Jag vet inte om det är en ren tillfällighet, men jag tycker det är flera år sedan jag har noterat något liknande. Är det bara jag eller pågår just nu Den stora break up-våren?
Det är inte bara knoppar som brister, det är förhållanden till höger och vänster. Den här våren har varit väldigt drabbat när det kommer till förhållanden som går i kras. I alla fall i den delen av världen där jag rör mig. Just när det borde vara som ljusast och härligast – eller kanske just därför?
Alla som någon gång gått igenom ett dåligt avslut vet hur fruktansvärt det känns. När det konstant spänner i halsgropen, när magen är full av tyngd. Och den där fulgråten som aldrig tycks ta slut. Man är så förtvivlad, besviken och så fylld av sorg att man inte ens orkar tro på en framtid där man någon gång kommer att skratta igen.
Varje gång jag hör om folk som gör slut får jag den där göra slut-känslan i mig. Hur man än väljer att avsluta ett förhållande, vare sig man lämnar eller blir lämnad, så uppstår en slags ängslighet som jag inte riktigt kan sätta ord på. En osäker, panikartad tomhet som totalt lamslår en som människa. Känner den ofta nu, göra slut-känslan.
Att vara den som lämnar är på inga vis lätt, men där är du ändå vara den som fattar ett aktivt beslut, tar ett steg i någon ny riktning. Att vara den som olyckligt, motvilligt ser den andra gå sin väg är så förfärligt.
Ja, det skär i mig när jag ens tänker på det. Vet precis hur det känns.
Och jag vet också att det inte finns några tröstande ord. Det enda som gäller är att gråta, dricka mycket vatten för att inte torka ut och vara sann mot sig själv. Det sista kanske viktigast. Var sann mot dig själv. Så kanske det löser sig mot hösten.
Tänker på er alla.
Hang in there.
Forever Jung 
"break up-tiden" har varat en bra tid nu. Folk i dagens läge är så präglad av vad grannen gör och av allt du ser via sociala medier….du ser/tittar på hur "bra" alla tycks ha det, att du slutar fokusera på dig och ert! ….för om man går och gömmer sig för stormen, så uppskattar du inte den soliga dagen lika mycket…. + att själviskheten har börjat råda MYCKET i många förhållanden. Suck, ja a, jag blir lika förtvivlad varje gång jag hör om någon ny separation. Hur ska alla hitta tillbaka till tvåsamheten?
Säkert sant i många fall, men sist och slutligen vet bara de som sitter i förhållandet var man står, utomstående kanske inte alltid har sett hela sanningen.
Själviskt eller inte.
Jag själv har en färsk skilsmässa i bagaget, och hur trist beslutet än var, så hade det varit verkligen själviskt ("för barnens skull" som det så¨vackert heter) att försöka hålla ihop ett dåligt förhållande där ingen hade det bra.
Ibland kommer människor bara inte överrens på rätt sätt, hur gärna man än skulle villa det. Många gånger, också i mitt eget fall, mår alla parter bättre av att gå åt var sitt håll. Tror knappast att någon separerar/skiljer sig bara för att det är det lättaste. För det är det inte. Med facit på hand kan jag säga att det var den rätta lösningen för oss. Äntligen kan vi (då barnen hämtas och lämnas) prata, kommunicera, skratta och vara med varandra utan att det blir missförstånd, bråk och elände. Så som det var en gång, men som det inte gick att komma tillbaka till igen, många försök till trots. Barnen har rätt till en glad mamma och en glad pappa, och om lösningen på det är att föräldrarna bor på var sitt håll, så hellre så då.
Dehär slog mig hårt. Är just nu i en limbo av "blir jag lämnad eller får vi det fixat?". Sjukt jobbigt, tar all min energi, har gråtit floder och under riktigt dåliga situationer önskar jag bara att vi kunde ge upp och göra slut redan. Hur hemsk den känslan än är så vinner den nog känslan av att den andra slutat kanske älska en men vi får se o vi försöker fixa. Det är som en utdragen breakup som man inte kan sörja för vi är ju ännu ihop o vi har inte gett upp. Man kan int inte gå vidare heller så man måst bara vänta på att kanske man fixar allt eller så går det åt skogen men ingen vet när o hur länge man måste leva i limbo och om det till slut är värt det.
Ska ni gå skilda vägar??
Har själv deltagit/ deltar i denna våg. Men vi började redan för nästan 1½ år sedan med att väga för och nackdelar. Bott separat i över ett år, gått på familjerådgivning samt till psykolog. Åkt på resa allihopa för att in i det sista faktiskt se ifall det enda valet som till sist fanns var att gå skilda vägar och det var det. Vi har inte bråkat eller varit osams. Vi har varit sams och enade hela vägen igenom. Blev inte arg när han sa orden " jag vill ta en paus" och då satt jag ändå med en relativt nyfödd bebis i famnen. För mig fanns endast tanken " det kunde lika gärna ha varit jag som sagt det". Jag har gråtit floder och tankarna har snurrat. Men nu ser jag det alla andra sett långt innan mig men jag har även sett det många andra inte gjort. Den som säger att vi inte kämpat, vi försökte inte tillräckligt, vi gav upp för tidigt. Vet ingenting om sanningen. Vi kommer fortfarande bra överens. Vi träffas och umgås med barnen och inget konstigt med det. Valet att flytta isär när vi gjorde var i slutändan det bästa vi gjort för i och med det förhindrade vi också att det uppstod en massa onödiga bråk det är vi båda enade om. Nu ser jag ljusare på framtiden men visst har man långt kvar att gå innan man vågar låta någon annan komma nära igen.
"break up-tiden" har varat en bra tid nu. Folk i dagens läge är så präglad av vad grannen gör och av allt du ser via sociala medier….du ser/tittar på hur "bra" alla tycks ha det, att du slutar fokusera på dig och ert! ….för om man går och gömmer sig för stormen, så uppskattar du inte den soliga dagen lika mycket…. + att själviskheten har börjat råda MYCKET i många förhållanden. Suck, ja a, jag blir lika förtvivlad varje gång jag hör om någon ny separation. Hur ska alla hitta tillbaka till tvåsamheten?
Säkert sant i många fall, men sist och slutligen vet bara de som sitter i förhållandet var man står, utomstående kanske inte alltid har sett hela sanningen.
Själviskt eller inte.
Jag själv har en färsk skilsmässa i bagaget, och hur trist beslutet än var, så hade det varit verkligen själviskt ("för barnens skull" som det så¨vackert heter) att försöka hålla ihop ett dåligt förhållande där ingen hade det bra.
Ibland kommer människor bara inte överrens på rätt sätt, hur gärna man än skulle villa det. Många gånger, också i mitt eget fall, mår alla parter bättre av att gå åt var sitt håll. Tror knappast att någon separerar/skiljer sig bara för att det är det lättaste. För det är det inte. Med facit på hand kan jag säga att det var den rätta lösningen för oss. Äntligen kan vi (då barnen hämtas och lämnas) prata, kommunicera, skratta och vara med varandra utan att det blir missförstånd, bråk och elände. Så som det var en gång, men som det inte gick att komma tillbaka till igen, många försök till trots. Barnen har rätt till en glad mamma och en glad pappa, och om lösningen på det är att föräldrarna bor på var sitt håll, så hellre så då.
Dehär slog mig hårt. Är just nu i en limbo av "blir jag lämnad eller får vi det fixat?". Sjukt jobbigt, tar all min energi, har gråtit floder och under riktigt dåliga situationer önskar jag bara att vi kunde ge upp och göra slut redan. Hur hemsk den känslan än är så vinner den nog känslan av att den andra slutat kanske älska en men vi får se o vi försöker fixa. Det är som en utdragen breakup som man inte kan sörja för vi är ju ännu ihop o vi har inte gett upp. Man kan int inte gå vidare heller så man måst bara vänta på att kanske man fixar allt eller så går det åt skogen men ingen vet när o hur länge man måste leva i limbo och om det till slut är värt det.
Ska ni gå skilda vägar??
Har själv deltagit/ deltar i denna våg. Men vi började redan för nästan 1½ år sedan med att väga för och nackdelar. Bott separat i över ett år, gått på familjerådgivning samt till psykolog. Åkt på resa allihopa för att in i det sista faktiskt se ifall det enda valet som till sist fanns var att gå skilda vägar och det var det. Vi har inte bråkat eller varit osams. Vi har varit sams och enade hela vägen igenom. Blev inte arg när han sa orden " jag vill ta en paus" och då satt jag ändå med en relativt nyfödd bebis i famnen. För mig fanns endast tanken " det kunde lika gärna ha varit jag som sagt det". Jag har gråtit floder och tankarna har snurrat. Men nu ser jag det alla andra sett långt innan mig men jag har även sett det många andra inte gjort. Den som säger att vi inte kämpat, vi försökte inte tillräckligt, vi gav upp för tidigt. Vet ingenting om sanningen. Vi kommer fortfarande bra överens. Vi träffas och umgås med barnen och inget konstigt med det. Valet att flytta isär när vi gjorde var i slutändan det bästa vi gjort för i och med det förhindrade vi också att det uppstod en massa onödiga bråk det är vi båda enade om. Nu ser jag ljusare på framtiden men visst har man långt kvar att gå innan man vågar låta någon annan komma nära igen.