Har försökt sova hela dagen.
Har misslyckats alla gånger.
Har lyssnat på två poddar om utmattningssyndrom. Försöker lära mig och förstå. Även om jag kanske borde vila, vila, vila. Men efter att ha stirrat tillräckligt länge i taket får jag spel. Rastlösheten äter mig inifrån. Måste pausa vilandet.
Överallt läser jag att det är folk som verkligen trivs och brinner för sin uppgift som bränner ut sig. De starka, stresståliga, positiva som blir sjuka. Den har vi hört förut, va?
Har alltid vetat att jag ligger farligt nära riskzonen. Problemet är att det ligger i min natur att gasa (plattan i mattan, godammit!) och leva i framåtrörelsen. Det är ba sådan jag är. Sådan jag alltid kommer vara.
Däremot hade jag gärna ändrat på det faktum att jag för cirka fem år sedan kom dåligt rustad in i en bransch som kräver krigsutrustning för att överleva. Der är inte direkt så att någon kommer med varningsklockan när man är stresstålig, positiv och ambitiös – tvärtom. Det är ju exakt de egenskaperna kom krävs – och de egenskaperna som uppmuntras – för att man ska palla trycket.
Det blir väldigt ohållbart när man till på köpet är en person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp. En som är livrädd för att göra folk besvikna.
Såklart att jag ska vara just exakt här nu.
Var annars?
Forever Jung 
Jag var 43 när jag drabbades av utmattningsdepression. Med allt vad det innebär. Älskade mitt jobb, jag brann för det, och skulle vara bäst bäst bäst. Mest insatt, mest påläst, inte delegera, ansvara för allt etc. Arbetet följde med mig hem, det fanns där kvällar och helger. Och jag gillade det, ville ha det så. Jag var arbetsgivarens drömarbetstagare och mina arbetskamrater suckade av lättnad, för jag tog på mig allt. Fixade allt, löste allt. Och jag njöt. Men, för att göra en lång och komplicerad historia kort. Jag frontalkrockade helt plötsligt i hög hastighet med den omtalade väggen. Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad som sedan hände men här kommer kortversionen, slutet. Det hela resulterade i sex månaders heltidssjukskrivning och därefter tre månader rehabilitering (arbetsprövning, halvtid). Regelbundna kontakter med psykiater, KBT, medicinering, möten med arbetsgivare och företagshälsovård. Jag lärde mig så otroligt mycket under den resan, mest om mig själv. För att överleva måste en förändring ske. Jag bytte arbete, bytte både bransch och arbetsgivare. Redan under anställningsskedet till nya arbetsplatsen informerade jag den kommande chefen om mina erfarenheter. Jag kände inte att jag hade något att skämmas för och som behövde döljas. Från dag ett var jag helt öppen med mina nya arbetskamrater om vad jag gått igenom. För sviterna får man leva med. Man blir nog inte "sitt gamla jag" igen; koncentrationsstörningar, kognitiva funktioner har försämrats, minnet klart sämre, omöjligt att ha lika många bollar i luften som tidigare, en uttalad stresskänslighet etc. Med åren har det nog gradvis blivit bättre. Det är nu drygt 10 år sedan "kraschen". Jag kämpar fortfarande med mitt Bror Duktig-tänk. Jag accepterar mina brister (som beror på att hjärnan tar skada av en allvarlig sk utbrändhet). Jag kan nu förstå orsak och verkan i min historia. Jag tror mig ha blivit en mer ödmjuk och mer empatisk människa efter vad jag gott igenom. Mitt råd till er som redan nått väggen: ta inte tillfrisknandet som ett projekt som ska slutföras. Det fungerar inte så. Ni skadar er bara ännu mer. Och framför allt; sök professionell hjälp, utan den skulle jag varit sjukskriven mycket längre tid, jag kanske inte blivit arbetsförmögen överhuvudtaget igen. Lev väl!
Ibland undrar jag om man faktiskt måste tvinga sig att vila när man bara int har det i sig. Va om man istället går ut i skogen och sätter sig på en stubbe och gräver ner händerna i mossan och bara sitter och tar in; det man ser, naturen, dofterna och känslorna? (Bara ett halvdåligt förslag, men du kanske förstår min tankegång) kan det funka lika bra som vila på en soffa? Ibland kan jag tycka att det blir sån jäkla stress av det där att måsta vila. Så ska man ha dåligt samvete också för att det int lyckas. Jag tänker att en relativt lugn icke-prestationsbaserad aktivitet kan funka lika bra. Men jag kan ju ha helt fel.
Varför skulle man behöva just ligga på en soffa för att vila?!? Att sitta på en stubbe och gräva ner händerna i mossan är inte alls sämre vila. Vi vilar alla på olika sätt. När hjärnan går på högvarv, musklerna är spända och/eller hjärtat rusar gäller det att slappna av, att vila. Meditation, yoga, ligga raklång i gräset, sitta på en sten vid stranden, titta in i en sprakande brasa, dricka en mugg kamomillte i gungstolen, leka med katten, "bara vara" etc.
Hej nu vet jag inte om du tror på alternativ medicin. Men iallfall så vill jag tipsa dig om reviva i jakobstad tag kontakt med dem. En vän till mig gick in i väggen o började äta magnesium tillskott och mår i dagsläget mycket bättre.
Det kan bero på att omsättningen av magnesium ökar vid långvarig stress och det är vanligt att man får magnesiumbrist.
Tror det viktigaste i det här inlägget är när du skriver "person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp.". Tycker mig ha noterat den här egenskapen i många som drabbats av utmattning? (Det är ju aldrig surpupporna som är utbrända?)
Det som hjälpte mig var att läsa personliga berättelser om utbrändhet för att förstå, börja tänka på mig själv, medicinering (ångest som slet i mig konstant i hela kroppen), vitaminer, massage, spikmatta, psykolog, att baka (hitta en kravlös, rolig hobby), att leva mer i nuet, njuta av det lilla i vardagen. Men man kan inte prestera sig ur en utbrändhet, det trodde jag till först. Det måste få ta sin tid. Jag var/är också en som vill så mycket, intresserad av att utmana mig själv o.s.v. Det kan jag ännu nu när jag kommit tillbaks efter sjukledighet, MEN nu kan jag bromsa mig själv för jag lyssnar till kroppen. Du kommer genom detta, fast du misströstar ibland.
Jag var 43 när jag drabbades av utmattningsdepression. Med allt vad det innebär. Älskade mitt jobb, jag brann för det, och skulle vara bäst bäst bäst. Mest insatt, mest påläst, inte delegera, ansvara för allt etc. Arbetet följde med mig hem, det fanns där kvällar och helger. Och jag gillade det, ville ha det så. Jag var arbetsgivarens drömarbetstagare och mina arbetskamrater suckade av lättnad, för jag tog på mig allt. Fixade allt, löste allt. Och jag njöt. Men, för att göra en lång och komplicerad historia kort. Jag frontalkrockade helt plötsligt i hög hastighet med den omtalade väggen. Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad som sedan hände men här kommer kortversionen, slutet. Det hela resulterade i sex månaders heltidssjukskrivning och därefter tre månader rehabilitering (arbetsprövning, halvtid). Regelbundna kontakter med psykiater, KBT, medicinering, möten med arbetsgivare och företagshälsovård. Jag lärde mig så otroligt mycket under den resan, mest om mig själv. För att överleva måste en förändring ske. Jag bytte arbete, bytte både bransch och arbetsgivare. Redan under anställningsskedet till nya arbetsplatsen informerade jag den kommande chefen om mina erfarenheter. Jag kände inte att jag hade något att skämmas för och som behövde döljas. Från dag ett var jag helt öppen med mina nya arbetskamrater om vad jag gått igenom. För sviterna får man leva med. Man blir nog inte "sitt gamla jag" igen; koncentrationsstörningar, kognitiva funktioner har försämrats, minnet klart sämre, omöjligt att ha lika många bollar i luften som tidigare, en uttalad stresskänslighet etc. Med åren har det nog gradvis blivit bättre. Det är nu drygt 10 år sedan "kraschen". Jag kämpar fortfarande med mitt Bror Duktig-tänk. Jag accepterar mina brister (som beror på att hjärnan tar skada av en allvarlig sk utbrändhet). Jag kan nu förstå orsak och verkan i min historia. Jag tror mig ha blivit en mer ödmjuk och mer empatisk människa efter vad jag gott igenom. Mitt råd till er som redan nått väggen: ta inte tillfrisknandet som ett projekt som ska slutföras. Det fungerar inte så. Ni skadar er bara ännu mer. Och framför allt; sök professionell hjälp, utan den skulle jag varit sjukskriven mycket längre tid, jag kanske inte blivit arbetsförmögen överhuvudtaget igen. Lev väl!
Ibland undrar jag om man faktiskt måste tvinga sig att vila när man bara int har det i sig. Va om man istället går ut i skogen och sätter sig på en stubbe och gräver ner händerna i mossan och bara sitter och tar in; det man ser, naturen, dofterna och känslorna? (Bara ett halvdåligt förslag, men du kanske förstår min tankegång) kan det funka lika bra som vila på en soffa? Ibland kan jag tycka att det blir sån jäkla stress av det där att måsta vila. Så ska man ha dåligt samvete också för att det int lyckas. Jag tänker att en relativt lugn icke-prestationsbaserad aktivitet kan funka lika bra. Men jag kan ju ha helt fel.
Varför skulle man behöva just ligga på en soffa för att vila?!? Att sitta på en stubbe och gräva ner händerna i mossan är inte alls sämre vila. Vi vilar alla på olika sätt. När hjärnan går på högvarv, musklerna är spända och/eller hjärtat rusar gäller det att slappna av, att vila. Meditation, yoga, ligga raklång i gräset, sitta på en sten vid stranden, titta in i en sprakande brasa, dricka en mugg kamomillte i gungstolen, leka med katten, "bara vara" etc.
Hej nu vet jag inte om du tror på alternativ medicin. Men iallfall så vill jag tipsa dig om reviva i jakobstad tag kontakt med dem. En vän till mig gick in i väggen o började äta magnesium tillskott och mår i dagsläget mycket bättre.
Det kan bero på att omsättningen av magnesium ökar vid långvarig stress och det är vanligt att man får magnesiumbrist.
Tror det viktigaste i det här inlägget är när du skriver "person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp.". Tycker mig ha noterat den här egenskapen i många som drabbats av utmattning? (Det är ju aldrig surpupporna som är utbrända?)
Det som hjälpte mig var att läsa personliga berättelser om utbrändhet för att förstå, börja tänka på mig själv, medicinering (ångest som slet i mig konstant i hela kroppen), vitaminer, massage, spikmatta, psykolog, att baka (hitta en kravlös, rolig hobby), att leva mer i nuet, njuta av det lilla i vardagen. Men man kan inte prestera sig ur en utbrändhet, det trodde jag till först. Det måste få ta sin tid. Jag var/är också en som vill så mycket, intresserad av att utmana mig själv o.s.v. Det kan jag ännu nu när jag kommit tillbaks efter sjukledighet, MEN nu kan jag bromsa mig själv för jag lyssnar till kroppen. Du kommer genom detta, fast du misströstar ibland.