Ni trodde jag var klar med de senaste dagarnas diskussion, hah! Så trodde jag också. Men en grej slog mig. Sedan (kanske) jag håller käften.
Tyckte liksom hela tiden att det var något bekant med känslan i debatten som gjorde att jag hade en liten deja vu-feeling i bröstet. Visst, vi har pratat kroppshets, bröst och yta säkert tusen gånger tidigare, men det var inte det. Utan det var någonting i hela grejen med att ta diskussionen så personligt som gjorde att det ringde klockor långt bak.
Hur tydligt jag än försökte säga att jag verkligen inte är här för att döma och skuldbelägga enskilda individer, så fick jag ändå känslan av att det fanns personer i många kommentarsfält som kände sig påhoppade av det jag sa.
Det fanns liksom något väldigt, väldigt bekant i det. Kunde liksom inte riktigt greppa det, men någonting dejavuigt låg i luften. Hela snacket kring strukturer versus individer.
Men i dag när jag satte mig i soffan för en filosofisk stund kom jag på det. Jag har ju varit där själv! Men inte på den här sidan – utan på den andra. Vi tar det från början.
Mitt feministiska uppvaknande skedde väldigt sent i livet. I många fall har jag varit en sjukt brådmogen och lillgammal tant, men i vissa fall har jag varit en late bloomer. Det här med maktstrukturer, privilegier, objektifiering, heteronormativitet, könsmaktordning, patriarkat och andra SVÅRA ORD gjorde mig mest förbryllad till en början.
Fattade inget.
Vadå strukturer?
Vi människor är ju världen!
Minns till exempel ett specifikt case när Peppe just hade gett ut boken ”Livet & barnet” där hon bland annat skrev om vikten av att dela på föräldraledigheten. Och trots att Peppe flera gånger skrev att hon verkligen inte var ute för att skuldbelägga de som inte delade på föräldraledigheten, så minns jag att jag ändå blev lite stött. ”VI HADE JU INGA ANDRA VAL!”. I kanske tusen blogginlägg motiverade jag sida upp och sida ner varför det inte i vårt fall gick att dela jämt. Trots att jag älskade varje sida av hennes bok tog jag ändå den personligt, i smyg.
Jag kände liksom att jag hade gjort fel. Trots att Peppe tydligt och klart förklarade om strukturer och normer. Men jag ville inte vara den som gör fel. Så jag bloggade en gång till för säkerhetsskull. Förklarade, förklarade. Varför vi inte kunde dela lika. Peppe kämpade på i tusen kommentarsfält, förklarade pedagogiskt att det verkligen inte var meningen att skriva en allmängiltig handbok, utan mer lyfta fram ett problem.
Minns också att jag i samma diskussion kommenterade ett av Peppes inlägg med typ ”men menar ni alltså att en kvinna trots att hon riktigt VILL VILL VILL tillbringa värdefull hemmatid med sitt barn måste avstå den för att vi ska jämna upp statistiken?”. Och Basse suckade typ ”Solidaritet! Det finns ingen solidaritet längre!”. Och jag gick säkert an om det fria valet och rätten att själv få bestämma om den egna familjen. Bloggade säkert om det också.
Ni ser.
Känner så igen den där känslan. Någon går an om strukturer och ideal och man känner sig påhoppad, skuldtyngd. KOM INTE HIT OCH SÄG HUR JAG SKA GÖRA! JAG HAR INTE GJORT NÅT FEL! SÅ DET SÅ! LÅT ALLA FÅ GÖRA SOM DOM VILL!
Men så hände något.
Och jag insåg plötsligt att jag var den som jamade på om normer, strukturer, solidaritet och det kollektiva ansvaret. Och kommenterade svettigt i tusen kommentarsfält:
”ja, det var ju verkligen inte meningen att..”
Forever Jung 
För mig tog också himla länge att fatta det här med feminism. Jag har alltid varit omringad av starka kvinnor som bil som rallychaufförer och klarar av vad de än tar sig an. Jag hade inte fattat det här med att kvinnor på nåt sätt skulle ha det sämre ställt, tycker faktiskt att jag råkat ut väldigt lite för maktstrukturer i mina unga år.
Nåjo, men så småningom har jag fattat att det ju så klart inte handlar om MIG utan just om strukturerna. Bara för att jag inte har (eller kanske snarare hade) ett problem att hävda mig och ta mig framåt betyder inte att det råder vissa strukturer som gör det att t.ex. spräcka glastaket.
Men ja, borde kanske skriva ett helt inlägg om det här.
Ja skriv, Kugge!
Sen tycker jag att det är lite problematiskt att tala om "starka kvinnor" som om de (vi) som utsätts för diskriminering vare sig det är strukturell eller direkt personlig inte är starka eller kämpade tillräckligt mycket. Men det är väl typiskt för en feminist som mig att haka upp mig på småsaker.
Nä. Inte jag. Har alltid "gått emot strömmen". Gjort precis VAD JAG VILL. SKITIT FULLSTÄNDIGT i vad någon tycker om amning, läggdags för barn, utseende, vad som är feminint o.s.v. Alla SKA och BÖR göra som de passar dem bäst!!! Och när det gäller delandet av föräldraledigheter – oj SUCK vad jag blir GAAALEN när samhället ska blanda sig i allt. Jag förstår den EKONOMISKA aspekten i det (fel att mest mammor är borta från jobb karriärmässigt, bla bla) men SANNINGEN är den att ALLA VILL INTE VARA HEMMA MED SINA BARN och PASSAR INTE FÖR DET HELLER! Det passar inte alla mammor heller. Därför ska systemet vara som det är nu: det finns tid som är uttryckligen för mamman och uttryckligen för pappan – men sen ska man få dela som man vill!!! (Jag har en bekant som är en typisk hemmapappa som GÄRNA VILL vara hemma med sina barn. HONOM skulle jag VÄLJA att vara hemma med MINA barn, hehe, hellre än att "pina" egen gube som inte har varken ork eller intresse!) Och sen en sak till: Det är en kvinnas RÄTT efter SLIT med graviditet, förlossning och allt det gör med kropp och själ att EN GÅNG I LIVET vara hemma med sitt barn (som hon kanske kämpat i år för att skaffa) så länge hon vill. Vadå dela och ge bort mammatiden. näää. OM mamman VILL ska HON gå före pappan i att bli hemma med barnet, iaf så länge det är KVINNAN som FÖÖÖDER. Punkt.
Åh vad jag gillade din kommentar! Håller så med!
Föräldrar får vara hemma precis så mycket eller lite de vill, men om de vill ha betalt för det är det såklart logiskt att staten uppmuntrar jämställdhet,
Borde vi sluta göra oss fina då för att motverka strukturerna och skönhetsidealen? Om tillräckligt många slutar bry sig om utseendet så blir det kanske oviktigt? Och då spelar det kanske inte heller någon roll hur brösten ser ut och inte heller om vi är smala eller ej, om vi har akneärr eller rynkor som en skönhetsbehandling hos kosmetologen kanske inte kan råda bot på men nog ett besök vid en annan klinik. Kanske på lunchen. Liksom ett frissabesök. Eller vilket mål ska vi sträva efter? Ska vi bara åtgärda sådant som är nödvändigt, klippa håret när det hänger ner över ögonen, köpa nya kläder när det blir hål på de gamla, men aldrig modeplagg… modet är ju också en struktur som gör att de som inte har det senaste modet kan känna sig mindre värda. Den som först bokar in ett frissabesök är svikare 😉
Linn, du är smart. vad fint att kunna se sig själv i spegeln.
det kunde vi alla lära oss att göra.
Jag blir så matt av det här med "välja vad som är bäst för just vår familj".
Isåfall kan ju jag som barnlös säga att "det är bäst för min lilla tvåpersoners familj att inte betala den skatt som nu går via FPA-pengar till de som är vårdlediga". Eller om jag som aldrig kommer att få barn, skulle säga att "det är bäst för vår familj att jag blir på alterneringsledigt i 3 år och samhället skall betala för det".
Vore det ok? Inte? Men jag väljer ju det som är bäst för min familj? Då är det ju okej eller hur?
Men nej, såhär tänker jag inte. Ett samhälle kan inte funka så, och vi är alla medlemmar i ett samhälle som ska funka.
som vårdledig fick jag 368€/mån.
En arbetslös får minst 600€/mån.
Så "du" betalar nog inte så mycket för dom vårdlediga.
Jag hade SPARAT 6000 euro, så jag hade RÅD att vara vårdledig 5 månader. För vårdledighetspengen får du inte ens maten betald för familjen.
Måste ju ännu påpeka att den 300€ man får när man är vårdledig, är en ersättning för att man inte belastar samhället med att ha barnet på lekis eller hos dagmamman, vilket är mycket dyrare är 300€ för smhället. Hemvårdsstöd heter det. Så när du är vårdledig för du 0€ i månaden, så inga av dina skattepengar går till föräldrar som är lediga då de faktist gör det på sin egen bekostnad!
hhmmm…. jag är ju inte så insatt i dethär men nog låter det ju som om FPA betalar för de som är vårdlediga.
Citatet taget härifrån: http://www.kela.fi/web/sv/barnavardsstod:
"Vårdledighet för arbetande föräldrar
……Du kan vara vårdledig i en eller två repriser (per barn). Ledigheten måste vara minst en månad åt gången. Man kan vara vårdledig också i fler repriser om arbetsgivaren går med på det. FPA utbetalar barnavårdsstöd till familjen för hur många repriser som helst bara de är minst en månad långa. Båda föräldrarna kan inte vara vårdlediga samtidigt men båda kan vara flexibelt vårdlediga."
Alltså —> "FPA utbetalar barnavårdsstöd till familjen för hur många repriser som helst bara de är minst en månad långa."
FPA är ju lika med skatter eller hur?
Hursomhelst, alla får vara hemma om de så vill, men samhället kan inte bekosta det. Plus: varför är det så ofta mamman som är hemma och "väljer vad som är bäst för just deras familj"? I wonder….
100% igenkänning på inlägget. Men Peppe har gjort en god fostrargärning med mig med
Säger bara att den där fingertoppskänslan man utvecklar för sina barn då man är ensam hemma med dem en längre tid, att det är jävligt synd att så många pappor aldrig får den. Att systemet är riggat redan från början till att göra pappan till en statist i och mamman till den ansvariga. Och att vi skriker oss blåa i ansiktet när vi försvarar rollerna vi tilldelats, utan att se orsakerna och följderna.
För mig tog också himla länge att fatta det här med feminism. Jag har alltid varit omringad av starka kvinnor som bil som rallychaufförer och klarar av vad de än tar sig an. Jag hade inte fattat det här med att kvinnor på nåt sätt skulle ha det sämre ställt, tycker faktiskt att jag råkat ut väldigt lite för maktstrukturer i mina unga år.
Nåjo, men så småningom har jag fattat att det ju så klart inte handlar om MIG utan just om strukturerna. Bara för att jag inte har (eller kanske snarare hade) ett problem att hävda mig och ta mig framåt betyder inte att det råder vissa strukturer som gör det att t.ex. spräcka glastaket.
Men ja, borde kanske skriva ett helt inlägg om det här.
Ja skriv, Kugge!
Sen tycker jag att det är lite problematiskt att tala om "starka kvinnor" som om de (vi) som utsätts för diskriminering vare sig det är strukturell eller direkt personlig inte är starka eller kämpade tillräckligt mycket. Men det är väl typiskt för en feminist som mig att haka upp mig på småsaker.
Nä. Inte jag. Har alltid "gått emot strömmen". Gjort precis VAD JAG VILL. SKITIT FULLSTÄNDIGT i vad någon tycker om amning, läggdags för barn, utseende, vad som är feminint o.s.v. Alla SKA och BÖR göra som de passar dem bäst!!! Och när det gäller delandet av föräldraledigheter – oj SUCK vad jag blir GAAALEN när samhället ska blanda sig i allt. Jag förstår den EKONOMISKA aspekten i det (fel att mest mammor är borta från jobb karriärmässigt, bla bla) men SANNINGEN är den att ALLA VILL INTE VARA HEMMA MED SINA BARN och PASSAR INTE FÖR DET HELLER! Det passar inte alla mammor heller. Därför ska systemet vara som det är nu: det finns tid som är uttryckligen för mamman och uttryckligen för pappan – men sen ska man få dela som man vill!!! (Jag har en bekant som är en typisk hemmapappa som GÄRNA VILL vara hemma med sina barn. HONOM skulle jag VÄLJA att vara hemma med MINA barn, hehe, hellre än att "pina" egen gube som inte har varken ork eller intresse!) Och sen en sak till: Det är en kvinnas RÄTT efter SLIT med graviditet, förlossning och allt det gör med kropp och själ att EN GÅNG I LIVET vara hemma med sitt barn (som hon kanske kämpat i år för att skaffa) så länge hon vill. Vadå dela och ge bort mammatiden. näää. OM mamman VILL ska HON gå före pappan i att bli hemma med barnet, iaf så länge det är KVINNAN som FÖÖÖDER. Punkt.
Åh vad jag gillade din kommentar! Håller så med!
Föräldrar får vara hemma precis så mycket eller lite de vill, men om de vill ha betalt för det är det såklart logiskt att staten uppmuntrar jämställdhet,
Borde vi sluta göra oss fina då för att motverka strukturerna och skönhetsidealen? Om tillräckligt många slutar bry sig om utseendet så blir det kanske oviktigt? Och då spelar det kanske inte heller någon roll hur brösten ser ut och inte heller om vi är smala eller ej, om vi har akneärr eller rynkor som en skönhetsbehandling hos kosmetologen kanske inte kan råda bot på men nog ett besök vid en annan klinik. Kanske på lunchen. Liksom ett frissabesök. Eller vilket mål ska vi sträva efter? Ska vi bara åtgärda sådant som är nödvändigt, klippa håret när det hänger ner över ögonen, köpa nya kläder när det blir hål på de gamla, men aldrig modeplagg… modet är ju också en struktur som gör att de som inte har det senaste modet kan känna sig mindre värda. Den som först bokar in ett frissabesök är svikare 😉
Linn, du är smart. vad fint att kunna se sig själv i spegeln.
det kunde vi alla lära oss att göra.
Jag blir så matt av det här med "välja vad som är bäst för just vår familj".
Isåfall kan ju jag som barnlös säga att "det är bäst för min lilla tvåpersoners familj att inte betala den skatt som nu går via FPA-pengar till de som är vårdlediga". Eller om jag som aldrig kommer att få barn, skulle säga att "det är bäst för vår familj att jag blir på alterneringsledigt i 3 år och samhället skall betala för det".
Vore det ok? Inte? Men jag väljer ju det som är bäst för min familj? Då är det ju okej eller hur?
Men nej, såhär tänker jag inte. Ett samhälle kan inte funka så, och vi är alla medlemmar i ett samhälle som ska funka.
som vårdledig fick jag 368€/mån.
En arbetslös får minst 600€/mån.
Så "du" betalar nog inte så mycket för dom vårdlediga.
Jag hade SPARAT 6000 euro, så jag hade RÅD att vara vårdledig 5 månader. För vårdledighetspengen får du inte ens maten betald för familjen.
Måste ju ännu påpeka att den 300€ man får när man är vårdledig, är en ersättning för att man inte belastar samhället med att ha barnet på lekis eller hos dagmamman, vilket är mycket dyrare är 300€ för smhället. Hemvårdsstöd heter det. Så när du är vårdledig för du 0€ i månaden, så inga av dina skattepengar går till föräldrar som är lediga då de faktist gör det på sin egen bekostnad!
hhmmm…. jag är ju inte så insatt i dethär men nog låter det ju som om FPA betalar för de som är vårdlediga.
Citatet taget härifrån: http://www.kela.fi/web/sv/barnavardsstod:
"Vårdledighet för arbetande föräldrar
……Du kan vara vårdledig i en eller två repriser (per barn). Ledigheten måste vara minst en månad åt gången. Man kan vara vårdledig också i fler repriser om arbetsgivaren går med på det. FPA utbetalar barnavårdsstöd till familjen för hur många repriser som helst bara de är minst en månad långa. Båda föräldrarna kan inte vara vårdlediga samtidigt men båda kan vara flexibelt vårdlediga."
Alltså —> "FPA utbetalar barnavårdsstöd till familjen för hur många repriser som helst bara de är minst en månad långa."
FPA är ju lika med skatter eller hur?
Hursomhelst, alla får vara hemma om de så vill, men samhället kan inte bekosta det. Plus: varför är det så ofta mamman som är hemma och "väljer vad som är bäst för just deras familj"? I wonder….
100% igenkänning på inlägget. Men Peppe har gjort en god fostrargärning med mig med
Säger bara att den där fingertoppskänslan man utvecklar för sina barn då man är ensam hemma med dem en längre tid, att det är jävligt synd att så många pappor aldrig får den. Att systemet är riggat redan från början till att göra pappan till en statist i och mamman till den ansvariga. Och att vi skriker oss blåa i ansiktet när vi försvarar rollerna vi tilldelats, utan att se orsakerna och följderna.