Flickan vid busshållplatsen.

busshallplats

 

I morse när jag gick till jobbet såg jag ett barn som stod och väntade på bussen. Då kom jag osökt att tänka på en lång bussväntan en gång för länge sedan. Det hände sig alltså när jag ännu bodde hemma, och stod och väntade på bussen en riktigt eländig, regnig höstmorgon.

Regnet öste ner och det var kolmörkt. Klockan var kanske 7.30 och där stod jag och tyckte allmänt synd om mig själv när bussen var försenad. Jag var alltså på väg till högstadiet inne i centrum. Där stod också en annat cirka 10-årigt barn som var på väg till finska skolan i samma centrum. Kände henne inte.

Vi väntade. Och väntade och väntade och väntade. Fastän det alla andra morgnar kom en buss, så kom det aldrig någon buss den här gången. Till sist ringde jag till pappa och han startade från jobbet för att hämta mig istället. Det var ju trots allt 10 km till skolan. 

När han kom frågade vi flickan om hon vill komma med på samma gång, pappa erbjöd sig att skjutsa henne till finska skolan. Men så sa hon:

”Jag får faktiskt inte, mamma och pappa har sagt att jag inte får åka med okända personer”.

Och vi ba:

”Men .. vi är liksom inte farliga och .. det kommer ju ingen buss .. och det regnar .. och.. och ..”

Men hon kom ju såklart inte. Tror inte jag har tänkt på det här på säkert 15 år, men det kan ju hända att det ploppade upp nu i samband med att den äldre allt oftare har uttryckt ett önskemål om att gå hem från skolan själv. Och jag skulle så himla gärna vilja säga ”ja, gå du bara!”, men uhh när vi har så mycket knarkare och allmänt oberäkneliga människor på vår gata.

Nå, inte kan man skydda sig mot allt och säkert skulle det gå hur bra som helst, men jag är en sån fegis i den här frågan. Plötsligt så himla rädd för ”fula gubbar”. 

Jag tänker på flickan i busshållplatsen som i rädsla för något ont tackade nej till något gott. För så hade hennes föräldrar lärt henne. Och på något sätt är det ju ofrånkomligt att inte säga så. ”Gå aldrig med någon okänd – inte ens fast hen säger att hen är snäll”. Hon gjorde säkert helt rätt. 

Men – att prata med främlingar är ju så berikande när det väl händer. Även om finländare i regel är urusla på att småsnacka i köer, bussar, you name it, så kan ju ett oväntat samtal med en främling bidra till ett fett leende. Majoriteten av alla människor är ju inte fula gubbar. Utan i regel vänliga, vanliga människor. Att prata med andra Brändöbor i parker och på stranden är ju roligt – oftast inte farligt. Jag tror att vi generellt mår bra av överraskande människomöten. 

Därför skulle jag så gärna säga åt barnen att man med fördel ska säga hej och prata med folk på väg hem. Och samtidigt vill jag att de ska svara ungefär som flickan vid busshållplatsen. 

Ni fattar att det är omöjligt att ha barn, va?

4 reaktioner på ”Flickan vid busshållplatsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.