Är det så här jag ska leva?

2016 09 15 08.24.26 1

 

Jag har sagt det högt så pass många gånger de senaste dagarna att det börjar kännas hanterbart. Ännu för någon dag sedan var det en himla massa stammande och mumlande när jag skulle säga något så harmlöst som ”jag är sjukskriven nu en tid”. I dag kan jag nästan säga det högt och klart, med pondus. 

Däremot känns det fortfarande motigt att säga att jag är sjuk. Att vara sjukskriven är lite mer soft. Vill inte riktigt erkänna faktum, att jag faktiskt är sjuk. Drar mig för att formulera min smärta – både inför mig själv och inför andra. 

Dessutom vet jag exakt varför. Och när den rationella sidan av mig hör orsaken skakar jag på huvudet och säger ”come on,  så där är det inte”. Men jag är egentligen liiiivrädd för att ingen ska ta tro mig och ta mig på allvar. Jag menar, om inte ens jag har tagit mig själv på allvar hittills – vem sku? Så rädd att omvärlden ska se på mig med samma stränga blick.

Jag fasar för att omvärlden ska tro att jag är lat och omotiverad. Att jag hittar på, överdriver och – gud förbjude – vill dra ner på tempot. Jag vet att rädslan i de flesta fall är obefogad, men likväl flyger den runt i huvudet ibland. Ungefär som det var en dödssynd att vara lat och omotiverad (obs, det är det inte!).

Lika mycket fasar jag för min egen ovisshet. Kommer jag någonsin att orka mera? Kommer jag ens att vilja? Kommer jag att palla?

Vad händer med mig nu när jag tänder av ordentligt? 

24 reaktioner på ”Är det så här jag ska leva?

  1. KRAM Linn. Lat har inte drivit dig till utmattning. Du har varit allt för lite lat allt för länge. Skickar dig styrka. En dag i taget. En stund i taget. Och djupa andetag på de. ❤️

  2. Voj du ❤ Allt kommer att bli bra….kanske inte just nu men sen ❤ Har själv varit där två ggr….och haft samma tankar….blir jag någonsin normal…kommer ihåg en gång just då…då jag hade kört bil…runt o runt …samma gator flera timmar o gråtit…för jag var så rädd att det inte skulle bli bra igen. Det blev! Det blir! kram på dig du fina ❤

  3. En som varit där

    Känner så igen det där. Då jag blev utbränd var jag själv den sista att inse det. Och den sista att acceptera det. Det är svårt! Men jättejätteviktigt. Att tycka om sej själv, också i den situationen. Speciellt då. Nu har jag lärt mig. Efter många år av självförakt. Och det är härrrligt! Lycka till, kramar och frid i hjärtat.

  4. Hanna

    Jag skulle vilja kunna skicka så mycket tålamod till dig. Du kommer alldeles just att behöva det. När man accepterat att man är sjuk så tar det inte så lång stund innan man börjar tycka att man borde vara frisk snart igen… Men precis som med vikten så gick man ju inte upp de där x antal kilona på några veckor och därför tar det ju liiite längre att bli av med dem också. Det är ju inte så att du dragit på dig den här sjukdomen den senaste veckan så det tar tid att bli frisk. Äckligt mycket mer tid än vad man har tålamod till. Men otålighet är också bra, den kommer att göra dig klokare och friskare.

  5. S

    Känner så igen mej. Min psykolog sa det så bra; det är bara friska människor som insjuknar i dethär (i mitt fall utmattning och depression). Håller på att sakta ta mej ur dessa sjukdomar. Så, the best is yet to come. De stunder, dagar, då du får gjort nåt eller kan glädjas över något smått, är guld. Och de kommer att komma ❤

  6. Malin Haglund

    "Precis som när musklerna får mjölksyra efter hård träning så har din hjärna fått mjölksyra efter för hårt tempo och för mycket stress." Så förklarade en klok läkare till mig när jag var utmattad.

    De jobbigt och grymt att gå igenom men du blir starkare, faktiskt.

  7. Kram på dig och stay strong – men inte för stark, för en måste verkligen våga visa sig svag när det bara inte går längre. Eller svag och svag, men jag hoppas du fattar vad jag menar. Det är verkligen så sjukt stor press utifrån nuförtiden, och det är inte konstigt att folk – även den starkaste – blir sjuka och trötta. Ta din tid. Vila. Och kom tillbaka när du är redo.

  8. V

    För mig var det såhär: jag ansåg mig själv som stresstålig och hade det skrivet i varje CV, var stolt över det, yes, duktiga jag som jobbade tills jag stupade.. Sen gick jag in i den berömda väggen. Efter det fungerar min hjärna inte som förr. Jag är definitivt inte stresstålig längre och jag är definitivt inte samma maskin som förr. Jag hade svårt att acceptera det, har det ännu faktiskt. Men sen så säger kroppen stopp och plötsligt får man en jobbig kronisk sjukdom på nacken också som jag är rätt säker på att har grund i att jag pressat min kropp och knopp för mycket. Har det inte varit på jobb så har det varit på att pressa mig själv på andra punkter, att springa varje dag, att ha ett fint hem osv osv. Ja, man är ju inte 20 är och odödlig längre och jag jobbar varje dag på att tysta stressmonstret. Jag är så glad att du skriver så öppet om det här, tror att det hjälper många.

  9. Annika

    Hej Linn,

    Var bara lugn – det händer ingenting alls med dig när du "tänder av". Din hjärna behöver helt enkelt vila precis på samma sätt som när man överansträngt en muskel. Så oroa dig inte. Du har en formsvacka just nu och det viktigaste är att acceptera det. Det är inte farligt och det går om. Ödsla inte energi på att älta och fundera varför det blev så här. Det är en helt naturlig reaktion när hjärnan har blivit överansträngd. Hjärntrötthet brukar det kallas. Om du låter hjärnan vila nu, så kommer du så småningom att märka att du börjar komma ihåg saker igen "Vad gjorde jag igår?" eller "Just ja, det var inte bara mjölk jag skulle köpa, dasspappret var också slut!" Mitt bästa tips är att varje dag skapa flera stunder av stillhet när du inte stör din hjärna med någonting alls. Inga intryck, inga tankar – bara testbild. Det funkar, på riktigt. Linn, unna din hjärna och dig själv vila. Ni behöver det och det är helt ok.

  10. helena_ess

    min chef sa: "ta det lugnt. du ska inte jobba. stäng av mejlen. det kan ta ett par månader, det får det göra. Vi fixar detta, du får en vikarie. sköt om dej." Det är det finaste en chef någonsin har sagt åt mig. Precis som du kände jag att jag inte skulle tas på allvar, att jag överdrev (lurar jag månne mig själv? Kanske jag bara fejkar?) Ett år senare är jag fortfarande stresskänslig men oerhört tacksam över att jag blev tvingad att hålla mig hemma, att jag fick göra det med (relativt) gott samvete. Det blir bättre. Man ska bromsa. gärna innan det tar emot. Sköt om dig, snart lever livet igen!

  11. KRAM Linn. Lat har inte drivit dig till utmattning. Du har varit allt för lite lat allt för länge. Skickar dig styrka. En dag i taget. En stund i taget. Och djupa andetag på de. ❤️

  12. Voj du ❤ Allt kommer att bli bra….kanske inte just nu men sen ❤ Har själv varit där två ggr….och haft samma tankar….blir jag någonsin normal…kommer ihåg en gång just då…då jag hade kört bil…runt o runt …samma gator flera timmar o gråtit…för jag var så rädd att det inte skulle bli bra igen. Det blev! Det blir! kram på dig du fina ❤

  13. En som varit där

    Känner så igen det där. Då jag blev utbränd var jag själv den sista att inse det. Och den sista att acceptera det. Det är svårt! Men jättejätteviktigt. Att tycka om sej själv, också i den situationen. Speciellt då. Nu har jag lärt mig. Efter många år av självförakt. Och det är härrrligt! Lycka till, kramar och frid i hjärtat.

  14. Hanna

    Jag skulle vilja kunna skicka så mycket tålamod till dig. Du kommer alldeles just att behöva det. När man accepterat att man är sjuk så tar det inte så lång stund innan man börjar tycka att man borde vara frisk snart igen… Men precis som med vikten så gick man ju inte upp de där x antal kilona på några veckor och därför tar det ju liiite längre att bli av med dem också. Det är ju inte så att du dragit på dig den här sjukdomen den senaste veckan så det tar tid att bli frisk. Äckligt mycket mer tid än vad man har tålamod till. Men otålighet är också bra, den kommer att göra dig klokare och friskare.

  15. S

    Känner så igen mej. Min psykolog sa det så bra; det är bara friska människor som insjuknar i dethär (i mitt fall utmattning och depression). Håller på att sakta ta mej ur dessa sjukdomar. Så, the best is yet to come. De stunder, dagar, då du får gjort nåt eller kan glädjas över något smått, är guld. Och de kommer att komma ❤

  16. Malin Haglund

    "Precis som när musklerna får mjölksyra efter hård träning så har din hjärna fått mjölksyra efter för hårt tempo och för mycket stress." Så förklarade en klok läkare till mig när jag var utmattad.

    De jobbigt och grymt att gå igenom men du blir starkare, faktiskt.

  17. Kram på dig och stay strong – men inte för stark, för en måste verkligen våga visa sig svag när det bara inte går längre. Eller svag och svag, men jag hoppas du fattar vad jag menar. Det är verkligen så sjukt stor press utifrån nuförtiden, och det är inte konstigt att folk – även den starkaste – blir sjuka och trötta. Ta din tid. Vila. Och kom tillbaka när du är redo.

  18. V

    För mig var det såhär: jag ansåg mig själv som stresstålig och hade det skrivet i varje CV, var stolt över det, yes, duktiga jag som jobbade tills jag stupade.. Sen gick jag in i den berömda väggen. Efter det fungerar min hjärna inte som förr. Jag är definitivt inte stresstålig längre och jag är definitivt inte samma maskin som förr. Jag hade svårt att acceptera det, har det ännu faktiskt. Men sen så säger kroppen stopp och plötsligt får man en jobbig kronisk sjukdom på nacken också som jag är rätt säker på att har grund i att jag pressat min kropp och knopp för mycket. Har det inte varit på jobb så har det varit på att pressa mig själv på andra punkter, att springa varje dag, att ha ett fint hem osv osv. Ja, man är ju inte 20 är och odödlig längre och jag jobbar varje dag på att tysta stressmonstret. Jag är så glad att du skriver så öppet om det här, tror att det hjälper många.

  19. Annika

    Hej Linn,

    Var bara lugn – det händer ingenting alls med dig när du "tänder av". Din hjärna behöver helt enkelt vila precis på samma sätt som när man överansträngt en muskel. Så oroa dig inte. Du har en formsvacka just nu och det viktigaste är att acceptera det. Det är inte farligt och det går om. Ödsla inte energi på att älta och fundera varför det blev så här. Det är en helt naturlig reaktion när hjärnan har blivit överansträngd. Hjärntrötthet brukar det kallas. Om du låter hjärnan vila nu, så kommer du så småningom att märka att du börjar komma ihåg saker igen "Vad gjorde jag igår?" eller "Just ja, det var inte bara mjölk jag skulle köpa, dasspappret var också slut!" Mitt bästa tips är att varje dag skapa flera stunder av stillhet när du inte stör din hjärna med någonting alls. Inga intryck, inga tankar – bara testbild. Det funkar, på riktigt. Linn, unna din hjärna och dig själv vila. Ni behöver det och det är helt ok.

  20. helena_ess

    min chef sa: "ta det lugnt. du ska inte jobba. stäng av mejlen. det kan ta ett par månader, det får det göra. Vi fixar detta, du får en vikarie. sköt om dej." Det är det finaste en chef någonsin har sagt åt mig. Precis som du kände jag att jag inte skulle tas på allvar, att jag överdrev (lurar jag månne mig själv? Kanske jag bara fejkar?) Ett år senare är jag fortfarande stresskänslig men oerhört tacksam över att jag blev tvingad att hålla mig hemma, att jag fick göra det med (relativt) gott samvete. Det blir bättre. Man ska bromsa. gärna innan det tar emot. Sköt om dig, snart lever livet igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.