Vid giftermål är det inte ovanligt att man (eller ska vi säga: kvinnan) byter efternamn. Men bland folk omkring mig blir det allt ovanligare att par efter vigseln väljer ett gemensamt efternamn.
Jag har alltid tyckt om mitt namn. Tycker det är kort, koncist och klingar trevligt. Linn Jung. Har inga mellannamn som stör rytmen. Utan det är vad det är. Har fått berättat för mig att mina föräldrar velande mellan My Jung och Linn Jung – båda alldeles fantastiska namn, om ni frågar mig. Fanns verkligen inte på kartan att jag skulle ändra på det efter giftermålet. Att plötsligt bli någon annan på pappret – näe. Inte ens ett dubbelnamn.
Tycker inte heller om vad det symboliserar. Vad det bottnar i.
Har alltid strängt sagt att jag inte tänker gifta mig med Sami förrän han väljer mitt efternamn. Men eftersom jag själv verkligen förstår hur stor kärleken till ett namn kan vara och hur stor betydelse namnet har för hela ens identitet kunde jag slutligen förlika mig med tanken på att han skulle ta ett dubbelnamn. Behålla sitt eget och plussa på med mitt. Bra så!
Nå väl, så insåg jag mitt i allt att min blivande man hade förnyat sitt pass för några veckor sedan när han var i Gambia (jag ba: ”nåja, skiiiit i det, vi heter vad vi heter nu tills vidare, inte kan du ju behöva förnya ditt pass igen, bara för ett efternamn”). När det väl kommer till kritan var det inte så noga och allt praktiskt blev skitjobbigt.
Vi heter vad vi heter, tills vidare. Vi är ju exakt samma människor som förr. Och det har ju uppenbarligen funkat bra hittills.
Forever Jung 
Alltså jag tycker att det är så förbannat coolt att fler och fler där uppe i norden verkar gå emot "normen". Tycker det är fantastiskt befriande att höra om kvinnor som behåller sina namn och män som tar sina fruars namn eller kör med dubbel. Tycker fortfarande inte att det är något direkt fel på att göra enligt "tradition" heller men det tyder på många bra grejer att folk liksom tänker till lite innan och inte bara kör på av gammal vana. Själv har jag officiellt aldrig bytt av samma anledning som Sami (det där med nytt pass då när det var aktuellt) men använder ibland mannens namn, särskilt om det blir lättare så. Bor utomlands och heter något så urbota svenskt att det ibland blir svårt för folk här. 🙂
Jag kommer ta min mans! Gifter oss typ i vinter tänkte vi. Har aldrig gillat mitt efternamn, tycker det låter… bondigt 😉 Hade jag gillat mitt namn men inte mannens hade jag behållt mitt 🙂
När vi gifte oss i fjol tog min man mitt efternamn. Jag har ett rätt ovanligt medans han var ett "son" namn som alla heter. Och han ville att alla i familjen heter samma. Var aldrig ens en diskussion utan han bara, ja alltså jag tänkt ta ditt namn när vi gifter oss
Klart man ska behålla sitt namn. Vad ska man annars ha det till, om det ändå är utbytbart?
(Möjligen kan man hitta på ett nytt tillsammans, men såna kan bli lite väl fåniga i land. Slänga på ett till är också okej.)
Då vi gifte oss behöll jag mitt efternamn och min man behöll sitt, vi heter olika i efternamn o det fungerar fint. Många, främst den äldre generationen, fick en lite chock då jag inte tog min mans efternamn. Jag fattar inte varför jag skulle byta. Det var nästan som att vi inte älskar varandra då jag inte tog hans efternamn. En äldre dam sade tom i stil med att Ja-ha dom där två vet att dom kommer att skilja sej en dag då de inte heter samma. Jag bara kokade, kärleken har väl inget med efternamnet att göra.
En enda gång har vi på snart 20 år haft problem med att jag har ett annat efternamn än min man o barnen o det var då vi reste till London. I passkontrollen trodde damen o luckan att jag var värsta barnkidnapparen då jag o ett av barnen gick till samma lucka o hade olika efternamn i passet. Hon började förhöra mig och jag blev helt i panik, men det här är ju mitt barn! Till all tur var min man i luckan brevid och kunde säga att jag är barnets mamma och han pappa.
Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig bara för att få byta. Eller kanske byta annars bara, utan giftermål. J:s efternamn är så jäkla coolt och mitt så annoyingly tråkigt. Efternamn som mitt har ju ingen funktion heller. Har t.ex aldrig hänt att någon skulle ha kopplat ihop mig med mina syskon eller föräldrar baserat på mitt efternamn, eftersom det är så vanligt. Däremot frågar alla om J är släkt med hans bror. Då har ju efternamnet en funktion. Upplyste mina föräldrar om detta. De höll med.
Min kusin gifte sig nyss och tog som sitt namn sitt mammas flicknamn. Mannen höll sitt eget. Jag själv kopplar inte min identitet till mitt namn, troligen för att man har vuxit upp med tanken att kvinnorna brukar ta sin mans namn. Jag hatar inte mitt efternamn men inte gillar jag det överdrivet mycket heller! Det nu bara hänger med tills jag kanske gifter mig. Det är nog inget måste för mig heller att ta mannens namn om det t.ex. skulle låta tassigt eller om jag inte gillade hans namn.
Ändå kändes det lite konstigt när min kusins namn ropades ut. Hennes föräldrar är skilda, mamman heter nu sitt flicknamn igen i efternamn så måste erkänna att min första tanke var, shit så jobbigt det måste vara för pappan att hans dotter inte ens ville ha hans namn om hon inte tog sin mans namn! Jag känner rätt många som bytt efternamn till sin mammas flicknamn men där har det alltid legat familjeproblem i bakgrunden, söndriga och jobbiga relationer mellan pappor och barn vilket har gjort att barnen som vuxna tagit mammans namn istället. Men min kusin är supernära med sin pappa! Så det kändes synd att nu kanske människor tror att de är nåt del med pappan när inte hans namn "dög" mera… Mannens namn förstår jag precis att hon inte tog, för det första låter det tassigt med hennes förnamn och för det andra så måste jag erkänna att hans väldigt speciella namn låter nog tassigt i allmänhet också 😀
Postlådan full me namn..
Här är vi 4 i familjen o 3 efternamn på postlådan.
Jag heter va ja alltid hetat( o mina föräldrar hade samma efternamn innan de gifte sig-så de va ju praktiskt), min son från mitt förra förhållande har ett finskt efternamn o vår gemensamma dotter heter mitt efternamn. Lite av en passmiss, så om 4 år kan vi kolla pånytt.
Jag tror att våra namn är en viktig del av vår identitet.
Förvånas ibland över hur viktigt det är för kvinnor att byta.
Har haft detta namn i 32 år så fast det inte är nåt coolt el snyggt utan bara helt vanligt så är dethär jag. Varken jag eller gubbe n har behov av varandras namn, men det vore trevligt om man hade ett eget o ett familjenamn som barnen sen hette…
Typ Jag Crescent-min man Trek, gemensamt Giant= Jag Crescent-Giant,
han Trek Giant. Barnen= Giant.. Hahaha.. Blev cykelmärken!
Jag har alltid haft en önskan om att bevara farmors gamla släktnamn, är gammalt som synden och inga andra anhöriga finns kvar. Så passade på att byta till det, likaså barnen.
Måste medge att först nu känner jag mig Du med mitt namn, att det låter som Jag är.
Passligt nog så finns det viss likhet till makens efternamn så knappt någon har reagerat att vi har olika.
Alltså jag tycker att det är så förbannat coolt att fler och fler där uppe i norden verkar gå emot "normen". Tycker det är fantastiskt befriande att höra om kvinnor som behåller sina namn och män som tar sina fruars namn eller kör med dubbel. Tycker fortfarande inte att det är något direkt fel på att göra enligt "tradition" heller men det tyder på många bra grejer att folk liksom tänker till lite innan och inte bara kör på av gammal vana. Själv har jag officiellt aldrig bytt av samma anledning som Sami (det där med nytt pass då när det var aktuellt) men använder ibland mannens namn, särskilt om det blir lättare så. Bor utomlands och heter något så urbota svenskt att det ibland blir svårt för folk här. 🙂
Jag kommer ta min mans! Gifter oss typ i vinter tänkte vi. Har aldrig gillat mitt efternamn, tycker det låter… bondigt 😉 Hade jag gillat mitt namn men inte mannens hade jag behållt mitt 🙂
När vi gifte oss i fjol tog min man mitt efternamn. Jag har ett rätt ovanligt medans han var ett "son" namn som alla heter. Och han ville att alla i familjen heter samma. Var aldrig ens en diskussion utan han bara, ja alltså jag tänkt ta ditt namn när vi gifter oss
Klart man ska behålla sitt namn. Vad ska man annars ha det till, om det ändå är utbytbart?
(Möjligen kan man hitta på ett nytt tillsammans, men såna kan bli lite väl fåniga i land. Slänga på ett till är också okej.)
Då vi gifte oss behöll jag mitt efternamn och min man behöll sitt, vi heter olika i efternamn o det fungerar fint. Många, främst den äldre generationen, fick en lite chock då jag inte tog min mans efternamn. Jag fattar inte varför jag skulle byta. Det var nästan som att vi inte älskar varandra då jag inte tog hans efternamn. En äldre dam sade tom i stil med att Ja-ha dom där två vet att dom kommer att skilja sej en dag då de inte heter samma. Jag bara kokade, kärleken har väl inget med efternamnet att göra.
En enda gång har vi på snart 20 år haft problem med att jag har ett annat efternamn än min man o barnen o det var då vi reste till London. I passkontrollen trodde damen o luckan att jag var värsta barnkidnapparen då jag o ett av barnen gick till samma lucka o hade olika efternamn i passet. Hon började förhöra mig och jag blev helt i panik, men det här är ju mitt barn! Till all tur var min man i luckan brevid och kunde säga att jag är barnets mamma och han pappa.
Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig bara för att få byta. Eller kanske byta annars bara, utan giftermål. J:s efternamn är så jäkla coolt och mitt så annoyingly tråkigt. Efternamn som mitt har ju ingen funktion heller. Har t.ex aldrig hänt att någon skulle ha kopplat ihop mig med mina syskon eller föräldrar baserat på mitt efternamn, eftersom det är så vanligt. Däremot frågar alla om J är släkt med hans bror. Då har ju efternamnet en funktion. Upplyste mina föräldrar om detta. De höll med.
Min kusin gifte sig nyss och tog som sitt namn sitt mammas flicknamn. Mannen höll sitt eget. Jag själv kopplar inte min identitet till mitt namn, troligen för att man har vuxit upp med tanken att kvinnorna brukar ta sin mans namn. Jag hatar inte mitt efternamn men inte gillar jag det överdrivet mycket heller! Det nu bara hänger med tills jag kanske gifter mig. Det är nog inget måste för mig heller att ta mannens namn om det t.ex. skulle låta tassigt eller om jag inte gillade hans namn.
Ändå kändes det lite konstigt när min kusins namn ropades ut. Hennes föräldrar är skilda, mamman heter nu sitt flicknamn igen i efternamn så måste erkänna att min första tanke var, shit så jobbigt det måste vara för pappan att hans dotter inte ens ville ha hans namn om hon inte tog sin mans namn! Jag känner rätt många som bytt efternamn till sin mammas flicknamn men där har det alltid legat familjeproblem i bakgrunden, söndriga och jobbiga relationer mellan pappor och barn vilket har gjort att barnen som vuxna tagit mammans namn istället. Men min kusin är supernära med sin pappa! Så det kändes synd att nu kanske människor tror att de är nåt del med pappan när inte hans namn "dög" mera… Mannens namn förstår jag precis att hon inte tog, för det första låter det tassigt med hennes förnamn och för det andra så måste jag erkänna att hans väldigt speciella namn låter nog tassigt i allmänhet också 😀
Postlådan full me namn..
Här är vi 4 i familjen o 3 efternamn på postlådan.
Jag heter va ja alltid hetat( o mina föräldrar hade samma efternamn innan de gifte sig-så de va ju praktiskt), min son från mitt förra förhållande har ett finskt efternamn o vår gemensamma dotter heter mitt efternamn. Lite av en passmiss, så om 4 år kan vi kolla pånytt.
Jag tror att våra namn är en viktig del av vår identitet.
Förvånas ibland över hur viktigt det är för kvinnor att byta.
Har haft detta namn i 32 år så fast det inte är nåt coolt el snyggt utan bara helt vanligt så är dethär jag. Varken jag eller gubbe n har behov av varandras namn, men det vore trevligt om man hade ett eget o ett familjenamn som barnen sen hette…
Typ Jag Crescent-min man Trek, gemensamt Giant= Jag Crescent-Giant,
han Trek Giant. Barnen= Giant.. Hahaha.. Blev cykelmärken!
Jag har alltid haft en önskan om att bevara farmors gamla släktnamn, är gammalt som synden och inga andra anhöriga finns kvar. Så passade på att byta till det, likaså barnen.
Måste medge att först nu känner jag mig Du med mitt namn, att det låter som Jag är.
Passligt nog så finns det viss likhet till makens efternamn så knappt någon har reagerat att vi har olika.