Tog mig samman. Mötte världen.

Ni skriver så mycket intressant i kommentarsfälten här. Orkar inte riktigt svara till er alla, men jag läser, nickar, hmm:ar och aha:ar mig här i sängen. Tycker om när ni delar med er av era personliga erfarenheter, viktigt att se att vi alla dealar med det här på olika sätt. Det finns inte ett ultimat sätt att rida ut stormen, utan det finns ett unikt sätt för alla. 

Två dagar av soffligg har passerat. Jag har på riktigt bara vilat. Eller nåja, vissa saker måste man förstås göra (skjutsa barn och göra mat etc.) eftersom Sami är i Marocko på jobb. Men annars har jag verkligen försökt ligga stilla. Men alltså jeeez så jag är urusel på att vila utan dåligt samvete (känner mig SÅ onyttig). Tydligen är vilandet också en konstform som behöver träning. Jag har en lång väg att gå innan jag kan ligga en dag utan att det brinner i skallen.

I dag höll jag på att gå i bitar när jag såg framför mig en tredje dag av total tristess, så jag flög i taket av glädje när Ingman föreslog en kaffe på Ärran. Mellan roskisen och skylten finns två stolar som man kan .. eh .. njuta i utanför. Jag åt en Dallasbulla och lämnade in mitt livs första lottorad (kommer så att vinna, känner det i hjärtat). Gick via bibban. Lånade en Wennstam-deckare.

Någon jävla stimuli får en väl unna sig, tänker jag.

Blev riktigt pigg och glad av utomhusluften och ett vuxet samtal.

När jag kom hem tänkte jag ”aaamen har jag en gång klätt på mig kläder som man täcks vistas i bland folk får jag väl ändå passa på” och så gick jag en sväng till loppis också. 

Där vann jag storslam. Hittade mina drömmars höstskor (se bild nedan). Gubbloafers i lack. Helt oanvända. Och två exemplar av 90-tals klassikern Mensboken för en euro styck (Mens-Jenny ska såklart få den ena). 

Ja, och nu ska jag bara ligga resten av kvällen. Se hur kroppen reagerar på min superaktiva dag (som egentligen bara varade dryga två timmar, men som jag misstänker kommer resultera i en tuffare aktivitetskrabbis än jag tror).