Det är nyttigt att ha tråkigt.

När jag var barn fann det få meningar som drev mig lika snabbt till vansinne som rubriken till det här blogginlägget. Den eviga, vuxna kontringen på ”mamma, jag har trååååååååkiiiiiiigt”. 

Ju äldre man blir inser man att många störande saker som vuxna sa när man var barn faktiskt var sanna. Det är nyttigt att ha tråkigt. Och jag vet inte om det någonsin har varit så sant som just nu. 

När jag var barn och tonåring – kanske till och med ännu i mina early 20’s – skulle jag utan tvivel ha benämt mig själv som en kreativ och idérik person. Ännu när jag var hemma med barn tyckte jag att jag ofta kom med så suveräna idéer (som jag varken hade tid eller kapital att verkställa just då). Kände mig SÅ on fire.

Jag tyckte det bubblade i magen och i huvudet mer eller mindre hela tiden. Minns att jag ofta satt och tänkte ”men vaaaarför är det inget finlandssvenskt mediehus som gör det här och det här och det här och det här?”. Drömde om att få vara med och trolla just precis där.

Och nu sitter jag själv där och har alla chanser i hela världen att testa, utveckla och jobba fram nya roliga koncept. Men dessvärre känns det många gånger som om bubblet blev kvar vid sandlådskanten. 

Och jag tror delvis det beror på just precis det här. Att jag aldrig har tråkigt.

Alla som har haft småbarn och varit hemma i flera år vet hur förskräckligt tråkigt och ändlöst det är att sitta i en park, göra mat i flera timmar, natta barn och låååångsamt uträtta dagens sysslor. När man är inne på fjärde året är man så uttråkad att man slukar människor hela direkt de gör minsta lilla antydan om att gå in i en vuxendiskussion.

Mycket har hänt sedan dess också. När jag ännu var hemma hade jag ingen Iphone. Jag satt helt enkelt i parken och tittade rakt ut (det var så fruktansvärt tråkigt). Gungade förstrött barnet framför mig och försökte se lite glad ut när vi lekte tant Eini-leken (en gammal granne som Matheo ofta ville leka) i klätterställningen. 

Efter någon timme var man så fullproppad av tankar att man var tvungen att småspringa hem för man hade så sjuu-huuukt många blogginlägg att skriva ut.

Sånt händer inte längre. 

Direkt det blir tråkigt slinker mobilen fram ur fickan. Kan inte ens stå i en kassakö utan att den plötsligt finns i handen. Precis som de flesta andra människor undviker jag de facto att ha tråkigt. Rastlösheten pirrar i kroppen och det blir liksom så trååååkigt. Obekvämt, långsamt, utdraget, trögt och grått. Hjärnan ropar på stimuli och handen söker sig till fickan. Varenda jävla gång.

För att maxa ett så pass kreativt och omväxlande jobb som jag har skulle det kräva att jag gick ut i skogen, i tystnad, minst fyra timmar varje kväll. Det är skitsvårt att få till, det fattar alla. Men det är egentligen vad som skulle krävas för att jag skulle få till min fulla potential. Hjärnan jobbar så intensivt på jobbet att det i princip är omöjligt att komma på nya idéer (vilket delvis också hör till mina arbetsuppgifter).

Jag skulle aldrig våga kalla mig själv kreativ 2016. Kan inte längre axla det adjektivet. Det mesta som kommer ur mig just nu, fem före semestern 2016, är grått hjärnmos. Jag saknar ofta den där självsäkerheten jag hade förr. När jag liksom kände att jag satt inne på en massa guld (oavsett om det var guld eller skit jag pantade på, men liksom känslan). Nu är jag inte säker på att guldet längre finns. Än mindre unnar jag mig tid att plocka fram det.

Hellre flyr jag in i något mobilt flöde och slipper således lyssna på mina egna gråa tankar. Vilket är ren IDIOTI när de mobila flödena bara gör mina tankar ännu gråare och mina idéer ännu färre.

Tänk om jag istället skulle förmå att se de hopplöst tråkiga stunderna som små, små chanser till kreativa idéer. Rationellt förstår jag ju att i varje tristess finns en potentiell öppning till något nytt och intressant. Men VIPS så slinker man in i någon lättillgänglig fälla. Och så sitter man där och chattar, kollar något skojigt klipp eller lyssnar till en podd. Jag hinner aldrig öppna det kreativa flödet för det är hela tiden något i vägen, något som distraherar.

Nu inser jag att jag låter som en gnällig farbror som skyller allt på mobiler och teknik (så är det ju inte). Tror också det tär på kreativiteten när man har ett kreativt jobb. Allt är lättare när man hade tid att tänka för själv hela dagarna. 

Aldrig hade jag väl trott att de här orden skulle komma ur min mun:

Du svinjobbiga sandlådskant, jag saknar effekten av dig. 

Vad jag har för plan för att lösa detta ska ni få höra mera om i morgon. Stay tuned!