Frikopplad.

God dag i stugan, i dag fick jag en kraftig aha-upplevelse någonstans på en slingrig väg mellan La Lajita och Calete de Fuste. Jag har aldrig tidigare lyckats sätta ord på den här känslan, så blev alldeles till mig när jag lade en till pusselbit i det kniviga mysteriet om att förstå mig själv (hah!).

Det här låter nu alldeles korkat, men jag har insett att jag är en person som verkligen går i gång på undantagstillstånd. Vid närmare eftertanke finns det få saker jag uppskattar så mycket som att för en stund få vara frikopplad från den verklighet jag lever i. Och så har det nog säkert alltid varit.

Jag har t.ex alltid gått i gång på brandalarm (i högstadiet hade vi en tid när det var falskt brandalarm mer eller mindre varje dag och alla var tvungna att rusa ut på ängen utanför). Allt som avbryter den normala vardagslunken gör mig pirrig och uppåt. Även om det inte är direkt roligt att vara i Tammerfors när jag var gravid med Milken fanns det ändå något skönt i att så länge befinna sig i en parallellvärld. Sida vid sida med den riktiga, men ändå frikopplad. Tyckte det var så rofyllt och skönt på sjukhuset nu före resan också. Känner mig så hemma och avslappnad där. Fri från plikter.

När jag halvt tappade bort mig i skogen som barn tyckte jag oftast det var galet spännande. Hoppades i smyg att jag inte skulle hitta hem, så jag skulle få äta bär och bygga en koja (kanske rent av gnugga pinnar mot varandra för att göra upp eld?). Gick verkligen igång på undantagstillståndet redan då. Samma sak var det när jag låste ut mig. Älskade den där känslan när man inte riktigt visste vad som skulle hända sen. Kan räkna upp hundra undantagstillstånd jag har gått i gång på under åren. 

Kanske det är därför som jag tycker det är så fruktansvärt skönt att vara på långa resor mellan varven. Att fullkomligt segla i väg från den värld jag normalt lever i. Stänga av telefonen och inte vara uppkopplad. Lägga autosvar på mejlen och bara tänka en timme i taget. Det här med att älska undantagstillstånd hänger säkert lite ihop med äventyrslusten som har blivit allt starkare ju äldre jag blir (allt som är tryggt och stabilt blir i längden tråkigt).

I undantagstillståndet finns det alltid nerv.

Nu ska jag fortsätta mina små äventyr. Adios amigas!

 

a9

a11

a10

a12

a5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.