Aha-upplevelser på rad.

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Folkhälsan Utbildning 

***

 

Vanligtvis vill jag sova länge på lördag, äta frukost sent och eventuellt nöta soffan hela förmiddagen. Lördagen är min mentala återhämtningsdag. Då får jag göra precis det som faller mig in. Och den här gången kände jag för att stiga upp tidigt, äta ordentlig frukost och köra iväg till Folkhälsans träningsevent på Norrvalla. Ni vet, vila kan också vara aktiv, heh. 

Hade sett och hört så mycket gott om eventet från folk som ha varit tidigare år. Hade ju också sett att Lofsan var på väg, vilket var superkul (vi var på en gemensam resa i Amsterdam för några år sedan och har inte setts sedan dess!). Så det var med ivriga armar jag drog på mig träningstajtsen. En hel dag med träningspass och bra föreläsare, jess!

 

 

Har för mig att vi var cirka 300 på plats. Trehundra neonklädda träningsdårar från Österbotten. What could possibly go wrong? Nå, att man har feber till exempel. Men det hade jag ingen aning om i det här skedet ännu. Här var jag ännu superpepp på att svettas, träna, hajfajva, skratta och lyssna på bra musik.

Med mig hade jag Julia, Elin, Ella, Rebecca och Michaela från Sevendays. Tycker vi har hängt så mycket den senaste tiden att jag så småningom tror de tillhör min kärnfamilj. Programpunkter, föreläsningar och träningspass löpte konstant och parallellt under dagen och det var bara att hoppa på där man var sugen.

Jag inledde min dag med en föreläsning av idrottsnutritionisten Emma Lindblom. Det var så galet skönt att höra någon säga att pasta och ris inte är dåligt. Fick också en aha-upplevelse som jag inte kommer glömma i första taget. Jag äter alldeles för lite och alldeles för sällan. Ändå tycker jag att jag äter som en häst. Får ni någon gång en chans att lyssna till Emmas föreläsning – ta den. 

 

 

Sedan kom väggen emot. Jag pallade kanske 30 minuter av Lovisas träning. Där kom väggen emot. Hatar verkligen att ge upp mitt i, men ibland måste man verkligen lyssna inåt (sånt lär man sig efter 30, hehe). Var fem före att svimma när jag tänkte att det kanske är bättre om jag sätter mig på bänken en stund. Ja, sedermera visade det sig att jag hade 38 graders feber, så det var inte konstigt att det kändes lite svajigt mellan knäböjen.

 

 

Fick i alla fall en bra stund med Eva och Lovisa efteråt. De känner också varandra från förr och det är så roligt att snacka med gamla bloggveteraner mellan varven. Så kul att ventilera vad bloggar faktiskt kan föra med sig. Alla tre har vi haft nytta av våra bloggar på olika sätt genom våra karriärsval (de har båda gått på tränings- och rörelseglädjespåret). Mycket impad av dem båda två!

Så jag tog Eva i handen och gick på Lovisas föreläsning. Som också var ögonöppnande på så många plan. Jag vet precis varför jag är en periodare nu. Det är för att jag enbart tränar för min psykiska hälsa. Och det är inte mätbart i siffror (jag har i alla fall inte kommit på ett vettigt sätt). Jag tränar enbart för att må bra i huvudet. Inte för att gå ner fem kilo, inte för att springa 10 km, inte för att orka jogga i en timme. 

Jag mysjoggar bara för att jag hålla humöret i schack. Och det är så svårt att mäta resultatet. I vissa perioder mår jag så bra och känner mig så SUPERGLAD att jag helt glömmer bort att träna. Det är mest när psyket är kört i botten som jag kommer ihåg att jag måste jogga bort de svarta molnen. 

Men förstås, om jag tränade regelbundet skulle jag säkert ha avsevärt färre svarta moln över mitt huvud, men det är så svårt att hitta motivation när man mår som kungen själv och är Vasas lataste person. Vet ni?

 

 

Lärde mig så mycket klokt under dagen. Har tusen foton i telefonen som jag måste gå igenom när den här sjukstugan är över (ja, vi är tillbaka här igen). Riktigt LÄNGTAR ut i spåret.