God morgon från lördagsfrullen. Jag har en filosofisk stund för mig själv. Sami är på jobb, barnen stirrar på Barnkanalen. Det är bara mitt te, mitt kök och jag. Jag har tänkt lite på mitt senaste inlägg med tillhörande kommentarer här under.
Att problematisera sin omgivning är en av de viktigare uppgifter en tänkande människa kan ha. Att ifrågasätta och omvärdera är en förutsättning för att utvecklingen ska gå framåt. Som jag ser det.
Jag tycker mycket om att analysera, problematisera och tänka om. Ibland blir jag riktigt trött på mig själv när det går överstyr. Men blir precis lika trött när folk slänger ”måste du vara så pk” när man försöker lyfta frågor som berör kvinnor, flyktingar, rasism, jämställdhet, sexism – ja, mänskliga rättigheter helt enkelt (i min värld är pk en komplimang). Blir också trött när någon jämställer problematisera med att ilandsgnälla (”gör något för kvinnorna i Afganistan istället, de som verkligen behöver hjälp bla bla bla!”).
Att problematisera är bra. Och också något som är väldigt beskrivande för vår samtid. Speciellt på internet. Det har verkligen gjort vardagen som bloggare lite mer utmanande. Men också lärorikt. Här har man verkligen fått öva sig på att inte skriva kränkande, sårande och opassande (gör man ett snedsteg, dvs. använder ett opassande ord eller tänker en opassande tanke så finns det garanterat någon som säger till – det får en att tänka till och det är jag mycket tacksam för!).
Vill jag provocera (det vill jag sällan), så vet jag förstås preciiiiis vilka knappar jag ska trycka på. Nu är jag förvisso för gammal och för trött för att orka använda mig av dem, och åren i bloggvärlden har verkligen lärt en att undvika klavertramp. Jag vet hur jag ska bete sig i offentliga samtal. Jag har lärt mig problematisera. Jag har lärt mig diskutera.
På något sätt visste jag att mitt föregående inlägg kunde problematiseras till min nackdel. Jag visste på förhand att någon skulle säga att det inte är roligt att leka föräldralösa barn när det finns föräldralösa barn på riktigt.
Det är både bra och dåligt. Men framför allt SÅ symptomatiskt för vår samtid. Dåligt för att man undviker att beröra vissa ämnen i rädsla för att säga ”fel”. Bra för att man slutar säga saker som är kränkande.
Jaja, godmorgon på er! Någon annan dag ska jag återkomma till barns rätt till vilda fantasier.
Forever Jung 
Fantastiskt bra skrivet!
Taaack!
Ursäkta men jag måste ännu be om att få påminna socialtanterna om att Pippi Långstrump i tiderna refuserades av förlaget. Pippi var helt förkastlig. Detta också enligt Prusiluskan.
Nämen! Det var intressant. Gavs den ut på annat förlag eller ändrade sig förlagsprusiluskorna? Isf: varför? Skulle vara kul att veta!
Hm, då kan man alltså inte leka blindbock heller..?
Vitsi alldeles nyligen hörde jag ett nytt namn på den leken, men kan på inga vis frambringa namnet i mitt minne! Ääääää vad hette den nu igen?
Även om det kan verka präktigt och drygt tänker att det är så himla bra att vi ÄNTLIGEN börjat problematisera och blivit allt mer medvetna om vilka ord vi använder, särskilt med våra barn. Ordet "blindbock" är ju faktiskt hemskt. Och mycket i Pippi Långstrump, som någon nämnde här, är ju verkligen fullkomligt vidrigt, som att till exempel att Pippis pappa är n*gerkung på kurrikurriduttön. Jag vill inte att mina barn ska bli inspirerade till att leka sådana lekar.
Iofs kan man alltid prata om dessa saker och försöka problematisera dem tillsammans med barnen, men det bästa är väl om de får lära sig vettiga ord och värderingar från början.
Jag håller med om att barn har fantastisk fantasi och bearbetar och lär sig om livet genom lek, men som vuxen kan man alltid ändå vara med och påverka hur lekarna utvecklas utan att man sabbar leken, tycker jag. Vi brukar tex vara noga att barnen ska säga ursprungsbefolkning istället för "indianer" om de leker Amerikas ursprungsbefolkning.
Och thank God att ingen längre använder ord som "m*ngo". Eller den där vidriga ramsan som vi sade när vi var små "Mamma, kines, pappa japan, stackars…" Så även om problematiserandet kan gå till överdrift så tänker jag ändå att det är bättre att problematisera för mycket än för litet.
Men med det sagt tycker jag inte att det är något fel i sig att barn med föräldrar leker föräldralösa barn, det kan ju faktiskt vara ett sätt för barn att få ökad empati och genom lek sätta sig in i hur det kan vara för personer som lever utan föräldrar.
Hälsningar, en person med synlig funktionsskillnad (tidigare handikappad) 🙂
Bra Point. En lyckad inblandning i leken vore kanske att säga så här ungefär:Förut sa man faktiskt neger och efterbliven. Nuförtiden vet vi att tala om människor utan hudfärg och funktionsnedsättning.
Men lek dom som ni tänker på så fattar ni vem dom är.
Egentligen reagerade jag inte alls på det att barn skulle leka föräldralösa barn el dyl..utan fast ja vet att du nog skämtade men att du liksom så välkomnade spysjuka el dyl reagerade jag kanske mest på..att det finns så himla många föräldrar som på riktigt ÄR sjuka (både allvarligt eller "bara" i spysjuka) o då är nog den högsta önskan bara att bli frisk o inte behöva leka föräldralösa barn.
Tog liksom inte inlägget med så stor känsla men jag som normalt är helt på samma våglängd me din humor kanske mest reagerade denna gång att de kanske blev lite onödigt, själva sättet att framföra saken på alltså 🙂 Men som sagt, inget ja funderat på men skrev nu ner en rad då det uppenbarligen kom upp på nytt. Och ps: efter en veckas isolering inomhus efter sjukdom kan ja bara just kanske inte sätta mej in i att nån önskar att bli sjuk
Fantastiskt bra skrivet!
Taaack!
Ursäkta men jag måste ännu be om att få påminna socialtanterna om att Pippi Långstrump i tiderna refuserades av förlaget. Pippi var helt förkastlig. Detta också enligt Prusiluskan.
Nämen! Det var intressant. Gavs den ut på annat förlag eller ändrade sig förlagsprusiluskorna? Isf: varför? Skulle vara kul att veta!
Hm, då kan man alltså inte leka blindbock heller..?
Vitsi alldeles nyligen hörde jag ett nytt namn på den leken, men kan på inga vis frambringa namnet i mitt minne! Ääääää vad hette den nu igen?
Även om det kan verka präktigt och drygt tänker att det är så himla bra att vi ÄNTLIGEN börjat problematisera och blivit allt mer medvetna om vilka ord vi använder, särskilt med våra barn. Ordet "blindbock" är ju faktiskt hemskt. Och mycket i Pippi Långstrump, som någon nämnde här, är ju verkligen fullkomligt vidrigt, som att till exempel att Pippis pappa är n*gerkung på kurrikurriduttön. Jag vill inte att mina barn ska bli inspirerade till att leka sådana lekar.
Iofs kan man alltid prata om dessa saker och försöka problematisera dem tillsammans med barnen, men det bästa är väl om de får lära sig vettiga ord och värderingar från början.
Jag håller med om att barn har fantastisk fantasi och bearbetar och lär sig om livet genom lek, men som vuxen kan man alltid ändå vara med och påverka hur lekarna utvecklas utan att man sabbar leken, tycker jag. Vi brukar tex vara noga att barnen ska säga ursprungsbefolkning istället för "indianer" om de leker Amerikas ursprungsbefolkning.
Och thank God att ingen längre använder ord som "m*ngo". Eller den där vidriga ramsan som vi sade när vi var små "Mamma, kines, pappa japan, stackars…" Så även om problematiserandet kan gå till överdrift så tänker jag ändå att det är bättre att problematisera för mycket än för litet.
Men med det sagt tycker jag inte att det är något fel i sig att barn med föräldrar leker föräldralösa barn, det kan ju faktiskt vara ett sätt för barn att få ökad empati och genom lek sätta sig in i hur det kan vara för personer som lever utan föräldrar.
Hälsningar, en person med synlig funktionsskillnad (tidigare handikappad) 🙂
Bra Point. En lyckad inblandning i leken vore kanske att säga så här ungefär:Förut sa man faktiskt neger och efterbliven. Nuförtiden vet vi att tala om människor utan hudfärg och funktionsnedsättning.
Men lek dom som ni tänker på så fattar ni vem dom är.
Egentligen reagerade jag inte alls på det att barn skulle leka föräldralösa barn el dyl..utan fast ja vet att du nog skämtade men att du liksom så välkomnade spysjuka el dyl reagerade jag kanske mest på..att det finns så himla många föräldrar som på riktigt ÄR sjuka (både allvarligt eller "bara" i spysjuka) o då är nog den högsta önskan bara att bli frisk o inte behöva leka föräldralösa barn.
Tog liksom inte inlägget med så stor känsla men jag som normalt är helt på samma våglängd me din humor kanske mest reagerade denna gång att de kanske blev lite onödigt, själva sättet att framföra saken på alltså 🙂 Men som sagt, inget ja funderat på men skrev nu ner en rad då det uppenbarligen kom upp på nytt. Och ps: efter en veckas isolering inomhus efter sjukdom kan ja bara just kanske inte sätta mej in i att nån önskar att bli sjuk