Barn – livets mening?

21

 

”Kan du snälla skriva vad du tycker om det här med mammor som klankar ner på kvinnor som inte har barn (ännu)? Jag är så trött på att få höra om hur empatisk och klok jag kommer att bli när jag blir förälder. Liksom DÅ först förstår man livets mening. Vi som inte har barn vi liksom…bara lallar åpåå? Livets mening = att allt det vi ickeföräldrar gör är så hopplöst meningslöst. Signatur. förtappad själ.”

– Malin

Läste Malins kommentar och måste säga att jag många gånger funderat i liknande banor. Sannolikheten att jag kommer att kunna få barn är väldigt liten. När folk sen går an om att barn är meningen med livet och påstår att det är saker man inte kan förstå om man inte själv har barn känns det sårande (menar inte dig). Men känner igen det där känslan man kan få av att folk tänker att man ”lallar på” i livet bara, helt utan mål. 

-Pernilla

 

För mig är det svårt att ge en objektiv syn på saken. Mer eller mindre hela mitt vuxna liv har jag varit någons mamma och således haft normen i ryggen. Jag blev gravid när jag var 21, så jag hann aldrig uppleva pressen på att skaffa barn utifrån (tvärtom!). Jag hade aldrig ens hunnit tänka tanken på huvuvida jag ens vill ha barn, innan jag erbjöds möjligheten. Så kan det också gå.

Att bli förälder är frivilligt. Man måste inte om man inte vill. Och alla gånger är det inte ens möjligt fastän man vill. Och man är inte ens tvungen fast man kan. Att föröka sig är till 100 % frivilligt. Ändå tycks det finnas en sorts föreställning om att just barn- och familjevägen är den förväntade. Och att det är där den sanna lyckas finns.

Jag har många personer och kompisar i min närhet som har valt ett liv utan barn. Och det är inte precis som om jag går omkring och oroar mig över deras olycka och brist på riktning. Mycket av min egen personliga lycka i livet finns till tack vare mina barn (mycket av min olycka och hopplöshet härstammar också härifrån), men det är inte så att all min mening och riktning finns på just den stigen. Det finns tusen andra sätt att vara lycklig och meningsfull på. 

Många av de som valt ett liv utan barn kan jag inte ens föreställa mig ha egna barn. De har ju så mycket annat att göra och leva för. Vissa är inte ens den typen. Ett barn är inte allas lycka. Lika som ett barnlöst liv inte är synonymt med ett innehållslöst liv. Det finns miljoner sätt att leva ett liv och vissa är enkla att förena med ett föräldraskap – andra inte. 

Jag tycker det fria valet i den här frågan kanske kan ses som en slags mening med livet. Att du som kvinna har rätt att välja bort ett föräldraskap. Jag har för länge sedan gett upp tanken på att de som väljer ett barnlöst liv är kalla, hatiska monster – jag vet ju att många av dem är varma, ljuvliga människor som – hör och härna – tycker jättemycket om barn. De vill helt enkelt inte ha egna.

Och så var det ju det där med pressen. Att längta efter ett barnbarn är något som så måååånga gör (vilket jag förstår, har man haft egna – klart man längtar!). Och det är väl inte helt ovanligt att de antyder sin längtan högt. Säkert vill de inget illa, men det är dags att inse att det är STENÅLDERS att förutsätta att alla människor vill ha barn. Det är taskigt att överföra barnbarnsönskemålet – oavsett om personen i fråga inte vill ha barn eller inte kan få några.

Någons mening med livet är barn, någon annans inte. Det finns lika mycket mening i livet för föräldrar som ickeföräldrar. Att tro att barn är allas lott i livet är ungefär lika klyftigt som att tro att alla som får barn är lyckliga. 

Och visst är 2016 året när alla ba slutar fråga och lägga sig i?

30 reaktioner på ”Barn – livets mening?

  1. Natalie

    Och ibland väljer man bort ett barn fastän det är något man längtat efter. Det finns så många sätt att leva sitt liv på och alla har sin egen väg att gå.

  2. Nej, detta är inte det året. Hur mycket vi än önskar det. Vill inte vara neggo men känns som om det bara eskalerar. Finns bara en sak att göra. Att inte bry sig helt enkelt.

  3. therese

    Har några i min omgivning som valt att inte skaffa barn och jag ser dom inte på något sätt som konstigt. Alla vill inte ha barn, alla kan inte få barn trots att det är deras högsta önskan. Men just dessa i min omgivning så har alla väldigt god hand med barn men vill helt enkelt inte ha egna barn. Dom sitter inte och frågar mig hur i all världen jag kunde skaffa barn som 20 åring? Och jag sitter inte och ger dom pikar om att " det börjar nog bli dags nu ;)". Båda har accepterat varandras val och ingen har ifrågasatt den saken heller. Själv tycker jag frågan ifall man inte ska skaffa barn snart kan vara en väldigt privat och känsloladdad fråga. Kanske personen i fråga väldigt gärna vill ha barn men det helt enkelt inte lyckats än trots otaliga försök eller så kommer det aldrig att lyckas. Jag är väldigt försiktig i den frågan just av den orsaken. Hellre väntar jag på att dom ska ge en liten vink om att dom håller på att försöka eller att dom kanske inte önskar sig egna barn men i stället gärna leker/sköter andras barn.

  4. anna

    Har också reagerat på hur nån enstaka bekant i instaflödet går an om att livet äntligen börjat nu när hon blivit förälder, och jag kan tycka lite synd om såna personer. Själv var jag lycklig innan barnen kom in i mitt liv. Mitt liv började inte på bb, nej det var fantastiskt långt före det! Allt ändrades iom barnen men lyckan fanns också före!

  5. Isa

    Ahh, så bra att den här diskussionen kommer igång med jämna mellanrum! Vi har inte barn och jag fick gå igenom ALLT det där som Malin och Pernilla skriver om. Oönskade sympatier, arrogans, överlägsenhet, "du kommer att ångra dig och bli alldeeeeles ensam när du är gammal", till och med något om dåliga personliga förutsättningar, typ det naturliga urvalet. I något skede skrev jag till och med en lista över allt monstruöst som folk vräkte ur sig. Det var nämligen tematiskt och man lärde sig snabbt att känna igen kategorierna. Läste på lite och forskningen var ju på min sida, så det var lugnt.

    Nuförtiden tänker jag lite mera vänligt att det kanske är så att när barnen väl finns så blir de en stor del av livets mening om allt går väl, och på det sättet har jag lättare att förstå föräldrar. Men det betyder ju inte per automatik att icke existerande barn är livets mening som ännu inte har blivit av. Eller att man är en dålig kvinna (läs mamma) om man inte prioriterar sina barn – fast de inte ens finns!

    Hur som helst: att komma med förutsägelser om hur patetiskt olycklig och ensam någon annan kommer att bli i framtiden (lägg till blodisande vildvittra-skratt här), jag menar, vad i hel…a friden? Om man dessutom inte vet vad som ligger bakom att personen ej är förälder? Så gör ingen utom en tvättäkta sadist.

  6. lillamy

    Jag börjar vara i farozonen helt åldersmässigt, om jag ska ha barn, så ska jag nog verkligen börja nu, men för min del skulle det vara helt av själviska själ jag skaffar ett, för jag vill inte åldrar utan att ha nån som man vet kommer och hälsa på ibland!….en annan grej jag ofta blir mycket irriterad på är ju alla väldigt unga som har fått barn som tror att de är mogna i tankesättet bara för att de har fått barn, och då ser ner tilika på såna som mig som valt bort barn. Just som det skrivs om, att man minsann inte veta bättre om man inte har fått barn.

    1. Bella

      Tänkte precis såsom du Lillamy då jag var yngre (nu för gammal för att få barn). Men – har sett sååå många åldrande föräldrar som aldrig får besök, eller ens ett telfonsamtal, av sina barn…

  7. Lena

    Oj vad det finns många före detta väninnor därute som fått barn och sen blivit ratade av mig, inte på grund av barnet utan på grund av deras ändrade inställning till livet och deras glorifiering kring fröäldralivet. Jag hoppas att var och en av dm läser detta och förstår vad det handlar om, att det som blivit deras lycka i livet inte är allas lycka i livet, folk är olika och ska så få förbli!

    det viktigaste av allt: är du en mamma och har väninnor som ännu inte har barn? Försök inte tvinga på dem ditt lyckliga liv, ni är inte en och samma person.

  8. Ia

    Tyvärr har vi fått lämna bort, och blivit lämnadei vänskapsförhållanden, på grund av att undertecknad inte just nu, pga en tumr som råddar om bland hormonerna, inte kan få barn. Länge blundade jag för sanningen, att "inte passa in", på diverse fester och kafferep, när mammorna och papporna suttit och pratat om sina duktiga barn. De pratade ovanför mitt, och min sambos huvud, precis som vi var mindre smarta.. Ändå var det dessa vuxna människors barn, som drogs til mig, och ville ha min uppmärksahet hela tiden. Nu fattar jag ju att det är dessa vuxna som är insnöade. Kanske fattade de vad de gjorde, kanske inte. Enligt oss, fattas oss något, och vi vet båda vad det är.. Men vi måste ta en dag i taget.. Det ju så, att barn är en stor del av ens liv, när man har dem. Men var och en måste tänka till en aning, och inte glömma bort de andra runtomkring. De, som inte har barn, har även de ett männsikovärde.
    Tack för att jag fick svamla!

  9. Ika

    Jätte många bra kommentarer ! Tack! Jag är själv en 37 årig kvinna som inte har barn.Är lyckligt gift men min man o jag har valt just nu att inte ha barn.Vet att många tycker att vi är konstiga..o ibland får jag väldigt dumma och även sårande frågor.Känner mig även ibland mindre uposkattad, o just det där att jag inget förstår då jag själv inte har barn.Ibland tar jag inte åt mig men ibland kan jag bli väldigt sårad.Skulle aldrig nånsin fråga någon annan varför dom inte har barn..eller något liknande för jag vet hur sårandet det kan va.Men vi är väl inte sämre människor bara för att vi inte har barn?!

  10. Isa

    En knepig sak är att den oönskade sympatin och normbrottet finns inbyggda i språket. Barnlös – jfr arbetslös, tandlös, hjälplös etc. Det triumferande "barnfri" känns kanske inte rätt för alla. Och hur man än vänder formuleringarna pekar de på en förmodad brist: jag har inga barn, vi är inte föräldrar, det är "bara" vi två, etc. Nobelpriset till den som kommer på något bra, för språket styr nog hur folk tänker både medvetet och omedvetet.

  11. Natalie

    Och ibland väljer man bort ett barn fastän det är något man längtat efter. Det finns så många sätt att leva sitt liv på och alla har sin egen väg att gå.

  12. Nej, detta är inte det året. Hur mycket vi än önskar det. Vill inte vara neggo men känns som om det bara eskalerar. Finns bara en sak att göra. Att inte bry sig helt enkelt.

  13. therese

    Har några i min omgivning som valt att inte skaffa barn och jag ser dom inte på något sätt som konstigt. Alla vill inte ha barn, alla kan inte få barn trots att det är deras högsta önskan. Men just dessa i min omgivning så har alla väldigt god hand med barn men vill helt enkelt inte ha egna barn. Dom sitter inte och frågar mig hur i all världen jag kunde skaffa barn som 20 åring? Och jag sitter inte och ger dom pikar om att " det börjar nog bli dags nu ;)". Båda har accepterat varandras val och ingen har ifrågasatt den saken heller. Själv tycker jag frågan ifall man inte ska skaffa barn snart kan vara en väldigt privat och känsloladdad fråga. Kanske personen i fråga väldigt gärna vill ha barn men det helt enkelt inte lyckats än trots otaliga försök eller så kommer det aldrig att lyckas. Jag är väldigt försiktig i den frågan just av den orsaken. Hellre väntar jag på att dom ska ge en liten vink om att dom håller på att försöka eller att dom kanske inte önskar sig egna barn men i stället gärna leker/sköter andras barn.

  14. anna

    Har också reagerat på hur nån enstaka bekant i instaflödet går an om att livet äntligen börjat nu när hon blivit förälder, och jag kan tycka lite synd om såna personer. Själv var jag lycklig innan barnen kom in i mitt liv. Mitt liv började inte på bb, nej det var fantastiskt långt före det! Allt ändrades iom barnen men lyckan fanns också före!

  15. Isa

    Ahh, så bra att den här diskussionen kommer igång med jämna mellanrum! Vi har inte barn och jag fick gå igenom ALLT det där som Malin och Pernilla skriver om. Oönskade sympatier, arrogans, överlägsenhet, "du kommer att ångra dig och bli alldeeeeles ensam när du är gammal", till och med något om dåliga personliga förutsättningar, typ det naturliga urvalet. I något skede skrev jag till och med en lista över allt monstruöst som folk vräkte ur sig. Det var nämligen tematiskt och man lärde sig snabbt att känna igen kategorierna. Läste på lite och forskningen var ju på min sida, så det var lugnt.

    Nuförtiden tänker jag lite mera vänligt att det kanske är så att när barnen väl finns så blir de en stor del av livets mening om allt går väl, och på det sättet har jag lättare att förstå föräldrar. Men det betyder ju inte per automatik att icke existerande barn är livets mening som ännu inte har blivit av. Eller att man är en dålig kvinna (läs mamma) om man inte prioriterar sina barn – fast de inte ens finns!

    Hur som helst: att komma med förutsägelser om hur patetiskt olycklig och ensam någon annan kommer att bli i framtiden (lägg till blodisande vildvittra-skratt här), jag menar, vad i hel…a friden? Om man dessutom inte vet vad som ligger bakom att personen ej är förälder? Så gör ingen utom en tvättäkta sadist.

  16. lillamy

    Jag börjar vara i farozonen helt åldersmässigt, om jag ska ha barn, så ska jag nog verkligen börja nu, men för min del skulle det vara helt av själviska själ jag skaffar ett, för jag vill inte åldrar utan att ha nån som man vet kommer och hälsa på ibland!….en annan grej jag ofta blir mycket irriterad på är ju alla väldigt unga som har fått barn som tror att de är mogna i tankesättet bara för att de har fått barn, och då ser ner tilika på såna som mig som valt bort barn. Just som det skrivs om, att man minsann inte veta bättre om man inte har fått barn.

    1. Bella

      Tänkte precis såsom du Lillamy då jag var yngre (nu för gammal för att få barn). Men – har sett sååå många åldrande föräldrar som aldrig får besök, eller ens ett telfonsamtal, av sina barn…

  17. Lena

    Oj vad det finns många före detta väninnor därute som fått barn och sen blivit ratade av mig, inte på grund av barnet utan på grund av deras ändrade inställning till livet och deras glorifiering kring fröäldralivet. Jag hoppas att var och en av dm läser detta och förstår vad det handlar om, att det som blivit deras lycka i livet inte är allas lycka i livet, folk är olika och ska så få förbli!

    det viktigaste av allt: är du en mamma och har väninnor som ännu inte har barn? Försök inte tvinga på dem ditt lyckliga liv, ni är inte en och samma person.

  18. Ia

    Tyvärr har vi fått lämna bort, och blivit lämnadei vänskapsförhållanden, på grund av att undertecknad inte just nu, pga en tumr som råddar om bland hormonerna, inte kan få barn. Länge blundade jag för sanningen, att "inte passa in", på diverse fester och kafferep, när mammorna och papporna suttit och pratat om sina duktiga barn. De pratade ovanför mitt, och min sambos huvud, precis som vi var mindre smarta.. Ändå var det dessa vuxna människors barn, som drogs til mig, och ville ha min uppmärksahet hela tiden. Nu fattar jag ju att det är dessa vuxna som är insnöade. Kanske fattade de vad de gjorde, kanske inte. Enligt oss, fattas oss något, och vi vet båda vad det är.. Men vi måste ta en dag i taget.. Det ju så, att barn är en stor del av ens liv, när man har dem. Men var och en måste tänka till en aning, och inte glömma bort de andra runtomkring. De, som inte har barn, har även de ett männsikovärde.
    Tack för att jag fick svamla!

  19. Ika

    Jätte många bra kommentarer ! Tack! Jag är själv en 37 årig kvinna som inte har barn.Är lyckligt gift men min man o jag har valt just nu att inte ha barn.Vet att många tycker att vi är konstiga..o ibland får jag väldigt dumma och även sårande frågor.Känner mig även ibland mindre uposkattad, o just det där att jag inget förstår då jag själv inte har barn.Ibland tar jag inte åt mig men ibland kan jag bli väldigt sårad.Skulle aldrig nånsin fråga någon annan varför dom inte har barn..eller något liknande för jag vet hur sårandet det kan va.Men vi är väl inte sämre människor bara för att vi inte har barn?!

  20. Isa

    En knepig sak är att den oönskade sympatin och normbrottet finns inbyggda i språket. Barnlös – jfr arbetslös, tandlös, hjälplös etc. Det triumferande "barnfri" känns kanske inte rätt för alla. Och hur man än vänder formuleringarna pekar de på en förmodad brist: jag har inga barn, vi är inte föräldrar, det är "bara" vi två, etc. Nobelpriset till den som kommer på något bra, för språket styr nog hur folk tänker både medvetet och omedvetet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.