Sådana man vill bli som.

Väldigt få av mina kompisar bor i samma stad som sina föräldrar. Och det är väl knappast något som är unikt för oss, utan det är väl ganska vanligt att man flyttar bort från staden man själv växte upp i. Själv bor jag 430 km från mamma och pappa. Det är både bra och dåligt. Bra för att vi verkligen får kvalitetstid när vi väl ses, dåligt för att det sist och slutligen blir ganska sällan. Bra för att vi inte sliter sönder varandra, dåligt för att vi inte möts i vardagen (annat än facetime).

Däremot har vi ju mina svärföräldrar en halvtimmes bilfärd ifrån. Utan dem skulle vi aldrig få allt att gå runt här. Och jag veeet att jag ofta pratar om det. Men jag är på riktigt så tacksam över att de ställer upp i vått och torrt. Både jag och Sami har en massa oregelbundna tider att passa och då är det guld värt att ha någon som alltid säger ”ja, vi kommer!”. 

Det är verkligen något jag hoppas kunna betala tillbaka till mina egna barn, att alltid finnas till hands om det vill sig att jag får barnbarn i framtiden.

I onsdags var Sami på nattskift, jag skulle iväg till Ernst och Matheo hade feber. Wroom, sa det när Mercedesen startade från Vörå. Inte nog med att de kom och lekte, myste och lade barnen. De diskade också all äcklig disk som låg framme. Och svärfar hämtade mig från Ernst, så jag slapp gå hem. Och så den lilla grattis-på-födelsedagen-detaljen:

Äääääääääää. Jag som har önskat mig en halsbandsklocka med lång kedja de senaste 30 åren. Hur kunde jag ha sådan tur i svärislotteriet? Tack tack tack tack, tusen tack!