Man minns det som igår.

Före jag gick hem från jobbet stod jag i klungan och lekte tuff framför mina kollegor: ”alltså oooorka fara till skolan på kulturkväll med barnen, skulle så inte orka sitta och lyssna på en massa uppträdanden och gå runt och bla bla bla”. 

Det var alltså obligatorisk kulturkväll i kväll på skolan. Och jag hade ingen större inre iver att delta när klockan slog 16 och blodsockret var lågt. 

Men jag visste ju också hur det aaaaaaaalltid går när det kommer till mig själv i kombination med skolfester, uppträdanden och barn på rad. Hur motvilligt jag än drar mig dit (nå, det brukar inte vara motvilligt, i dag var jag bara trött), så är det ändå jag som sitter där med den största av klumpar i halsen och blinkar febrilt för att tårarna inte ska svämma över.

Jag vet faktiskt inte vad det är med mig, barn och jumppasalar. Är det kanske alla fina minnen som man själv har från diverse fester och uppträdanden? Allt nervöst pirr i magen? Alla glada mammor och pappor i publiken? Jag vet inte.

Kanske minns jag så väl hur det var i den där åldern. Hur nervöst och hemskt och roligt och nytt allt var. Rädslan för att skämma ut sig, förhoppningen om att passa in. När man för första gången blir en egen människa och ska försöka klura ut vem man är, vad man vill och hur man funkar. Alla de när små tassiga barnen på scenen. Som ännu är så små och spralliga, men ändå plötsligt så medvetna om förväntningar, relationer och sociala koder. 

Lågstadietiden minns jag som en av de lyckligaste tiderna i mitt liv. Man var ännu så fri från plikter, ångest och press. Allt fokuserade kring kompisar, hänga efter skolan och att vara kär. Skriva dagbok, tapetsera väggen med planscher och prata minst tre timmar om dagen i telefon. 

Det svämmar över i mig när jag tänker på allt roligt och allt jobbigt som barnen ännu har framför sig. Blir alldeles vimmelkantig av lycka när jag tänker att jag ska få uppleva lågstadiet all over.

Allt det där tänkte jag på medan skolkören sjöng och klumpen bara växte. Så fint de spelade piano, så vackert de sjöng och så otroligt modigt av de två hiphop-brudarna i sexan att dansa solo inför en fullsatt jumppasal.

Skolor, inte är de helt känslolösa inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.