Uj.

Jag har verkligen försökt att inte nämna det, men i över en vecka har det här huset varit en sjukstuga. Turvist har vi varit sjuka och haft feber. Först föll pojkarna, sedan flickorna. Och jag veeeeeeet, det är så tråkigt att läsa om folk som är sjuka, så jag tänker inte dra långa juttun om hur jag darrade i lördags när jag hade 38,4 och inte heller om hur glansiga ögon Milken hade när hon var upp och svängde över 40-strecket. 

Men jag mååååste få gå an en liten stund om hur hemskt det är att vara hemma allihop. Vi har tydligen helt växt i från det. Jag menar, tänk hur det var när barnen var små och Sami som jobbade natt och var hemma hela dagarna – då gick det ju hur bra som helst! Nu känns det verkligen som om huset är för litet och människorna för stora.

I dag var Matheo tillräckligt frisk för skolan, så vi var bara tre kring matbordet och plötsligt slog det mig hur hemskt det skulle vara om vi plötsligt skulle bli av med våra jobb och vara tvungna att nöta på varandra så här, dagarna i ända. Vi grät nästan när vi föreställde oss hur förödande det skulle vara för vår relation. Ok, vi skrattade lite också för säkerhetsskull, men på riktigt – vårt förhållande skulle inte palla det. 

Lika lite som att jag skulle vara en rolig morsa och en mysig kamrat.

Eller så är det bara för att huset är så stökigt (massa äckliga kaffekoppar och tidningar överallt). Kläder i högar. Lego i köket, tågbanor i soffan, tallrikar på vardagsrumsbordet, vissna tulpaner i hyllan och finexinpåsar överallt. Och folk som för går omkring i samma yllesockor för sjunde dagen i rad och barn som inte duschat sedan .. ja, sedan när? Inte är det ju direkt så att man känner ”jess, vi är en så fräsch, kiva och vänlig familj!”. 

Jobbet, åh älskade jobbet. Allt är förlåtet.