Tack för alla kommentarer. Här, i min mejlbox, på Facebook, i postlådan, överallt. Tack för att ni tar er tid att paja.
”Du är inte ensam”, säger många. Och det vet jag. Vi är många som trampar vatten. Som sjunker och flyter om vartannat. Vet inte hur det är med er, men det tröstar inte. Tycker det bara gör saken värre. Att jag redan i tusen och tusen år har vetat att det ska gå så här för mig (och lika många medsystrar). Vi vet alla. Och ändå går vi hit.
Det skulle ha varit hundra gånger bättre om jag hade varit ensam med det här. Den första. Men nu är jag inte det, utan var och varannan går ner oss i stressdiket. Gasar för fullt fast hela systemet alarmerar.
Har en längre tid känt att något inom mig försökte säga något. Men det var totalt omöjligt att uppfatta vad.
Magkänslan skrek.
Kroppen skrek.
Förnuftet skrek.
Självkritiken skrek.
Optimismen skrek.
Rädslan skrek.
Viljan skrek.
Hade ingen jävla aning om vad någon av dem försökte säga. De pratade jämt i munnen på varandra – med motstridiga budskap. Oftast var det viljan och optimismen som orkade skrika högst. ”Du vill, du orkar, du pallar visst!”.
Och det var nästan alltid sant.
Tills kroppen inte längre orkade tjata i grupp.
Och gick hem.
Kapoff.
Forever Jung 
Bra att du bryter. Protesterar. Vägrar.
Jätte jätte bra.
Första reaktion är nog ofta rädsla och skam om man inte orkar. Men sedan. Känner så igen ditt resonemang. Blir så in i märgen trött då jag tänker på alla som håller på och jobbar ihjäl sig. Dels pga "honungsfällan", om du ursäktar uttrycket. Men det ÄR roligt att vara efterfrågad och kompetent. Men i längden, att orken tryter, och alla ska hinna mer med mindre resurser. Jo, vi kan välja till en viss del själva. Men det känns som att det snart inte går att ha ett vanligt arbete utan att gå på knäna. Dagens kliché; vart är samhället på väg.
Läste detta igår: "Kanske är det inte personen som är sjuk. Kanske är stressreaktionen ett "friskt" uttryck för en "sjuk" arbetsmiljö eller familje- eller livssituation?" Tyckte det var bra sagt. Kan bli så arg på att det finns en massa arbetslösa och så en massa med för mycket arbete. Varför måste vi ha det så då arbetet uppenbarligen skulle räcka till fler?!
Jag är utmattad nu och funderar över samma saker. Jag har pressat mig själv så hårt och utsatt mig för så mycket stress. Nu har jag gjort så att jag inte klarar av att hantera stress allt och blir stressad över ingenting alls. Jag pressade tills kroppen fick säga till på skarpen, tills det var omöjligt att ignorera.
Bra att du bryter. Protesterar. Vägrar.
Jätte jätte bra.
Första reaktion är nog ofta rädsla och skam om man inte orkar. Men sedan. Känner så igen ditt resonemang. Blir så in i märgen trött då jag tänker på alla som håller på och jobbar ihjäl sig. Dels pga "honungsfällan", om du ursäktar uttrycket. Men det ÄR roligt att vara efterfrågad och kompetent. Men i längden, att orken tryter, och alla ska hinna mer med mindre resurser. Jo, vi kan välja till en viss del själva. Men det känns som att det snart inte går att ha ett vanligt arbete utan att gå på knäna. Dagens kliché; vart är samhället på väg.
Läste detta igår: "Kanske är det inte personen som är sjuk. Kanske är stressreaktionen ett "friskt" uttryck för en "sjuk" arbetsmiljö eller familje- eller livssituation?" Tyckte det var bra sagt. Kan bli så arg på att det finns en massa arbetslösa och så en massa med för mycket arbete. Varför måste vi ha det så då arbetet uppenbarligen skulle räcka till fler?!
Jag är utmattad nu och funderar över samma saker. Jag har pressat mig själv så hårt och utsatt mig för så mycket stress. Nu har jag gjort så att jag inte klarar av att hantera stress allt och blir stressad över ingenting alls. Jag pressade tills kroppen fick säga till på skarpen, tills det var omöjligt att ignorera.