Kolsyriska glädjepirr.

Alla som har läst den här bloggen en längre tid vet att det yngre av mina barn är ett känslovirrvarr utan dess like. När det är bra är det JÄTTEBRA – när det är skit så är det SUPERSKIT (undrar av vem hon har ärvt det, eeeeh). Hon är on eller off. Arg eller glad. Så gott som aldrig neutral och lagom.

När hon är på gott humör är det en ren fröjd att vara i närheten. Man liksom känner i luften när hon får feeling. Vet precis hur det känns när det bubblar inuti. På det viset är jag exakt likadan. 

Jag fick en eltandborste till födelsedagen som jag är barnsligt förtjust i (på dagarna längtar jag hem tills jag får tvätta tänderna, jag vet, det är inte friskt).

I morse satt jag på badrumsgolvet (älskar golvvärme) och borstade tänderna (mmm). Milken kommer in och tyckte det var helknasigt att jag sitter på golvet, ”men varför SITTER du här på GOLVET, mamma?”. Eftersom jag njöt så av mitt tvättande svarade jag ingenting. Så hon knyckte glatt på axlarna, lade tandkräm på sin egen tandborste, satte sig bredvid mig och började borsta.

Fast vi vilade på ett halvskitigt badrumsgolv, i en sjukstuga för tionde dagen i rad, alldeles för tidigt på morgonen, kände jag direkt att hon var på asbra humör. Flera sekunder i förväg såg jag att ett bubbel var på väg upp. Föreställer mig att det ser ut som kolsyra i kroppen. Ibland kan jag själv få sådana glädjepirr helt utan orsak. Små lyckorus från ingenstans. 

Och mycket riktigt, hon pausade i borstningen, vände sig mot mig med de gladaste av ögon och världens glättigaste entusiasm.

– OJ OJ så härrrrrligt det är att borsta tänderna med någon, mamma!!