Svettigt i kölden.

Jag har fått så mycket svidande kritik på hemmafronten för inlägget jag skrev i morse. Så det är med darr på handen jag vågar skriva följande mening: När vädret är under all kritik får man hitta på aktiviteter för att hålla kroppsvärmen på plus (de andra tycker jag är en sån fåntratt som klagar på vädret, men det är lugnt, de får gärna ha sina +16 grader och storm).

 

 

I dag spelade vi beachvolley nere på stranden. Sami och jag mot pappa och Lotta. Om det är något jag skulle ägna mer tid åt i mitt liv så är det just beachvolley. Spelar alldeles för lite med tanke på hur galet kul det är när man har jämna lag och det blir långa bollar.

 

 

I dag hann vi bara med fyra jämna set (tack och lov så pappa, den urusla förloraren, kan sova i natt). Det var jätteroligt ända tills någonting i min vänstra handled sprack.

 

 

Det var nog ingenting som sprack riktigt på riktigt, handleden blev bara jättestor och blå. Men det roliga var att mamma fångade ögonblicket så fint. 

 

 

Här har jag just smashat över bollen långt bakifrån planen och ni tänker att det är en högst vanlig bild på ett vinterblekt volleyspelande par från Finland. Men låt oss zooma lite för att få ut full effekt på stunden när jag inser att det gör ont. Vi har nu skrattat åt det här i minst 20 minuter. 

 

 

Ahahahahahahahaahahahaha. Kan vi bara ta lite till?

 

 

Ahahahahahahahah. Blir bara bättre. Misärens misär.

 

 

Och eftersom ställningen blev 2-2 skiljdes vi som vänner och gick hem på kaffe. Knappast kan jag röra handen på någon dag, men än löper benen, tack och lov. Så man håller kroppen över minusgrader, ehehe.