Stackarn.

Den svenska kungen fyllde sjuttio bast i helgen. Fann mig plötsligt stirrande på hans lilla bjudning i tv-soffan. Jag vet inte vad det är med mig och knugen, men jag känner så mycket varje gång han dyker upp. Inte så att hjärtan flyger ur ögonen på mig, men ändå liksom någonting. 

Vet inte med er, men han väcker liksom någon form av sympati hos mig. Säga vad man vill om boken ”Den motvillige monarken”, men titeln känns i alla fall väldigt beskrivande för de signaler knugen sänder ut. Till och med på sitt eget kalas. Tänker att han helst skulle vilja springa iväg. Gömma sig i någon djup skog och slippa skiten. 

Hur klantigt han än har uttryckt sig genom åren (älskar klippet som cirkulerar just nu, när kungens hund rymmer och han börjar svära som en tok) måste man ändå ge C-G cred för att han står ut, om det nu är så att han faktiskt har lejdon på riktigt. Jag är ingen större rojalist, ännu mindre en förespråkare av monarki, men ack så det svider i mitt hjärta när kungen ska framträda. Han känns så osäker, så spänd och så icke-tillfreds i offentliga sammanhang. Inte alls så där världsvan och rolig som Vickan.

Föreställ er att vara en vanlig klantig gubbe fångad i en konungs kropp. Som egentligen bara vill fiska, gå på strippklubb och dricka konjak på Öland. Men som istället måste stå på en pall på ett torg när hela landet tittar. Andas in röken från salutskott. Sitta flera timmar på en urusel operakonsert.

Och nu inser jag att jag sitter och bloggar om den svenska kungen. Vad i hela fridens värld var det som hände?