Vårt nyaste stjärnskott på Sevendays, Caroline Eriksson, bloggade i morse om frieri vid giftermål. Och det är ju en fråga som ständigt är aktuell för mig, eftersom jag snart är 30 och (foooortfarande) ogift.
Nu som då tänker jag att vi verkligen borde ta tag i det här eftersom JAG HAR HÖRT att det tydligen ska vara BRA FÖR BARNEN att föräldrarna är gifta. Vad vet jag. Men så är det någon som är hungrig eller behöver nya skidor och så glömmer jag bort det igen.
Men just den här diskussionen om vem som ska fria är något som verkligen får mig att somna, alternativt vråla rakt ut. Det är inte bara en eller två gånger som jag har skapat dålig stämning i samtal om just detta. Och nu märker jag att vi är på väg ditåt igen. Förlåt på förhand. Förlåt, förlåt, förlåt. ”Alla får göra som de vill” och bla bla bla.
Men jag fattar inte att det fortfarande finns folk som tycker det är myz med så kallade ”traditionella värderingar”. Att man tycker det ”hör till” att mannen ska fria och att man själv och barnen ska ha mannens efternamn (ja, mina barn har Samis efternamn, har ångrat mig i efterhand, men sent nu) och allt annat som folk gör för att ”höra ihop”.
Ni har rätt att bli sura på mig nu, men för att ta fram min inre Carrie Bradshaw: I couldn’t help but wonder – är det nu inte bara så att kvinnors rättigheter och position pikulite åsidosätts när man slår vakt om ”traditionella värderingar”?
Det övergår mitt förstånd att folk använder ”traditionellt” som en ett positivt klingande argument. ”Ja, vi är ju så traditionella av oss, jag vill ju gärna vänta att han friar, så vi kan ta hans efternamn sedan”. Varför ska mannen alltid vara det man utgår från? Varför är det ”romantiskt” att kvinnan ska vänta som ett passivt mähä?
I de allra flesta fall i min omgivning är det kvinnan som tar mannens efternamn, och ytterst sällan tvärtom. Men ingen vill se sig själv som en del i den statistiken. ”Det passade bäst så här just i vårt fall, det var lättast så, vi ville höra ihop”. Det verkar alltid vara lättare för alla att ta mannens namn (varför?). Lättare att simma medströms, än motströms.
Och vad är det för föreställning folk har att man hör ihop för att man delar efternamn? Jag delar namn med Bert Ljung, men inte fan hör vi ihop för det.
Året efter att jag föddes, 1985, slopades lagen om att kvinnor ska överta mannens namn vid giftermål (den hann bara vara i kraft i 56 år). Men det verkar väldigt få ha reflekterat över.
Ja ja ja, tillbaka till frieret och Caroline. Ville bara säga att jag tycker det är så DÖTÖNTIGT att vänta på ett frieri – oavsett om man vill gifta sig med en man, en kvinna, en katt eller en stövel.
Vill man något här i livet ska man börja med att fråga.
Och ja, jag tror jag är hungrig.
Forever Jung 
Jag ifrågaställer egentligen hela idéen med giftermål, och väntade aldrig på frieri själv. Men så mitt i det blå en fredagkväll kom det, och jag svarade ja. 🙂 Och vi gifte oss, efter att ha varit tillsammans i elva år. Jag funderade länge på det här med namnbyte. Var till först helt på det klara med att inte byta namn, men ändrade inställning efter en tid. Vi bor nämligen inte i Finland och min man är inte finskt, och nu har jag ett namn som inte måste bokstaveras varje gång man måste uppge personinfo. Väldigt praktiskt! Om det var rätt val eller inte vet jag fakstikt inte ännu, fastän det är nästan 1½ år sedan. Jäkla svår fråga. Min man ville att vi alla skulle ha samma namn (vi har en 3-åring med sin pappas efternamn), och kanske det var lite på något sätt mitt tack till honom. När vi fick vår dotter 2012 tog han ut 6 månader pappaledighet för att frugan inte skulle tappa fotfästet i karriären. Nu skriker många säkert att det är väl ingen bravur – det borde höra till. Nåjå, men vi är långt ifrån ett samhälle där föräldraledigheten delas 50:50 och jag är så glad att jag är gift med en som vågade gå mot strömmen (okej, jag gick ju också mot strömmen när jag började jobba 100% när dottern var 8 månader…). Summa sumarum: Finns inget rätt och fel, och man måste våga stå på sig för det som man själv vill. 🙂
oj, oj Linkku….jag är just en sådan….världens traditionellaste Traditionella 😀 Samtidigt så är jag väldigt öppen o gör ändå nya saker o testar …wierd kombo 😉 Ha en trevlig helg! ❤
Minns när jag väntade mitt första barn år 2007 och en manligt bekant tyckte det var befängt att jag inte var gift och hade samma efternamt som sambon. Att det skulle vara riktigt hemskt att hela familjen inte hade samma efternamn, att vi "inte hörde ihop". Blev rätt ställd, hade liksom tänkt att det var gammalt och dammigt tankesätt, passade inte in på en dryga 20-åring. Nu har alla barnen mitt efternamn och tänker inte heller byta det om det skulle hända sej att jag sku gifta mej.
Fick den reaktion jag ville med inlägget märker jag 😀 på bloggalan skapade jag lite dålig stämning innan hemfärd eftersom jag nämnde att jag var så snygg att jag bara kunde ta in sambon till stadhuset och gifta oss på direkten. Det var menat lite på skoj men fick ändå reaktioner tillbaka. Inte på att jag då skulle gifta mig i en svart klänning eller i ett stadshus, utan för att JAG skulle fråga sambon :'D Fick där klart för mig att det SKA vara mannen som friar.
Sen så tror jag inte barnen mår bättre av att föräldrarna är gifta, eller ens tillsammans om relationen inte funkar mellan de vuxna. Mer praktiskt när det kommer till den byråkratiska delen, men inte så romantiskt att se ett äktenskap så. Får jag möjlighet att byta efternamn så gör jag det. Gärna till något adligt eller helst kortare. har funderat om namnet gör människan, men det tror jag inte.
Som en sådan där så kallad "traditionsvetare" så är jag innerligt trött på folk som använder begreppet tradition som ett argument. Ofta som argument för sånt som är lite skit på något sätt, men eftersom det är traditioooon så får det folk att slänga all vett och sans överbord, alla tankar om att kämpa för ett bättre och mer jämlikt samhälle. I egenskap att traditionsvetare så vill jag säga att bara för att något är en tradition så betyder det inte att det är något bra och att vi måste hålla fast vid det. Nej, ut med skiten!
Varför ska nån fria överhuvudtaget? Diskuterar man inte saken tillsammans? Vill vi eller vill vi inte gifta oss? Så gjorde vi för ca 100 år sen och är fortfarande LYCKLIGT gifta!
Linn Linn Linn. Alltid lika klokt resonemang! Jag är gift sedan urminnes tider (okej, nästan åtta år) men har fortfarande inte bytt namn officiellt. Nu ska jag precis förnya mitt pass och har faktiskt redan skrivit ut en blankett för att ansöka om namnbyte nästa månad. Men nu vet jag faktiskt inte om jag ska fylla i den alls. Du får mig återigen att reflektera! Har redan reflekterat i snart åtta år och nu när jag hade bestämt mig behöver jag tänka på saken igen haha. Som Linda sa ovan så har jag ett efternamn som behöver bokstaveras ÖVERALLT då folk här inte kan mad svenska namn (bor ej i Skandinavien) men samtidigt är jag sjukt stolt över mitt ändå ganska kända svenska efternamn och älskar när någon (någon enstaka gång) påpekar att jag har samma namn som 'den och den'. Om jag frågar mannen säger han att det är upp till mig och det hjälper uppenbarligen icke. Till saken hör också att normen här är ÄNNU MER insnöad på att mannen ska fria och sen ska hela familjen heta samma sak i alla sina dagar, och jag har himlat med ögonen i hemlighet åt det här (och mycket annat med) så mycket att det är ett under att jag fortfarande ser normalt. Vill så förtvivlat ogärna sälla mig till flocken som ALLA GÖR PÅ PRECIS SAMMA SÄTT utan att öht ifrågasätta varför men samtidigt hade det varit så skönt att slippa stava och sedan svara på frågor om hur länge man bott här och hur det kommer sig att man hamnade här och huruvida man har hemlängtan någon gång och om ens mamma hälsar på en ofta. Och. Hur det kan komma sig att man någonsin fryser HÄR när man växt upp med evig vinter.
Så det är alltså viktigare att följa principen än att göra det som känns rätt för dig? Du är så mån om att inte vara som alla andra, att du tvekar att göra det som skulle både kännas bra och förenkla vardagen lite? Då är du ju lika bunden av hur det "ska" vara, fast bakvänt, om du förstår hur jag menar?
P.s. det går att byta tillbaka sen om man nu skulle ångra sig. 😉
Jag tycker det mesta som har med traditionerna kring äktenskap och speciellt bröllop är väldigt fjantigt. Men det vågar jag inte säga högt för då blir det dålig stämning. Har sambo och två gemensamma barn men inget behov what so ever att gifta mig med honom. Men eventuellt när vi blir äldre om det gör den lagliga biten enklare.
Håller med "En tant", varför ska man fria över huvudtaget? För oss var det som en öppen vanlig diskussion som vi funderade lite på under ett års tid över frukostbordet. Sen bokade vi bara en tid och gifte oss borgerligt med ett par vittnen. Mitt namn behöll jag för att jag kunde inte tänka mig att byta. Jag är ju jag och inte någon annan känns det som. Skulle heller inte ha behövt gifta mig, men vi kände ändå att vi ville och gjorde det också delvis av praktiska skäl. Här nere i södra Finland har jag inte stött på så många som ifrågasatt varför man gör si eller så.
Här en tant som håller med föregående tant. Gifte mig 1979 och det gjorde vi efter att tillsammans diskuterat och funderat. Inga knäfall från vare sig den ena eller den andra. Jag tror inte det har varit en tradition bland vanligt folk i Finland att mannen ska fria,för mig luktar det romantiserade(utländska?)såpor med knäfallande ringerbjudande män.
Här har vi nog bara varit så öveereens, ingen extra romantik 😉 Han börjar prata om att förlova sig, jag säger check och röstar på julafton, och så blev det. Gifte oss gjorde vi på vår 5-årsdag (lätt med färre datum att komma ihåg kantänka) och jag tog hans efternamn eftersom det heter vår dotter också, dessutom är det kortare än mitt gamla och jag med min kroniskt stora handstil har ej längre problem med att få namnet att platsa på diverse blanketter. Lättare att stava för finskspråkiga dessutom! Han ville barnet skulle ha hans efternamn eftersom hans släkt är väldigt liten, och ville därför att efternamnet skulle "fortsätta" med våra barn, vilket var helt ok för min del. Däremot var mitt förra efternamn nog finare ; )
Jag har också motsatt mig att mannen ska fria och hela faderullan med namnbyte och saker. Tills jag insåg att det är så jag vill ha de. Lika mycket som någon annan inte vill. Sen kan jag ju ändra mig igen. Tänk om jag träffar en kar som inte vill att jag ska ta hans namn. Eller har ett fruktansvärt fult namn. Kanske han vill att jag ska fria. Vem vet. Men töntig kan du va själv. 😀
Jag tycker att såna här frågor är så himla intressanta! 🙂
Jag skulle bra kunna vara den som friar i vårt förhållande precis som att det lika gärna kan vara sambon. Ingen big deal liksom, och ORKA VÄNTA på att den andra parten ska fråga. Fast i praktiken tror jag ju inte att det ens skulle gå till så att den ena smyger iväg och köper ringar och överraskar den andra med att gå ner på knä, utan snarare skulle det väl vara en helt vanlig diskussion som slutar med ett gemensamt beslut. Jag har på känn att de flesta finländska frierier går till så, och inte sådär puttenuttgulligt som på film. Men jag kan ju ha fel. 😉
Dubbelnamn är så löjliga och jobbiga tycker jag, så antingen skulle vi ta mitt efternamn eller hans efternamn. Jag skulle gärna behålla mitt efternamn (det är ju både unikt och fint) men det skulle tyvärr bli väldigt förvirrande ifall sambon tog det. Det skulle nämligen resultera i att han heter likadant som min lillebror. :'D
Hejsan. Här är jag, snart 29 år gammal, från Österbottens bibelbälte, förlovad sedan 8 år (!!!) tillbaka. OGIFT (kommer troligen att förbli så)..Och lever fortfarande. Alla i vår familj har nu slutat tjata, svärmor gav upp efter att hon först gett mig en lista på gäster som MÅSTE bjudas till bröllopet, det var 75 st, varav min sambo kände till ca 15. Resterande var såna som hon arbetat med för 24 år sen, nån tant som varit snäll, kassörskan i den lokala butiken osvosv…Inte där heller tog tjatet stopp. Men sen när jag en dag deklarerade att OM vi gifter oss så sker det INTE i kyrkan..Då sa hon med sin bestämdaste röst, ATT DE MINNSANN ALLA FLICKORS DRÖM ATT GIFTA SIG I KYRKAN! Efter det så har diskussionerna slutat och hon pratar sällan om det mer..Så nej, vi kommer att göra allting tvärtemot andra, bara för att…Vi tänker inte göra nått "bara för att det hör till"…..
Uj, kan inte låta bli att kommentera. Mina föräldrar gifte sig borgerligt när jag var 8, jag och syrran är alltså "bastards". Det var ganska ovanligt att föräldrarna inte var gifta då ännu i mitten av 90-talet (i allafall här i vår by i Österbotten) men inget som jag absolut tänkt desto mer på, det var ju typ två namn på postlådan och ibland fick vi dubbel uppsättning reklam eftersom postiljonen tydligen trodde att det var flera hushåll på samma adress!? Och jag och syrran har (hade) mammas efternamn. När jag själv blev vuxen och träffade min österbottniska man ( 😉 ) pratade vi om det, köpte ringar och förlovade oss i en bil i störtregnet. När vi sen gifte oss var det kanske inte självklart att jag skulle ta hans efternamn, men det kändes ändå både praktiskt (med tanke på posten (heh) och annat smått trubbel som mamma och pappa råkat ut för p.g.a olika efternamn) och som ett sätt att visa att vi hör ihop, typ. Och nu sitter jag här, med samma för- och efternamn som min svärmor. Och eftersom vi bor i samma kommun har jag flera ggr fått hennes post i misstag och en gång betalade kommunen ut en del av min lön åt henne!!! Så att jaaa, vad ska man säga!? 🙂
För oss var det nog också ett gemensamt beslut att gifta oss..(även om jag nog i smyg är lite avundsjuk på mina systrar som har så romantiska män som planerat så fina frierier
Jag tog inte makens namn när vi gifte oss, varför skulle jag? Jag är namnet och namnet är jag.Och med bara 34 av oss kvar i Finland… Och ingen ifrågasatte det. Men sen när barnen kom med i bilden blev det en annan femma. Kompromissen blev att de fick makens efternamn, men vartefter de blir äldre får de veta mer om mitt namn och att man får byta.
Vi gick dessutom TILLSAMMANS hand i hand till tonerna av Stormskärsmaja (på orgel, ajaj så mäktigt!!) i kyrkan. Inget överlämnande här, varför det? Jo, för jag var ju min egen, hade bott ensam i x år och varit sambo i x år. Och det var jag som hade valt min blivande man, inte min pappa. Även om han nu förståss tyckte jag gjort ett bra val.
Vad ville jag nu sen med inlägget – att alla kan/får göra som de vill om det känns rätt, men känn efter först VARFÖR man gör det valet!
Jag vill ta min karls namn (med våld) när jag gifter mig. Tycker inte alls om mitt efternamn och har väldigt taskiga familjeband på den sidan av trädet. Men i övrigt tycker jag man ska behålla sitt namn om man gillar det.
Bäst av allt är ju att ta ett helt nytt namn som båda gillar och kanske har släktskap till. De gjorde min syrra och hennes man för ingen av dem ville föra sina efternamn vidare.
Har tänkt ganska mycket på varför jag vill gifta mig egentligen och kommit fram till det smått underliga skälet att det känns "räjdit". Jag vet att det är löjligt och jag ifrågasätter verkligen mig själv här men, jag känner en sorts värdighet i det att gifta mig. Inte i religiös eller moralisk synpunkt utan i socioekonomisk synpunkt. Nu svamlar jag! Men kanske nån fattar…
Malin, du har superfint efternamn!
TYCKER DU!!!?? Jag menar, tack.
Är traumatiserad av mitt namn efter några london-turer: miss Butt-master?
Jag håller helt med dig Linn!
Vad är det för grej med folk (kvinnor) som säger "Jaa, jag sku nog gärna gifta mig snart.. Om han nu sku FRÅGA nångång".
Alltså vad?
Man väntar sig ett frieri utan att ens ha tagit upp saken till diskussion?
Jag sku själv säkert bli sjukt stressad av ett oväntat frieri, haha 😀 Om nån (okej den man är ihop med) oväntat frågar om man vill dela RESTEN AV SITT LIV med den och man inte på riktigt har pratat igenom det tidigare. Nej alltså.
Sen tycker jag också det är konstigt att det är så status att som kvinna ta sin mans namn. Jaja, traditioner traditioner. Men: Varför sku jag byta namn helt plötsligt? Jag har hetat som jag gör hela mitt liv och vill ge mitt efternamn vidare åt mina barn.
Jag hade sedan så länge jag kan minnas bestämt att jag aldrig, aldrig ska gifta mig. (Jag var verkligen övertygad om att ett förhållande aldrig kan hålla livet ut, vilket jag tyckte och tycker man ska tro om man gifter sig) Detta informerade jag min nuvarande man (!) om tidigt i vårt förhållande. Han tyckt det var skönt för han tänkte likadant. Men man kan tydligen ändra sig och som tur gjorde vi det båda två. Han friade, men det kunde lika gjorda ha varit jag. Han hann först helt enkelt. Jag ville egentligen att vi båda skulle byta till ett nytt, gemensamt efternamn eftersom det för mig kändes viktigt att ha samma namn. Idag, snart 7år senare, känns gemensamt efternamn inte lika viktigt. För honom var det dock viktigt att ha kvar hans pappas namn, delvis för att pappan förolyckats ett tag innan vi fattade dessa beslut.
Jag har bara gjort alla beslut på känsla kan man gott säga- gjorde vad som kändes bra och rätt för mig, Har heller inte haft barn att ta i beaktande i det livsskedet vilket gjort besluten mindre komplicerade.
Jag är lyckligt gift sedan 6 år tillbaka och har min mans efternamn. Ville det av hela mitt hjärta och vår dotter heter nu såklart också samma som oss i efternamn. Beslutet var så självklart för mig, ville inte heta samma som mina skilda föräldrar och ville ha min egna fina familj och dela namn med min älskade make. Allt detta för att det kändes så rätt, inte har det någonsin känts som om jag offrat nåt eller orättvist på något sätt alls. Min man friade till mig och även det ville han så gärna göra efter att vi pratat om det. Inget ojämnlikt, allt bara gjort så som det känts i våra hjärtan.
Jag tycker om traditioner för att de ger mej sammanhang. Men att gifta sig känns absurt. Ingendera hör till kyrkan och dessutom är det ju vi själva som får betala för kalaset, vilket vi inte har råd med. Skulle ju vilja ha någon riktigt ordentligt påkostad fest på världens finaste plats, annars får det vara. Vi tycker alltså båda att bröllopet, som det ser ut idag, inte är helt rätt tradition för oss, men ingen har orkat bry sig om att utreda alternativa vigslar desto mer. Ibland då jag blir festsugen brukar jag dock fria, men jag har fått Nej alla gånger hittills. Enda gången det stör mig att han inte friat, är då jag får för mej jag vill ha en stor fet diamant av honom, det händer väldigt sällan.
Jag skulle absolut ha satt mitt efternamn på döttrarna ifall jag skulle haft ett fint eller unikt efternamn. Faderns namn skulle då ev. kunnat bli mellannamn genom att ge dem mellannamnet "Johansdotter" om pappan skulle hett Johan. Men då jag har ett sunkigt finskt efternamn så tyckte jag det blev bättre med pappans unika svenska efternamn som annars dör ut. Dessutom är ju barnen helt svenskspråkiga och då kanske det blir lite konstigt med ett finskt efternamn. Funderade även på alternativet att ta något svenskt efternamn från min mors sida som blivit bortgift under årens lopp och ge det till döttrarna och även själv byta till det, men det kändes lite långsökt då vi en gång hade ett bra alternativ i pappans efternamn. Själv behåller jag oavsett gärna mitt finskspråkiga efternamn eftersom jag hoppas blivande arbetsgivare då tror jag måste vara bra på finska. Haha!
Jag är gift sedan 2009 (han friade, mwn vi hade nog snuddat vid ämnet flera gånger under åren innan). Vi har inte samma efternamn, pga flera orsaker. Dels är mannens namn helt finskt och väldigt vanligt, medan mitt är kortare och mer internationellt. Dels identifierade vi oss båda ändå rätt starkt med just våra egna namn. Ett sammansatt namn kunde kanske ha varit ett alternativ (låter rätt smidigt i kombination) OM jag då inte redan råkat ha ett dubbelnamn i förnamn. Två bindesstreck kändes som too much i ett namn. Nuförtiden har vi barn och de heter lika som jag. Dels kanske för att jag starkare kände att jag vill heta som mina barn, men också för att mitt namn då är kortare och funkar bättre på de båda inhemska (och andra) språken. Det är dock inte många gånger som jag stött på andra som gjort som vi i namnfrågan! Jag har nångång oclså tänkt på att mannens "avvikande" efternamn i vissa kretsar kanske kan tolkas som om han kanske inte är barnens pappa, utan mammas nya?
Det finns två riktigt goda och osentimentala orsaker till att gifta sig: rätten att adoptera och rent tekniskt är det fördelaktigt ifall den ena -gudförbjude – förolyckas. Dessutom är det juridiskt enklare om man vill skilja sig.
Man kan skippa varje tradition, stega in och göra avtalet med två vittnen på magistraten. Vittnena behöver ju inte vara ens bekanta, går bra med magistratens personal. Ingen i vänkretsen behöver veta något.
Jag är gift och har mannens namn. Vi gifte oss i magistraten, utbytte inga ringar och var inte förlovade innan. Gifte oss samma datum som då vi blev ihop, inga mer onödiga datum att komma ihåg för mig som är urusel på sånt. Gemensamt beslut och jag böt inte namn då. Böt namn efter ett halvår när mitt pass skulle förnyas. Ångrar mig ibland… Ibland giftemålet, ibland namnet. Inte pga vem jag gifte mig med utan just för att vi "gjorde som alla andra". Brukar dock förlåta mig för giftermålet då jag ofta inte gör "som alla andra". Namnet är inte lika lätt att komma över…;) kan man byta tillbaks? Tror folk då att vi har skiljt oss?
Jag har alltid haft på klart att jag, vid eventuellt giftermål, ska behålla mitt egna efternamn. Jag skulle dock kunna tänka mig att lägga till mannens, men aldrig byta bort mitt egna helt. Eftersom jag är väldigt fäst vid mitt efternamn känns det som att det skulle vara lite som att slänga bort en del av mig själv om jag bytte till någon annans.
Och när det gäller att fria så önskar jag (om man får önska fritt), att det isf blir något i stil med när Miranda i SATC friar till Steve när de dricker billig öl mitt på ljusa dagen.
Här var det inget frieri utan vi kom överens om att vi ville förlova oss och gifta oss, och gjorde det. Vi funderade också fram och tillbaka med namnen och kom fram till att Caj tar dubbelnamn. I efterhand ångrar vi att vi inte bytte helt, vi hade ett fint gammalt släktnamn på lut, men jag tyckte att jag var så beroende av mitt namn med tanke på att mitt jobbande mycket bygger på att folk vet vem jag är och vad jag har gjort tidigare (i efterhand inser jag att min känsla var överdriven, folk vänjer sig blixtnabbt) att det blev det namn vi båda och våra barn har.
Jag kan själv bli mycket berörd av frierier som jag ser på youtube, vilket är konstigt, för samtidigt som jag på något märkligt sätt kan tilltalas i det romantiska och känslan av ett lyckligt slut, sätter det ju en sån ENORM press på den som förväntas svara ja. För tänk om hon inte alls vill svara ja. Tänk om hon bara gör det för att alternativet är helt otänkbart, då man nu har gjort en flashmob av hela frieriet…
Tack för det inlägget!!
Egentligen skulle det räcka med att säga tack, men jag fortsätter:)
Vi är inte gifta, kanske gifter vi oss, kanske inte. Men jag kunde gärna byta namn, av den enkla orsaken att det finns "tusen" Linda Holm men ingen Linda med sambons efternamn, det är ganska ovanligt.
Jag vill ju sticka ut, så att ha ett unikt namn sku som bara passa 🙂
Ditt varumärke Linn Jung kan du ju inte frångå, oavsett civilstånd 😉
Bra skrivet! Vi förlovade oss på ett väldigt oromantiskt spontant sätt. Och när vi gifte oss bytte vi båda till ett nytt gemensamt efternamn. Vi är inte traditionella av oss (gifte oss inte i kyrkan och har inte döpt vårt barn bl.a.) och tycker att traditioner bara begränsar.
Här har ingen friat, förstår mig egentligen inte på det alls. Om man överhuvudtaget pratar med varandra i ett förhållande så borde man väl veta var man har den andra även i den frågan. Och pratar
Man inte med varandra ska man nog inte gifta sig med varandra heller. Och pratar man och vet att båda vill gifta sig, så behöver väl ingen fria?
När det sen kom till byte av efternamn så ville jag hemskt gärna ta hans namn. Och jag visste att han inte skulle ta mitt eftersom att han har två barn sedan tidigare med hans efternamn.
Ja, håller SÅ med. Du skrev det som jag så många gånger tänkt.
P.S fnissar ännu åt att du inte hör ihop med Bert Ljung.
Detta hör inte alls hit men ja tyckt att hårfärgen på bilden var så fin så ja ville kolla om ja hittar fler bilder på dig o ditt hår, ja skrev på google "Linn Jung hår", så kommer det upp "Linn Jung spenatplättar". Man ba ah okej nice. 😀
Jag är tveksam till giftermål överlag. Känner själv inte det minsta behov alls att gifta mig. Vi har varit tillsammans i 7 år och klarat oss bra utan det. Om det nu blir så i framtiden att vi vill gifta oss vill jag att det ska vara spontant, något som vi båda vill och ingen skillnad i vem som frågar vem. Klarar inte av tanken på att planera och analysera sönder ett bröllop i minsta detalj.
Tycker inte heller alls det spelar någon roll vem som frågar, kanske bättre om man bestämmer saken tillsammans.
Jag har alltid tänkt att orsaken varför män oftast förväntas fria nuförtiden också inte egentligen har med traditioner att göra utan att kvinnor oftast vill gifta sig först. Hos oss tex vet jag precis att vi kommer att gifta oss nån dag, det har vi redan talat om, men de är också bestämt att mannen friar när han känner sig klar för äktenskap. Vi har ofta skrattat åt att han nog sku säga nej om ja sku fria för han inte ännu vill gifta sig så de blir minde gråt om han får fria när han känner för 🙂
Fortsätt blogga när du är hungrig och arg! De blir de bästa inläggen.. Å gifta oss, de tror jag aldrig att vi kommer få tillstånd jag och min sambo. Men int gråter vi för de.
Låter kanske töntigt, men min identitet ligger faktiskt till en del i mitt namn. Och egentligen är det inte alls töntigt, de flesta män tänker på samma sätt. Min man (äkta hälft) kan reta gallfeber på mig när han kommenterar mitt lååååånga efternamn när jag ska underteckna papper. Han gör det naturligtvis för att reta mig, obs på ett snällt sätt. Jag tog dubbelnamn och trots att det är otympligt skulle jag aldrig, aldrig, aldrig bara ha bytt bort det namn som varit en del av min identitet och min historia i 26 år. Ja, du hade skapat en karriär med ditt eget namn – funderade någon. Nej, det var aldrig det faktum hur någon annan tyckte. JAG kände att jag skulle ha förlorat en del av min identitet om jag helt skulle ha bytt bort min fars och mors namn. Ända tills jag skulle lämna in papperet till prästen där mitt framtida namn stod, fanns "bara" mitt förnamn och EGET efternamn. Det var faktiskt min mor dom fällde avgörande kommentaren: – Kanske det vore bra om ni alla i familjen hade ett gemensamt efternamn om ni får barn. Jag lydde och föll för traditionen. Och visst – nu hör jag på ett annat sätt till den sidan också av släkten. Låter 1800-tals aktigt och töntigt det med. Säkert skulle känslan vara likadan utan att jag satt till ett efternamn som få i Finland har och mina samtida finskatalande kolleger inte hade en susning om hur mitt nya påhängda efternamn skulle uttalas. Men var och en gör sitt val, det skall kännas rätt i hjärtat. Och det är inte tungt att underteckna med ett långt namn. Som slutkommentar på mannens retande brukar jag bara säga: Vem är XX (min mans förnamn och mitt fadersnamn)? Jag brukar inte få något svar. Den personen finns inte, och var aldrig ett alternativ för min min – det skulle inte ha kännts rätt i hjärtat för min man.
Jag ville vara förlovad. Det verkade så mysigt och så ville jag ha en vacker ring. Alltså friade jag till min sambo. Jag var inte direkt sugen på att gifta mig, trots att det var ju den frågan jag ställde. Nå, det är kanske inte rätt orsaker att fria, och alldeles, vi separerade efter 2,5 års förlovning. Fast när jag friade trodde jag förstås att det var endast av djup kärlek jag friade.
Angående efternamn.
För mig var det verkligen ingen skillnad om vi skulle ta mannens efternamn, mitt efternamn eller ett helt nytt efternamn. Däremot var det viktigt för mig att om vi en gång gifte oss så skulle vi heta samma sak. Ett tecken utåt på att vi hörde ihop och var en familj.
Linn skriver att hon ångrat sig efteråt att barnen har pappans namn… Varför det? Jobbigt att ha annat namn än sina barn? Jag tror att det är enklare att ha samma namn som sina barn och varför skulle då mannen vilja ha ett annat namn än barnen?
Känner nog ännu sä. Hela nya lilla familjen ett gemensamt efternamn. Vad det efternamnet må vara är däremot ingen skillnad bara båda är överens.
En annan sak i bröllopet som var viktigt för mig var att vi gick in tillsammans. Ingen gav bort någon. Vi hade bott tillsammans flera år innan. Vi ville båda gifta oss och det var ett beslut vi gjorde tillsammans. Visst är det romantiskt att ha sina föräldrar lite engagerade i vigseln. Men det går att göra på annat sätt.
Jag ifrågaställer egentligen hela idéen med giftermål, och väntade aldrig på frieri själv. Men så mitt i det blå en fredagkväll kom det, och jag svarade ja. 🙂 Och vi gifte oss, efter att ha varit tillsammans i elva år. Jag funderade länge på det här med namnbyte. Var till först helt på det klara med att inte byta namn, men ändrade inställning efter en tid. Vi bor nämligen inte i Finland och min man är inte finskt, och nu har jag ett namn som inte måste bokstaveras varje gång man måste uppge personinfo. Väldigt praktiskt! Om det var rätt val eller inte vet jag fakstikt inte ännu, fastän det är nästan 1½ år sedan. Jäkla svår fråga. Min man ville att vi alla skulle ha samma namn (vi har en 3-åring med sin pappas efternamn), och kanske det var lite på något sätt mitt tack till honom. När vi fick vår dotter 2012 tog han ut 6 månader pappaledighet för att frugan inte skulle tappa fotfästet i karriären. Nu skriker många säkert att det är väl ingen bravur – det borde höra till. Nåjå, men vi är långt ifrån ett samhälle där föräldraledigheten delas 50:50 och jag är så glad att jag är gift med en som vågade gå mot strömmen (okej, jag gick ju också mot strömmen när jag började jobba 100% när dottern var 8 månader…). Summa sumarum: Finns inget rätt och fel, och man måste våga stå på sig för det som man själv vill. 🙂
oj, oj Linkku….jag är just en sådan….världens traditionellaste Traditionella 😀 Samtidigt så är jag väldigt öppen o gör ändå nya saker o testar …wierd kombo 😉 Ha en trevlig helg! ❤
Minns när jag väntade mitt första barn år 2007 och en manligt bekant tyckte det var befängt att jag inte var gift och hade samma efternamt som sambon. Att det skulle vara riktigt hemskt att hela familjen inte hade samma efternamn, att vi "inte hörde ihop". Blev rätt ställd, hade liksom tänkt att det var gammalt och dammigt tankesätt, passade inte in på en dryga 20-åring. Nu har alla barnen mitt efternamn och tänker inte heller byta det om det skulle hända sej att jag sku gifta mej.
Fick den reaktion jag ville med inlägget märker jag 😀 på bloggalan skapade jag lite dålig stämning innan hemfärd eftersom jag nämnde att jag var så snygg att jag bara kunde ta in sambon till stadhuset och gifta oss på direkten. Det var menat lite på skoj men fick ändå reaktioner tillbaka. Inte på att jag då skulle gifta mig i en svart klänning eller i ett stadshus, utan för att JAG skulle fråga sambon :'D Fick där klart för mig att det SKA vara mannen som friar.
Sen så tror jag inte barnen mår bättre av att föräldrarna är gifta, eller ens tillsammans om relationen inte funkar mellan de vuxna. Mer praktiskt när det kommer till den byråkratiska delen, men inte så romantiskt att se ett äktenskap så. Får jag möjlighet att byta efternamn så gör jag det. Gärna till något adligt eller helst kortare. har funderat om namnet gör människan, men det tror jag inte.
Som en sådan där så kallad "traditionsvetare" så är jag innerligt trött på folk som använder begreppet tradition som ett argument. Ofta som argument för sånt som är lite skit på något sätt, men eftersom det är traditioooon så får det folk att slänga all vett och sans överbord, alla tankar om att kämpa för ett bättre och mer jämlikt samhälle. I egenskap att traditionsvetare så vill jag säga att bara för att något är en tradition så betyder det inte att det är något bra och att vi måste hålla fast vid det. Nej, ut med skiten!
Varför ska nån fria överhuvudtaget? Diskuterar man inte saken tillsammans? Vill vi eller vill vi inte gifta oss? Så gjorde vi för ca 100 år sen och är fortfarande LYCKLIGT gifta!
Linn Linn Linn. Alltid lika klokt resonemang! Jag är gift sedan urminnes tider (okej, nästan åtta år) men har fortfarande inte bytt namn officiellt. Nu ska jag precis förnya mitt pass och har faktiskt redan skrivit ut en blankett för att ansöka om namnbyte nästa månad. Men nu vet jag faktiskt inte om jag ska fylla i den alls. Du får mig återigen att reflektera! Har redan reflekterat i snart åtta år och nu när jag hade bestämt mig behöver jag tänka på saken igen haha. Som Linda sa ovan så har jag ett efternamn som behöver bokstaveras ÖVERALLT då folk här inte kan mad svenska namn (bor ej i Skandinavien) men samtidigt är jag sjukt stolt över mitt ändå ganska kända svenska efternamn och älskar när någon (någon enstaka gång) påpekar att jag har samma namn som 'den och den'. Om jag frågar mannen säger han att det är upp till mig och det hjälper uppenbarligen icke. Till saken hör också att normen här är ÄNNU MER insnöad på att mannen ska fria och sen ska hela familjen heta samma sak i alla sina dagar, och jag har himlat med ögonen i hemlighet åt det här (och mycket annat med) så mycket att det är ett under att jag fortfarande ser normalt. Vill så förtvivlat ogärna sälla mig till flocken som ALLA GÖR PÅ PRECIS SAMMA SÄTT utan att öht ifrågasätta varför men samtidigt hade det varit så skönt att slippa stava och sedan svara på frågor om hur länge man bott här och hur det kommer sig att man hamnade här och huruvida man har hemlängtan någon gång och om ens mamma hälsar på en ofta. Och. Hur det kan komma sig att man någonsin fryser HÄR när man växt upp med evig vinter.
Så det är alltså viktigare att följa principen än att göra det som känns rätt för dig? Du är så mån om att inte vara som alla andra, att du tvekar att göra det som skulle både kännas bra och förenkla vardagen lite? Då är du ju lika bunden av hur det "ska" vara, fast bakvänt, om du förstår hur jag menar?
P.s. det går att byta tillbaka sen om man nu skulle ångra sig. 😉
Jag tycker det mesta som har med traditionerna kring äktenskap och speciellt bröllop är väldigt fjantigt. Men det vågar jag inte säga högt för då blir det dålig stämning. Har sambo och två gemensamma barn men inget behov what so ever att gifta mig med honom. Men eventuellt när vi blir äldre om det gör den lagliga biten enklare.
Håller med "En tant", varför ska man fria över huvudtaget? För oss var det som en öppen vanlig diskussion som vi funderade lite på under ett års tid över frukostbordet. Sen bokade vi bara en tid och gifte oss borgerligt med ett par vittnen. Mitt namn behöll jag för att jag kunde inte tänka mig att byta. Jag är ju jag och inte någon annan känns det som. Skulle heller inte ha behövt gifta mig, men vi kände ändå att vi ville och gjorde det också delvis av praktiska skäl. Här nere i södra Finland har jag inte stött på så många som ifrågasatt varför man gör si eller så.
Här en tant som håller med föregående tant. Gifte mig 1979 och det gjorde vi efter att tillsammans diskuterat och funderat. Inga knäfall från vare sig den ena eller den andra. Jag tror inte det har varit en tradition bland vanligt folk i Finland att mannen ska fria,för mig luktar det romantiserade(utländska?)såpor med knäfallande ringerbjudande män.
Här har vi nog bara varit så öveereens, ingen extra romantik 😉 Han börjar prata om att förlova sig, jag säger check och röstar på julafton, och så blev det. Gifte oss gjorde vi på vår 5-årsdag (lätt med färre datum att komma ihåg kantänka) och jag tog hans efternamn eftersom det heter vår dotter också, dessutom är det kortare än mitt gamla och jag med min kroniskt stora handstil har ej längre problem med att få namnet att platsa på diverse blanketter. Lättare att stava för finskspråkiga dessutom! Han ville barnet skulle ha hans efternamn eftersom hans släkt är väldigt liten, och ville därför att efternamnet skulle "fortsätta" med våra barn, vilket var helt ok för min del. Däremot var mitt förra efternamn nog finare ; )
Jag har också motsatt mig att mannen ska fria och hela faderullan med namnbyte och saker. Tills jag insåg att det är så jag vill ha de. Lika mycket som någon annan inte vill. Sen kan jag ju ändra mig igen. Tänk om jag träffar en kar som inte vill att jag ska ta hans namn. Eller har ett fruktansvärt fult namn. Kanske han vill att jag ska fria. Vem vet. Men töntig kan du va själv. 😀
Jag tycker att såna här frågor är så himla intressanta! 🙂
Jag skulle bra kunna vara den som friar i vårt förhållande precis som att det lika gärna kan vara sambon. Ingen big deal liksom, och ORKA VÄNTA på att den andra parten ska fråga. Fast i praktiken tror jag ju inte att det ens skulle gå till så att den ena smyger iväg och köper ringar och överraskar den andra med att gå ner på knä, utan snarare skulle det väl vara en helt vanlig diskussion som slutar med ett gemensamt beslut. Jag har på känn att de flesta finländska frierier går till så, och inte sådär puttenuttgulligt som på film. Men jag kan ju ha fel. 😉
Dubbelnamn är så löjliga och jobbiga tycker jag, så antingen skulle vi ta mitt efternamn eller hans efternamn. Jag skulle gärna behålla mitt efternamn (det är ju både unikt och fint) men det skulle tyvärr bli väldigt förvirrande ifall sambon tog det. Det skulle nämligen resultera i att han heter likadant som min lillebror. :'D
Hejsan. Här är jag, snart 29 år gammal, från Österbottens bibelbälte, förlovad sedan 8 år (!!!) tillbaka. OGIFT (kommer troligen att förbli så)..Och lever fortfarande. Alla i vår familj har nu slutat tjata, svärmor gav upp efter att hon först gett mig en lista på gäster som MÅSTE bjudas till bröllopet, det var 75 st, varav min sambo kände till ca 15. Resterande var såna som hon arbetat med för 24 år sen, nån tant som varit snäll, kassörskan i den lokala butiken osvosv…Inte där heller tog tjatet stopp. Men sen när jag en dag deklarerade att OM vi gifter oss så sker det INTE i kyrkan..Då sa hon med sin bestämdaste röst, ATT DE MINNSANN ALLA FLICKORS DRÖM ATT GIFTA SIG I KYRKAN! Efter det så har diskussionerna slutat och hon pratar sällan om det mer..Så nej, vi kommer att göra allting tvärtemot andra, bara för att…Vi tänker inte göra nått "bara för att det hör till"…..
Uj, kan inte låta bli att kommentera. Mina föräldrar gifte sig borgerligt när jag var 8, jag och syrran är alltså "bastards". Det var ganska ovanligt att föräldrarna inte var gifta då ännu i mitten av 90-talet (i allafall här i vår by i Österbotten) men inget som jag absolut tänkt desto mer på, det var ju typ två namn på postlådan och ibland fick vi dubbel uppsättning reklam eftersom postiljonen tydligen trodde att det var flera hushåll på samma adress!? Och jag och syrran har (hade) mammas efternamn. När jag själv blev vuxen och träffade min österbottniska man ( 😉 ) pratade vi om det, köpte ringar och förlovade oss i en bil i störtregnet. När vi sen gifte oss var det kanske inte självklart att jag skulle ta hans efternamn, men det kändes ändå både praktiskt (med tanke på posten (heh) och annat smått trubbel som mamma och pappa råkat ut för p.g.a olika efternamn) och som ett sätt att visa att vi hör ihop, typ. Och nu sitter jag här, med samma för- och efternamn som min svärmor. Och eftersom vi bor i samma kommun har jag flera ggr fått hennes post i misstag och en gång betalade kommunen ut en del av min lön åt henne!!! Så att jaaa, vad ska man säga!? 🙂
För oss var det nog också ett gemensamt beslut att gifta oss..(även om jag nog i smyg är lite avundsjuk på mina systrar som har så romantiska män som planerat så fina frierier
Jag tog inte makens namn när vi gifte oss, varför skulle jag? Jag är namnet och namnet är jag.Och med bara 34 av oss kvar i Finland… Och ingen ifrågasatte det. Men sen när barnen kom med i bilden blev det en annan femma. Kompromissen blev att de fick makens efternamn, men vartefter de blir äldre får de veta mer om mitt namn och att man får byta.
Vi gick dessutom TILLSAMMANS hand i hand till tonerna av Stormskärsmaja (på orgel, ajaj så mäktigt!!) i kyrkan. Inget överlämnande här, varför det? Jo, för jag var ju min egen, hade bott ensam i x år och varit sambo i x år. Och det var jag som hade valt min blivande man, inte min pappa. Även om han nu förståss tyckte jag gjort ett bra val.
Vad ville jag nu sen med inlägget – att alla kan/får göra som de vill om det känns rätt, men känn efter först VARFÖR man gör det valet!
Jag vill ta min karls namn (med våld) när jag gifter mig. Tycker inte alls om mitt efternamn och har väldigt taskiga familjeband på den sidan av trädet. Men i övrigt tycker jag man ska behålla sitt namn om man gillar det.
Bäst av allt är ju att ta ett helt nytt namn som båda gillar och kanske har släktskap till. De gjorde min syrra och hennes man för ingen av dem ville föra sina efternamn vidare.
Har tänkt ganska mycket på varför jag vill gifta mig egentligen och kommit fram till det smått underliga skälet att det känns "räjdit". Jag vet att det är löjligt och jag ifrågasätter verkligen mig själv här men, jag känner en sorts värdighet i det att gifta mig. Inte i religiös eller moralisk synpunkt utan i socioekonomisk synpunkt. Nu svamlar jag! Men kanske nån fattar…
Malin, du har superfint efternamn!
TYCKER DU!!!?? Jag menar, tack.
Är traumatiserad av mitt namn efter några london-turer: miss Butt-master?
Jag håller helt med dig Linn!
Vad är det för grej med folk (kvinnor) som säger "Jaa, jag sku nog gärna gifta mig snart.. Om han nu sku FRÅGA nångång".
Alltså vad?
Man väntar sig ett frieri utan att ens ha tagit upp saken till diskussion?
Jag sku själv säkert bli sjukt stressad av ett oväntat frieri, haha 😀 Om nån (okej den man är ihop med) oväntat frågar om man vill dela RESTEN AV SITT LIV med den och man inte på riktigt har pratat igenom det tidigare. Nej alltså.
Sen tycker jag också det är konstigt att det är så status att som kvinna ta sin mans namn. Jaja, traditioner traditioner. Men: Varför sku jag byta namn helt plötsligt? Jag har hetat som jag gör hela mitt liv och vill ge mitt efternamn vidare åt mina barn.
Jag hade sedan så länge jag kan minnas bestämt att jag aldrig, aldrig ska gifta mig. (Jag var verkligen övertygad om att ett förhållande aldrig kan hålla livet ut, vilket jag tyckte och tycker man ska tro om man gifter sig) Detta informerade jag min nuvarande man (!) om tidigt i vårt förhållande. Han tyckt det var skönt för han tänkte likadant. Men man kan tydligen ändra sig och som tur gjorde vi det båda två. Han friade, men det kunde lika gjorda ha varit jag. Han hann först helt enkelt. Jag ville egentligen att vi båda skulle byta till ett nytt, gemensamt efternamn eftersom det för mig kändes viktigt att ha samma namn. Idag, snart 7år senare, känns gemensamt efternamn inte lika viktigt. För honom var det dock viktigt att ha kvar hans pappas namn, delvis för att pappan förolyckats ett tag innan vi fattade dessa beslut.
Jag har bara gjort alla beslut på känsla kan man gott säga- gjorde vad som kändes bra och rätt för mig, Har heller inte haft barn att ta i beaktande i det livsskedet vilket gjort besluten mindre komplicerade.
Jag är lyckligt gift sedan 6 år tillbaka och har min mans efternamn. Ville det av hela mitt hjärta och vår dotter heter nu såklart också samma som oss i efternamn. Beslutet var så självklart för mig, ville inte heta samma som mina skilda föräldrar och ville ha min egna fina familj och dela namn med min älskade make. Allt detta för att det kändes så rätt, inte har det någonsin känts som om jag offrat nåt eller orättvist på något sätt alls. Min man friade till mig och även det ville han så gärna göra efter att vi pratat om det. Inget ojämnlikt, allt bara gjort så som det känts i våra hjärtan.
Jag tycker om traditioner för att de ger mej sammanhang. Men att gifta sig känns absurt. Ingendera hör till kyrkan och dessutom är det ju vi själva som får betala för kalaset, vilket vi inte har råd med. Skulle ju vilja ha någon riktigt ordentligt påkostad fest på världens finaste plats, annars får det vara. Vi tycker alltså båda att bröllopet, som det ser ut idag, inte är helt rätt tradition för oss, men ingen har orkat bry sig om att utreda alternativa vigslar desto mer. Ibland då jag blir festsugen brukar jag dock fria, men jag har fått Nej alla gånger hittills. Enda gången det stör mig att han inte friat, är då jag får för mej jag vill ha en stor fet diamant av honom, det händer väldigt sällan.
Jag skulle absolut ha satt mitt efternamn på döttrarna ifall jag skulle haft ett fint eller unikt efternamn. Faderns namn skulle då ev. kunnat bli mellannamn genom att ge dem mellannamnet "Johansdotter" om pappan skulle hett Johan. Men då jag har ett sunkigt finskt efternamn så tyckte jag det blev bättre med pappans unika svenska efternamn som annars dör ut. Dessutom är ju barnen helt svenskspråkiga och då kanske det blir lite konstigt med ett finskt efternamn. Funderade även på alternativet att ta något svenskt efternamn från min mors sida som blivit bortgift under årens lopp och ge det till döttrarna och även själv byta till det, men det kändes lite långsökt då vi en gång hade ett bra alternativ i pappans efternamn. Själv behåller jag oavsett gärna mitt finskspråkiga efternamn eftersom jag hoppas blivande arbetsgivare då tror jag måste vara bra på finska. Haha!
Jag är gift sedan 2009 (han friade, mwn vi hade nog snuddat vid ämnet flera gånger under åren innan). Vi har inte samma efternamn, pga flera orsaker. Dels är mannens namn helt finskt och väldigt vanligt, medan mitt är kortare och mer internationellt. Dels identifierade vi oss båda ändå rätt starkt med just våra egna namn. Ett sammansatt namn kunde kanske ha varit ett alternativ (låter rätt smidigt i kombination) OM jag då inte redan råkat ha ett dubbelnamn i förnamn. Två bindesstreck kändes som too much i ett namn. Nuförtiden har vi barn och de heter lika som jag. Dels kanske för att jag starkare kände att jag vill heta som mina barn, men också för att mitt namn då är kortare och funkar bättre på de båda inhemska (och andra) språken. Det är dock inte många gånger som jag stött på andra som gjort som vi i namnfrågan! Jag har nångång oclså tänkt på att mannens "avvikande" efternamn i vissa kretsar kanske kan tolkas som om han kanske inte är barnens pappa, utan mammas nya?
Det finns två riktigt goda och osentimentala orsaker till att gifta sig: rätten att adoptera och rent tekniskt är det fördelaktigt ifall den ena -gudförbjude – förolyckas. Dessutom är det juridiskt enklare om man vill skilja sig.
Man kan skippa varje tradition, stega in och göra avtalet med två vittnen på magistraten. Vittnena behöver ju inte vara ens bekanta, går bra med magistratens personal. Ingen i vänkretsen behöver veta något.
Jag är gift och har mannens namn. Vi gifte oss i magistraten, utbytte inga ringar och var inte förlovade innan. Gifte oss samma datum som då vi blev ihop, inga mer onödiga datum att komma ihåg för mig som är urusel på sånt. Gemensamt beslut och jag böt inte namn då. Böt namn efter ett halvår när mitt pass skulle förnyas. Ångrar mig ibland… Ibland giftemålet, ibland namnet. Inte pga vem jag gifte mig med utan just för att vi "gjorde som alla andra". Brukar dock förlåta mig för giftermålet då jag ofta inte gör "som alla andra". Namnet är inte lika lätt att komma över…;) kan man byta tillbaks? Tror folk då att vi har skiljt oss?
Jag har alltid haft på klart att jag, vid eventuellt giftermål, ska behålla mitt egna efternamn. Jag skulle dock kunna tänka mig att lägga till mannens, men aldrig byta bort mitt egna helt. Eftersom jag är väldigt fäst vid mitt efternamn känns det som att det skulle vara lite som att slänga bort en del av mig själv om jag bytte till någon annans.
Och när det gäller att fria så önskar jag (om man får önska fritt), att det isf blir något i stil med när Miranda i SATC friar till Steve när de dricker billig öl mitt på ljusa dagen.
Här var det inget frieri utan vi kom överens om att vi ville förlova oss och gifta oss, och gjorde det. Vi funderade också fram och tillbaka med namnen och kom fram till att Caj tar dubbelnamn. I efterhand ångrar vi att vi inte bytte helt, vi hade ett fint gammalt släktnamn på lut, men jag tyckte att jag var så beroende av mitt namn med tanke på att mitt jobbande mycket bygger på att folk vet vem jag är och vad jag har gjort tidigare (i efterhand inser jag att min känsla var överdriven, folk vänjer sig blixtnabbt) att det blev det namn vi båda och våra barn har.
Jag kan själv bli mycket berörd av frierier som jag ser på youtube, vilket är konstigt, för samtidigt som jag på något märkligt sätt kan tilltalas i det romantiska och känslan av ett lyckligt slut, sätter det ju en sån ENORM press på den som förväntas svara ja. För tänk om hon inte alls vill svara ja. Tänk om hon bara gör det för att alternativet är helt otänkbart, då man nu har gjort en flashmob av hela frieriet…
Tack för det inlägget!!
Egentligen skulle det räcka med att säga tack, men jag fortsätter:)
Vi är inte gifta, kanske gifter vi oss, kanske inte. Men jag kunde gärna byta namn, av den enkla orsaken att det finns "tusen" Linda Holm men ingen Linda med sambons efternamn, det är ganska ovanligt.
Jag vill ju sticka ut, så att ha ett unikt namn sku som bara passa 🙂
Ditt varumärke Linn Jung kan du ju inte frångå, oavsett civilstånd 😉
Bra skrivet! Vi förlovade oss på ett väldigt oromantiskt spontant sätt. Och när vi gifte oss bytte vi båda till ett nytt gemensamt efternamn. Vi är inte traditionella av oss (gifte oss inte i kyrkan och har inte döpt vårt barn bl.a.) och tycker att traditioner bara begränsar.
Här har ingen friat, förstår mig egentligen inte på det alls. Om man överhuvudtaget pratar med varandra i ett förhållande så borde man väl veta var man har den andra även i den frågan. Och pratar
Man inte med varandra ska man nog inte gifta sig med varandra heller. Och pratar man och vet att båda vill gifta sig, så behöver väl ingen fria?
När det sen kom till byte av efternamn så ville jag hemskt gärna ta hans namn. Och jag visste att han inte skulle ta mitt eftersom att han har två barn sedan tidigare med hans efternamn.
Ja, håller SÅ med. Du skrev det som jag så många gånger tänkt.
P.S fnissar ännu åt att du inte hör ihop med Bert Ljung.
Detta hör inte alls hit men ja tyckt att hårfärgen på bilden var så fin så ja ville kolla om ja hittar fler bilder på dig o ditt hår, ja skrev på google "Linn Jung hår", så kommer det upp "Linn Jung spenatplättar". Man ba ah okej nice. 😀
Jag är tveksam till giftermål överlag. Känner själv inte det minsta behov alls att gifta mig. Vi har varit tillsammans i 7 år och klarat oss bra utan det. Om det nu blir så i framtiden att vi vill gifta oss vill jag att det ska vara spontant, något som vi båda vill och ingen skillnad i vem som frågar vem. Klarar inte av tanken på att planera och analysera sönder ett bröllop i minsta detalj.
Tycker inte heller alls det spelar någon roll vem som frågar, kanske bättre om man bestämmer saken tillsammans.
Jag har alltid tänkt att orsaken varför män oftast förväntas fria nuförtiden också inte egentligen har med traditioner att göra utan att kvinnor oftast vill gifta sig först. Hos oss tex vet jag precis att vi kommer att gifta oss nån dag, det har vi redan talat om, men de är också bestämt att mannen friar när han känner sig klar för äktenskap. Vi har ofta skrattat åt att han nog sku säga nej om ja sku fria för han inte ännu vill gifta sig så de blir minde gråt om han får fria när han känner för 🙂
Fortsätt blogga när du är hungrig och arg! De blir de bästa inläggen.. Å gifta oss, de tror jag aldrig att vi kommer få tillstånd jag och min sambo. Men int gråter vi för de.
Låter kanske töntigt, men min identitet ligger faktiskt till en del i mitt namn. Och egentligen är det inte alls töntigt, de flesta män tänker på samma sätt. Min man (äkta hälft) kan reta gallfeber på mig när han kommenterar mitt lååååånga efternamn när jag ska underteckna papper. Han gör det naturligtvis för att reta mig, obs på ett snällt sätt. Jag tog dubbelnamn och trots att det är otympligt skulle jag aldrig, aldrig, aldrig bara ha bytt bort det namn som varit en del av min identitet och min historia i 26 år. Ja, du hade skapat en karriär med ditt eget namn – funderade någon. Nej, det var aldrig det faktum hur någon annan tyckte. JAG kände att jag skulle ha förlorat en del av min identitet om jag helt skulle ha bytt bort min fars och mors namn. Ända tills jag skulle lämna in papperet till prästen där mitt framtida namn stod, fanns "bara" mitt förnamn och EGET efternamn. Det var faktiskt min mor dom fällde avgörande kommentaren: – Kanske det vore bra om ni alla i familjen hade ett gemensamt efternamn om ni får barn. Jag lydde och föll för traditionen. Och visst – nu hör jag på ett annat sätt till den sidan också av släkten. Låter 1800-tals aktigt och töntigt det med. Säkert skulle känslan vara likadan utan att jag satt till ett efternamn som få i Finland har och mina samtida finskatalande kolleger inte hade en susning om hur mitt nya påhängda efternamn skulle uttalas. Men var och en gör sitt val, det skall kännas rätt i hjärtat. Och det är inte tungt att underteckna med ett långt namn. Som slutkommentar på mannens retande brukar jag bara säga: Vem är XX (min mans förnamn och mitt fadersnamn)? Jag brukar inte få något svar. Den personen finns inte, och var aldrig ett alternativ för min min – det skulle inte ha kännts rätt i hjärtat för min man.
Jag ville vara förlovad. Det verkade så mysigt och så ville jag ha en vacker ring. Alltså friade jag till min sambo. Jag var inte direkt sugen på att gifta mig, trots att det var ju den frågan jag ställde. Nå, det är kanske inte rätt orsaker att fria, och alldeles, vi separerade efter 2,5 års förlovning. Fast när jag friade trodde jag förstås att det var endast av djup kärlek jag friade.
Angående efternamn.
För mig var det verkligen ingen skillnad om vi skulle ta mannens efternamn, mitt efternamn eller ett helt nytt efternamn. Däremot var det viktigt för mig att om vi en gång gifte oss så skulle vi heta samma sak. Ett tecken utåt på att vi hörde ihop och var en familj.
Linn skriver att hon ångrat sig efteråt att barnen har pappans namn… Varför det? Jobbigt att ha annat namn än sina barn? Jag tror att det är enklare att ha samma namn som sina barn och varför skulle då mannen vilja ha ett annat namn än barnen?
Känner nog ännu sä. Hela nya lilla familjen ett gemensamt efternamn. Vad det efternamnet må vara är däremot ingen skillnad bara båda är överens.
En annan sak i bröllopet som var viktigt för mig var att vi gick in tillsammans. Ingen gav bort någon. Vi hade bott tillsammans flera år innan. Vi ville båda gifta oss och det var ett beslut vi gjorde tillsammans. Visst är det romantiskt att ha sina föräldrar lite engagerade i vigseln. Men det går att göra på annat sätt.