”Varför gör du dig fin?” frågade plötsligt ett litet barnhuvud som stack sig in i badrummet i morse. Det tog mig helt på sängen, eftersom vi mig veteligen aldrig har pratat om det här med att fixa sig och sminka sig och hela shebanget förr.
– Öööh, jag vet faktiskt inte. Jag bara gör det .. för att .. för att .. ööh .. ja, jag liksom gör det bara..?
Det var det uslaste svaret en mor kan ge en frågande dotter. Egentligen skulle jag ju vilja säga: ”Nå, för att jag känner att jag måste se snygg ut. Så funkar den här jävla världen. Jag känner liksom inte att jag kan gå till jobbet och se ut som jag gör, utan jag har fått för mig att jag behöver smink för att klara av det här, vet du? Därför stiger jag upp en halvtimme tidigare varje morgon och står jag här och penslar mig med alla världens färger och skit. För att jag är för feg för att bryta mönstret. Därför gör jag mig fin, visst skit?”.
Jag pratar aldrig om hur jag ser ut framför barnen, aldrig aldrig aldrig. Spelar inte någon roll om jag ser ut som Brändös hetaste superwoman eller om jag ser ut som något som fastnat i grannens mössfälla. Vill inte lägga värderingar i ett utseende (det gör omvärlden helt tillräckligt). Försöker bara – vid lämpliga tillfällen – konsekvent upprepa att det inte spelar någon roll hur man ser ut – huvudsaken man är snäll.
Tycker det här med barn och utseende är supersvårt (för det är ju inget feeel på att göra sig fin). En kompis till mig har en sjuårig dotter som blickade upp från Gina Tricots tv-reklam och frågade ”Visst är det brösten och rumpan som räknas, mamma?”. Man vill ju svara nej, men dessvärre är det inte sant.
På tal om barn och utseende – ända sedan jag läste Eva Frantz inlägg om hennes gamla skolfoton har jag haft lite magont. Jag tänker att man borde prata om det här med barn på ett vettigt sätt (att tiga ihjäl någonting har sällan varit en god lösning).
Men hur?
Forever Jung 
Svar om Gina Tricot: Nej. Det är hjärtat och hjärnan som räknas.
Så svårt ämne, har funderat på detta i flera år. Jag är mycket inne på tankegångarna att barn gör som vi gör och inte som vi säger. Säger vi att det är insidan som räknas samtidigt som vi står och speglar oss i en halvtimme ger vi ju dubbla signaler och tyvärr tror jag att beteendet påverkar mer än ord. Så min väg är att verkligen ägna mig så lite som möjligt åt mitt utseende. Sminkar mig inte, speglar mig väldigt kort och köper sällan nya kläder. Istället ägnar jag tid åt att ta hand om mig själv genom att laga hälsosam mat, ägna tid åt yoga, ta långa bad med eteriska oljor och annat som jag tycker att jag mår bra av. Någon gång då och då om jag tex ska på fest kan jag ägna lite mer tid åt mitt utseende och då tycker jag att det känns naturligt att säga till barnen att det är kul att göra sig fin vid vissa tillfällen, om de frågar.
Mina döttrar tycker att det är kul med kläder, men jag försöker styra det lite så att jag uppmuntrar dem mer när det handlar om kläder som konstnärliga uttryck, tex att de syr något, trycker på kläder mm än när mest handlar om att de vill vara snygga.
Men utseendet är ju viktigt! Det positiva är ju att det finns så himla många olika smaker och man måste inte följa ett visst mönster för att vara fin. Jag märker nog att min dotter på tre år gillar klänningar eftersom jag har många, hon vill ha läppglans ibland för att jag använder sånt. Ett tu tre vill hon senare också bli ingenjör som jag… 🙂 Ett genuint intresse för kläder och "att göra sig fin" utesluter ju inte att man också kan interessera sig för annat, och gör en inte automatiskt ytlig. Vad jag däremot undviker är att klaga på mitt utseende inför dottern, eftersom jag hoppas hon förstår snabbare än jag att man inte måste ha modellmått för att vara fin. 🙂
Skönt att det finns lärare, som jag, som går till jobbet helt "naturella" – så barn vänjer sig vid att se mänskor utan smink! Och tänk vilken skillnad SEN när lärarinnan är festfin med mascara o annat smink på julfesten. hihi
Faktiskt är flera av mitt barns dagisfröknar också naturliga – utan smink! Sköönt.
ELLER så är det den där gamla vitsen:
– vad vill du bli när du blir stor?
– Om jag blir söt vill jag bli modell… och annars får jag väl bli lärare.
HAHAHAAA
och så kan man ju nynna på sången: "så vacker utan spackel…"
jo, jag svarade nästan exakt så! 🙂 "nej, det är själen och hjärtat". Det var för ett par år sen som hon sa det och numera använder hon det ibland för att reta mig, det där med brösten och rumpan.
Svar om Gina Tricot: Nej. Det är hjärtat och hjärnan som räknas.
Så svårt ämne, har funderat på detta i flera år. Jag är mycket inne på tankegångarna att barn gör som vi gör och inte som vi säger. Säger vi att det är insidan som räknas samtidigt som vi står och speglar oss i en halvtimme ger vi ju dubbla signaler och tyvärr tror jag att beteendet påverkar mer än ord. Så min väg är att verkligen ägna mig så lite som möjligt åt mitt utseende. Sminkar mig inte, speglar mig väldigt kort och köper sällan nya kläder. Istället ägnar jag tid åt att ta hand om mig själv genom att laga hälsosam mat, ägna tid åt yoga, ta långa bad med eteriska oljor och annat som jag tycker att jag mår bra av. Någon gång då och då om jag tex ska på fest kan jag ägna lite mer tid åt mitt utseende och då tycker jag att det känns naturligt att säga till barnen att det är kul att göra sig fin vid vissa tillfällen, om de frågar.
Mina döttrar tycker att det är kul med kläder, men jag försöker styra det lite så att jag uppmuntrar dem mer när det handlar om kläder som konstnärliga uttryck, tex att de syr något, trycker på kläder mm än när mest handlar om att de vill vara snygga.
Men utseendet är ju viktigt! Det positiva är ju att det finns så himla många olika smaker och man måste inte följa ett visst mönster för att vara fin. Jag märker nog att min dotter på tre år gillar klänningar eftersom jag har många, hon vill ha läppglans ibland för att jag använder sånt. Ett tu tre vill hon senare också bli ingenjör som jag… 🙂 Ett genuint intresse för kläder och "att göra sig fin" utesluter ju inte att man också kan interessera sig för annat, och gör en inte automatiskt ytlig. Vad jag däremot undviker är att klaga på mitt utseende inför dottern, eftersom jag hoppas hon förstår snabbare än jag att man inte måste ha modellmått för att vara fin. 🙂
Skönt att det finns lärare, som jag, som går till jobbet helt "naturella" – så barn vänjer sig vid att se mänskor utan smink! Och tänk vilken skillnad SEN när lärarinnan är festfin med mascara o annat smink på julfesten. hihi
Faktiskt är flera av mitt barns dagisfröknar också naturliga – utan smink! Sköönt.
ELLER så är det den där gamla vitsen:
– vad vill du bli när du blir stor?
– Om jag blir söt vill jag bli modell… och annars får jag väl bli lärare.
HAHAHAAA
och så kan man ju nynna på sången: "så vacker utan spackel…"
jo, jag svarade nästan exakt så! 🙂 "nej, det är själen och hjärtat". Det var för ett par år sen som hon sa det och numera använder hon det ibland för att reta mig, det där med brösten och rumpan.