag, att du Linn, kommer att "leva upp" då också när dina små når tonåren…
    Jättefina tankar du för fram i din blogg! Hoppas du fortsätter länge ännu. När jag själv var gravid läste jag din blogg "från början, som en bok" en kväll och sedan dess har jag följt med! God forts. På det nya året!!!

  2. Det låter faktiskt inte så illa det där när du lägger fram det på det sättet. Den dagen, om dagen kommer, det händer mig ska jag plocka fram det här inlägget som boost tror jag visst. Ja det ska jag. Tack för det och god fortästtning 🙂

  3. Sofia

    Åh, så sant! Vi fick uppleva ofrivillig barnlöshet i flera år innan vi, tack vare ivf, fick barn. Och jag måste nog medge att jag hade en ganska självgod tanke att "eftersom vi har fått kämpa kommer vi nog att vara tacksamma vaaarje dag". Gälit orealistiska förväntningar alltså. Jag led ngt fruktansvärt av sömnbristen och hade nog ngn form av identitetskris då livet ändrade så plötsligt. Det tog ganska länge för mig innan jag började njuta av föräldraskapet och framförallt att acceptera att jag faktiskt inte var mera tacksam än ngn annan över att ha barn. Tack för en intressant och välskrien blogg!

  4. Jane

    Du bara måste gå in och läsa Jonna Jintons senaste blogginlägg, om branden. Du som varit med om liknande: jonnajinton.se "en otäck start på året"

    Huuuu! Säger jag.

  5. Bra skrivet Linn! Men, jag kan ju inte förstå någonting av vad du skriver FÖR JAG HAR JU INGA BARN! 😀

    Eller hur var det? 😉 Min point: Kan du snälla skriva vad du tycker om det här med mammor som klankar ner på kvinnor som inte har barn (ännu)? Jag är så trött på att få höra om hur empatisk och klok jag kommer att bli när jag blir förälder. Liksom DÅ först förstår man livets mening. Vi som inte har barn vi liksom…bara lallar åpåå? Livets mening = att allt det vi ickeföräldrar gör är så hopplöst meningslöst.

    Signatur. förtappad själ.

    Fy nu måst ja nog ga ligg. 😀 hejtå.

  6. Pernilla Bergman

    Fint inlägg! Läste Malins kommentar och måste säga att jag många gånger funderat i liknande banor. Sannolikheten att jag kommer att kunna få barn är väldigt liten. När folk sen går an om att barn är meningen med livet och påstår att det är saker man inte kan förstå om man inte själv har barn känns det sårande (menar inte dig). Men känner igen det där känslan man kan få av att folk tänker att man "lallar på" i livet bara, helt utan mål.
    Sen så tycker jag att det är synd att folk tappar den där barnsligheten de har inom sig när de växer upp. Jag och min man utan barn ser regelbundet på tecknade tv-program som räddningspatrullen och scooby doo, går på tivolin och nöjesfält, bygger med lego eller modellera eller vad som helst! 😀

  7. Jane

    Du skriver -igen en gång-så fint att jag bara MÅSTE kommentera!!! på dina punkter, 2-5 håller jag fullständigt med! Speciellt det där med att barnen skapar ett sorts "kitt" mellan generationer!
    Sedan har punkt 1, det där med "nackdelar" aldrig funnits för mig. Jag har aldig velat leva studieliv, gå på krog m.m. FAKTISKT så finns det mänskor som inte tycker att det är roligt!! Får jag välja på att fara på en 30-års fest, fara ut på krog en fredagkväll ELLER stanna hemma och vara barnvakt åt SAMTLIGA inblandades barn – skulle jag hellre stanna hemma och vara barnvakt åt hela slurven! Jag tycker faktiskt att det är roligare!! (Och jo, jag vet attjag hör till ett mindre fåtal som är funtade såhär, men det finns också såna som jag. Känner åtminstone tre andra som gjort och gärna gör samma val i livet)
    Jag klandrar ingen, Alla ska göra så som de finner det bäst, men för mig är föräldraskapet sååå underbart! Jag har alltid varit "en mamma utan barn" ävrn före jag själv blev mamma! Har alltid suttit barnvakt i 15-20årsåldern, har haft småsyskon, styvbarn och är dessutom lärare. Tur att jag valde ett yrke där jag dagligen får glädjas med att se barn utvecklas och lära sig!
    Och babytiden var inte heller jobbig för mig. Hade en jobbig förlossning, där det mesta som kunde gå fel också gick fel, men allt gick i slutändan bra och fastän jag själv haft ett jobbigt liv, där bla. Hälsa och ekonomi varit rent åt h-vete har just föräldraskapet varit en REN FRÖJD!!! (Men sen tonårsliv är något helt annat, har upplevt den som styvmamma i några repriser nu… Det är inte riktigt "min juttu"…)
    Däremot, tror jag, att du Linn, kommer att "leva upp" då också när dina små når tonåren…
    Jättefina tankar du för fram i din blogg! Hoppas du fortsätter länge ännu. När jag själv var gravid läste jag din blogg "från början, som en bok" en kväll och sedan dess har jag följt med! God forts. På det nya året!!!

  8. Det låter faktiskt inte så illa det där när du lägger fram det på det sättet. Den dagen, om dagen kommer, det händer mig ska jag plocka fram det här inlägget som boost tror jag visst. Ja det ska jag. Tack för det och god fortästtning 🙂

  9. Sofia

    Åh, så sant! Vi fick uppleva ofrivillig barnlöshet i flera år innan vi, tack vare ivf, fick barn. Och jag måste nog medge att jag hade en ganska självgod tanke att "eftersom vi har fått kämpa kommer vi nog att vara tacksamma vaaarje dag". Gälit orealistiska förväntningar alltså. Jag led ngt fruktansvärt av sömnbristen och hade nog ngn form av identitetskris då livet ändrade så plötsligt. Det tog ganska länge för mig innan jag började njuta av föräldraskapet och framförallt att acceptera att jag faktiskt inte var mera tacksam än ngn annan över att ha barn. Tack för en intressant och välskrien blogg!

  10. Jane

    Du bara måste gå in och läsa Jonna Jintons senaste blogginlägg, om branden. Du som varit med om liknande: jonnajinton.se "en otäck start på året"

    Huuuu! Säger jag.

  11. Bra skrivet Linn! Men, jag kan ju inte förstå någonting av vad du skriver FÖR JAG HAR JU INGA BARN! 😀

    Eller hur var det? 😉 Min point: Kan du snälla skriva vad du tycker om det här med mammor som klankar ner på kvinnor som inte har barn (ännu)? Jag är så trött på att få höra om hur empatisk och klok jag kommer att bli när jag blir förälder. Liksom DÅ först förstår man livets mening. Vi som inte har barn vi liksom…bara lallar åpåå? Livets mening = att allt det vi ickeföräldrar gör är så hopplöst meningslöst.

    Signatur. förtappad själ.

    Fy nu måst ja nog ga ligg. 😀 hejtå.

  12. Pernilla Bergman

    Fint inlägg! Läste Malins kommentar och måste säga att jag många gånger funderat i liknande banor. Sannolikheten att jag kommer att kunna få barn är väldigt liten. När folk sen går an om att barn är meningen med livet och påstår att det är saker man inte kan förstå om man inte själv har barn känns det sårande (menar inte dig). Men känner igen det där känslan man kan få av att folk tänker att man "lallar på" i livet bara, helt utan mål.
    Sen så tycker jag att det är synd att folk tappar den där barnsligheten de har inom sig när de växer upp. Jag och min man utan barn ser regelbundet på tecknade tv-program som räddningspatrullen och scooby doo, går på tivolin och nöjesfält, bygger med lego eller modellera eller vad som helst! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.