Jag sa ju häromdagen att jag känner mig så himla låg. Och jag skrev häromveckan att mitt humör blir helt kört om jag inte får mina regelbundna endorfiner. Februari 2016 har ju verkligen varit den värsta bottennoteringen någonsin. Den sista veckan var frisk, men alla andra veckor var det någon som hade långvarig feber, galenskapshosta, gallsten, förkylning och gud vet vad.
Men däremot har jag inte alls kopplat att mitt usla humor eveeeeeeeentuellt kunde hänga ihop med utebliven träning. ”Äää kan jag vara deprimerad?” och ”Vaaaarför är jag så trött och likgiltig?” har jag gått och gnatat till Sami här hemma.
Nå, i dag kom ju den mest gnistrande sol som någonsin har rest sig över Vasa (klassisk sportlovssol) och jag snörde på mig skorna och sprang en halvtimme runt Metviken och fortsatte sedan en timme gående ut på isen. Jag var så svettig och så glad när jag kom hem att jag just och just kunde sitta stilla. Vet ni, när det riktigt pirrar av energi och livslust i kroppen.
Jag såg en gång en dokumentär om kroppens endorfinutsöndring, en handfull träningsnarkomaner som var kemiskt beroende av endorfin (kanske inte så konstigt att man brukar kalla det ”kroppens eget morfin”). Nåja, pointen var att jag totalt kan förstå dem. Kicken efter en bra löptur går inte att beskriva med något annat.
Så vi kan kanske kontatera att min low härmed är avslutad. Mycket lättbotad den här gången. Tur att vi har ett sportlov på kommande! Här ska sportas!
Forever Jung 