”Bikinihetsens tid är här”, skrev Lillemor i sin blogg i morse. Och som vädret har varit de senaste dagarna börjar det faktiskt rycka i bikininerven. Strandpremiären känns allt närmare och närmare. Min längtan går nästan ej att beskriiiiiva. Vill bara kasta av mig kläderna och låta solen bränna upp mig till en liten svart kolbit på handduken (nå inte, men vill så hemskt gärna känna lite gammal, hederlig värme mot KRÅPPIN).
Någon bikinihets har jag inte känt av dock. Tror det beror på att jag inte längre är mottaglig för sådan. Säkert existerar den, men eftersom jag inte ger bikinihetsen någon plats så når den inte fram. Det skulle inte falla mig in att kämpa för något så lönlöst (att vara sexig på stranden ger mig inga födelar). Jag säger inte att det är värdelöst att vara sexig på stranden, men personligen vinner jag ingenting på att se snyggare ut just under juni, juli, augusti 2016.
Däremot har jag, precis som Lillemor skriver, sprungit oftare nu när kvällarna ha varit varma och härliga. Jag har haft så dåligt humör och uselt skrivflow den senaste tiden och det enda som tenderar bota det är mera endorfiner. När jag känner mig så där low måste jag träna mer för att bli gladare. Alla mina bästa texter föds oftast i ruset efter en riktigt bra runda. Det motiverar mig så mycket mer.
Att springa för att bli snygg, smal och sexig är världens sämsta morot för mig. Att springa för att bli gladare och vassare i huvudet funkar däremot kanon.
Aj aj, hörni. Det är så lätt när man blir gammal.
Forever Jung 