Söndagsrapport.

Det är helt frikkin’ omöjligt att vara på dåligt humör efter en heldag av hårt utomhusarbete. I dag grävde jag i fyra timmar i sträck och transporterade runt en stor skottkärra. Jag var så positivt trött i kroppen efteråt. Ja, det var totalt omöjligt att vara på dåligt humör. Hann rensa alla dåliga tankar. Spadtag för spadtag försvann de ner i jorden. 

Inte ens barnen orkade lyssna till mitt kvittrande mot slutet. ”Ja ja ja, du har sagt det jättemånga gånger att du tycker om att vara här, varför säger du det hela tiden?”. Nå, för att jag helt enkelt inte kan komma över hur mycket jag faktiskt tycker om att vara här!

Allt med Soltorpet är bra, förutom en sak. Jag fixar egentligen allt. Tömma utedass, hugga ved, elda, bygga stuff – ja, liksom det mesta som jag förr i tiden trodde var svårt. Det enda jag fortsättningsvis har svårt med på landet är alla döda djur.

Jag har så fruktansvärt obehag för de allra minsta av kadaver. Fick hjärtstillestånd i dag när jag var tvungen att fösa en drunknad mus ur en hink. Var alldeles svettig efteråt. Fick vila i solstolen en stund. För att inte tala om hur länge det tog för mig att få fågeln som hade flugit mot fönstret på spaden och kasta den till skogs. Åh fy fan. 

Kan liksom konka svinstora stenar i en skottkärra två timmar i sträck utan problem, men en blöt, uppsvälld (super-super-superäcklig) mus får mig helt på fall. Hela kroppen liksom skriker nej, men ändå måste jag göra det, för hur jag än ropar ”hallå, kan någon vuxen komma och hjälpa?” så är det ingen som kommer.

Här har jag i dag försökt jämna upp marken. Den sluttade på ett så störande sätt, så här har jag grävt och jämnat ut. På andra sidan av trappan grävde jag en liten rabatt där barnen lade en massa billiga blomlökar från Hong Kong. Förmodligen misslyckas vi med sådden, men det är inte hela världen. I så fall köper vi pelargoner för halva semesterpengen (skumpa för resten!).

Och så kom då den magiska stunden när jag fick rulla ut grillen. Den här lilla fåniga bollen är min allra bästa vän (efter min cykel). Det doftade så gott och det var så varmt att jag fick slänga jackan åt fanders. Kunde knappt tro det själv. Plötsligt står man där utan jacka och grillar sin första korv. Det är lika skumt varje år. Överraskad att det faktiskt händer.

”Alltså vad är det med den här korven som du köper här på Replot? Den är liksom så goood!” sa det ena barnet och tog en till. ”Åh, mitt barn, det är inte korven. Det är atmosfären”. Behöver jag säga att det återigen himlades med ögonen?

Och så blev det kväll och vi fick ställa tillbaka alla spadar och skottkärror i skjulet och åka tillbaka över bron. Om det fortsätter så här är det bara en tidsfråga innan vi slipper återvända. Fatta!