Personliga och brutalt ärliga bloggar är det allra bästa jag vet. Eller det gäller ju inte bara bloggar, utan livet och människor överlag. Folk som delar med sig av både hjärta och smärta – det är ju oftast de jag fastnar för. Folk som öppnar upp och bjuder in till samtal om livets highs and lows. Lika hysteriskt i båda ändarna, gråt och skratt.
Kanske har det att göra med att jag själv ofta är en oversharer. En sån som alltid berättar för mycket, delar med sig av allt och gråter ut offentligt (haha, låter som värsta härliga Kicki Danielsson). Tror det är därför jag sällan fastnar för personer som man bara kan krafsa lite lätt på ytan. Klickar hellre med de där som bubblar under ytan. Som har själslig morkkis dagen efter för att de sa alldeles för mycket.
Folk som delar med sig vitt och brett. De tycker jag om. I vänskapskretsen, på jobbet och i bloggar jag läser. Känslor, tankar, åsikter, raseriutbrott och kärleksförklaringar – älskar det.
Integritet i bloggvärlden, i arbetslivet och i övriga livet är en diskussion som jag och Anna-Lena nu som då återkommer till kring lunchbordet. Vad vill vi att folk ska veta om oss? Vad vill vi absolut inte att folk ska veta om oss? Vad kan vi tänka oss att dela med oss av på bloggen respektive instagram (för att inte nämna Facebook)? Vad kan våra chefer få se? Våra kollegor? Vad kan våra bloggläsare få se? Och på vilka alla sätt påverkar det här oss?
Just synen på integritet är väldigt olik oss emellan. Jag är kanske den mest toleranta och liberala när det kommer till den här frågan. För mig spelar det egentligen ingen roll vad folk vet om mig. Jag kan dela med mig av allt. Integritet har varit en icke-fråga så gott som hela mitt liv (vet inte vad det ska vara bra för). Det är säkert inte alls proffsigt och snyggt att vara en oversharer, men jag tänker att folk får tåla.
För tillfället dras jag med en hel del ångest och det här är faktiskt första gången som jag tycker det är svårt att fortsätta som förut (mumin visar allt!). Jag vill så gärna berätta allt. Och jag tycker att världen behöver läsa mer om oss 80-talister som är totalt uppfuckade av stress innan vi fyller 30.
Men för första gången någonsin drar jag i handbromsen.
För hur mycket jag än tycker att världen borde vara redo, så vet jag att vi inte riktigt är där, att vi kan berätta allt om vår mentala ohälsa utan att det på något sätt bränner vår image i kanten. Jag skulle skriva allt om jag inte skulle tvivla på att det på något sätt sabbar för min fortsatta karriär. Vad vet jag, tänker att folk kanske drar sig för att jobba med mig när de ser hur sekaisin jag kan vara (haha!).
Å andra sidan tycker jag att det kunde vara hälsosamt att någon visar att man kan vara jätteglad och positiv (för det är jag!) – och ändå ha supermycket ångest (för det har jag!). Det har hittills varit en litet problem för mig när jag har sökt hjälp på diverse ställen (jag menar, på en mottagning är jag relativt fräsch, hälsar glatt och kan inte låta bli att skratta när jag berättar om min ångest).
Till saken: Jag önskar att jag kände att jag kunde dela allt med er. Jag är mycket medveten om att jag inte har någon redovisningsplikt, men just nu upplever jag det problematiskt att vara den superärliga, öppna bloggaren. Vet ni?
Å andra sidan tänker jag ofta: Den som drar sig för att jobba med/samarbeta med/anställa ett ångestfyllt kraftpaket från Karis – den har jag nog ingen större lust att jobba med heller.
Faktiskt.
Forever Jung 
Prestationsångest, jobbångest, ångest som kryper på en när man minst anar det… Det heter ju att man lider av ångest, men den som inte känt det själv vet inte hur man faktiskt liiiider!! Pust.
Jag tycker det är BRA att du skriver, det känns skönt att veta att man inte är ensam och så inger du ett hopp när du annars är så positiv och glad! (Det är nog jag också) En gammal läkare tröstade mig massor när han sa att han skulle kunna gissa sig till att just jag lider av ångest, han betonade att det ofta drabbar just "duktiga" flickor, som VILL mycket o har höga krav på sig själv.
Kämpa på linn! Vi är många nyss fyllda 30 som tampas med lika problem och nu måste slow down a Little o bli bättre på att bli sämre helt enkelt! Du sätter ord på allt det vi många medsystrar oxå bär på.. Kram! You are not alone.
SÅ jag känner igen mig! I nästan allt. Har ingen lösning på ditt dilemma (om det nu ens är ett dilemma?) men igenkänningsfaktorn = 100!
Dina läsare, arbetsgivare och annat löst folk gillar nog just det att du är ärlig härlig öppen och säger som det är! Det är ju just det som gör din blogg så speciell.Fortsätt med det ocv vana väg för ett öppnare samhälle. Jag som ör undersherer ser speciellt mycket upp till er som delar då kan vi blyga försynta lyssnare förstå att andras liv inte är så perfekt. Att man kan vara glad o med ångest samtidigt och att de flesta har de så nån gång i livet. Och Anna-Lena har blivit ledigare ? i sin blogg. Heja dig och Malins mat.
Fortsätt vara dig själv. Rådgör i tveksamma fall med familjen. Men lägg inte på för mycket band utifrån.
Tio poäng och papukajamerkki för bloggen och ärligheten Linn! Förstår hur du tänker, för det är precis samma tankar jag bollat med under mina utmattningsperioder och bollar än idag. Hittills har ändå ärligheten på arbetsplatsen och i övriga livet tagit mig till helt nya nivåer och skapat tillfällen, möjligheter och relationer som jag inte ens kunde tänka mig tidigare. Gör bara det som du känner och har fiilis för. Skit i resten. Världen får anpassa sig efter dig och inte tvärtom.
Jag förstår dig. Verkligen. Jag tampas med samma fråga varje gång jag ska skriva ett blogginlägg. Och jag hade senast igår lite "morkkis" över mitt inlägg jag skrivit då. Men jag är egentligen rätt så oerfaren bloggare ännu så det kanske bidrar. Men det jag ville få fram, fortsätt skriva om ångesten. Fortsätt vara ärlig, du är min förebild! Och du växte definitivt i mina ögon när du vågade skriva om att du sökt hjälp! Och vi är som sagt så många fler som tampas med samma bekymmer. Och som jag kommenterat tidigare, jag tampas själv med att våga öppna upp och skriva om den mentala biten av hälsan. Men det behövs personer som du, som banar väg. Tack för det du delat med dig hittills!
Kram på dig. Och vet du vad, alla har ångest.
Men bra att du (och alla andra som vågar tala om det, bl a Hannah och Amanda) säger det högt!
Det är klokt av dig att fundera på detta. Inte så kul att -potentiellt- gå på barnens föräldramöten och få höra "Förresten, är du ännu deppig?" av random okänd förälder. Jag är själv lika benägen att dela allt möjligt med andra, men har insett att jag behöver fara fram lika varsamt med mig själv som jag gör med barnen. Inte outar jag ju deras funderingar i vilket sammanhang som helst heller.
Vill ändå säga att jag inte hoppas att du slutar skriva om detta ämne ändå. Dina inlägg väcker sånt engagemang för att många av oss, i samma ålder, i samma livsfas, också upplever glapp mellan ideal och verklighet, och känner att livsmörkret kommer ikapp oss. Det är inte alltid så lätt att leva, hur priviligierade vi än är, och det behöver vi prata om, på riktigt. Tack för att vi får ta del av det som du funderar på!
Jag skulle vilja,men det kommer inte ut. Som småföretagare är det ju också så himla sårbart. Man vill inte framstå som en "bitterfitta" för att man är trött, inte orkar le hela tiden och faktiskt är ganska trött på att kämpa mot väderkvarnar. Tack för att du sätter ord på det svåra, det är sannerligen en konst i sig..
Bra att någon vågar! Är urgammal jämfört med dig och märker att ju mer åren går och stressen ökar desto surare blir jag. Märker också hur stressen kryper in hos alla duktiga flickor som är på väg käpprätt in i väggen i allt tidigare åldrar.
Självcensuren började drabba mig efter 35 vilket var väl ungefär då vi började få barn. Så jag vet inte om det är föräldraskapet eller åldern som gör det. Min 30-årskris bestod väl av en hel del självömkan över singellivet som jag var väldigt öppen i min blogg med eller dagbok hette det då. Nu när jag har en mindre 40-årskris vilket nu får betecknas som en troskris så ska man kanske låta bli att vara alltför öppen om ens numera rätt kristendomsfientliga åsikter när ens barn går i skola i Gerby. Eller skriva nånting överhuvudtaget om saken, men skriva vill jag och kan men jag vågar inte.
Efter att ha varit sjukskriven i 5!! månader nu, har jag märkt att ju fler man vågar berätta åt vad man lider av, desto fler känner igen sig och säger där var jag för X antal år sedan. Eller min syster, jobbkompis, släkting m.fl. har haft likadant. Det är först när man drabbas själv som man märker hur vanligt det är. Men när väggen tar emot och man är inte ens 30… Funderar man hur man ska klara resten av livet då? Man får lista ut vem man är själv förutom småbarnsmamma. Vad brukar man tycka är roligt? När allt känns bara som ett måste och ångesten och depressionen är ständigt närvarande.. Man dör ju inte av detta tillstånd, det bara känns så mellan varven. ? Tummen upp för att du vågar skriva ärligt och inte bara lägga bilder på perfekta frukostar och nyrenoverade rum! Allt ska vara så perfekt nuförtiden… Å alla stressar för att försöka hinna med allt som man ser att alla andra hinner med. Där är felet.
Oj Linn. Du är kanon.
En galen underbar kanon.
Det blir nog bra.
Var försiktig med ditt hjärta. Öppna alltid upp för dom som har dej kär. Öppna upp för resten när du känner att du kan ta eventuella människomissbrukare med en klackspark.
För det är vad dom ska ha. En klack.
Din öppenhet ger, som du själv ser här i kommentarsfältet, lite mer livsutrymme för många av dina bloggläsare.
Öppenhet bryter ner stelnade smärtsamma fasader och livslögner, snedvridna normer och vilsenhet. Den som förgår sej mot sin medmänniskas öppna hjärta är en jävla stor dynghög.
Känner igen mig! Är ut ur den värsta ångestbubblan för stunden och känner att det skulle vara så viktigt att skriva och prata öppet om hur det känns att vara en, tillsynes, fullt fukntionsduglig människa men ändå bara må dåligt hela tiden. För jag ser ju hur andra går och mår på precis samma hemska sätt. Det blir lätt så att jag inte skriver alls sen, även om jag hela tiden är superrädd för att hamna där på botten igen.
Låt de fara bara (ja, jag älskar Anne & Hannah). Jag förstår precis vad du säger, men jag önskar ändå på något sätt att du ska fortsätta dela med dig som du gjort för jag tror det får många att känna igen sig (me included, jag är oversharings främsta förespråkare). Älskar allt som är på riktigt, gillar inte att känna att man på något sätt måste hålla tillbaka. Jag tycker du alltid haft en bra balans mellan att dela med dig mycket, men ändå hålla en snygg image.
Prestationsångest, jobbångest, ångest som kryper på en när man minst anar det… Det heter ju att man lider av ångest, men den som inte känt det själv vet inte hur man faktiskt liiiider!! Pust.
Jag tycker det är BRA att du skriver, det känns skönt att veta att man inte är ensam och så inger du ett hopp när du annars är så positiv och glad! (Det är nog jag också) En gammal läkare tröstade mig massor när han sa att han skulle kunna gissa sig till att just jag lider av ångest, han betonade att det ofta drabbar just "duktiga" flickor, som VILL mycket o har höga krav på sig själv.
Kämpa på linn! Vi är många nyss fyllda 30 som tampas med lika problem och nu måste slow down a Little o bli bättre på att bli sämre helt enkelt! Du sätter ord på allt det vi många medsystrar oxå bär på.. Kram! You are not alone.
SÅ jag känner igen mig! I nästan allt. Har ingen lösning på ditt dilemma (om det nu ens är ett dilemma?) men igenkänningsfaktorn = 100!
Dina läsare, arbetsgivare och annat löst folk gillar nog just det att du är ärlig härlig öppen och säger som det är! Det är ju just det som gör din blogg så speciell.Fortsätt med det ocv vana väg för ett öppnare samhälle. Jag som ör undersherer ser speciellt mycket upp till er som delar då kan vi blyga försynta lyssnare förstå att andras liv inte är så perfekt. Att man kan vara glad o med ångest samtidigt och att de flesta har de så nån gång i livet. Och Anna-Lena har blivit ledigare ? i sin blogg. Heja dig och Malins mat.
Fortsätt vara dig själv. Rådgör i tveksamma fall med familjen. Men lägg inte på för mycket band utifrån.
Tio poäng och papukajamerkki för bloggen och ärligheten Linn! Förstår hur du tänker, för det är precis samma tankar jag bollat med under mina utmattningsperioder och bollar än idag. Hittills har ändå ärligheten på arbetsplatsen och i övriga livet tagit mig till helt nya nivåer och skapat tillfällen, möjligheter och relationer som jag inte ens kunde tänka mig tidigare. Gör bara det som du känner och har fiilis för. Skit i resten. Världen får anpassa sig efter dig och inte tvärtom.
Jag förstår dig. Verkligen. Jag tampas med samma fråga varje gång jag ska skriva ett blogginlägg. Och jag hade senast igår lite "morkkis" över mitt inlägg jag skrivit då. Men jag är egentligen rätt så oerfaren bloggare ännu så det kanske bidrar. Men det jag ville få fram, fortsätt skriva om ångesten. Fortsätt vara ärlig, du är min förebild! Och du växte definitivt i mina ögon när du vågade skriva om att du sökt hjälp! Och vi är som sagt så många fler som tampas med samma bekymmer. Och som jag kommenterat tidigare, jag tampas själv med att våga öppna upp och skriva om den mentala biten av hälsan. Men det behövs personer som du, som banar väg. Tack för det du delat med dig hittills!
Kram på dig. Och vet du vad, alla har ångest.
Men bra att du (och alla andra som vågar tala om det, bl a Hannah och Amanda) säger det högt!
Det är klokt av dig att fundera på detta. Inte så kul att -potentiellt- gå på barnens föräldramöten och få höra "Förresten, är du ännu deppig?" av random okänd förälder. Jag är själv lika benägen att dela allt möjligt med andra, men har insett att jag behöver fara fram lika varsamt med mig själv som jag gör med barnen. Inte outar jag ju deras funderingar i vilket sammanhang som helst heller.
Vill ändå säga att jag inte hoppas att du slutar skriva om detta ämne ändå. Dina inlägg väcker sånt engagemang för att många av oss, i samma ålder, i samma livsfas, också upplever glapp mellan ideal och verklighet, och känner att livsmörkret kommer ikapp oss. Det är inte alltid så lätt att leva, hur priviligierade vi än är, och det behöver vi prata om, på riktigt. Tack för att vi får ta del av det som du funderar på!
Jag skulle vilja,men det kommer inte ut. Som småföretagare är det ju också så himla sårbart. Man vill inte framstå som en "bitterfitta" för att man är trött, inte orkar le hela tiden och faktiskt är ganska trött på att kämpa mot väderkvarnar. Tack för att du sätter ord på det svåra, det är sannerligen en konst i sig..
Bra att någon vågar! Är urgammal jämfört med dig och märker att ju mer åren går och stressen ökar desto surare blir jag. Märker också hur stressen kryper in hos alla duktiga flickor som är på väg käpprätt in i väggen i allt tidigare åldrar.
Självcensuren började drabba mig efter 35 vilket var väl ungefär då vi började få barn. Så jag vet inte om det är föräldraskapet eller åldern som gör det. Min 30-årskris bestod väl av en hel del självömkan över singellivet som jag var väldigt öppen i min blogg med eller dagbok hette det då. Nu när jag har en mindre 40-årskris vilket nu får betecknas som en troskris så ska man kanske låta bli att vara alltför öppen om ens numera rätt kristendomsfientliga åsikter när ens barn går i skola i Gerby. Eller skriva nånting överhuvudtaget om saken, men skriva vill jag och kan men jag vågar inte.
Efter att ha varit sjukskriven i 5!! månader nu, har jag märkt att ju fler man vågar berätta åt vad man lider av, desto fler känner igen sig och säger där var jag för X antal år sedan. Eller min syster, jobbkompis, släkting m.fl. har haft likadant. Det är först när man drabbas själv som man märker hur vanligt det är. Men när väggen tar emot och man är inte ens 30… Funderar man hur man ska klara resten av livet då? Man får lista ut vem man är själv förutom småbarnsmamma. Vad brukar man tycka är roligt? När allt känns bara som ett måste och ångesten och depressionen är ständigt närvarande.. Man dör ju inte av detta tillstånd, det bara känns så mellan varven. ? Tummen upp för att du vågar skriva ärligt och inte bara lägga bilder på perfekta frukostar och nyrenoverade rum! Allt ska vara så perfekt nuförtiden… Å alla stressar för att försöka hinna med allt som man ser att alla andra hinner med. Där är felet.
Oj Linn. Du är kanon.
En galen underbar kanon.
Det blir nog bra.
Var försiktig med ditt hjärta. Öppna alltid upp för dom som har dej kär. Öppna upp för resten när du känner att du kan ta eventuella människomissbrukare med en klackspark.
För det är vad dom ska ha. En klack.
Din öppenhet ger, som du själv ser här i kommentarsfältet, lite mer livsutrymme för många av dina bloggläsare.
Öppenhet bryter ner stelnade smärtsamma fasader och livslögner, snedvridna normer och vilsenhet. Den som förgår sej mot sin medmänniskas öppna hjärta är en jävla stor dynghög.
Känner igen mig! Är ut ur den värsta ångestbubblan för stunden och känner att det skulle vara så viktigt att skriva och prata öppet om hur det känns att vara en, tillsynes, fullt fukntionsduglig människa men ändå bara må dåligt hela tiden. För jag ser ju hur andra går och mår på precis samma hemska sätt. Det blir lätt så att jag inte skriver alls sen, även om jag hela tiden är superrädd för att hamna där på botten igen.
Låt de fara bara (ja, jag älskar Anne & Hannah). Jag förstår precis vad du säger, men jag önskar ändå på något sätt att du ska fortsätta dela med dig som du gjort för jag tror det får många att känna igen sig (me included, jag är oversharings främsta förespråkare). Älskar allt som är på riktigt, gillar inte att känna att man på något sätt måste hålla tillbaka. Jag tycker du alltid haft en bra balans mellan att dela med dig mycket, men ändå hålla en snygg image.