Den här bloggen finns ju till för att jag ska få uttrycka mina små spaningar och lösryckta tankar som inte nååååågon annan orkar lyssna på. Här kommer nu återigen en spaning som inte riktigt håller som diskussionsämne vid kaffebordet:
När jag var barn och befann sig i vuxet sällskap beundrade jag i smyg personer som var högljudda, extroverta och berättade inlevelsefullt långa anekdoter. Jag fascinerades alltid av sådana som pratade högt och långt och mycket (det kanske säger en hel del om mig som barn – jag var rätt så blyg och tog ingen plats i onödan). Sådana som vräkte på i all oöndlighet och pratade mycket uppfattade jag som intelligenta, belevade och smarta.
Och just när jag äntligen vågade öppna käften för att bli en ”intelligent och pratande person” – ja, då insåg jag hur det ligger till egentligen. Det är ju oftast de som är tysta som är de smarta. De som lyssnar och tar in. De mest intellektuella är ju oftast de som inte spyr ut allt vad de vet, kan och har hört. Vet ni?
Har hela mitt liv dragits till personer som pratar mycket. Men nu under de senaste året har det gått precis tvärtom. Alla tystlåtna känns plötsligt så mycket mer intressanta. Tänker att de måste ha så mycket att berätta.
Ja, tack för att jag fick dela det här med er. Hur skulle ni säga att ni ställer er i den här frågan? Dras ni till extroverta eller introverta personer?
Forever Jung 
Svår fråga. När jag tänker på mina närmaste vänner så är nog en stor del av dem introverta. Sen är det intressant att jag hela mitt liv varit mest extrovert, men att jag hela tiden får en introvertare sida med åren. 😉 Som ett bra vin kanske? Kan man hoppas?
Jag är exakt likadan. Orkar inte hävda mig mera. Folk lyssnar ändå inte, haha.
Njaaaa, nu håller jag inte riktigt med. Det KAN ju va så, jo, att "professorstyperna" är mer inbundna och sitter tyst och funderar (eller så har vi läst för mycket Bamse och förblindats av Skalman).
Alla smarta mänskor jag känner är samtidigt väldigt pratsamma, ja ibland på gränsen till högljudda och störande, hehe. Umgås mest med akademiskt utbildade, där en del både har doktorerat och hör till mensa. Men pratkvarnar är dom allihopa!!
Själv är jag mamma till en liten pratkvarn och även om jag säkert kommer att få höra att han stör i klassen, sedan när jag ska på utvecklingssamtal, så känns det som att han är rustad för livet. Det är de som kan föra sin egen talan som kommer framåt och att kunna argumentera sin sak blir allt viktigare. Jag är som jag tidigare skrev lärare och även om de pratsamma, extroverta eleverna tar musten ur mig emellanåt kan jag hantera dem, föra en dialog, komma framåt, nå dem. Men de tysta, vad tänker de? Tystad och ensamhet kan innehålla ett stort mörker… Och ofta finns det hos mig en oro, när jag träffar på introverta personer… Vet inte riktigt var jag har dem, om du förstår vad jag menar?
Och vad man dras till? Svår fråga… Åtminstone drogs jagi tiderna till en karl jag kunde prata med, nätterna igenom ( numera önskar jag väl mest att han var tyst ibland, haha). Men jag finner det lättare att umgås med personer som är öppna och utåtriktade och GER något av sig själv. Det ska finnas ett djup, jag vill NÅ personen. Du borde göra ett test: hur många bloggar läser folk? Och varför? Jag läser fyra, regelbundet. Din och två andra där man når bloggerskan på djupet, inte bara flams om dagens outfit m.m. Den fjärde jag läser känns som den perfekta kulissen på det perfekta livet – men den läser jag för alla fina recepts skull!
Ännu en sak i detta snabba svammel från min sida (borde aldrig ha öppnat locket på min "börja kommentera bloggar-ask, Heh) men mitt IQ (som bevisat faktiskt är rätt högt haha) sjunker flera meter när jag försöker skriva på ipad…. Aaargh
Tjohej! D va allt från mej. Locket på.
Ingen skillnad om man är extro elelr intro.
Innerst inne finna det ändå något annat. Jag dras till männniskor som bara trivs vid min själ av någon helt fullständigt oförklaring anledning.
Jag har alltid dragits till extroverta personer. Jag är själv pratsam och med mer tystlåtna mänskor måste jag anstränga mig mer, hålla koll på att jag inte pratar omkull dem.
Men det har förändrats under åren. Att jobba som journalist har gjort mig till en bättre lyssnare. I en intervju måste jag ju sitta tyst och låta folk tala till punkt och inte säga vad jag tycker.
Och så har jag blivit bättre på att upptäcka när folk är självupptagna. En del personer som jag tidigare tyckt är charmiga och karismatiska så tycker jag idag att är själviska och inte alls trevliga.
Har liksom mera kolla på vem som är snäll och det tycker jag är viktigare än om man är tyst eller pratsam.
Svår fråga. När jag tänker på mina närmaste vänner så är nog en stor del av dem introverta. Sen är det intressant att jag hela mitt liv varit mest extrovert, men att jag hela tiden får en introvertare sida med åren. 😉 Som ett bra vin kanske? Kan man hoppas?
Jag är exakt likadan. Orkar inte hävda mig mera. Folk lyssnar ändå inte, haha.
Njaaaa, nu håller jag inte riktigt med. Det KAN ju va så, jo, att "professorstyperna" är mer inbundna och sitter tyst och funderar (eller så har vi läst för mycket Bamse och förblindats av Skalman).
Alla smarta mänskor jag känner är samtidigt väldigt pratsamma, ja ibland på gränsen till högljudda och störande, hehe. Umgås mest med akademiskt utbildade, där en del både har doktorerat och hör till mensa. Men pratkvarnar är dom allihopa!!
Själv är jag mamma till en liten pratkvarn och även om jag säkert kommer att få höra att han stör i klassen, sedan när jag ska på utvecklingssamtal, så känns det som att han är rustad för livet. Det är de som kan föra sin egen talan som kommer framåt och att kunna argumentera sin sak blir allt viktigare. Jag är som jag tidigare skrev lärare och även om de pratsamma, extroverta eleverna tar musten ur mig emellanåt kan jag hantera dem, föra en dialog, komma framåt, nå dem. Men de tysta, vad tänker de? Tystad och ensamhet kan innehålla ett stort mörker… Och ofta finns det hos mig en oro, när jag träffar på introverta personer… Vet inte riktigt var jag har dem, om du förstår vad jag menar?
Och vad man dras till? Svår fråga… Åtminstone drogs jagi tiderna till en karl jag kunde prata med, nätterna igenom ( numera önskar jag väl mest att han var tyst ibland, haha). Men jag finner det lättare att umgås med personer som är öppna och utåtriktade och GER något av sig själv. Det ska finnas ett djup, jag vill NÅ personen. Du borde göra ett test: hur många bloggar läser folk? Och varför? Jag läser fyra, regelbundet. Din och två andra där man når bloggerskan på djupet, inte bara flams om dagens outfit m.m. Den fjärde jag läser känns som den perfekta kulissen på det perfekta livet – men den läser jag för alla fina recepts skull!
Ännu en sak i detta snabba svammel från min sida (borde aldrig ha öppnat locket på min "börja kommentera bloggar-ask, Heh) men mitt IQ (som bevisat faktiskt är rätt högt haha) sjunker flera meter när jag försöker skriva på ipad…. Aaargh
Tjohej! D va allt från mej. Locket på.
Ingen skillnad om man är extro elelr intro.
Innerst inne finna det ändå något annat. Jag dras till männniskor som bara trivs vid min själ av någon helt fullständigt oförklaring anledning.
Jag har alltid dragits till extroverta personer. Jag är själv pratsam och med mer tystlåtna mänskor måste jag anstränga mig mer, hålla koll på att jag inte pratar omkull dem.
Men det har förändrats under åren. Att jobba som journalist har gjort mig till en bättre lyssnare. I en intervju måste jag ju sitta tyst och låta folk tala till punkt och inte säga vad jag tycker.
Och så har jag blivit bättre på att upptäcka när folk är självupptagna. En del personer som jag tidigare tyckt är charmiga och karismatiska så tycker jag idag att är själviska och inte alls trevliga.
Har liksom mera kolla på vem som är snäll och det tycker jag är viktigare än om man är tyst eller pratsam.