Jag läste alldeles nyss något så oerhört genialt i Cecilia Blankens blogg. Föräldrarna ligger däckade i kräkis och barnen får därmed leka leken ”föräldralösa barn”, dvs stiga upp själv, göra frukost, duscha och klä på sig. Det här är just exakt en sådan lek som skulle funka urbra på våra (lättlurade) barn.
Skulle det vara fråga om en vanlig dag skulle de säkert vägra och lata sig. Men om man skulle pitcha det som en ”ny spännande lek” skulle de säkert gå i gång för fullt. Det var nog något som jag ofta dagdrömde om som barn – att vakna och plötsligt vara helt ensam i hela världen.
Kan knappt väääänta på att få verkställa detta. När får man kräkis?
Forever Jung 
Haha, päivän paras!
Jag vet att barn både vill och kan göra många saker…men eftersom jag jobbar med det som jag gör…vet jag att det är verkligheten för allt för många;dvs.barn med icke närvarande föräldrar (fysiskt och/eller psykiskt)som gör att barnen fixar det mesta-för sej och ibland sina syskon
Jo, tyvärr är det ju så! 😦
Håller med tanten ovan. Noterade därtill att du läste Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige under din solsemester. Och ändå väljer du att skriva detta. Jag är besviken.
Hur menar du?
Tycker bara att den boken ger en bra bild av livet. Upplevt av ett barn utan trygga vuxna. Där leken föräldralösa barn inte var någon lek. Hennes föräldrar hade väl "kräkis" ganska ofta? Visst kan vi lära våra barn att leka föräldralösa barn. Likaså kan vi ju införa lekar som fattiga gatubarn, flyktingbarn, alkoholistbarn..? Men varför? Eller kan vi bara fortsätta vara trygga vuxna, med eller utan magsjukor. Försöker beskriva besvikelsen jag kände med ord, men vet inte om jag lyckas?
Kanske kalla leken "omvända roller-dagen" istället så får det hela en betydligt trevligare klang!? Idag är det barnen som är de vuxna och de vuxna är barn!?
Men så viktigt kan det väl ändå inte vara för barnen vad leken heter?
Nej, barnen har ingen skillnad på vad leken heter. Men kanske vi vuxna har det? Eller: jag skulle ha det. Att vara föräldralös är inte något man tycker är roligt. Allra minst om man är barn. Leken i sig är ju genial och rolig, absolut. Men namnassociationerna snarare en äkta mardröm (som tyvärr kan vara sann). Så tänker jag.
Alltså jag tycker att vi måste avskaffa kurragömma, det finns faktiskt barn som försvinner på riktigt och aldrig återses! För att inte tala om att leka doktor, hallå, barn blir faktiskt sjuka och dör! Mvh lättkränkt, much? 😀
hahahahaha klockrent!
Vi vuxna lägger alldeles för mycket analys i barnens lekar.
Kanske man borde leka lite mer för att få tag i lekens magiska inflytande. Att leka föräldralösa barn är genialiskt. Att leka är livsviktigt. Om detta vet barnen, som när dom får leka ocensurerat, leker allt från våld till kärlek, allt för att förstå. Leken är barnets sätt att tänka, arbeta, att läsa, att inse. I leken är man skyddad och i inlevelsen trygg. I leken kan allting omfattas. Ni som jobbar med utsatta barn borde veta att ocensurerad lek används i terapi. I leken skriver barnet ur sitt innersta. Ska dom hindras från att prova på hur det är att kanske vara utan den trygghet som dom är vana vid?
Här kallar vi "leken" för helg eller sovmorgon. Barnen stiger upp och tittar morgonbarnprogram i soffan, rummmet brevid vårt sovrum. De dukar fram frukost åt sig ( 7,5,1år) , minstingen får ju hjälp på traven. Ibland dukar de upp åt oss vuxna också, som passar på att ligga i sängen o dra oss efter många tidiga väckningar i veckan. Inget märkvärdigt med det. Kanske leker de att de är övergivna på en öde ö eller blivit föräldralösa ? Eller att de är vuxna och har ett eget barn ( lillebror) att ta hand om. . . fantasin är endlös och ifall de vill sluta "leka" så kommer de o drar upp oss ur sängen och allt blir som "vanligt " igen. Förstår att folk drar sina paraleller men barn tänker inte som vi vuxna.
Själva lekandet i sig är ju superviktigt för barnen. Förstås! Och jag är innerligt glad att majoriteten inte finner "föräldralösa barn"-leken obekväm. Det betyder ju att ni inte behövt uppleva att barn blivit föräldralösa i er omgivning. Fortsätt leka så, men var också medvetna om att det kan vara väldigt väldigt känsligt för vissa. Jag har ett dövt syskon och varje gång mina vänner som barn lekte döva eller bara skojade med att säga "hör du dåligt eller" brast mitt hjärta. För det var vår verklighet. Därför röstar jag på namnändring. Om ni andra tycker det är onödigt så har ni era egna skäl – och bra så. Alla på sitt sätt, men förhoppningvis med allas bästa i åtanke!
Haha, päivän paras!
Jag vet att barn både vill och kan göra många saker…men eftersom jag jobbar med det som jag gör…vet jag att det är verkligheten för allt för många;dvs.barn med icke närvarande föräldrar (fysiskt och/eller psykiskt)som gör att barnen fixar det mesta-för sej och ibland sina syskon
Jo, tyvärr är det ju så! 😦
Håller med tanten ovan. Noterade därtill att du läste Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige under din solsemester. Och ändå väljer du att skriva detta. Jag är besviken.
Hur menar du?
Tycker bara att den boken ger en bra bild av livet. Upplevt av ett barn utan trygga vuxna. Där leken föräldralösa barn inte var någon lek. Hennes föräldrar hade väl "kräkis" ganska ofta? Visst kan vi lära våra barn att leka föräldralösa barn. Likaså kan vi ju införa lekar som fattiga gatubarn, flyktingbarn, alkoholistbarn..? Men varför? Eller kan vi bara fortsätta vara trygga vuxna, med eller utan magsjukor. Försöker beskriva besvikelsen jag kände med ord, men vet inte om jag lyckas?
Kanske kalla leken "omvända roller-dagen" istället så får det hela en betydligt trevligare klang!? Idag är det barnen som är de vuxna och de vuxna är barn!?
Men så viktigt kan det väl ändå inte vara för barnen vad leken heter?
Nej, barnen har ingen skillnad på vad leken heter. Men kanske vi vuxna har det? Eller: jag skulle ha det. Att vara föräldralös är inte något man tycker är roligt. Allra minst om man är barn. Leken i sig är ju genial och rolig, absolut. Men namnassociationerna snarare en äkta mardröm (som tyvärr kan vara sann). Så tänker jag.
Alltså jag tycker att vi måste avskaffa kurragömma, det finns faktiskt barn som försvinner på riktigt och aldrig återses! För att inte tala om att leka doktor, hallå, barn blir faktiskt sjuka och dör! Mvh lättkränkt, much? 😀
hahahahaha klockrent!
Vi vuxna lägger alldeles för mycket analys i barnens lekar.
Kanske man borde leka lite mer för att få tag i lekens magiska inflytande. Att leka föräldralösa barn är genialiskt. Att leka är livsviktigt. Om detta vet barnen, som när dom får leka ocensurerat, leker allt från våld till kärlek, allt för att förstå. Leken är barnets sätt att tänka, arbeta, att läsa, att inse. I leken är man skyddad och i inlevelsen trygg. I leken kan allting omfattas. Ni som jobbar med utsatta barn borde veta att ocensurerad lek används i terapi. I leken skriver barnet ur sitt innersta. Ska dom hindras från att prova på hur det är att kanske vara utan den trygghet som dom är vana vid?
Här kallar vi "leken" för helg eller sovmorgon. Barnen stiger upp och tittar morgonbarnprogram i soffan, rummmet brevid vårt sovrum. De dukar fram frukost åt sig ( 7,5,1år) , minstingen får ju hjälp på traven. Ibland dukar de upp åt oss vuxna också, som passar på att ligga i sängen o dra oss efter många tidiga väckningar i veckan. Inget märkvärdigt med det. Kanske leker de att de är övergivna på en öde ö eller blivit föräldralösa ? Eller att de är vuxna och har ett eget barn ( lillebror) att ta hand om. . . fantasin är endlös och ifall de vill sluta "leka" så kommer de o drar upp oss ur sängen och allt blir som "vanligt " igen. Förstår att folk drar sina paraleller men barn tänker inte som vi vuxna.
Själva lekandet i sig är ju superviktigt för barnen. Förstås! Och jag är innerligt glad att majoriteten inte finner "föräldralösa barn"-leken obekväm. Det betyder ju att ni inte behövt uppleva att barn blivit föräldralösa i er omgivning. Fortsätt leka så, men var också medvetna om att det kan vara väldigt väldigt känsligt för vissa. Jag har ett dövt syskon och varje gång mina vänner som barn lekte döva eller bara skojade med att säga "hör du dåligt eller" brast mitt hjärta. För det var vår verklighet. Därför röstar jag på namnändring. Om ni andra tycker det är onödigt så har ni era egna skäl – och bra så. Alla på sitt sätt, men förhoppningvis med allas bästa i åtanke!