Vår första Club Ernst gick av stapeln i onsdags. Jag tyckte det var jättekul. Verkligen jättejättejätteroligt. Så roligt att det spratt i benen på väg hem. Nu i efterhand är jag så glad att jag tackade ja till något jag egentligen är skiträdd för.
Tycker det är jätteläskigt att göra sådant som kräver spontanitet och förmåga att freestyla (tänker att jag gör mig bäst bakom ett tangentbord där jag noggrannt kan överväga varje ord). Vi hade ju ingen aning om hur länge den första kvällen skulle ta, vad vi skulle prata om, hur många som skulle komma (och framför allt – om publiken skulle palla att vara tyst). Allra läskigast var förstås att jag inte vet ett piss om musik – och gissningsvis skulle publiken bestå av 80 % musiknördar (vilket den också gjorde).
Åt middag med Patrick, Axel och Malin före och redan där kände jag en stor trygghet. Vilka genomsnälla människor! Det var bara att andas ut. Går det åt helvete kan vi alltid skratta åt det. Det är en bra garanti att ha i bakfickan.
Det är så roligt att tänka på hur min mentala kurva går varje gång jag står inför något nytt och pirrigt. Det är precis samma process VARJE gång. Till en början när jag tackat ja till ett uppdrag känns det jätteroligt. Jag svävar på moln, planerar, fixar, tänker och är i mitt esse. Men ju närmare uppdraget jag kommer, desto mer motvillig blir jag. När det väl gäller vill jag mest stanna hemma i sängen. VILL INTE ALLS. Ångrar mig. Överväger att balla ur.
Men så finns det en snäll röst inuti som säger ”kom igen nu, du kommer att vara så happy efteråt, när du märker att du klarar av det!”. Den arga rösten kontrar: ”Men den här gången kommer det gå åt helvete! Det här är gången du misslyckas!”.
Men vid det här laget är det oftast bara timmar kvar och jag kan inte längre backa ur. Så jag örfilar mig i kinderna, ropar ”you got this, gurrrl!” och lägger på läppstift. Åker hemifrån.
Och när det är över svävar jag på moln igen! ”Jee, jag visste ju det, att jag skulle överleva! Och vad roligt det var! Hurra! Mera, mera, mera! Jeeee!”.
Och sedan kommer natten.
Och jag har ångest utaf helfvete.
Självkritisk, nedlåtande, hånfull.
Skamsköljningarna avlöser varandra.
”Uäääääääääh, sa jag verkligen så?! Nej, nej, nej, uäääääääääh”.
Tills jag vaknar följande morgon och börjar fundera på nästa gång (svävar på moln, planerar, fixar, tänker och är i mitt esse). Ja, ni ser. Det är exakt samma process varje gång. Att göra något nytt innebär så mycket känslor åt alla håll.
Men det var så värt det.
Malin Kojolas gudomliga version av ”Skinny love” (aldrig i mitt liv har jag haft så mycket gåshus), stämningen medan Linman framförde Place 2 Go-dängan ”Save it for somebody else” (rutorna var fem före sprängning, lovar) och Axels skarpa och humorisktiska kontringar. Och den nya bekantskapen i lustigkurren och gitarristen Lukas Djupsjöbacka. Och hur jag helt kom av mig när Hippi Hovi stegade in i restaurangen (hade just precis sagt om att jag högst antagligen fick jobbet som moderator för att han tackade nej).
Ja, en så gemytlig afton har jag inte haft på länge. Vilken glädje att få göra om det!
Även om jag redan vet att det kommer att ta emot så in i helvete.
Forever Jung 
Alltså efterhandsvältrandet i skammen, vi har väl pratat om det förut, men SÅ jag känner igen mig. Och vitsi så rolig kvällen låter! Är djupt sur och i princip kränkt av att jag missade. Nästa gång, då fasen fasen.
Ja, kom kom! Nästa gång blir säkert pikilite bättre nu när vi på ett ungefär vet hur man gör! Heimlaga kommer det säkert alltid att kännas, men å andra sidan – det är väl egentligen bara trevligt? 17.2 är nästa gång (då spelar Macke Granfors, Sonja Biskop och Ove Ritola).
Eller nä, kom inte. Uääääääh.
Hehe.
Du fixade det jättebra! Det var en mycket lyckad kväll och du hade nog en stor del i att det lyckades så bra.
Men tack, så snällt!
Tack för en lyckad kväll, Linn & co! Jag kommer definitivt igen..
Nå huippu! Välkommen!
Precis sån är jag också! Men det är bara att tvinga sig själv att hoppa på projekt som låter intressanta. Utdelningen väger mycket mer än nervositeten före dagen D.
Jag tror att om man inte vågar kliva ut i det okända och chansa så har man svårt att utvecklas.
Ville bara säga att du är en stark & beundransvärd förebild på många sätt och vis! Vill nästan säga att du avspeglar till en alterego bild jag önskar vara. Fortätt vara den fina du är! Många hälsningar Camilla
Alltså efterhandsvältrandet i skammen, vi har väl pratat om det förut, men SÅ jag känner igen mig. Och vitsi så rolig kvällen låter! Är djupt sur och i princip kränkt av att jag missade. Nästa gång, då fasen fasen.
Ja, kom kom! Nästa gång blir säkert pikilite bättre nu när vi på ett ungefär vet hur man gör! Heimlaga kommer det säkert alltid att kännas, men å andra sidan – det är väl egentligen bara trevligt? 17.2 är nästa gång (då spelar Macke Granfors, Sonja Biskop och Ove Ritola).
Eller nä, kom inte. Uääääääh.
Hehe.
Du fixade det jättebra! Det var en mycket lyckad kväll och du hade nog en stor del i att det lyckades så bra.
Men tack, så snällt!
Tack för en lyckad kväll, Linn & co! Jag kommer definitivt igen..
Nå huippu! Välkommen!
Precis sån är jag också! Men det är bara att tvinga sig själv att hoppa på projekt som låter intressanta. Utdelningen väger mycket mer än nervositeten före dagen D.
Jag tror att om man inte vågar kliva ut i det okända och chansa så har man svårt att utvecklas.
Ville bara säga att du är en stark & beundransvärd förebild på många sätt och vis! Vill nästan säga att du avspeglar till en alterego bild jag önskar vara. Fortätt vara den fina du är! Många hälsningar Camilla