Under kvällen har jag filosoferat mycket kring Ingelas inlägg om bikinikroppen. Medan jag krattade gården på vårt årliga vårtalko tänkte jag och tänkte och tänkte och tänkte. Inlägget väckte så många tankar och fortfarande vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Mest har jag tänkt på: Har någon grupp tolkningsföreträde i den här diskussionen?
Har de som befinner sig utanför den så kallade kroppsnormen första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut och hur kampen ska föras? Å ena sidan tänker jag ”ja, jag som är smal och således inte lika hårt drabbad av bikinihetsen ska hålla mig borta från den frågan”. Men å andra sidan tänker jag ”hell no, att vara smal är inte det samma som att vara befriad från komplex och press och stress”.
Jag förstår att det kan verka provocerande när jag som har helt ”fel” kroppsbyggnad driver den här frågan. Men tja, det gör mig bara mer irriterad. Om man vill förändra något – måste man då se ut på ett visst sätt för att vara med i kampen? Utseendet ska ju inte spela någon roll. Eller ska det?
Min talan i den här frågan väger kanske inte lika tungt som någon annans, men jag tycker ändå det är så viktigt att vi säger det om och om och om igen. Alla kroppsformer är okej. Alla kroppsformer är okej. Alla kroppsformer är okej. Jävligt lätt för mig att säga kanske, men alla kroppsformer är fortfarande okej. De är okej. På riktigt.
Normen är inte där ännu (i så fall skulle vi inte ha den här diskussionen), men är det inte ändå så att ju fler som ropar och sätter emot – desto snabbare rör vi oss ditåt, mot en mer accepterande kroppsattityd? Ja, jag vet inte. Jag skulle så himla gärna vilja att vi slapp älta den här skiten. Jag vill att vi ska sluta fokusera på det här.
Nåja, ett första steg skulle ju kanske vara att sluta blogga om det varje gång.
Hejtå.
Forever Jung 
Nu börjar det väl bli lite väl mycket om samma ämne i måånga bloggar. Det har blivit så numera att alla ska blogga om samma sak och det blir lätt enformigt.
Tänk så olika det kan vara – jag tycker det är det ALLRA bästa!
Jag gillade Ingelas inlägg väldigt mycket. Grejen för mig(som tampats med mobbning i 10 år och ätstörningar resten av livet) är att när du (som i mina (och samhällets) ögon är en smal och snygg kvinna) säger att alla ska trivas i sin egen kropp känns det som ett stort hån mot mig. Självklart förstår jag att du menar väl men denna revolution ska föras av kvinnor som BFF Ellen och Stina Wollter, de har företräde, det är dom som har makten att påverka oss som inte trivs i våra kroppar
Ja, de är härliga! Läs dem, lyssna på dem!
Fast det kan också vara omvänt, jag är överviktig men när jag ser mig i spegeln så tycker jag ändå jag ser ganska okej ut. Sen får ja värsta chocken när jag ser foton där jag andra är med och tänker "vem e den den där kossan-så fet är jag väl inte. Det måste vara fel på bilden"
Sen funderar jag vad det är för fel när har förvrängd självuppfattning och inte inser hur fet jag är.
Ändå är du säkert helt fenomenal på många sätt! Så väl på insidan som utsidan.
Jag tänker att det här är samma sak som med antirasism och vita, eller feminism och män. Det är självklart bra att så många som möjligt är med i kampen, men det är inte vita som ska stå på barrikaderna när det gäller antirasism, inte män som ska ta plats när det handlar om feminism – och inte normsmala när det gäller kroppspositivism. Var en bra allierad istället. Lyft dem frågan gäller och låt dem tala själva, istället för att kapa deras kamp. Vår kamp.
Tycker också att lady D uttryckte det ganska bra på sin instagram: det handlar inte om personliga komplex, utan om en förtryckande struktur som drabbar tjocka. "Har man en normativ kropp som samhället premierar och uppmuntrar så bör man stå tillbaka oavsett komplex. Inte för att förminska eller skämmas för sin personliga kamp för självacceptance utan för att man tar plats på en plattform som en annan grupp är i större behov av."
Precis så här tänker jag också. Bra skrivet! Låt de som är mest stigmatiserade i en fråga stå i främsta ledet i kampen och låt dem ha tolkningsföreträde. Låt oss andra heja på!
När det gäller bikinikroppen så tänker jag att det är de som har tolkningsföreträde är de som inte bär normkroppen viktmässigt utifrån de ideal vi har idag. Sedan kan man ha komplex ändå, det har väl de allra flesta, men det är något helt annat att våga bära en bikini stolt om man har 30 kg övervikt än om man har en normkropp och har komplex för att man har platt rumpa, blek hy, små bröst eller vad det nu kan vara. Övervikt är så extremt stigmatiserat idag. Den stora skillnaden mot andra komplex är att vi mer eller mindre omedvetet kopplar ihop övervikt med personlighetsdrag som lathet och avsaknad av självkontroll/viljestyrka, medan andra "komplex" som tex små bröst ser vi som något som vi inte själva kan styra över. Vi är skapta så. Därför handlar stigmatiseringen av överviktiga om hela personen och inte bara om kroppen. Och stigmatiseringen är massiv. Jag har forskat på detta område och vi såg att vi omedvetet kopplar ihop ord som tex FET och FUL, TJOCK och LAT samt ord som SMAL och SNYGG, SLANK och FRISK mm. Hur medvetna vi än är bär vi på dessa fördomar, även jag trots att jag jobbat med ämnet. De är så svåra att sudda ut.
Därför är det helt fantastiskt att bland annat Stina Volter nu börjat leda kampen. Och att vi som har normkroppar viktmässigt kan heja på.
Så otroligt bra skrivet både Julie och Hanna. Tusen tack för att ni bryter ner detta till vad det handlar om -utan fientlighet. Skriv det överallt 🙂
Det här är ett ganska svårt ämne, för jag förstår MYCKET bra att det är provocerande när folk som enligt smalhetsnormen är skitsnygga berättar om hur alla borde va okej med sina kroppar.
Samtidigt tror jag att denhär kampen är för viktig för att få föras bara av en viss sorts kvinnor.
Men kort sagt; man har självklar själv tolkningsföreträde när det gäller ens egen kropp och ens egen kroppsuppfattning. Och jag upplevde att det var just precis det du skrev om. (Även om jag medger att jag tänkte ett bittert "Jag lovar att sluta bikinihetsa! Genast när jag ser ut som du!")
Jag har tänkt på samma sätt. Och jag kan inte komma ifrån att detta är en revolution som måste föras av ALLA, inte bara ett fåtal utvalda "lämpligt överviktiga". Annars kämpar man ju inte ett skvatt mot normen – utan bara att överviktiga skall acceptera sig själva i ett samhälle där idealkroppen ser annorlunda ut. Då går vi ju inte framåt alls, samma gamla tröttsamma önskningar om nåt slags löjligt ideal! Vi vill ju (väl?) att det inte ska vara så stor grej hur man ser ut. Att alla ser olika ut och det är okej. Att alla kan acceptera sina kroppar (och det är inte bara överviktiga som får jobba med den saken)
Nu har jag inte hängt med i denna diskussion från början, men jag vill bara lyfta fram att kroppshets inte alls bara handlar om övervikt. Själv var jag underviktig hela lågstadiet och början av högstadiet. Fick så många kommentarer om min kropp att jag till sist åt tills jag mådde illa vid varje måltid bara för att bli "normal" och som "alla andra". Viktigaste ståndpunkten är ändå att ingen har rätt att tycka till om din kropp eller ge just dej en stämpel eller lägga dej i ett visst fack.
Nu är säkert allt om bikinihetsen sagt ren, och egentligen tycker jag diskussionen är rätt ointressant. Varför det då? Antagligen för att min kropp är långt ifrån något som sku sättas i en bikini. Sku inte rymmas helt enkelt. Och jag lider inte av det. Ordet bikinihets hör inte ens till min vokabulär. Så, hetsa på ni andra bara. Skönt att inte vara brydd. Skönt att simma i heldräckt och att ligga i solen är bara hett och besvärligt ändå. Å tråkigt.
Nu börjar det väl bli lite väl mycket om samma ämne i måånga bloggar. Det har blivit så numera att alla ska blogga om samma sak och det blir lätt enformigt.
Tänk så olika det kan vara – jag tycker det är det ALLRA bästa!
Jag gillade Ingelas inlägg väldigt mycket. Grejen för mig(som tampats med mobbning i 10 år och ätstörningar resten av livet) är att när du (som i mina (och samhällets) ögon är en smal och snygg kvinna) säger att alla ska trivas i sin egen kropp känns det som ett stort hån mot mig. Självklart förstår jag att du menar väl men denna revolution ska föras av kvinnor som BFF Ellen och Stina Wollter, de har företräde, det är dom som har makten att påverka oss som inte trivs i våra kroppar
Ja, de är härliga! Läs dem, lyssna på dem!
Fast det kan också vara omvänt, jag är överviktig men när jag ser mig i spegeln så tycker jag ändå jag ser ganska okej ut. Sen får ja värsta chocken när jag ser foton där jag andra är med och tänker "vem e den den där kossan-så fet är jag väl inte. Det måste vara fel på bilden"
Sen funderar jag vad det är för fel när har förvrängd självuppfattning och inte inser hur fet jag är.
Ändå är du säkert helt fenomenal på många sätt! Så väl på insidan som utsidan.
Jag tänker att det här är samma sak som med antirasism och vita, eller feminism och män. Det är självklart bra att så många som möjligt är med i kampen, men det är inte vita som ska stå på barrikaderna när det gäller antirasism, inte män som ska ta plats när det handlar om feminism – och inte normsmala när det gäller kroppspositivism. Var en bra allierad istället. Lyft dem frågan gäller och låt dem tala själva, istället för att kapa deras kamp. Vår kamp.
Tycker också att lady D uttryckte det ganska bra på sin instagram: det handlar inte om personliga komplex, utan om en förtryckande struktur som drabbar tjocka. "Har man en normativ kropp som samhället premierar och uppmuntrar så bör man stå tillbaka oavsett komplex. Inte för att förminska eller skämmas för sin personliga kamp för självacceptance utan för att man tar plats på en plattform som en annan grupp är i större behov av."
Precis så här tänker jag också. Bra skrivet! Låt de som är mest stigmatiserade i en fråga stå i främsta ledet i kampen och låt dem ha tolkningsföreträde. Låt oss andra heja på!
När det gäller bikinikroppen så tänker jag att det är de som har tolkningsföreträde är de som inte bär normkroppen viktmässigt utifrån de ideal vi har idag. Sedan kan man ha komplex ändå, det har väl de allra flesta, men det är något helt annat att våga bära en bikini stolt om man har 30 kg övervikt än om man har en normkropp och har komplex för att man har platt rumpa, blek hy, små bröst eller vad det nu kan vara. Övervikt är så extremt stigmatiserat idag. Den stora skillnaden mot andra komplex är att vi mer eller mindre omedvetet kopplar ihop övervikt med personlighetsdrag som lathet och avsaknad av självkontroll/viljestyrka, medan andra "komplex" som tex små bröst ser vi som något som vi inte själva kan styra över. Vi är skapta så. Därför handlar stigmatiseringen av överviktiga om hela personen och inte bara om kroppen. Och stigmatiseringen är massiv. Jag har forskat på detta område och vi såg att vi omedvetet kopplar ihop ord som tex FET och FUL, TJOCK och LAT samt ord som SMAL och SNYGG, SLANK och FRISK mm. Hur medvetna vi än är bär vi på dessa fördomar, även jag trots att jag jobbat med ämnet. De är så svåra att sudda ut.
Därför är det helt fantastiskt att bland annat Stina Volter nu börjat leda kampen. Och att vi som har normkroppar viktmässigt kan heja på.
Så otroligt bra skrivet både Julie och Hanna. Tusen tack för att ni bryter ner detta till vad det handlar om -utan fientlighet. Skriv det överallt 🙂
Det här är ett ganska svårt ämne, för jag förstår MYCKET bra att det är provocerande när folk som enligt smalhetsnormen är skitsnygga berättar om hur alla borde va okej med sina kroppar.
Samtidigt tror jag att denhär kampen är för viktig för att få föras bara av en viss sorts kvinnor.
Men kort sagt; man har självklar själv tolkningsföreträde när det gäller ens egen kropp och ens egen kroppsuppfattning. Och jag upplevde att det var just precis det du skrev om. (Även om jag medger att jag tänkte ett bittert "Jag lovar att sluta bikinihetsa! Genast när jag ser ut som du!")
Jag har tänkt på samma sätt. Och jag kan inte komma ifrån att detta är en revolution som måste föras av ALLA, inte bara ett fåtal utvalda "lämpligt överviktiga". Annars kämpar man ju inte ett skvatt mot normen – utan bara att överviktiga skall acceptera sig själva i ett samhälle där idealkroppen ser annorlunda ut. Då går vi ju inte framåt alls, samma gamla tröttsamma önskningar om nåt slags löjligt ideal! Vi vill ju (väl?) att det inte ska vara så stor grej hur man ser ut. Att alla ser olika ut och det är okej. Att alla kan acceptera sina kroppar (och det är inte bara överviktiga som får jobba med den saken)
Nu har jag inte hängt med i denna diskussion från början, men jag vill bara lyfta fram att kroppshets inte alls bara handlar om övervikt. Själv var jag underviktig hela lågstadiet och början av högstadiet. Fick så många kommentarer om min kropp att jag till sist åt tills jag mådde illa vid varje måltid bara för att bli "normal" och som "alla andra". Viktigaste ståndpunkten är ändå att ingen har rätt att tycka till om din kropp eller ge just dej en stämpel eller lägga dej i ett visst fack.
Nu är säkert allt om bikinihetsen sagt ren, och egentligen tycker jag diskussionen är rätt ointressant. Varför det då? Antagligen för att min kropp är långt ifrån något som sku sättas i en bikini. Sku inte rymmas helt enkelt. Och jag lider inte av det. Ordet bikinihets hör inte ens till min vokabulär. Så, hetsa på ni andra bara. Skönt att inte vara brydd. Skönt att simma i heldräckt och att ligga i solen är bara hett och besvärligt ändå. Å tråkigt.