När jag var yngre och satt och trånade i mitt rum drömde jag ofta om att bli en s.k ”framgångsrik person”. Sori nu om det låter riktigt töntigt, men det är just precis vad det är. URTÖNTIGT. Mina gamla dagböcker är fulla av en massa naivt dravel om det här. Jag ville så gärna bli en person med ett flashigt jobb. Med söta barn, snygg man och ett lätt liv. Ni vet, en sådan som aldrig är nervös. Som alltid har snyggt hår. Som alltid är i farten. Som är omtyckt av alla. Som alltid prickar rätt.
Jag ville bli alla de där framgångsrika människorna och lyckliga businesskvinnorna som jag läste om i Amelia, Frida och i tusentals romaner. De som gled genom livet med vita tänder och massa viktiga dokument under armen. Som lade sig varje kväll, nytränade med förnöjda leenden.
Observera att jag nämnde ”lätt liv” i samma kontext som allt annat.
Där satt jag och trodde sådana människor fanns på riktigt.
En av de mest knäckande grejerna med att bli vuxen är att inse att nästan alla härliga uppfattningar man har om livet är för bra för att vara sanna.
Det är först nu under de senaste åren som jag helt på allvar har förstått att framgång (vad det nu sedan betyder) alltid kommer med ett pris.
Genom mina naiva ögon såg allt så lätt ut. Jag trodde på riktigt att de flesta bara gled genom livet. Jag förstod aldrig att de flesta ”framgångsrika människor” ofta betalar ett högt pris för den framgång de jagar och upprätthåller. Det är något jag har tänkt mycket på de senaste åren. Herregud så folk kämpar.
Folk jobbar sjukt hårt för att nå dit de vill (här tänker jag osökt på bekanta i underhållningsbranschen). Tänk om alla såg grovjobbet där bakom! Vilket slit det finns i kulisserna. Press, stress, ångest. Tänker också på kollegor i mediebranschen. Som jobbar med tidningar, tv och radio. Folk jobbar stenhårt. För mycket. Bränner ut sig. Press, stress, ångest. Allt det där jag så gärna ville leva.
Det är först nu på äldre dagar som jag förstår vad det kostar att ligga på topp. Jag tänker till exempel på Krista, som i sin nya dokumentär berättar om att det i perioder ha varit för mycket. Att hon stundvis tappade bort sig själv i artisteriet. Och på Fredrika Lindholm, som i dag i en superfin video berättar om en tid hon jobbade för mycket och mådde uselt. Och tusen andra personer som utåt sett verkar så glada, så härliga, så framgångsrika. Men bakom finns samma problem som de flesta kämpar med.
Under de perioder jag har presterat och jobbat mest har jag också mått som sämst. Jag vet ganska lite om framgång, men jag vet att den kostar. Det finns tyvärr inga framgångsrika människor som får allt gratis.
Hur framgångsrika och flashiga liv folk verkar ha, så lider de ändå av nervositet, ångest, trötthet, press, dåliga hårdagar och fotsvett. De har diskberg i köket, sömnlösa nätter och tidig väckning. Jobb som aldrig tar slut och press som ökar. Höga krav på sig själv och förkylningar som kan förstöra allt.
Det här tänkte jag på i dag när Milea hittade en av mina gamla klipp- och klistraböcker från när jag var 12,13. Tänk om jag ändå hade förstått vad som krävs för att uppnå alla de där drömmarna som boken innehöll. Alla de där människorna som jag beundrade och klippte ut. De som jag trodde flöt runt i bekymmerfri lycka och välfärd – tänk om jag hade förstått vad de betalade!
Knäckande, men skön insikt: Det finns inga bekymmersfria människor.
Tack Fredrika, Krista och alla andra – som steg för steg tar kål på myten om den flashiga framgångsrika kvinnan i mina dagböcker. Hon som till synes aldrig kämpar.
Det finns fan ingenting som kommer gratis.
Forever Jung 
TACK, precis vad jag behövde höra idag, kände mig lite neråt och misslyckad, tänkte på vad jag skulle göra för att få ett bättre jobb och bli lite mer "framgångsrik". Men jag behöver inte bli successful, jag har ett bra liv, tak på huvudet, mat på bordet jobbar precis lagom mycket, stressar aldrig och sover gott om natten. Tack för att du påminde mig om hur bra jag har det! Allt har ett pris.
Grattis, fortsätt så!
Du har inte tänkt på att du faktiskt framstår som just en sådan människa som du drömde om? Man tenderar ju att se sitt eget liv på ett annat sätt än omgivningen gör.
Känner mig VERKLIGEN inte så. Där ser man hur verkligheten luras!
Bekymmersfrittsfritt, ångestångestfritt och lätt har mitt liv aldrig varit (och kommer säkert aldrig att bli).
Tack Linn! Veckans bästa text!
Tack Christina!
Oj så bra text, så sant är det också.
Tack!
Dessa budskap kommer överallt ifrån just nu. Eller också är det bara jag som märker dem just nu för att jag själv är nere i en svacka. Har gått in i väggen något så totalt och det har tagit flera månader att tex kunna sova vettigt igen. Och ännu är det då och då sömnlösa nätter. Ger mig ångest varje gång och så är det som att liksom börja från början. Krigar med nervositet och trötthet och den här jävla känslan av otillräcklighet. "Om jag bara skulle orka lite mer skulle allt gå så mycket smidigare…"
Till alla som befinner sig i gränslandet men inte ännu har kraschat vill jag säga: Sluta genast. Eliminera stressen. Ingen chef eller kollega tackar dig om du blir utbränd. Säg nej. Gå ner i deltid om du kan. Ta en långhelg och var oproduktiv. Beställ en tid hos en psykolog. Prata med vänner. Meditera. Jogga. Gör det nu. Innan det händer, för det är för jävligt att sen ta tag i ALLT precis som Fredrika så.
Jag trodde också att man kan vara framgångsrik och ha ett lätt liv! Och jag gjorde en massa dåliga beslut gällande jobb och studier för jag jagade en omöjlig dröm. Jag skulle bli en grafisk designer som skuttar till jobbet genom ett soligt Helsingfors och har sån talang att allt blir bra och tjäna pengar också 😀 herregud alltså :)))
Så där tänkte jag också. Och jag studerade, fick jobb, jobbade hårt och blev en businesskvinna som jag drömde om som 19-åring. Och visst har det kostat. Men nu har jag konstaterat, dels för att jag fått barn, dels med kollegor som tagit ytterligare ett kliv och inte har någon fritid, de är slutkörda och som till synes "inte har något liv". Det är i mina ögon inte värt det. Nuförtiden är min "dröm" att när jag blickar tillbaks på mitt liv när jag ligger på dödsbädden, då ska jag se tillbaks och känna att jag levt, varit närvarande, gjort de rätta prioriteringarna. Tror inte att jag då kommer att ångra att jag inte jobbade liite hårdare.
Ja men precis! Jag kan känna ångest för att jag borde ha valt ett jobb med bättre lön, men så tänker jag på mina bekanta som har hög lön som alla också får jobba häcken av sig för den lönen och som ofta har otroligt stort ansvar och får mycket skit.
Ditt inlägg är verkligen att slå huvudet på spiken.
Man upplever ensamhet och tomhet när man uppnår något man jobbat hårt för, men inte ens vet vem man ska ringa och berätta om de fantastiska framgångarna då de kommer.
Det är faktiskt ingen som ens bryr sig om att man presterade på topp på universitet på utbildning man älskade, fick ett kanonjobb, tog nästa steg i karriären på en chefsposition och till sist när man är nöjd med att i rekordfart uppnått allting man drömt om – sitter man ensam och funderar över priset man betalat.
Vissa dagar är tyngre än andra, men det är svårt att varva ner och acceptera för sig själv att man inte måste vara så duktig på precis allt.
// En ensam själ i ett främmande land som har drömjobbet men saknar det övriga som ger guldkant i tillvaron
Men är det inte så att du har just allt det där? Så verkar det i bloggen: Snygg, utåtriktad, många vänner, söta barn, fin man, föräldrar (och till och med äldre fenerationen!) i livet, drömmig lägenhet + villa, reser till Thailand, framgångsrik bloggare, framgångsrik på jobbet och med andra projekt. Så intressant att du tydligen upplever det annorlunda! Det skulle vara väldigt fint att få läsa om baksidan. Jag tror det skulle ge många mycket. Jag är en av dem som har tänkt att du verkar ha allt. Men alla har vi ju våra sorger och rädslor.
Om alla bara strävade efter att vara framgångsrika, skulle vi inte ha byskolelärare, busschaufförer eller barnmorskor.
TACK, precis vad jag behövde höra idag, kände mig lite neråt och misslyckad, tänkte på vad jag skulle göra för att få ett bättre jobb och bli lite mer "framgångsrik". Men jag behöver inte bli successful, jag har ett bra liv, tak på huvudet, mat på bordet jobbar precis lagom mycket, stressar aldrig och sover gott om natten. Tack för att du påminde mig om hur bra jag har det! Allt har ett pris.
Grattis, fortsätt så!
Du har inte tänkt på att du faktiskt framstår som just en sådan människa som du drömde om? Man tenderar ju att se sitt eget liv på ett annat sätt än omgivningen gör.
Känner mig VERKLIGEN inte så. Där ser man hur verkligheten luras!
Bekymmersfrittsfritt, ångestångestfritt och lätt har mitt liv aldrig varit (och kommer säkert aldrig att bli).
Tack Linn! Veckans bästa text!
Tack Christina!
Oj så bra text, så sant är det också.
Tack!
Dessa budskap kommer överallt ifrån just nu. Eller också är det bara jag som märker dem just nu för att jag själv är nere i en svacka. Har gått in i väggen något så totalt och det har tagit flera månader att tex kunna sova vettigt igen. Och ännu är det då och då sömnlösa nätter. Ger mig ångest varje gång och så är det som att liksom börja från början. Krigar med nervositet och trötthet och den här jävla känslan av otillräcklighet. "Om jag bara skulle orka lite mer skulle allt gå så mycket smidigare…"
Till alla som befinner sig i gränslandet men inte ännu har kraschat vill jag säga: Sluta genast. Eliminera stressen. Ingen chef eller kollega tackar dig om du blir utbränd. Säg nej. Gå ner i deltid om du kan. Ta en långhelg och var oproduktiv. Beställ en tid hos en psykolog. Prata med vänner. Meditera. Jogga. Gör det nu. Innan det händer, för det är för jävligt att sen ta tag i ALLT precis som Fredrika så.
Jag trodde också att man kan vara framgångsrik och ha ett lätt liv! Och jag gjorde en massa dåliga beslut gällande jobb och studier för jag jagade en omöjlig dröm. Jag skulle bli en grafisk designer som skuttar till jobbet genom ett soligt Helsingfors och har sån talang att allt blir bra och tjäna pengar också 😀 herregud alltså :)))
Så där tänkte jag också. Och jag studerade, fick jobb, jobbade hårt och blev en businesskvinna som jag drömde om som 19-åring. Och visst har det kostat. Men nu har jag konstaterat, dels för att jag fått barn, dels med kollegor som tagit ytterligare ett kliv och inte har någon fritid, de är slutkörda och som till synes "inte har något liv". Det är i mina ögon inte värt det. Nuförtiden är min "dröm" att när jag blickar tillbaks på mitt liv när jag ligger på dödsbädden, då ska jag se tillbaks och känna att jag levt, varit närvarande, gjort de rätta prioriteringarna. Tror inte att jag då kommer att ångra att jag inte jobbade liite hårdare.
Ja men precis! Jag kan känna ångest för att jag borde ha valt ett jobb med bättre lön, men så tänker jag på mina bekanta som har hög lön som alla också får jobba häcken av sig för den lönen och som ofta har otroligt stort ansvar och får mycket skit.
Ditt inlägg är verkligen att slå huvudet på spiken.
Man upplever ensamhet och tomhet när man uppnår något man jobbat hårt för, men inte ens vet vem man ska ringa och berätta om de fantastiska framgångarna då de kommer.
Det är faktiskt ingen som ens bryr sig om att man presterade på topp på universitet på utbildning man älskade, fick ett kanonjobb, tog nästa steg i karriären på en chefsposition och till sist när man är nöjd med att i rekordfart uppnått allting man drömt om – sitter man ensam och funderar över priset man betalat.
Vissa dagar är tyngre än andra, men det är svårt att varva ner och acceptera för sig själv att man inte måste vara så duktig på precis allt.
// En ensam själ i ett främmande land som har drömjobbet men saknar det övriga som ger guldkant i tillvaron
Men är det inte så att du har just allt det där? Så verkar det i bloggen: Snygg, utåtriktad, många vänner, söta barn, fin man, föräldrar (och till och med äldre fenerationen!) i livet, drömmig lägenhet + villa, reser till Thailand, framgångsrik bloggare, framgångsrik på jobbet och med andra projekt. Så intressant att du tydligen upplever det annorlunda! Det skulle vara väldigt fint att få läsa om baksidan. Jag tror det skulle ge många mycket. Jag är en av dem som har tänkt att du verkar ha allt. Men alla har vi ju våra sorger och rädslor.
Om alla bara strävade efter att vara framgångsrika, skulle vi inte ha byskolelärare, busschaufförer eller barnmorskor.